28 april……
Om begravningen och om en tärande upplevelse om att ha blivit särbehandlad i negativ bemärkelse …
Tonerna från BEP:s ”Where is the love” tonade precis ut. Samma scenario varje gång: Jag kommer på mig själv med mina gammelmansögon fyllda av tårar sprungna ur en källa fylld med berörande känslobetingelser. Texten. Parad med en vacker på gränsen till vemodig melodislinga. Resultat? En berörd, vuxen man. Återigen: Musiken som kanal till häpnadsväckande känslostämningar – och upplevelser.
Kanske är det så att musik med denna kanaliserande egenskap och förmåga möjliggör för individen att som i trans ta sig tillbaka till en tid i det förflutna som det aktuella musikstycket anspelar på? Troligtvis är denna övertygelse en primär anledning till varför jag inte är emotionellt förberedd på att återuppleva begravningsceremonin…Minnesbilderna från denna är milt sagt fragmentariska. Fragmentariska på gränsen till pulveriserade. Utan att ha dämpat min sinnesnärvaro på kemisk väg har sannolit den enorma känslopåfrestningen per se agerat förlamande på mina sinnen.
”Air” inledde den yttre avskedsföreställningen. Vanlig i sammanhanget, ingen koppling till Hanna. Men vilken oerhörd inneboende kraft denna melodi har för att skapa vemod. Nästan otäckt påtaglig.
Den därpå följande sången är dock så intimt förknippad med Hanna att det borde sättas likhetstecken mellan dem: ”Sång till friheten”. Björn Afzelius hade ersatts av Anneli Andersson som själv har förlorat ett barn till änglaskaran. I samma sjukdom….När Anneli med sin underbara stämma gav extra trovärdighet åt sången jag varje kväll sövde Hanna med måste slöjan mellan dimensionerna tillfälligt ha varit undandragen – omintetgjord! Närheten och öppningen synliggjorda genom musiken!
Minuterna senare när hela den närvarande folksamlingen stämde upp i ”Sjörövarfabbe” log förmodligen Hanna sitt bredaste – och med stort överseende – leende. Hennes sång som hon i sin ensamhet ofta satt och sjöng på liksom för sig själv, liksom för att visa världen vilken lycklig flicka – människa – hon ändå var. Ända till sjukdomen berövade hennes orala förmåga.
När nästa musikstycke hördes inträffade ett av de fåtaliga ögonblick från ceremonin som jag faktiskt kommer ihåg. Återigen var det Anneli som gav sången evigt liv genom hennes sätt att förmedla och leverera en sång till sina emotionellt påtagligt närvarande och påverkade åhörare. ”Lilla Fågel Blå”. Texten. Så illustrativ. Så…sann. Ännu en av ”Våra” sånger. När Anneli mot slutet av sången utbytte ”Lilla Fågel, lilla fågel Blå” mot ”Lilla Hanna, Lilla Hannagull” då, om inte förr, insåg vi vilken genomgripande förlust vi alla hade lidit. Det förvånar oss inte att Hannas favoritfärg som genom ett trollslag precis innan sjukdomen slagit klorna i henne, hade ändrats från rosa till…blå. Hon ÄR ju Lilla Fågel Blå.
Efter avrundningen när Anneli med omisskännlig känsla proklamerade om Hanna som ”She” och organisten genom virtuosa handrörelser uppmärksammade oss åhörare om hur ”Unforgettable” Hanna är och förblir, drogs sannolikt slöjan tillbaka till sitt initiala läge. Kanalen stängdes. Kvar stod vi. Tomma. Sannolikt med uttryckslösa, kanske förvånade, ansiktsuttryck. Vad hade vi precis varit med om?
När vi satte oss i bilen tyckte jag mig se en fågel sitta på sin gren och intuitivt pocka på vår uppmärksamhet. En fågel med en uppseendeväckande färg på sin hjässa. Blå. Kanske inbillar jag mig bara…………
I dagens HP (Hallandsposten) blev jag positivt överraskad av en insändare skriven av en man som knappast lämnar någon oberörd, Peter Wahlbeck (”vår” d v s Halmstads, ganska – ur ett nationellt perspektiv – välkände komiker/allkonstnär). Här gör han en, om inte djupdykning så i varje fall en intressant reflektion, kring religionens och/eller gudstrons ofta negativa konsekvenser på, ja mänskligheten. Honom skulle jag gärna samtala med! Kanske uppenbaras möjligheten framåt hösten…..
Här är länken till artikeln. Rekommenderas!
http://hallandsposten.se/asikter/hplasaren/1.1196217-utveckling-nyckel-till-visdom
Rekapitulation till ”ingressen”…
Ibland blir vi med en hänsynslös träffsäkerhet påminda om att vi människor förvisso är organismer som ska definieras som psykologiskt-emotionella väsen – även när budskapet inte handlar om existentiella företeelser, eller essentiella fenomen. När vi så nås av ett budskap vi aldrig i vår vildaste fantasi kunde förvänta oss, inträffar en tillfällig härdsmälta i nämnda organism. Organsimen fryser. Plötsligt återkommer den negativa spiralen, den som skapats och närts av upplevda orättmätiga orättvisor, och som sakta men blott alltför tydligt stannar upp läkningsprocessen hos….mig. Kunskap om människans innersta väsen är en ynnest och en…förutsättning.
Amor Vincit Omnia Hanna är kärleken Så självklart…
/ Pappa Niklas
Bryta ihop-Barn begravning-barns bortgång-bedrövelse,finns det något vidrigare i våra liv???Fick i dag besök av Simons lärare Annika som kom hem med en summa pengar som vi ska använda till inköp till Almers hus.Hon lämnade även ett A4 ark från skolan som ska hängas upp på Almers.Lite försiktigt frågade hon om vi kunde sätta fast ett foto på Simon på detta ark.Då bröt jag ihop.Ska han sitta på väggen på Almers när han skulle vara här hos oss…..??Det blir alltid jobbigt när saknaden tar ett stryptag och inte vill lätta.”men som huvudrubriken i vår tidning kom mitt uttalande—–Vi går inte vidare—Vi fortsätter.Tycker det är klokt sagt av den som uttalade detta i en blogg.Att gå vidare kan man tolka som om allt nu är bra så ”move on”Men det kan aldrig bli ”BRA” mer så då är det helt enkelt lättare att säga att vi fortsätter!!!Ses på söndag.”Massmis med”Kia
Hej Niklas..
Som vanlig så skriver du så fint, men i dag så var jag inte helt säker på vad du menade med det sista du skrev og med risk för å tro något fel så tolkar jag det som att efter att ni har fått bekreftelse på att Hanna fortsatt är ”kvar” så har du gått från å bli glad eller kjänna någon form för tröst mitt i allt till å bli” klar igjen” över att Hannapepparkaka inte finns här mer. Den negativa spiralen som du skriver om gjör ont att läsa og fast jag inte kan förstå det ni går igjenom varje dag, natt og drömmar så hoppas jag likaväl att jag har empati og känslor för människor som gjör meg öppen för din smärta. Man läser og man ser og man prövar att tänka på hur man kan hjälpa. Bara efter den här tiden med deg här på nätt så har jag förstått hur lite jag egentligen har förstånd för vad det betyr att mista ett barn og den totala sorgen som ödelägger allt för en mamma og en pappa. Tolka meg rätt, jag har förståelse men hjärnan vill inte ta det till seg. Rädslan ligger bak det, visst man uttalar det högt så kan det kanskje skje med en själv. Instinktiv vill man försvara og kjämpa mot den rädslan det är att ens tänka tanken. Ett barn som föds, den totala lyckan man kjänner rätt efter att den lilla har kommet ut og uansett så är det det vackraste man har sett, helt övertygad om att ens barn är det finaste som har blitt till, det unika, det fantastiska att kjänna lukten og varmen från den lilla. Till å gå till den andre ytterligheten är som att förstå hur vi människor kom till att bli det vi är i dag, totalt omöjligt. Det ekstensiella i att vara. Det stora i att få vara mamma og pappa. Då blir jag rädd, rädd för att uansett vad man skriver, säger eller tänker så kommer man så alltför kort till er föräldrar som har förlorat ett barn. NEJ, vi kan aldrig någon gång förstå det og jag tänker ödmjukt hur lyckliga vi är som är förskonade från det. Niklas, din sorg, din kärlek till allt som är rundt deg, din så allt för stora sorg som ingen kan ta från deg eller skydda deg från. Vad skall man skriva? Jag vill bara tacka deg för att du lärer meg å se hur viktigt det är att ta vara på varje dag og kjänna uppriktig tacksamhet över det jag har og inte över det jag önskar jag hadde.
Titti
Hej!
Håller med dig om att musik sätter igång alla möjliga känslor, särskilt den överväldigande och oförutsägbara sorgen. Ibland när jag kör bil själv och det kommer en låt på radion som jag förknippar med Tilda, jaa då är tårarna där som på beställning.
Nu har vi haft urnsättning (vi har medvetet valt att vänta på en vacker vårdag). Det var en jobbig men vacker stund. Efteråt spelade vi Tildas favorit-cd o fikade på kyrkogården. Hade aldrig trott att jag skulle göra detta om någon sagt det till mig för några år sedan.
På Tildas begravning var det en tjej som sjöng ”Kärleken är” (Jill Jonsson), som handlar om en ängel som flög förbi och hon sjöng även ”Jag fick låna en ängel” (Shirley Clamp), som handlar att få låna en ängel en stund och att man aldrig kan vara förberedd. Ibland bara måste jag lyssna på dessa låtar, de är så vackra och så påtaglig text.
Kramar Camilla
Att få närvara vid Hannas begravning, vara vid er sida, få förtroendet att sjunga för er och Hanna, är något jag bär med mig.
Det känns ju så oerhört viktigt att den stunden ändå blir fylld av kärlek och att minnena kan vara något som inte bara blir fylld av alla jobbiga känslor, utan att ni verkligen tog er tid att välja sånger och göra det på allra bästa sätt som ni önskade – jag tror ni känner att det blev så.
Ett starkt minne från begravningen är att vi skulle lägga alla blommor/rosor under kistan, så det såg ut som att Hanna låg på en bädd av rosor – så emotionellt och vackert.
Jag har redan närvarit vid tre barns begravningar, det är tre för många och jag ber innerligt att det inte skall upprepas.
Varma och soliga hälsningar till er alla
Kram kram kram
Anneli
kram är det enda jag kan säga just nu…orkar säga…tack för att ni finns….elefanten har stannat länge nog nu…undrar när det blir lättare…kram
barnbegravningar, ryser… inte det man vill uppleva, skall uppleva eller behöva närvara vid, det borde inte få ske sådant.
snart har vi maj, och snart har 1 år sedan Lova lämnade oss passerat. Jag förstår inte, 1 år, hur kan ett år ha gått… snart!
Så kommer det att fortsätta, såklart, tyvärr. För oss alla änglaföräldrar, dagarna går, de blir till veckor, till månader som blir till år.
Hej,en hälsning ifrån Almers hus.Har precis intagit en god buffe på kurorten.2 andra familjer har kommit och även dom har förlorat ett barn i hjärntumör…..suck.Kul att ses i morgon.”Massmis med”Kia och Leif
Take care nu Kia,
Niklas