Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2011

29 oktober….

 
Om att ta farväl 

 
 
 
29 oktober. Begravningsdagen. 
Idag förnimmer vi återigen hur ”Lilla Fågel Blå”, ”She”, ”Sång Till Friheten”, ”Unforgetable” och ”SjörövarFabbe” ljudlöst, intuitivt och vemodigt sveper över oss likt en vind som illusoriskt ergo suggestivt verkligt viskar förkunnelsen att världen berövats en enastående vacker själ och att dess mänskliga kropp funnit sin slutgiltiga viloplats. Hannas sista vila på jorden. I jorden. En insikt som per se kräver en tro, en förvissad övertygelse, om att livet fortgår och inte upphör med döden. I alla fall för oss efterlevande föräldrar.
 
Vår unforgetable She har lyft och som Lilla Fågel Blå svävar hon upp mot friheten. Och under tiden nynnar naturligtvis denna unika själ oförtrutet på ”SjörövarFabbe”…..
 
 
  Rött hjärta   Amor Vincit Omnia Rött hjärta Du är kärleken Hanna Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta

 
/ Pappa Niklas

Read Full Post »

27 oktober…. 

 
Om ett bryskt uppvaknande 

 
 
 
”Det kan vara en nervskada, stor anspänning över tid som tar sin tribut eller hjärtinfarkt.”
 
 
 
Vi tar det från början.
 
Jag hörde det karakteristiska ljudet från tabletter som ivrigt men fumligt lösgjörs från kartan av mildrande Panodil. Metalliskt prasslande, likt aluminiumfolie som nagelfars av den nyfikne.  Stanniolprassel. Aha, Kicki har vaknat med huvudvärk. Det hade hon inte. Tyvärr. Istället hade jag väckts ur min slummer av en aktivitet utmynnad ur en ihållande och ilsken smärta över bröst och rygg på min älskade livskamrat. Vad händer? Drömmer jag?
 
Nej, verkligheten gjorde sig blott alltför påtagligt påmind. ”Jag kan nästan inte andas.” Jaså, var det inte något värre…Kicki hade själv precis vaknat och omgående insett att något inte stod rätt till med henne. Hon kunde inte vrida på huvudet och andningen var påfallande ansträngd. Hon förmådde dock själv ringa motsvarande sjukvårdsupplysningen och citatet ovan är hämtat från dialogen som fördes. Mänsklig psykologi. Undrar vilket ord som lyste starkast, som fick störst genomslag…?
 
Om smärtan hade avtagit och andningen blivit lättare efter en halvtimme kunde vi sannolikt utesluta hjärtinfarkt. HJÄRTINFARKT??? Det är ingen term jag förknippar med ett långt och hälsosamt liv…..Men smärtan gav gudskelov med sig och trycket över bröstet lättade i en utsträckning som var tillräcklig om än långt ifrån tillfredsställande. Vi andades ut som en människa, en individ, i vilken vår gemensamma skräck hade absorberats och förenats. Vi hann båda med tillräckligt många tänkta men outtalade framtidsscenarion för att inse hur omöjligt ett liv utan varandra skulle vara. Även om situationen ytterst inte var av den dignitet vi fruktade (och som vi de facto också fick besked om som eventuell orsak) befann vi oss återigen i ett skarpt läge inför en stundande presumtiv tragedi. Det räcker. Känslorna hade väckts och våra väsen hunnit reagera på retningen. DEN upplevelsen är…svår att hantera.
 
Kicki fick senare en kraniumsakral-behandling utförda av en kvinna, Christina, med läkande händer. Resultatet blev det som vi båda hade hoppats på! Visst, stelheten var ofrånkomlig. Begränsad rörlighet likaså. Hon är fortfarande påtagligt medtagen och öm. Men…smärtan och – kanske framförallt – rädslan hade övergivits och ersatts av något annat, något mycket mer angenämt. Tilltron. Hoppet om att få åldras tillsammans och kanske till och med att få se våra underbara barn växa upp och bli lyckliga, vuxna, människor…..
 
 
  Rött hjärta   Amor Vincit Omnia Rött hjärta Du är kärleken Hanna Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta

 

 
/ Pappa Niklas

Read Full Post »

26 oktober….

 
Om skepticism…kontra behovet av att få veta…

 
 
 
Paus i måleriet….snart kalasdax! 
 
 
 
Att enkom tro på vad vi ser – en sorts okulär empirisk förnimmelse – härstammar sannolikt ur någon form av antingen nedärvd och-/eller betingad socialiserings-adaptionsprocess eller att individen genom egna reflektioner och analyser kommit fram till att inget kan existera som inte konkretiserats genom vetenskapliga, empiriskt uppmätta, studier. Livet definieras som början och slut på den fysiska kroppen. Skeptiker, ofta uttalade ateister, men där flera av dessa senare lever i en form av ”vit” lögn eller förnekelse, omedvetna som de är om att de faktiskt bekänner sig till en, i vissa hänseenden intrikat, men i sak annars påtaglig, tro: nämligen Materialismen…..
 
Mina egna slutsatser blir att världen enligt detta obevekliga materialistiska förhållningssätt till sin omvärld, till det egna livet, förkunnar definitiva, inte särskilt angenäma eller önskvärda, begrepp som obeständighet och förgänglighet.
 
Tänker 
 
Min bestämda uppfattning, ja min övertygelse, är att gemensamt för oss efterlevande, är att vi har ett essentiellt behov av att få vetskap. Sökandet efter olika tecken, efter minsta antydan till att vår älskade ska förmå sig till att lämna ett avtryck, en ledtråd hur skör och abstrakt den än må vara, pågår. Sinar inte. Kommer förmodligen heller aldrig att upphöra. Vi VILL. Vi BEHÖVER!
 
Chopra redogör gärna för de så kallade vediska rishierna, vise män eller siare, en kultur som av många anses utgöra hinduismens blomstringsperiod. Helt kort utgår denna trosuppfattning från en övertygelse om att varje dimension – varje existensnivå – livet representerar, i själva verket är ett medvetandetillstånd, initierade, skapade inom oss själva och således också påverkbara. Jag gör naturligtvis inte denna enastående trosuppfattning rättvisa med denna rumphuggna sammanfattning utan här finns en komplexitet och tyngd i all sin enkelhet och begriplighet som tilltalar åtminstone mig. Jag måste nämna en aspekt som ligger mig varmt om hjärtat och varför inte använda Chopras egna ord?:
 
”En person med stark ego-motivation och vilja att lyckas värderas högt av samhället, men i andliga sammanhang står egot lågt i kurs.” (sid 153, ”Livet efter döden”).
 
Ytterligare exempel utlovas inom kort.
 
Chopra citerar Tagore vars välformulerade och vackra text väcker känslor inom mig som jag inte förmår ge uttryck för:
 
”När jag föddes och såg ljuset
Var jag ingen främling i denna värld
Något outgrundligt, formlöst och utan ord
Framträdde i gestalten av min mor.
 
Så när jag dör kommer samma okända att framträda igen
Som evigt välbekant
Och eftersom jag älskar detta liv
Kommer jag att älska också döden.”
 
Kanske är känslan sonika…hemlik. (som av en händelse höll jag på att avsluta med ett ”g” istället för ”k”…)
 
 
  Rött hjärta   Amor Vincit Omnia Rött hjärta Du är kärleken Hanna Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta

 
/ Pappa Niklas

 

Read Full Post »

24 Oktober…
 
Om brutal, surrealistisk verklighet

 
 
”Allt för min syster”….
 
 
Den korta vandringen mellan hemmet och huset där Saras kompis bor genererade en känsla av tillfredsställelse och lycka över att få uppleva dagar som denna. På himlen lyste en fluorescerande äggula upp omgivningarna och skapade ett närmast tillrättalagt suggestivt och artificiellt men samtidigt också angenämt behagligt orange sken. Vilken ynnest det är att ha tilldelats livets gåva!
 
Tänker 
 
Ja, Elin – vilka är de krafter som kan tillåta att en gravsten faller på ett barn så att detta avlider???? Hur kan ett ovärderligt människoliv få släckas genom en dylik egentlig omöjlig och obegriplig olycka? Och fyra-åringens öde?
Rationella, matematiska, vetenskapliga och pragmatiska hänvisningar till för mig hala esoteriska fenomen som slumpen och oturen, leder snarare till svårtyglade känslor av ilska och vrede, än att man landar i någon form av försonande upplevelse att det som skedde berodde på otur…
 
Både Kicki och jag, Kia och Leif höll på att sätta kaffet i vrångstrupen när Barncancerfondens generaldirektör, Olle Björk, en vårdag 2010 i en obskyr källarlokal i utkanten av Göteborg, nyktert på gränsen till krasst avslöjade kända, bakomliggande faktorer till varför intet ont anande tillika oskyldiga barn invaderas av muterande farsoter som ofta leder till att barnets liv brutalt och hänsynslöst avslutas. ”Den i särklass största orsaken är…oturen…” I min begreppsvärld används termer som ”tur” och  ”otur” i situationer såsom när en välplacerad straff träffar insidan av stolpen och balanserar utmed mållinjen för att sedan nudda vid den andra stolpen och sonika lägga sig tillrätta på mållinjen utan att passera denna. Tur för någon. Otur för den andre. Det blir för banalt, för godtyckligt, lättvindigt, småaktigt och faktiskt också ovärdigt att ens initiera tanken på att det skulle handla om ”otur”. Det finns naturligtvis en gångbar förklaring. Förvisso är det så. I min värld råder det inga tvivel om detta. Men…huruvida det handlar om ödet, om världsalltets grymma och obegripliga sätt att visa på att barnets livsuppgift är fullbordad eller om andra andliga för alla oss människor esoteriska förklaringar är naturligtvis oklart men jag vågar mig ändå på en – som jag anser – gångbar gissning: Ursprunget kan sannolikt härledas till kvantfysikens snåriga begreppsvärld….?
 
Gårdagens film berörde, slog an på igenkännandets betingade retning. Samtidigt blottlades ett nytt perspektiv för oss, detta att betrakta den annalkande tragedin ur ett fågelperspektiv. Vi iklädde oss rollen som passiva åskådare. Fast det är ju onekligen en ”sanning” i kraftigt behov av en radikal modifikation. Vi kommer aldrig någonsin mer att kunna se oss själva som passiva betraktare i dylika sammanhang. Det är en kristallklar insikt som sakta och successivt men med ett avslutande crescendo av övermänsklig magnitud och kraft, implementerades i våra sköra väsen under gårdagskvällen. Även om förhållandena var annorlunda, åtskilliga parametrar diametralt olika, föräldrarnas agerande och förutsättningar vitt skilda från våra, var det Kicki jag såg när Cameron Diaz’ desperation övermannade oss tittare. Och när Jason Patricks förtvivlade uppenbarelse fyllde mina tårkanaler var det som att – genom en regnindränkt fönsterruta – betrakta…mig själv. Under sjukdomstiden var fågelperspektivet en utopi, en omöjlig och obefintlig semantisk abstraktion vars existens liksom föll på sin egen orimlighet. Vi levde i glasbubblan. Världen existerade i denna, och enkom i denna.
 
Det är kanske till och med så att vi – hur otroligt, sjukt och makabert det än må låta – i gårkväll för första gången, fick en inblick i hur det är att leva med ett cancersjukt barn………Jag tror att Hanna skulle förstå vad jag menar.
 
 
  Rött hjärta   Amor Vincit Omnia Rött hjärta Du är kärleken Hanna Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta
 
/ Pappa Niklas

Read Full Post »

22, snart 23 oktober….

 
Om mindre angenämt dagsläge

 
 
 
Sara har precis somnat. Hon fick inte ens veta vilka som gick ”segrande” ur bataljen på Fort Boyard (en information även jag missade för övrigt). Jag bar, på hennes egen begäran (jo, hon säger faktiskt ifrån!), in henne från hennes avslappnade tillvaro i soffan, till hennes säng och satt hos henne tills Morfeus bevisligen tagit hand om henne. Långsamma, trygga susningar ljöd från hennes mun och näsa. Nu är det bara att vänta. Invänta de obligatoriska nocturna hostattackerna som tack och lov hittills varje gång av någon oförklarlig anledning lyckas förhindra ett annalkande crescendo av kräkningar, av de tydliga förebud om just detta som så påtagligt synliggjorts. En slemmig hosta som inte låter…ok. De sakkunniga råd vi fått till oss är att helt enkelt vänta ut symptomen enkom med hostmedicin som presumtiv förintare. Vår tappra prinsessa. Inte ett ord om sina besvär. Som om hon någonsin skulle kunna vara till besvär.
 
I Kickis famn finner vi nästa medtagna dotter. En febrig, kraftlös, liten Soluppgång som ergo försöker uppfylla sitt medfödda (?) eller om det hellre ska definieras som självpåtagna, uppdrag som energiskt yrväder. Försöker, men missar målet med flera mil. Panodil fungerar som temporärt balsam men hals och ögon går inte att lura, hur slug en kemisk substans än må vara…
 
När jag kom tillbaka till vardagsrummet hade Gunde och Agnetas hurtfriska anleten ersatts av Cameron Diaz’ och Jason Patricks diametralt motsatta ansiktsuttryck och (spelade) sinnesstämning. Filmen som spelades upp heter ”Allt för min syster” och har ett direkt och uttalat budskap som jag genast insåg var ämnat att skapa debatt i det stora landet i väster. Dottern drabbas av leukemi och i sin desperation och förtvivlan SKAFFAR – ja, det är nog rätt uttryck för att beskriva föräldrarnas initiala föresats – föräldrarna med ”artificiell hjälp” ett barn som ska fungera som…donator. Inte helt politiskt eller framförallt etiskt korrekt kanske men det belyser naturligtvis ett fenomen som även vi blott alltför väl är bekanta med: Föräldrars desperata kamp att göra…ALLT…som står i ens makt, och kanske till och med utanför denna…Kicki fäller med jämna mellanrum kommenterar – sannolikt omedvetet – om dramaturgin alltmedan jag med ryggen mot henne enträget försöker återge något så när begripliga förklaringar…Oerhört starkt ämne som väcker omänskligt påtagliga känslor hos mig….
 
Om någon av en händelse skulle undra så är filmens produktionsår…2009…………….
 
Tänker 
 
 
  Rött hjärta   Amor Vincit Omnia Rött hjärta Du är kärleken Hanna Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta

 
/ Pappa Niklas

 

Read Full Post »

 20 oktober…. 

 
Om ovisshet…

 
 
Vad händer nu? 
 
 
Jag vill minnas att det var Goethe som hävdade att det är lika svårt att läsa en (bra) text som det är att skriva den….Olika uppfattningar resulterar i divergerande tolkningar, vilket i och för sig sannolikt också är en förutsättning för att närma sig något som liknar relativ objektivitet. Det vore således såväl dåraktigt som direkt felaktigt att ens försöka göra anspråk på någon form av forcerad universell objektivitet hos de egna synpunkterna och tankarna. Med detta i färskt minne skulle få protestera mot påståendet att det ställs höga krav även på läsaren för att ett budskap i en text ska kunna nå fram…..
 
Goethe gjorde många andra intressanta iakttagelser som han gärna (?) förmedlade. Tyvärr är mitt minne av en annan, mindre önskvärd, kaliber varför jag inte kan redogöra för fler dylika intellektuella pärlor bland Goethes formuleringar. Men just denna intrikata aspekt, att som självpåtagen budskapsbärare, försöka beskriva och förmedla upplevda känslor till andra människor som upplevt (eller kanske till och med till dem som inte delar vår tragiska erfarenhet) förlusten av ett älskat barn – men med den väsentliga skillnaden att de själva möter situationen med sin egen unika, subjektiva psykisk-emotionella verktygslåda, sin egen livsreferensram och således naturligtvis skapar sin egen högst individuella tolkning av den situation jag försökt belysa, det vill säga min egen subjektiva upplevelse – är förvisso en övermäktig utmaning. Som förmedlare av en upplevelse vill man – omedvetet eller medvetet – få läsaren att i möjligaste mån åtminstone förnimma en bråkdel av den känslomässiga härdsmälta som man själv upplevt. Det är inte…lätt. Men för mig känns detta angeläget.
 
Tänker
 
Vad händer nu? Två år har förpassats till den upplevda historien. En i sanning surrealistisk på gränsen till suggestiv upplevelse. Två år……Livet anger ramar och sätter gränser. Gränser och ramar vi medvetet nu försöker tänja på för att de ska passa oss, istället för att vi ska anpassa oss till/efter dessa. Utanför snurrar det försåtliga ekorrhjulet på med oförändrad kraft.
Alva har börjat på dagis och till vår enorma glädje verkar hon ha funnit sig väl tillrätta i sin nya, okända situation! Vår Soluppgång…Samtidigt berättar Saras blotta uppenbarelse en fantastisk berättelse, en autentisk saga, om en ospelad och genuin lycka över att gå i skolan! Det verkar som om Sara äntligen, i likhet med hennes pappa, funnit en behaglig balans i sitt liv, en balans som handlar om att det råder harmoni bland alla (merparten!) fenomen och företeelser i den egna tillvaron, det egna livet. Livets sociala och samhälleliga beståndsdelar tycks äntligen ha ingått äktenskap med de psykisk-emotionella dito, och genererat i en välmående och harmonisk organsim. Äntligen…Vår Prinsessa.
 
Dessa sociala aktiviteter, som vid en första och oreflekterad anblick ter sig ”alldagliga” och ”normala” för gemene man, är inget vi någonsin skulle kunna ta för givet, inget som enkom passerar mer eller mindre obemärkt förbi. Istället räknar vi in dessa fenomen- som många kanske anser vara triviala – i kategorin företeelser som ger upphov till ursprunglig glädje och ren och ospelad lycka! Vilken enastående gåva, vilken magnifik ynnest det är att få uppleva sina barns trevande men nyfikna vandring på den slingriga, mystiska men ack så spännande väg som stavas Personlig utveckling! Min tacksamhet inför detta är gränslös, omöjlig att klä i ord.
 
Vad händer nu?
 
Det återstår att se. Men en sak bär jag med mig. Ett löfte som gavs en kväll i september i en sliten lokal i en gammal allmogegård i hjärtat av Halland. Vad som än händer kan ni vara säkra på att Hanna har ett finger med i spelet. Hon vägleder er, lotsar er på den förrädiska men oändligt vackra väg som vi i vardagligt tal brukar benämna…livet. Hanna, för alltid Hanna.
 
”Massmis med”
/ Pappa
 
 
 Rött hjärta   Amor Vincit Omnia Rött hjärta Du är kärleken Hanna Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta 
 

Read Full Post »

17 Oktober……

  
Om enorma känslor….och om 500…
 
 
Den nådde mig redan vid tomtgränsen. Musiken. Hög – i bemärkelsen stark – med den omisskännliga dova dämpningen som alltid blir när väggar gör ett tappert men fåfängt försök att förhindra tonernas medfödda egenskap att instinktivt försöka nå ut så långt det överhuvudtaget är möjligt. Dov ergo tydlig. ”She”
 
Väl inne i huset följde jag musikens riktning och fann ganska snart källan som genererade de smärtfyllda, de så bitterljuva tonerna. Jag fann henne mittemot källan vid andra sidan av vardagsrummet, ihopkrupen vid fönstret. Hon stod med ryggen mot mig, med blicken sänkt mot den rosa enhörningen som krampaktigt hölls kvar i hennes famn, i ett grepp och en pose som gav en förnimmelse om att enhörningen egentligen var något annat, en analogi för något mer betydelsefullt, en antropofor metafor för det vackraste världen skådat – vår gemensamma dotter, vår Lilla Fågel Blå, vår Hannagull, ”She”.
 
Sårbar. Så oändligt sårbar och skör. Hon ryckte till. Naturligtvis ryckte hon till. I hennes sinnestillstånd där hennes ögon fungerat som dammluckor för att dränera förtvivlan, existerade inget annat i tillvaron, inget utom sorgen efter Hanna, hennes förstfödda som hon burit inom sig i nio långa men fantastiska månader. När jag så försiktigt jag bara kunde nuddade vid hennes axlar med mina händer reagerade hon naturligtvis spontant och förskräckt. Människan gör så. Det är sannolikt en instinkt och grundläggande mänsklig reaktion som naturligtvis handlar om ren och skär självbevarelsedrift, ett plötsligt hot som måste undanröjas, en okänd inkräktare som behöver oskadliggöras. Det som också hände var ju att jag omedvetet men brutalt bröt transen, förgrep mig på hennes intima förbund med sin dotter, satte p för en förtvivlad moders längtan efter att få leva ut sin desperata och avgrundsdjupa sorg. Axlarna var inte torra. Omfamningen var renaste kärlek, en yttre gest på ursprunglig samhörighet, på evig gemenskap. ”Niklas, jag saknar henne så!!!!!!”
 
Kicki hade under förmiddagen med varsam hand och vackraste omsorg förberett ett minnesbord över Hanna. Fotografier, ljus, röda rosor och specifika föremål stod placerade på bordet i något som liknade asymmetrisk symmetri, efter ett subtilt, nästan osynligt ergo påtagligt mönster. Situationen måste av naturliga skäl ha genererat en känsloorkan som översvämmade henne, och som övermannade hennes hela väsen. Hur förberedd – i bemärkelsen medveten om förmodade, förväntade reaktioner – en människa tror sig vara är detta inte mer än en illusion. Det finns ingen möjlighet – inga kända fungerande strategier – att kunna förbereda sig på detta och det måste närmast anses som löjeväckande att ens försöka värja sig mot den annalkande vågen. Det handlar istället om att hänge sig vågen, surfa på den och förhoppningsvis bemästra den. Allt annat är en chimär.
 
Vi fick en stund för oss själva. Sara var i skolan och Alva höll på egen hand som bäst på att lära känna lokaler, pedagoger och barn på den egna förskolan. Inga barn i vår närhet. Ord var överflödiga, i sammanhanget malplacerade otyg som enkom skulle ha förstört den nästan andliga stämningen. Vi satt så en stund och lät dagens budskap om definitiv slutgiltighet omsluta oss. Vår dotters död. Just då, i det ögonblicket, försonades jag med tanken – hur temporärt det nu än må komma att bli – att Hanna aldrig mer kommer att förgylla våra liv med sin fysiska närvaro, aldrig mer kommer att lägga sina varma armar runt oss i en kram som alltid uttryckte uppriktig glädje och innerlighet. Aldrig mer….
Men i stunden upplevde jag inte det som enbart smärta, som om någon i en plötslig akt av vredesmod fått för sig att gröpa ur mitt hjärta med en oslipad kniv. Nej, känslan landade snarare i något som liknar…förlikning. Accepterande. Att med rationella tankemässiga verktyg ge sig på ett försök att förklara den plötsliga förvandlingen – hur tillfällig den än må vara – är meningslös. Hur skulle en människa någonsin kunna erkänna för sin omgivning, och framförallt för sig själv, att man godtagit att en människa som betyder mer än det egna livet genom ostoppbara och för oss människor okontrollerbara krafter hänsynslöst och bokstavligt ryckts ur dina händer, händer som krampaktigt men fåfängt försökt hålla kvar sin förstfödda dotter???? Rationellt ter det sig helt obegripligt. Ergo…..Två dagar senare var dock denna känsla borta, som vore den enbart något jag drömt, eller hoppats på…..
 
Vemod. Jämnmod. Det är så här livet kommer att gestalta sig eller, kanske ännu hellre, redan är. Framemot eftermiddagen  samlades så familjen. Sammanbitna vore fel ord, snarare samlade, satt vi runt det skavda köksbordet och avhandlade allsköns aktualiteter, väl medvetna om anledningen till vår planerade sammankomst. Hanna. Hanna som det självklara kittet, den allerstädes närvarande kraften som alltid ska förena oss till den familjära monad som några av oss förespråkar och så varmt vurmar för, föra oss samman även i tider när lämplig analogi för att beskriva familjens status tenderar att närma sig den vilsna fårskockens. Hanna vägleder oss, ett faktum vi fått ”bekräftat” av olika människor med medial förmåga. Hanna, ledstjärnan, som för oss vilsna själar säkert i hamn. Tanken är onekligen både tilltalande och vacker……
 
Den gemensamma stunden vid graven blev värdig den underbara människa vi kommit för att minnas. Precis så stillsam och rofylld (om vi undantar två unga små yrväder som ser kyrkogården och gravplatsen som sin naturliga lekplats – nota bene utan att vidröra andra gravar!) som jag hade drömt om, hoppats på. Det är förvisso svårt att sätta ord på de angenäma känslor och förnimmelser som platsen per se genererar, men ett ord, ett uttryck, knyter ihop upplevelserna på ett begripligt och illustrativt sätt: Sinnesro. Det som i engelskan brukar översättas med peace of mind. Fred i sinnet, hjärnan som får vila. Kanske den mest ultimata mänskliga upplevelse – hälsotillstånd – som överhuvudtaget går att uppbringa….? Sinnesro. I min värld råder inga tvivel om att det är så.
 
Vi valde att skiljas åt vid graven. Det föll sig naturligt. Eftermiddagen höll som bäst på att övergå i arla kväll och för oss, Kicki och mig, hade vår dyrbara men begränsade energi sinat. Tröttheten gav sig tillkänna och med den även dennes lika ovälkomna som symbiotiska följeslagare, huvudvärken. Som ett brev på posten levererade så den somatiska delen sin förväntade replik på den psyko-emotionella delens kraftansträngningar av mastodontformat; organismens kollaps.
 
Fjortonde oktober är på många sätt den viktigaste dagen i våra liv. Naturligtvis i bemärkelsen den mest tragiska, mest förtvivlade och smärtfyllda dagen. Det behöver självfallet inte påpekas. Men dagen har också fört med sig de starkaste, mest påtagliga, mest ursprungliga känsloframkallande upplevelser som människans förstånd – människans väsen – överhuvudtaget kan – förmår – förnimma! Vi hade tack och lov aldrig tidigare tvingats upptäcka denna omåttliga slagkraftiga styrka hos en upplevelse, helt outstanding bland upplevelser och vill naturligtvis aldrig uppleva den igen. Fjortonde oktober 2009 upptogs vi mot vår vilja, brutalt och hänsynslöst, i den förtvivlade skara som tvingats erfara urkraften i den mest tragiska upplevelsen av dem alla……
 
Vissen ros    Brustet hjärta
 
Detta är inlägg nummer femhundra. 500. Vem kunde i oktober 2009 ana detta? Även om frågan måste anses vara retorisk går det inte att komma ifrån att det finns ett svar på frågan……..? Med facit i hand går det ändå inte att förlika sig med faktum. 500??? Var har jag hittat orden att fylla sidorna med? Detta är en gåta för mig……
 
Röd ros    Rött hjärta
 
Från de outforskade, ännu okända djupen av våra hjärtan vill vi, Hannas föräldrar, visa vår innerliga tacksamhet till alla som genom olika aktiva handlingar under 14 oktober visat oss att Hanna var med i era tankar. Genom att ni på detta sätt hedrade Hanna har ni också för evigt erhållit en självklar plats i våra blödande hjärtan. Vi kommer aldrig att glömma detta. Inget är nämligen större för oss…….
 
 
Rött hjärta    Amor Vincit Omnia    Rött hjärta    Hanna Är Kärleken   Rött hjärta  Om Detta Råder Inga Tvivel  Rött hjärta
   
/pappa Niklas…

Read Full Post »

 forts på……14 Oktober…….en surrealistisk dag som snart är all…

  
 Brustet hjärta 
 
 
Om två ord…som inbegriper en desperat önskan…..
 
 
Två ord. Två ord som var för sig, isolerade från varandra, uppenbarar sig i all sin anspråkslöshet. Men som sammansatta i en koncis, koncentrerad mening på två ord, uttrycker desperation och ursprunglig förtvivlad vädjan: ”Kom tillbaka”.
Minnesannonsen i lokaltidningen innehöll enkom detta enkla men ack så starka uttryck. Vem som kom på det? Sara, Hannas underbara lillasyster. Länken nedan ska förhoppningsvis vägleda den intresserade till rätt plats i cyberrymden……..Återkommer med mitt femhundrade inlägg. 500…? Hur kunde det få bli så…..?  
 
 
  
Rött hjärta  Amor Vincit Omnia  Rött hjärta  Hanna ÄR kärleken  Rött hjärta För evig tid.
 
   
/pappa Niklas…

Read Full Post »

 14 Oktober…….Vissen ros Vissen ros
 
 
 Brustet hjärta  Brustet hjärta
 
 
2 år. En halv olympiad….
 
 
Om den förseglade tiden…tiden efter…
 
 
Hanna är död. Hon finns inte mer…….
 
 
I mitt nya liv – emanerat ur det uppenbara, det självklara – umgås jag illusoriskt (?) ogenerat med termer och begrepp som avkräver total koncentration och engagemang av/hos den aktiva deltagaren. Liv och död. Kärlek. Gud eller Världsalltet. Andra sidan. Med en själslig närvaro ljusår från ängslig och osäker försiktighet har jag initialt på ett svårförklarat sätt på samma gång omedvetet och medvetet låtit mig omslutas av existentiella, däribland religiösa – andliga -, spörsmål. Anledningen är lika enkel som den är självklar: Jag har velat ha svar. Eller snarare behövt ha svar! Rädslan över att aldrig mer få möta en av de vackraste själar jag någonsin haft förmånen att ha fått lära känna och älska mer än livet självt, har hållit mig i ett psyko-emotionellt järngrepp och mer eller mindre påtvingat mitt aktiva sökande efter…svar. Förmodade svar – som krystats fram ur ett önsketänkande(?), en tes jag gärna avfärdar som osund tro på empiriskt mätbara bevis – på frågor som aldrig kan bli annat än retoriska, mångfassetterade och tolkningsbara antaganden. Aldrig mer. Så definitivt. Så slutgiltigt. Så brutalt (o)verkligt….
 
Jag har till mitt yttersta försökt sätta ord på mina aktuella känslor, mina tankar och sinnesstämning men hur uttrycker man sådant som i själva verket inte tillåter sig uttryckas? Hur jag än avsiktligt har försökt, till bristningsgränsen ansträngt mig, att linda in mina känslor i ord, fåfängt hoppats kunna klä dessa i ämnad uttrycksfull och begriplig skrud, har jag inte förmått visa blott mer än en fingervisning av det som under två år fått mitt hjärta att uppföra sig som om det försökte slå sig ut ur mitt bröst, spränga det, hindra min andning och i sanning kväva mig. Människans vokabulär är alltför torftigt, andefattigt. Jag skulle kanske ändå kunna förmå mig själv till att definiera mina – i avsaknad av skriftlig elokvens – ansträngningar som tappra försök att komunicera känslor av ohygglig dignitet, tyngd och djup. Det har varit blott alltför lätt att trilla ner i någon av den illustra mängd av försåtliga fallgropar i form av gängse schabloner, urvattnade klichéer och enfaldiga språkliga konstruktioner om hur det förväntas känna att förlora ett barn.
 
Ergo…expressiviteten – i brist på adekvata uttryck – går obönhörligen förlorad. Det är förvisso omöjligt att leverera exakta semantiska uttryck för känsloupplevelser skapade och förvaltade som omedelbara reaktioner, svar, på givna sinnesretningar inuti den egna organismen.
 
Erland Josephsson uttryckte en gång en mening lösryckt ur en längre presentation i vilken han hade ombetts skildra sitt förhållande till en respekterad men också omtvistad utländsk regissör. Citatet kunde vara hämtat ur en scen i vårt eget liv. DEN scenen:
 
”Aldrig har i ett ansikte ögonblicket varit så nära evigheten.”
 
Jag har läst citatet en enda gång. 1998. Jag kunde inte ens i min vildaste fantasi, i mina värsta mardrömmar ana att jag så brutalt och hänsynslöst skulle få uppleva citatets ursprungliga innebörd natten mellan trettonde och fjortonde oktober 2009….
 
Någon yppade att tiden minsann är en och dessutom odelbar. Döden existerar således inte utan odödligheten är det allenarådande, regerande tillståndet. Döden – som begrepp och isolerat fenomen – ska istället definieras som en förskjutning av uppmärksamheten (!). En av denna andliga skolas främsta frontfigurer, Deepak Chopra, hävdar dessutom att det handlar om en kvalitativ förskjutning. Vi upphör nu omgående att vara koncentrerade till en fysisk hemvist – den mänskliga kroppen – och uppenbaras äntligen såsom vi – ur ett själsligt perspektiv – de facto ÄR: Överallt på en och samma gång.
 
Hanna är överallt! Det är en insikt – eller förhoppning – som inte är helt lätt att förlika sig med, men som självfallet skänker nödvändig näring åt våra längtande och av sorg svårt sargade själar. Chopras galanta beskrivning av sitt självpåtagna uppdrag, sin intuitiva livsuppgift (?) säger egentligen allt:
 
”Jag vill ge odödligheten ett mänskligt ansikte innan vi går vidare till de vetenskapliga rön som stöder den. Fakta är värdelösa om vi inte kan relatera personligt till dem, och ingenting är personligare än att dö.” Våra odödliga änglabarn…
 
Vad innebär det att leva? Motsatsen till min långsamt implementerade insikt torde vara ateism. Att vara ateist – i min tolkning att uttalat sälla sig till anhängarna av en ståndpunkt där gudsbegreppet – eller motsvarande – är en påhittad, fabricerad, företeelse – skulle således belysa ett ändå implicit förhållande om att det skulle vara såväl vetenskapligt korrekt som rationellt sunt att förneka livets fortskridande efter döden. Men precis som Deepak Chopra så uppmärksamt lyfter fram, kan man följdriktigt ställa sig frågan om inte detta är ett tydligt bevis på en alternativ form av trosinriktning? Den i all sin påtaglighet krassa tron på…materialismen….Jag finner det för omöjligt att polemisera mot denna iakttagelse…..
 
Abstrakt, subjektiv, andlig tro versus konkret, objektiv, logisk bevisning. Förenklad ergo illustrativ bild av relationen åskådningarna emellan.
 
Döden, i viss folktro (återigen) personifierad som en analogi – här Furst Yama – representerar en värld utan namn, utan förbarmande. Ingen skonas. Ingen undgår slutet på det jordiska livet. I den kristna skolan utpekas Döden som en ondskefull fiende, alltmedan Gud per definition ikläder sig rollen som vår frälsare, den – eller Han – som räddar oss ur fiendens klor. Det finns dock en brasklapp som inte är obetydlig i sammanhanget. En förutsättning för att åtnjuta Guds hjälpande hand är att vi uttalat hänger oss åt/till en trosbekännelse som korrelerar med den som presenteras i böckernas bok, i den skrift som innehåller såväl moraliska som andliga rättesnören för kristenheten (höll av misstag på att glömma bokstaven ”t”!), Bibeln.
Detta subtila (?) men medvetna exkluderande av otaliga mänskliga själar är inte särskilt upplyftande, lockande, ej heller särdeles modernt. Samtliga stora så kallade Världsreligioner emanerade ur ett strikt monoteistiskt perspektiv med en antropomorf gudsbild (-gestalt) berättar om samma väntande gåva, om än i olika presentpapper: Evig frälsning eller förgås av mörkret…
 
För mig framträder med all önskvärd tydlighet ett mönster. Utifrån ingivelser – som i min värld mycket väl, till och med sannolikt, skulle kunna definieras som intuitiv andlig vägledning från annan dimension eller annan frekvens – har människor i olika skeden i historien sedan formulerat rättesnören och tillbörlig andlig vägriktning. Ett faktum som man skulle kunna säga bestyrker detta antagande är att många involverade individer av förklarliga skäl har utmynnat i en rik flora av divergerande trosuppfattningar på grund av de tolkningar vederbörande förmått göra av de ingivelser och förebud som nått personen utifrån givna förutsättningar. Det helt igenom omänskliga fenomenet ”Gud” som bakomliggande regissör, existerar sannerligen. Metod, utseende, egenskaper, beskaffenhet, innehåll varierar dock beroende på vilken skola vi väljer att lägga vår röst på. Fenomenet är och förblir sannolikt detsamma. Något enastående vackert och inte något vi ska frukta. Men, tänk om det förhåller sig på det viset att människan skapar sitt eget liv efter döden? Olika kulturer, divergerande andliga åskådningar, projicerar uppenbarligen också olika bilder på livet efter detta. Tänk om det är så varje enskild individ skapar sin egen fortsättning för själen, djupt inne i det egna medvetandet, hur omedvetet och intuitivt detta nu än må ske…? 
 
 Chopras förnämliga beskrivning kommer mycket nära min egen övertygelse:
 
”Vad som än händer i dödens stund tror jag det förtjänar att kallas underverk. Underverket är, ironiskt nog, att vi inte dör. Livets slut är en illusion, och som en illusionist som sveper undan det svarta skynket avslöjar själen vad som ligger bortom. Mystiker har länge förstått dödsögonblickes glädjefyllda karaktär. På tolvhundratalet skrev den persiske poeten Rumi: ‘Döden är vårt bröllop med evigheten’.”
 
Tron på detta håller mig flytande.
 
Brustet hjärta  Röd ros
 
Upplevelser av att befinna sig i en mardrömslik verklighet emanerade sannolikt som en naturlig följd av/ur den dominerande känslan av såväl världslig som själslig ödslighet som omgav våra liv. En surrealistisk livssituation som förde med sig en insikt om livets själva kärna, själva essensen i vår existens. Jag tvingade mig själv att ta upp en inre kamp, ett ifrågasättande av de grundvalar livet lutade sig mot, var uppbyggt på, en intuitiv strategi för att komma någorlunda helskinnad ut från min fångenskap i den surrealism som slagit mig i bojor. Jag var tvungen att lära känna mig själv. För att finna kraft. För att orka.
 
Det har varit – ÄR – en inre resa mot att finna de riktiga, de sanna värdena i mitt liv, där varje föremål, varje företeelse, varje situation och episod spelar roll, har betydelse i/för den personliga utvecklingen mot fullständig självkännedom. Mediet Ewa visade att Hanna nu verkar i det tysta med att – med medel som normalt mänskligt sinne inte förmår uppfatta – vägleda oss mot rätt människor, rätt umgänge för vårt välbefinnandes skull.
 
Jag saknar Hanna oerhört. Varje por skriker ut sin förtvivlan. Orden kommer inte ens nära att kunna beskriva saknaden. Jag älskar henne lika mycket. Jag måste lära mig att leva med avsaknaden. Bristen på närvaro. Den grymma och brutala insikten om att aldrig…Hur man nu än väljer att fortsätta meningen uppenbarar sig avgrunden…Ginnungagap. Två år. Den religiösa sanningens ursprungliga innebörd torde ha varit (vara) hoppet. En sanning som 14 oktober 2009 ersattes av en…lögn….? Hoppet falnade för att till slut helt upphöra i samma sekund Hanna drog sitt sista rosslande, ansträngda andetag. Vår Lilla Fågel Blå flög iväg till en vackrare plats dit ingen av oss givits tillträde. Men en dag…Vår Lilla Fågel Blå…
 
”Det kunde lika gärna varit jag…det borde ha varit jag”. Vi valde att formulera om texten till Staffan Hellstrands ”Lilla Fågel Blå” så att den skulle kunna appliceras på Hanna, på vår relation, på vårt liv. Sången, naturligt med på Hannas begravning som en analogi för/på hennes liv, sjöngs av Anneli med en trovärdighet och äkthet som rörde samtliga närvarande till tårar. Det borde ha varit jag, ja, om det hade funnits rim och reson i vår värld. Verkligheten ser dock annorlunda ut. Diametralt.
 
Peter Jöbacks smäktande röst till ”She” fyller ännu idag våra väsen med förebud om att Hanna trots att det har gått två år fortsätter inspirera och beröra. Men så var ”Hon” ju också något alldeles, alldeles extra.
 
Hanna skulle ha inlett sin mest definitiva men också viktigaste resa den tjugonde juli 2009. Läkarna dödförklarade henne inför oss. Orden som lika oväntat som mirakulöst plötsligt uttalades på hennes läppar dagar senare kan med fog sägas utgöra en ljuv metaforisk plattform för hopp, en livselixirets analogi, för Kickis och min fortsatta existens på jorden:  ”Inte än”… Hon var inte riktigt förberedd, inte helt färdig med sitt givna uppdrag. Hon får mer tid!
 
Betydelsen av varje ögonblick vi fick tillsammans kan naturligtvis inte kläs i begripliga ord. Vi fick nästan nittio dagar. En tid som för alltid kommer att kännetecknas som ynnestens tid, som kärlekens tid och som förberedelsens tid…………….Hjärtat av azurblå rosor har funnit sin självklara plats vid graven (förevigat som två fotografier under ”Fotoalbum” – illusionen av att Hanna, ett och ett halvt år gammal, på ett av fotona tittar fram bakom sin egen gravsten är förrädisk…men det är faktiskt Alva…). Inramat av detta azurblå hav urskiljer vi två blodröda rosor, ett för varje år. Färgvalet på hjärtat symboliserar på samma gång Hannas säregenhet och hennes plötsliga svängning mot att favorisera den blå färgen. Kanske visste hon då att hon snart skulle stiga upp mot Himlen, den blå himlen. Vår Lilla Fågel Blå svävandes uppe i den blå himlen…..
 
Älskar dig Hanna. Mer än något semantiskt uttryck någonsin skulle kunna berätta. Vi ses……….och när vi gör det vill jag försegla tiden.
    
 
 
Rött hjärta  Amor Vincit Omnia  Rött hjärta  Hanna ÄR kärleken  Rött hjärta För evig tid.
 
   
/pappa Niklas…

Read Full Post »

 11 Oktober…….Vissen ros Vissen ros

 
 
 Brustet hjärta 
 
 
Om ett – eller snarare två – stundande datum…
 
  
 
Given välbehövlig eller snarare nödvändig tid till eftertanke, till/för att kunna sondera och försöka reda ut begreppen i den uppkomna drömlika overklighet eller ännu hellre mardrömslika verklighet (som båda ger illustrativt uttryck för vår surrealistiska upplevelse men där den senare tyvärr korrelerar med jordelivets sanning), tvingas jag konstatera att det snart har förflutit två år. 730 dygn. På samma gång en eon av tid och knappt en blinkning med ögat. Beroende på vilken kontext vi väljer att anamma.
 
Brustet hjärta
 
Imorgon infaller 12 oktober, ett datum som förknippas med ”mommos” begravning 2007. En akt förhöljd i dunkel och mysticism. Hanna utreddes ännu, ingen diagnos hade fastställts. Kosmos ersatt av kaos. Var vi närvarande?
 
Imorgon är det ånyo tid för föreläsning i församlingsgården (Snöstorp). Denna gång är vi medvetet förväntansfulla. Denna gång kommer Thomas Sjödin. Jag hoppas kunna förmedla några tankar kring detta längre fram.
Jag har redan skrivit ner virriga, spretigt osammanhängande tankar kring 14 oktober. Initierat, skrivit och raderat omvartannat. Det blev ändå mycket kvar. Texten är dock inte komplett, hur den nu någonsin skulle kunna bli det…? Får väl se om texten överhuvudtaget går att begripa. Jag VILL så gärna nå fram. Hanna gjorde det. Nådde fram. Massmis med.
 
 
  
Rött hjärta  Amor Vincit Omnia  Rött hjärta  Hanna ÄR kärleken  Rött hjärta För evig tid.
 
   
/pappa Niklas…

Read Full Post »

Older Posts »