Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2011

Komplettering: Forts……….om en lyckad återgång 29-30 mars…… 

http://www.sktftidningen.se/artikel/den-langa-vaegen-tillbaka-till-livet-56616
 
http://www.sktftidningen.se/artiklar/reportage

Hur kommer det sig att jag blev medveten om Lindas tragiska livssöde i samma skede hon övergick i ren kärlek in i nästa dimension? Jag grunnar på det synkronistiska budskapet som måste ligga höljt, någonstans i periferin………

 
 Rött hjärta Rött hjärta  Amor Vincit Omnia Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta Hanna, Sara och Alva är kärleken Rött hjärta Rött hjärta  Rött hjärta
 
 
/ pappa Niklas

Read Full Post »

29 mars 2011………….. 

 
 Om förväntningar och om…balans……….
 
 
”Balans i alla ting…” 
 
 
”Jag uppfattar mig själv som en optimist i världsklass. Jag försöker i alla lägen vara oerhört positiv. Jag är fast besluten att se det bästa i alla situationer och det goda i alla människor jag möter. Jag förväntar mig det bästa av livet. Men samtidigt är jag också förberedd på det värsta. Som jag ser det, är det bara en högst rimlig strategi. Livet är ingen dans på rosor. Men jag ska villigt erkänna att det inte är någon enkel balansgång att förvänta sig det bästa samtidigt som man är förberedd på det värsta. Fast jag tycker det är viktigt att ha det perspektivet, så att vi hamnar rätt när vi anstränger oss för att uppnå våra helt unika mål.” (Sharma)
 
Ett exempel på en uttalad livsfilosofi. En livsfilosofi som i mångt och mycket liknar min egen. Vid en första anblick. Vid närmare eftertanke utmärker sig ett ord i texten ut supra, ett ord som tycks imaginärt upphöjt med en alldeles särskild lyskraft som omedelbart fångar min blick likt en enda fungerande bokstav isolerad i en annars trasig neonskylt. Förväntar”…..Jag förväntar mig det bästa av livet”.
Termen korrelerar – tyvärr – dåligt med min egen individuella livsapproach. I min värld är snarare ”Hoppas en mer adekvat terminologi…
Hårklyveri? Semantik? Olyckligtvis inte. Det är förvisso en ocean mellan betydelserna hos de olika begreppen. I min upplevelsevärld går det utmärkt att jämföra diskrepansen i termernas ursprungliga innebörd med förhållandet mellan att ”Tro” och att ”Veta”…..
 
Jag hoppas alltid på en bra utgång. Jag uttrycker en vilja och när alltid en önskan om bästa tänkbara förutsättningar och utgång. Alltid. I alla situationer. Men jag förväntar mig det aldrig.
Förväntan är för mig alltför intimt förknippat med besvikelseGreat expectations; Höga förväntningar. FÖR höga, tänker jag alltid. Sannolikt härstammar dessa mindre angenäma tankar från de – som jag kanske inbillar mig!? – otaliga situationer som mina (förmodligen oresonligt orealistiska!) förväntningar inte har kommit i närheten av att infrias. Som om jag intuitivt blivit bestraffad för att jag vågat förmå mig till att ens så en tanke på att förvänta mig en egoistiskt präglad utgång! ”Hallå, vem tror jag att jag är??!!”
 
Enligt Redfields fascinerande (och begreppsmässigt av en helt annan dignitet och komplexitet än de enkelt applicerbara ”vardagsråd”som Sharma presenterar) teorier om ”den gudomliga energin” (min definition) uttrycks denna medvetna energirörelse tydligt genom den process som våra förväntningar genererar (åt vilket jag i tidigare reflektioner har ägnat mycket utrymme). När vi – intuitivt – lär oss att hantera och rikta våra förväntningar genom rätt mobilisering av vår energi, kommer dessa enligt Redfields lära att uppfyllas.
 
Vi fasade hela tiden för att det värsta skulle hända Hanna. Våra farhågor besannades med en träffsäkerhet så ursinnigt brutal att vår värld slogs i spillror. Hannas tumör gick inte att resonera med, vägrade lyssna på vår vädjan om nåd. Tumören åt sin väg genom vårt kambium, förstörde allt som vi funnit för gott. Men vi förväntade aldrig att det värsta skulle hända.

Hela resonemanget känns därför som en paradox per se.

Optimismen måste få råda, måste få genomsyra människans liv. Samtidigt får vi inte glömma det realistiska perspektivet i sammanhanget. ”Realistisk” med den innebörd som en av historiens mest upplysta människor förespråkar ut supra: Realistisk innebär då ”Balans i alla ting”.

 För mig kommer ett dylikt förhållningssätt nära…sanningen…………………………………………

 
  
 Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta
 

 

Rött hjärta Rött hjärta  Amor Vincit Omnia Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta Hanna, Sara och Alva är kärleken Rött hjärta Rött hjärta  Rött hjärta
 
 
/ pappa Niklas

Read Full Post »

26 (27) mars 2011…………..
 
 

Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta  Om…att knäcka koden…och om en fantastisk och varaktig relation….Ler
 
 
Igår, fredagen den 25 mars 2011, inträffade en milstolpe i Saras men även i hennes föräldrars liv. I bakgrunden hördes tonerna från två kompetenta sångare i Let’s Dance. Uppslagen på soffan låg en splitterny Bamsetidning och böjd över denna satt en livsexplorer, en nyfiken liten flicka helt omedveten om den utveckling som pågick framför såväl hennes egna som hennes föräldrars ögon. Sara läste. De första orden ljudade hon fram och ville omgående ha betydelsen konfirmerad av hennes pappa. Ord på tre bokstäver avlöstes inför ögonen på häpna föräldrar av längre ord. ”Tillbaks” uttalades utan större stakningar. Crescendot inträffade när hon blev vittne till hur hennes föräldrar plötsligt bokstavligt talat ”tappade hakan”: Sara LÄSTE en mening innehållande FYRA ord! Det kom oväntat eftersom kontexten knappast underlättat hennes inlärning. Ingen storasyster att imitera, att snappa upp lärdomar av, så där i förbifarten. Inget äldre syskon som gett sig den på att lära sitt oskyldiga och intet ont anande småsyskon allsköns kunskaper som de själva förvärvat i skolan. Ingen Hanna…

Istället har den artificiellt uppkomna men i sanning genuina samvaron med hennes föräldrar under Hannas långa sjukdomstid nu burit frukt: All tid som ägnades åt lek med bokstäver, åt pyssel och åt pusslande, åt samtal och läsning har sannolikt bidragit till denna nya, oväntade landvinning. Knappt tre år fyllda kunde hon alla bokstäver. Nu, fem år ung, knäckte hon en väsentlig aspekt av läskoden – den att kunna ljuda sig fram till det korta ordets betydelse. Bilden av leendet och smilgroparna som uppenbarades i hennes vackra ansikte när hon förstod att orden var rätt, kommer jag aldrig att glömma. Nu tar hon sin Bamsetidning i ett fast grepp, sätter sig på ett ledigt utrymme – inte alltid det mest bekväma! – och förklarar att hon ska göra sin ”matte”. Bamsetidningen har således, i ett innovativt barns fantasifulla värld, förvandlats till en rolig lärobok…en MATEMATIKBOK! Tankarna har kanske ändå fastnat hos oss vuxna…………………………………………….
 

  Rött hjärta
 
Idag är en magisk dag – en dag som visar att en ursprunglig intention, ett band knutet av ren, genuin kärlek, faktiskt kan hålla, trots alla prövningar som livet per se erbjuder. Idag, 26 mars 2011 firar mina föräldrar 45- årig Bröllopsdag!

 
Rött hjärta  Från djupet av mitt hjärta: GRATTIS!! Jag är både stolt över er och tacksam för den kärlek ni intuitivt känner för varandra!
   

Rött hjärta Rött hjärta  Amor Vincit Omnia Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta Hanna är kärleken Rött hjärta Rött hjärta  Rött hjärta

För evinnerlig tid………..

/ pappa Niklas

Read Full Post »

25 mars 2011………….. 

 
 Om världens beskaffenhet….om en ”Heureka-upplevelse”! och om Ekorrhjul………..

 Sökandet fortsätter…

 
 
”Hela vårt samhälle är byggt för människans andliga verklighet. Förr eller senare måste alla kulturer verkligen förstå att vi är andliga varelser och att våra kroppar bara är atomer med en viss vibration, en vibration som kan höjas i och med att vår inre kontakt och bönekraft ökar.” (Redfield) 
 
Heureka! Det Redfield nu för fram finner jag….angenämt. Passande. Kongruensen med min egen övertygelse svämmar över! Människan har en uttalad mission  – sprungen ur en ursprunglig andlig dimension – att utföra under vår biologiskt och fysiskt begränsade tid på jorden. Enligt Redfield handlar uppdraget om att ”väcka hela världen till fullständig andlig medvetenhet, generation efter generation, och att fullfölja detta uppdrag så samvetsgrant som möjligt. Det är därför vi redan från början – ja, till och med före födseln – deltar helt och fullt i den här livsprocessen.”
 
Före födseln? Finns det en slags predestinerad, intuitiv, koppling mellan föräldrarna och deras ännu ofödda barn? Svaret illustreras bäst i citatet nedan.
 
”Alla här vet att själar redan före avelsen tar kontakt med föräldrar. De ger sig till känna, särskilt för modern. Det är en del av den processen som går ut på att avgöra om de blivande föräldrarna verkligen är de rätta.”
 
Vårt andliga ofödda jag skulle således enligt detta synsätt göra en intuitiv men aktiv bedömning av den aktuella tillika presumtiva föräldrakonstellationen. Förutsatt att jag tolkar Redfields tankegångar korrekt,  handlar detta ”val” som varje ny andlig varelse – varje människa – behöver göra till syvende och sist om att skapa bästa möjliga förutsättningar för att kunna leva ett sannare mer äkta – liv i förhållande till tidigare generationer. Genom denna makalösa intuition – sprungen ur själva världsalltet (?) föds vi med införlivad kunskap om att livet handlar om att levas i riktning mot att öka den ackumulerade, globala visdomen i vår samtid……………..
 
” Barnet har ett tilltänkt öde som han eller hon visualiserar i en före-livetvision, och generna samverkar på ett exakt sätt för att ge barnet de anlag och förmågor som behövs för att uppfylla den här visionen” (a.a.)
 
Redfield fortsätter:
 
”I dess (föräldraprocessen, min anmärkning) idealiska form samarbetar föräldrarnas intuition med barnets intuition för att ge barnet de bästa förutsättningarna att uppnå hans eller hennes livsmål.”…”Och livet i de yttre kulturerna (= vårt samhälle, min anmärkning) är fortfarande i allt för hög grad fokuserat på det materiella, inte på livsprocessen i sig’…’Just nu reducerar ni livet fortfarande till trivialiteter, till världsligheten, när det i själva verket är en ständigt pågående mysteriös och upplysande process” (a.a.)
 
Nu börjar det brännas. Plötsligt uppenbarar sig den springande punkten, den primära anledningen till varför jag ihärdigt fortsätter mitt sökande efter kunskap efter…sammanhang. Jag var snubblande nära att skriva ”Mening” men insåg i samma tankeögonblick att det var en något missvisande terminologi. Sammanhang. Ja, där kom det.
 
Flera människor oberoende av varandra har inlett intressanta diskussioner med mig och försökt komma till insikt om hur det är att fortsätta leva sitt liv när själva kambiet i ens liv skalats bort. Många har använt definitionen ”hjul”, eller ”ekorrhjul” för att beskriva tillståndet som de själva befinner sig i. För att liksom sätta på pränt och för mig själv försöka illustrera känslan jag bär med mig, kan jag för enkelhetens skull låna det redan myntade ordet ”hjul” och presentera min egen version (existerar sannolikt redan) för att på så sätt visa på var jag befinner mig i ”det verkliga livet”. Min uppfattning är att en stor majoritet i västvärlden kan räknas in och ingå i det så kallade ”Vardagshjulet”. Individuella skillnader kan förenklat sägas härledas till hur fort hjulet snurrar. En förenklad men de facto högst applicerbar modell. Mellan september 2007 och…ungefär augusti 2010 kan jag betraktas som en ”avhoppare” – Mitt liv som i en enda isolerad händelse plötsligt kunde definieras såsom surrealistiskt, var inte längre applicerbart på Vardagshjulet (Nota bene att jag redan tidigare hade gjort regelbundna frivilliga ”avhopp”, dock aldrig att dessa kunde definieras som surrealistiska). Istället befann jag mig nu i en vacuumfylld glaskula – eller bubbla – någonstans mellan olika världar i en dimension vid sidan av det verkliga livet.
Problemet (eller är det egentligen ett problem…?) är att Vardagshjulet enbart har återkommit i formen av ett slags hologram, som en imaginär påminnelse om den förhäxande föreställningen om världslig progress och ständig jakt efter oväsentligheter som materiell framgång och ”påmålad och falsk” (Ugglas uttryck i populär låt) lycka. Som om sann lycka inte enbart kommer inifrån………….Jag ingår dock i andra människors Vardagshjul. Som om jag gästspelar i en pjäs som kunde vara uppsatt och regisserad av Tarkovskij själv. Märker människorna inte hur de riskerar att stressa sönder sina egna väsen? Ergo känns det inte längre påtvingat. Min värld är möjligtvis semisurrealistisk, farligt nära att nå epitetet realistisk. Nu känns det ändå som att jag gör ett frivilligt och medvetet val att fortfarande stå utanför det tärande hjulet. Sådär lite vid sidan om…Jag känner vare sig något behov eller tvång att implementeras i en levnadsmall som kommer otäckt nära att kallas uniform. Jag vill leva, och jag vill leva mitt eget unika liv.
 
Det finns undantag. Där ute i ett ekorrhjul på gränsen till att löpa amok finns…pionjärer, människor som vågar gå mot strömmen, som aktivt prioriterar. Peter, du har en beundrare i undertecknad!
 
Stjärna
 
Människans värld utvecklas således genom generationer. Jag instämmer med Redfield. Varje generation för den andliga utvecklingen framåt. Världssynen vidgas. Föräldrar försöker – medvetet eller ej – per se påverka (projicera sig själva?!) sina barn, få dem att överta sina egna förvärvade åsikter, sin egen livsåskådning och värdegrund. I all välmening, med de bästa av avsikter, naturligtvis. Men barn är klokare än så. Barn besitter en intuitiv förmåga att kunna veta/känna vad som är ofullständigt i sina föräldrars levnadsmodell och hur denna efterlevs. Jag tolkar Redfield som att detta är en viktig aspekt i utvecklingsprocessen i det att vi intuitivt väljer våra föräldrar för att synliggöra och medvetandegöra diskrepansen mellan föräldrarnas världssyn och den synliggjorda, optimala åskådning som föranleder mänsklig utveckling i andlig mening. Vi tar över stafettpinnen från våra föräldrar. Undrar vilken generation som kommer att föra den över mållinjen……………..?

  
 Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta
 
 
För en tid sedan blev ännu en av mina manliga kusiner pappa på nytt! Jag vill på detta sätt ödmjukt och hjärtligt gratulera Johan och hans flickvän Hanna till en fantastisk dotter! Och med en mamma med ett dylikt vackert namn finns alla förutsättningar för ett lyckligt liv…………………………………….

  
  
Rött hjärta Rött hjärta  Amor Vincit Omnia Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta Hanna, Sara och Alva är kärleken Rött hjärta Rött hjärta  Rött hjärta
 
 
/ pappa Niklas

Read Full Post »

23 mars 2011………….. 

 
 Om positiva flöden…och om en yttre mätbar livsprocess….
 
 
”Problemet med fruktan,’…’är att den kan vara väldigt subtil och snabbt smyga sig på oss. Du förstår, en förväntan som är blandad med fruktan handlar alltid om ett resultat som vi inte önskar. Vi är rädda att misslyckas, att genera oss själva eller våra familjer, att förlora vår frihet eller mista någon vi älskar, eller våra egna liv. Svårigheten här är att, när vi börjar känna en sådan fruktan, övergår den ofta i vrede, och så använder vi den här vreden till att mobilisera våra krafter och slå tillbaka mot vem det nu är vi upplever som ett hot. Vare sig det är fruktan eller vrede vi upplever, måste vi förstå att de här känslorna kommer från samma källa: de sidorna av vårt liv som vi vill hålla kvar.” (Redfield) .
 
Negativa tankar, dåliga förväntningar, plågsamma föreställningar – alla sprungna ur en inre rädsla, en ursprunglig fruktan för något specifikt, och som enligt Redfields förhållningssätt riskerar att intuitivt framkalla detta som vi så innerligt fruktar! Det intuitiva – i mångt och mycket – omedvetna tankeflödet måste bort från det negativa flödet. Det är förvisso essentiellt för vår fortsatta blotta existens. Rädslan, den vanvettiga fruktan för att det som hade invaderat Hanna var tumörer – cancer – övergick sannolikt i någon outtalad, men märkbar, vrede. Det ödesdigra Hotet som vi befarade besannades – den hänsynslöst muterande farsoten hade fått fäste och inlett sitt brutala och villkorslösa skövlande av en enastående vacker hjärna som ännu bara var i sin linda, som ännu väntade på att få slå ut i full blom, väntade på att uppnå sin sanna potential. All vår tillgängliga energi, all vår mänskliga kraft mobiliserades och resulterade i en närmast omänsklig pågående kraftansträngning för att om möjligt kunna betvinga hotet, förinta mutanten…..
 
Var detta en illa vald taktik? Kan denna mobilisering av mänskligt ursprungliga känslor av vrede, av hat och förtvivlan istället ha väckt förnyat liv i inkräktaren och frammanat en större och som det visade sig en förödande invasion? Nej. Mitt inre accepterar inte denna förklaring. Vi befann oss lika plötsligt som tragiskt i en situation utan uttalade valmöjligheter där vi aldrig gjorde ett medvetet val. Det var snarare så att livssituationen ”valde åt oss”. Men….eller ännu hellre, och….det låter blott alltför otroligt och makabert att Kicki eller jag – eller båda två – skulle räknas till den fåtaliga skara som enligt Redfields teorier besitter en utpräglad andlig förmåga att medvetet kunna höja sin energinivå, och därmed också kunna påverka händelseförloppet i endera riktningen.
Tanken på ett dylikt scenario initierades, diskuterades och föranledde så till slut ett beslut: Scenariot avfärdades som tankespöken, som ett intuitivt och självdestruktivt försök att skuldbelägga mig själv.
 
Dessa återkommande inre dialoger – dessa introverta samtal – är nödvändiga. För mig. Någonstans, långt in i de ännu outforskade delarna av mitt väsen pockar en svag men ihärdig röst på uppmärksamhet:
 
”Du vill ha svar Niklas. Du…behöver dem……” 

 Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta
 
 
Idag fyller tjejernas minsta kusin 12 år. GRATTIS FILIP! Jag väljer att inte skriva ditt ”svårtolkade” men i sanning kärleksfulla smeknamn!

  
  
Rött hjärta Rött hjärta  Amor Vincit Omnia Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta Hanna, Sara och Alva är kärleken Rött hjärta Rött hjärta  Rött hjärta
 
 
/ pappa Niklas

Read Full Post »

21 mars 2011………….. 

 
 Om 533……om ett fantastiskt intressant Skavlan……och om ett sällsynt fenomen…
 
 
Fem. Tre. Tre.
 
?
 
Naturligtvis ingen siffra tagen ur det blå. Istället utgör detta en sifferkombination som från vänster motsvarar år, månader och dagar. En till synes oskyldig samling siffror som för oss fick oanade konsekvenser. Fatala konsekvenser. 4 september 2007 uppfyllde vår äldsta prinsessa kriterierna för att tillhöra kategorien ”533”. Hanna var fem år, tre månader och tre dagar när livet lika plötsligt som hänsynslöst tog en ödesdiger vändning mot ett lika tragiskt som oundvikligt slut. 533.
 
I lördags, nittonde mars, inträffade så ännu ett 533-skede. Denna gång var det vår mellersta prinsessas 532skrud som förpassades till historien av en klädnad Kicki och jag i vår tysthet fasat för. Saras tur. Sannolikheten att helvetet skulle upprepa sig var naturligtvis obefintlig. Ergo…
Det är svårt att övertala hjärnan när det är känslorna som levererar förutsättningarna. Svårt? Snarare omöjligt. Tankarna har spelat oss riktigt otäcka spratt, faktiskt fasansfulla. Samma scenario där den enda – men essentiella – skillnaden är huvudpersonen. Hanna är utbytt mot Sara.
 
Det är inte heller svårt att förstå varför jag inte har vågat få dessa nedbrytande tankegångar på pränt förrän nu….två dagar efter 533. Majoriteten av mina aktuella reflektioner utgår från innehållet i ”På jakt efter den elfte insikten”. En dominerande teori här är ju den om att våra outtalade, intuitiva, förväntningar har förmåga att besannas. Goda som dåliga. Således var jag nödgad till att aktivt försöka slå alla destruktiva tankar, farhågor, ur hågen. I förhoppning om att min ansträngning skulle sträcka sig över den gångna helgen. Inget hände. Gudskelov är lördagen nu passerad. Sara är nu en 535:a!
 
 
Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta
 
 
Fredagens ”Skavlan” innehöll två programpunkter, i skepnad av två olika gäster, som enbart genom sina namn initierade oerhört höga förväntningar (!) hos undertecknad. Karen Armstrong, religionshistoriker och Jo Nesbö, en av mina absoluta favoritförfattare. Olyckligtvis hade Nesbö gjort såväl entré som sorti när TV:n slog på….Däremot kunde jag förlora mig i Armstrongs viktiga teorier och erfarenheter. Jag insåg hur flera av mina egna tankar faktiskt korrelerade med hennes, något som av en outgrundlig anledning fick mig att må bra. Synkronicitet? Antagligen. 

Idag på förmiddagen inträffade en sällsynt företeelse. För första gången på fem år svingade jag en tennisracket! Undrens (även om de som nu kommer i lightlight version) tid är således inte förbi……………

  
  
Rött hjärta Rött hjärta  Amor Vincit Omnia Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta Hanna, Sara och Alva är kärleken Rött hjärta Rött hjärta  Rött hjärta
 
 
/ pappa Niklas

Read Full Post »

18 mars 2011…………..
  
 

Om…ett inledande citat som säger…mycket…och om upplevelsen när en plötslig insikt blir till ett självdestruktivt vapen…

 
 
”Vi är andliga varelser som kommer till den här världen för att höja vår energi.” (Redfield)
 
Det är inte svårt att gissa sig till känslan som jag kände inför att få stifta bekantskap med ännu ett avtryck som James Redfield gjort i den litterära världen. Liknelsen till ett barn inför en stundande jul blir förvisso träffsäker! Föga kunde jag förvänta (gångbar – för att inte säga oumbärlig – term i sammanhanget ska det visa sig!) mig den initiala riktningen på Redfields redogörelse. Plötsligt fick insikten formen av ett vapen. Ett vapen som åsamkade stor och omedelbar skada. Insikten beskrivs nedan…………………

 Ledsen
 
”Det var det som var problemet. Om man håller en negativ bild för länge, kan den till slut besannas’. Jag kände mig fortfarande överväldigad av den här tanken. Kunde det stämma? Jag hade länge lagt märke till att människor som fruktade en speciell händelse – att få inbrott där hemma, till exempel, eller få en viss sjukdom eller mista en käresta – ofta fick uppleva en sådan händelse i livet.” (a.a.)
 
I likhet med Redfields alter ego (?) ställer jag mig den ofrånkomliga frågan huruvida allt negativt som inträffar i våra liv skulle kunna härledas till våra egna tankar? Skulle vår omedvetna och ofrivilliga förväntan resultera i negativa och många gånger tragiska händelser? Skulle våra värsta farhågor initierade längst in i våra ursprungstankar frammana – locka fram – dessa och likt en uttalad önskan de facto också realisera dem?
 
Svaret från den litterära medresenären – implementerad som en Redfieldsk ledsagare genom upplysningsprocessen – kommer omedelbart:
 
”Självklart inte. Många saker bara händer som ett naturligt led i samvaron med andra människor. Deras förväntningar och handlingar spelar också roll. Fast vi har faktiskt ett visst skapande inflytande också, vare sig du tror det eller ej. Vi måste vakna och förstå att, med vår böne-energi uttryckt, är en förväntan en förväntan vare sig den är grundad i fruktan eller tillförsikt. ‘…’Kom också ihåg det andra som jag sa’…’att på de här högre energinivåerna har våra bönefält en mycket snabb effekt. Ute i den vanliga världen går folk fortfarande omkring med en blandning av föreställningar, bilder av rädsla och bilder av framgång, som har en tendens att jämna ut varandra och ge låg effekt. Men på de här nivåerna kan vi påverka skeenderna mycket snabbt, även om en föreställning som bottnar i fruktan till slut kommer att förta styrkan i vårt fält. Lösningen ligger i att man ser till att inrikta sig på det positiva i ens liv, och inte på någon hemsk förväntan. ”
 
Insikt. Nu går min självplågande hjärnmekanism åter igång. Snart går den på högvarv. Den löper amok. Accelererar tills jag helt förlorar kontrollen och riktningen övergår i en rasande nedåtgående spinn, likt ett skadeskjutet jaktplan på väg mot en otäckt snabbt uppenbarande jordyta. Var finns katapulten? 
 
”att på de här högre energinivåerna har våra bönefält en mycket snabb effekt. Ute i den vanliga världen går folk fortfarande omkring med en blandning av föreställningar, bilder av rädsla och bilder av framgång, som har en tendens att jämna ut varandra och ge låg effekt. Men på de här nivåerna kan vi påverka skeenderna mycket snabbt, även om en föreställning som bottnar i fruktan till slut kommer att förta styrkan i vårt fält”
 
Högre energinivåer? Har vi genom en outtalad (men alla ska veta att vi ALLTID har fruktat att våra barn ska drabbas av en allvarlig sjukdom, en fruktan som eskalerade i och med problemen med Hannas öga ett halvår innan helvetet började), genomgripande och total rädsla för det djävla monstret (jo, samtalen mellan Kicki och mig under våren 2007 inkluderade detta skräckfyllda scenario)  – EN FÖRVÄNTAN – påkallat sjukdomen på vårt älskade barn????

Besitter vi en välutvecklad form av denna medvetna vakenhet som åsyftas i dessa tankegångar? Sannolikt inte. Förvisso inte. Att jag ens kan tänka tanken!
Men Adde uttryckte ju något om att jag var ”öppen”…? Handlar det om vitt skilda fenomen? Troligtvis. Men i och med insikten ut supra, startar hjärnan en process som liknar en tankemässig kedjereaktion. Tankar föder nya tankar. De starkaste av tankar som i ett emotionellt perspektiv ger upphov till obehagliga rysningar. Självdestruktion. Jag har ställt mig själv frågan otaliga gånger. Kicki likaså. Frågan är egentligen per definition omöjlig att ställa, den faller liksom på sin egen absurditet. Ergo…Hur omöjlig och i sammanhanget retorisk frågan än ter sig måste jag SKRIVA frågan, för att på så sätt kunna ”slå den ur hågen” – en symbolisk handling för att permanent utplåna dessa mörka tankar. Ren och skär självbevarelsedrift….

 KAN MAN ÄLSKA SITT BARN FÖR MYCKET……………..?

 
 Rött hjärta
 
Det finns ett TV-program jag inte gärna vill missa: ”Mördare Okänd”. I avsnittet igårkväll avslöjade en rollfigur sin värsta farhåga: Att förlora sin fru. ”Jag är livrädd för det”. Hoppas att han inte hade utvecklat sin medvetna vakenhet……………………….

 
   
Rött hjärta Rött hjärta  Amor Vincit Omnia Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta Hanna är kärleken Rött hjärta Rött hjärta  Rött hjärta

För evinnerlig tid………..

/ pappa Niklas

Read Full Post »

Older Posts »