Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2011

30 augusti…
 
 
Om återbesök på vårdcentralen…
 
 
  
Det höll i nästan fyra dagar. Ikväll tvingades vi inse fakta och återigen köra vägen genom ett slumrande, dunkeltoch höstkallt Halmstad på vår nödvändiga resa mot vårdcentralen….
Såret var värre än vad vi först befarat, djupare än vi initialt uppskattat. Att ett oskyldigt fall kan åstadkomma dylika skador?! Blodet forsade och vår tappra prinsessa bet ihop medan tårarna strilade i overkligt jämn takt med blodet. Tejpning var inte tillräcklig. Denna gång krävdes limning.
Proceduren avlöpte så smidigt och friktionsfritt som vi hade hoppats. Halvnio stoltserade vår prinsessa med ett om inte vanprydande så i varje fall  iögonfallande plåsterpaket under hakan.
 
Bredvid henne stod Sara med sitt, exakt likadana nylagda förband på exakt samma ställe på kroppen…….
 
Rött hjärta
 
Idag var det således Alvas tur att – framför ögonen på en pappa som inte längre förstår vilka krafter som verkar i den makabra företeelse många definierar som livet – ramla och premieras med en pulserande blodklyfta i det nedre hakpartiet.
 
”Man ser ju att de är syskon i alla fall!”
 
Sköterskans hurtfriska påpekande får väl fungera som något slags motvikt i den absurda situation vi kämpar för att komma ur…………Mina tjejer. ”Älskar er så mycket så det inte är klokt”
 
 
 
Rött hjärta  Amor Vincit Omnia  Rött hjärta  Hanna ÄR kärleken  Rött hjärta
 
   
/pappa Niklas…

Annonser

Read Full Post »

 29 augusti…
 
 
Om tankar kring en surrealistisk tillvaro i en brutalt verklig verklighet…..om en återblick in i en svunnen tid….
 
 
  
Frågan samtliga vi som befunnit oss i samma avskyvärda och artificiella värld programmet skulle belysa, intuitivt och självklart skulle tvingas besvara var huruvida DET skulle synliggöras, om DET som på en given signal på en yttre betingad retning skulle öppna sig framför våra ögon? Ginnungagap. Avgrunden. Avgrunden med stort A.
 
Den dominerande känslan inför sändningen var att hela mitt väsen var kringvärvd av en dimma av osäkerhet, av en obestämd ergo påtaglig rädsla som gränsade till ren och skär fruktan. Utlämnad. Plötsligt strandsatt. Övergiven. Blottad. En själslig nakenhet, sårbarhet. Hur skulle den första spontana reaktionen bli,vilken känsla skulle bli den dominerande, den regerande?
 
Med facit i hand inser vi att vi inte hade förmått uppbåda ens en bråkdel av tillräcklig energi för att ta oss igenom programmet, om man hade valt att följa barn och familjer på BUS i Lund. Insikten levererades och implementerades omgående. Att återse – återuppleva – samma skådeplats hade sannolikt varit som att brutalt sprätta upp nygjorda extremt bräckliga stygn ömsint sydda för sin funktion som emotionellt skydd, om än ett oroväckande skört sådant…..
 
Ergo…
Ingredienserna var desamma: Vitklädd personal med sin subjektiva livsåskådning, sin egen unika förmåga att bemöta och möta människorna som tvingas genomlida tragedin att överhuvudtaget behöva vistas i lokalerna. Den oräkneliga arsenalen av medicintekniska hjälpmedel upptog lika stort utrymme såsom vi också minns att de gjorde; droppställningar, saturationsmätare, blodtrycksmätare, rullstolar, syrgasapparatur et cetera. Sterila rum som samtliga genomgått en lika välkommen som nödvändig ”uppimpning”, det vill säga blivit mindre celliknande och mer kommit att likna rum människor, barn, faktiskt också klarar av att vistas i. Långa korridorer vars primära funktion är att fungera som transportsträcka för såväl personal som patienter men som nu lika ofta används som lekplats av de individer som obönhörligt men nödvändigt fått se dessa lokaler som sin tillflyktsort och om möjligt livsförlängande plats. BarnenRött hjärta
Barnen. Syskonen. Föräldrarna. Familjer som kommit olika långt i sin institutionalisering, nått olika nivåer i den outtalade men självklara världsavvänjningen där den sista nivån definieras som total alienation från omvärlden. Vi kastades plötsligt tillbaka till vårt eget liv i Lund men vi kände redan initialt att vi faktiskt kunde hantera situationen. Glansiga ögon betraktade. Vändes så och tittade in i ett annat par ögon som omgärdades av samma vattenfyllda hornhinnor, följt av ömsesidiga leenden som uttryckte samförstånd.
 
Det är självfallet helt naturligt att vi berördes och påverkades så till den milda grad. Fattas bara annat. Det handlade ju dessutom om oss själva! Åtminstone ett barns öde.
 
Jag vet inte om andra föräldrar som tittade på programmet och som delar samma erfarenhet som vi, håller med oss i vår samstämmiga uppfattning, men både Kicki, min syster och jag upplevde att man inte lyckades fånga den hänsynslösa, vansinniga ångest som föräldrar (närstående) och i synnerhet vi kände stora delar av sjukhustiden. Varje dag var en kamp mot ångesten, mot att inte visa våra barn den tärande fruktan som åt sig in i våra medvetanden och hjärtan. Den väsentliga aspekten missades helt. Kanske var det en medveten strategi………..
 
Vi såg färdigt programmet. Satt för en stund helt tysta. Andades. Fångade helt enkelt stunden. Det var på något sätt högtidligt och samtidigt bitterljuvt. Att få återuppleva den gränslösa glädjen över att få leva som dessa barn enkom genom sin blotta uppenbarelse förmedlar, är förvisso en…gåva. En ynnest. För oss återuppväcktes Hanna. Tyvärr var det också hon som låg i kistan omgiven av ett hav av blommor i regnbågens alla färger. Särskilt…blå…….
  
  
Rött hjärta
 
Stort tack till alla er som hört av er med tankar och reflektioner i samband med programmet. Er respons och feedback ger essentiell näring till både Kicki och mig. Tack.  Röd ros
 
 
Rött hjärta  Amor Vincit Omnia  Rött hjärta  Hanna ÄR kärleken  Rött hjärta
 
   
/pappa Niklas…

Read Full Post »

27 augusti….

 
Om att ALDRIG ta något för givet… Brustet hjärta Och om Tv-tips för 28 augusti…

 
 
Fredagkväll. Vårdcentralen. I för övrigt öde, på helgfirande människor tomma, lokaler släntrade de så in. För vilken gång i ordningen har undertecknad inte längre någon koll. Stamgästerna. Stamkunderna. Stampatienterna. Kommer de att sy?
 
Efter en som vanligt mysig bakstund med sin egen särskilda bak- och pysseldam, Birgitta, gick Sara och jag inom farmor och farfar för en snabb kvällsvisit. Sekunder senare bar jag en hysteriskt gråtande Sara i min famn. ”Lugn Sara, det är ingen fara”…
 
Ingen fara? Vem försöker jag lura?
 
Blodet forsade. Plötsligt befann jag mig tillbaka i Lindvallen i februari. Mentalt. Emotionellt. I dimhöljt uppfattningstillstånd kunde jag skönja hur min älskade dotters oskyldiga haka genom olyckans försorg utrustats med en extra mun som till skillnad från sin större autentiska version utandades blod varje gång munnen öppnades. Paralyserad. Handlingsförlamad. Samma reaktion som i Lindvallen….
 
Kicki behöll sitt lugn, sin nödvändiga moderliga sans. Hon tejpade såret så väl att tjänstgörande sköterska inte behövde limma såret före den – som vi nu fick veta – obligatoriska tejpningen (Man syr uppenbarligen inte hakor längre av rent kosmetiska skäl). Kroppens självläkning hade dessutom redan kommit igång. Summa summarum: Sara kommer att få tampas med sitt hakförband åtminstone under en vecka. Men…Det kommer att bli…bra.
 
Hur kommer det sig att ett ”oskyldigt fall” som alla barn någon gång råkar ut för slutar med seriösa och fullt realistiska tankar på att tvingas sy…? Min ursprungliga, medfödda roll som man, som familjens beskyddare fick återigen sig en rejäl törn. Och jag är blott alltför väl medveten om att jag inte ska lasta mig själv, klandra mig själv för det inträffade. Mitt ratio tar detta till sig med hull och hår, alla dagar i veckan och två gånger på en söndag. Men mitt emotionellt präglade psyke förmår inte bortse från faktum. Jag var återigen där. I händelsernas centrum, i direkt anslutning till olyckans skådeplats. Därför kanske det inte heller är så konstigt att jag för mitt inre om och om igen spelar upp samma tankar som oundvikligt tycks ha fastnat i ett destruktivt läge:  ”Är det mina förväntningar, mina rädslor – som drar till sig olyckorna…?”
 
Brustet hjärta
 
 
Imorgon söndag i svt 2 klockan 20.00 kommer tittarna ges tillfälle att få inblick i en särskild kategoris familjs vardag. Barncancerfamiljen. Jag kommer att titta. I möjligaste mån. Kanske kan denna möjligaste mån att kunna räknas enkom i sekunder………….. Vissen ros
 
 
   
 Rött hjärta   Amor Vincit Omnia Rött hjärta Hanna är kärleken Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta Så självklart….
 
 
/pappa Niklas…

Read Full Post »

26 augusti….

 
Om människor och frälsarkrans… 

 
 
Det finns ingen mall. Inga universella verktyg. Även om tragedin är densamma och den krassa sanningen är lika brutal som den är gemensam står varje enskild individ inför sin egen individuella och unika väg mot att finna sitt nya jag i den förändrade, karga, fattiga och imperfekta livsskådeplats som gemene man definierar vår värld. Okänd mark. Tabubelagt territorium. Blottad. Naken. Alienerad från den värld man dittills taget för sann, felaktigt men begripligt antagit varit allenarådande – en suveränitet man tidigare aldrig behövt ifrågasätta – befann man sig nu plötsligt helt utlämnad åt okontrollerbara krafter där ingen på förhand kunde veta riktningen som de segrande krafterna skulle ta.
 
Vacuum.
 
Då grep människorna in. Vår familj och människor vi knappt hunnit lära känna tog nu befälet över våra liv och styrde in oss på ett tillräckligt stabilt spår för att kunna bära upp vagnen med våra tillintetgjorda liv. I synnerhet mitt. På något gudagivet sätt utrustades  Kicki med en i mina ögon omänsklig förmåga att själv skjuta på vagnen och därmed inte enkom hålla den upprätt utan även sätta den i framåtskridande rörelse. Det är frestande att gissa sig till varifrån krafterna kom….
 
I denna situation lämnade också en av dessa nya bekantskaper ett förslag till undertecknad, något som skulle visa sig få avgörande betydelse för min bearbetning, för den långa resan mot att återfinna ett någorlunda acceptabelt sinnestillstånd. ”Jag tycker att du ska skriva hur du känner Niklas – därför har jag tagit initiativ till en blogg som heter Hannagull.” 
 
Emmy. Emmy Karfunkel…………Tack…………………Röd ros
 
Nedan finns en länk till ett avsnitt av ”Malou” i TV4 som handlar om Emmy och hennes underbara för tidigt födda tvillingdöttrar Nelia och Lilja. Jag hoppas att länken fungerar.
 
 
 
  
 Rött hjärta   Amor Vincit Omnia Rött hjärta Hanna är kärleken Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta Så självklart….
 
 
/pappa Niklas…

Read Full Post »

22 augusti…
 
 
Begynnelsen…..
 
 
Ler  Besviken Ledsen Ler med öppen mun Gråter Fest
 
 
  
Om att uppleva alla känslor….på en och samma gång…
 
 
 
  
Tankarna trängdes i mitt medvetandes begränsade utrymme. Utkämpade en kamp på liv och död om herraväldet, om att få regera över min organisms aktuella sinnesstämning. Omedveten om hur mycket energi som gick åt till att sortera upp tankarna, skapa ordning, särskilja goda från onda befann jag mig (vi!) i varje fall där! På skolan. Vilken fantastisk ynnest.
 
Första skoldagen. FÖRSTA. Inte andra eller tredje. Utan första. Två ord som intimt sammankopplade med varandra utgör ett ovanligt emotionellt värdeladdat uttryck, för egentligen alla oss människor. Elin W presenterar en illustrativ bild av vilken betydelse denna företeelse – detta fenomen – ofta har för den enskilde, även om mina minnesbilder från den egna skolstarten är starkt begränsade och således bär på omisskännliga drag av att vara upprepade återberättelser av ett datum i augusti 1977 när undertecknads föräldrar upplevde sin sons (som jag antar) efterlängtade skolstart. 
Hänförelse. Förväntan. Intresse. Genuin lycka. Glädje. Nervositet. Spänning. Nyfikenhet. Osäkerhet. Oro. Sömnlöshet natten innan. Rädsla. Skräck. Och då syftar jag bara på vilka känslor och semantiska storheter vi föräldrar brottades med!
 
Sara har tagit uppståndelsen med ro. För uppståndelse är precis vad vi föräldrar omedvetet upphöjt hennes skolstart till. Av förklarliga skäl? Kanske. Förhoppningsvis. Särskilt genomtänkt eller klokt? Sannolikt inte. Vi har dock inte förmått kunna styra över vår intuitiva, genomgripande, ursprungliga och ofantligt efterlängtade glädje och lycka över att få möjligheten att uppleva en skolstart som…normala, nej…vanliga föräldrar till ett barn med initialt ”samma” förutsättningar som sina klasskamrater. Det är stort. Universum får bli den referenspunkt som närmast kan beskriva förhållandet.
 
Förlorad i mina egna tankar erfor jag en ilning som om en osynlig men angenäm känsla av omedelbar närhet plötsligt intagit mitt väsen och förpassat den alienerande upplevelsen till mitt medvetandes bakgårdar, för tillfället igenbommade, förslutna med minimal risk för insyn. Hanna?
Om nu barriären mellan vår värld och andevärlden är så skör, så tunn och porös och enkel att forcera, som vi tror, är det inte omöjligt, snarare sannolikt, att Hanna svepte över skolgården som den varma kärleksfulla vind hon förvandlats till. Hon kom med en förkunnelse och ett budskap om att hennes älskade lillasyster skulle bli väl omhändertagen och äntligen finna en trygghet, en grupptillhörighet. Tänk om det är så.
 
Rött hjärta
 
Var är alla människor? Enstaka bilar frekventerade utrymmet avsett för motordrivna fordon. Är det rätt dag? Naturligtvis är det rätt dag! Vi har ju emotsett denna dag med hela känslospannet som referenser. Ergo…
Plötsligt kommer fröken Kristina (som även Hanna hade förmånen av att fått ha) gående mot oss med öppen famn. ”Aha, vi börjar klockan 08.45 men gå ni in bara!”
08.45…klockan var 08.10…det börjar ju….bra….nåja, det är ju bättre att vara för tidig…
 
En familj var fulltalig (om man nu kan definiera en familj som ”fulltalig” när själva kambiet saknas…?)…I normala fall följer en av föräldrarna med sitt förväntansfulla barn till skolan, men i vår familj, i vårt liv, är det få saker som faller inom ramen för det ”normala”. Vi mötte upp. Mangrant!
 
Efter upprop, samtal i ringen, följde den första konkreta skoluppgiften: Att färglägga valfritt djur i valfri färgkombination följt av ett sant prov på aktuell finmotorikförmåga: att klippa ut teckningen. Bakom varje koncentrerat barn stod (minst) en fånigt leende förälder. Stolt. Som sig bör.
 
På skolgården sedan fann jag mig oväntat omgiven av fem-sex barn som leendes, storögt sökte min uppmärksamhet. Känner du inte igen oss? Vi gick ju i Hannas klass. Naturligtvis kände jag igen dem! Detta trots att deras blotta uppenbarelser dragits ut, fötter och händer förstorats, ansiktsdrag mognat och tillsammans format större versioner av dem vi fick förmånen av att lära känna under ett fantastiskt år. Ett enda magiskt år, isolerat från tidens oändlighet. Ett år som så påtagligt stack ut från övriga. Plötsligt befann vi oss tre år tillbaka i tiden och jag kom på mig själv med att undra vilken klätterställning Hanna hade intagit! Hanna?! Människan och hennes unika gåva och förmåga att återskapa minnesvärda ögonblick enkom tack vare en yttre betingad företeelse! Gåtfullt. Underbart. Sekunderna efteråt översvallades jag av känslor av energiätande saknad. Ett barn hade gått i förväg, i förtid. Ett enda. Min dotter….
Men som genom ett trollslag återkom energin, återbördades den angenäma sinnesstämningen. Dessa barn lever! Växer. Utvecklas. Utbildas. Existerar. Jag landade i en välmående emotionell-psykisk position och insåg att dessa barn alltid kommer att ha en viktig plats i våra liv. En given plats. Och med dem kommer också minnet av en klasskompis de egentligen aldrig fick lära känna – bara skrapa på ytan på – att fortleva. Den man tänker på, existerar. Innebörden är betydligt mer angenäm än Dèscartes krassa ”Cogito ergo sum”: Jag tänker, alltså finns jag…..
 
Eftersom skolan firar tio år i år hade man dagen till ära dukat upp långbord med en centralt placerad tårta som illusoriskt delade bordet i två lika stora delar. Förhoppningsvis kunde en del av barnen känna att tårtan var för deras skull, som en välkomstpresent på deras första skoldag. Det är en vacker tanke. Och vackra tankar ska näras och spridas…..
 
En konkret minnesbild från denna stora händelse finns eventuellt inom kort under fliken ”Fotoalbum”.
 
Utan att egentligen veta till vem eller vad jag ska vända mig, vill jag utbrista i en innerlig och ödmjuk gest som ett uttryck för att visa min oändliga tacksamhet över att ha fått uppleva denna dag…
 
TACK!  Rött hjärta  Rött hjärta  Rött hjärta    Rött hjärta  Rött hjärta  Rött hjärta  Rött hjärta  Rött hjärta  Rött hjärta  Rött hjärta  Rött hjärta Rött hjärta
 
Sara var sagolik…….
 
 
 
Rött hjärta  Amor Vincit Omnia  Rött hjärta  Hanna ÄR kärleken  Rött hjärta
 
   
/pappa Niklas…

Read Full Post »

21 augusti

 
 
Dagen före…..
 
 
Rött hjärta 
 
 
  
Om en mängd olika instrument som kan fungera som barometer för uppskattning av det psykiska tillståndet…
 
 
 
  
Ryggen. Av någon mindre uppskattad anledning har denna kroppsdel blivit mitt instrument, min alldeles unika och personliga barometer för mätning av graden av psykiskt välbefinnande. Livets baksida har fått en konkret sinnebild, sin fysiska förankring, med min onda rygg.
I morgon måndag inträffar en alldeles speciell dag. Saras första skoldag. Det vore en direkt underdrift att påstå att otaliga tankar kring detta har initierats och behandlats inuti den tunga och inte helt oviktiga del av den mänskliga kroppen som definieras som huvud. Mitt huvud. Men barometern sätter stopp. Jag förmår inte sitta upp mer än någon enstaka minut, och då enbart tack vare artificiellt framställd temporär mildrande balsam. Imorgon är en stor dag. Dess betydelse besitter en komplexitet och magnitud inga ord ord kan beskriva. När barometern svänger över igen ämnar jag ändå försöka. Jag är nämligen skyldig någon detta.
 
Mig själv.
 
 
 
Rött hjärta  Amor Vincit Omnia  Rött hjärta  Hanna ÄR kärleken  Rött hjärta
 
   
/pappa Niklas…

Read Full Post »

 18 augusti…

  
Rött hjärta 
 
 
  
Om en livskraft som sakta finner fäste, gror, tar sig och nästan obemärkt närmar sig ytan…
 
 
 
”Med tiden började öde fält i hans inre grönska på nytt,” (ur Den trofaste trädgårdsmästaren)
 
 
Clarissa Pinkola Estés lågmälda, närmast försynta men ack så vackra hyllning till sin onkel men framförallt till livet omhuldas genomgående av en air och aura av frånvaron av legitim bitterhet, av hur konkret, fysiskt armod genom intuitiv och medveten handling och tankekraft omvandlas till positiva känslor av tacksamhet och glädje. Hon skänker läsaren en magnifik gåva, smeker fram en i grunden sorglig och autentisk berättelse om en människa som mot alla odds, mot all rimlighet, mycket tack vare sin orubbliga tro på kraften i livet, överlevt andra världskrigets arbetsläger och som sedan fortsätter påverka sin omgivning, fortsätter sprida och förverkliga sin livsfilosofi. Det faller sig naturligt att dra paralleller till den fantastiska italienska filmen som jag så ofta återkommer till, ”Livet är underbart”.
 
Berättarens onkel kan (och kanske till och med ska) naturligtvis betraktas som en idealiserad gestalt eller förebild för oss alla. Jordnära men med en genomgripande och obönhörlig övertygelse om att vi kan göra skillnad. Människan kan förändra. Människan har begåvats, nej förärats, med en förmåga som är ursprunglig. En egenskap som i själva skapelseögonblicket avancerat och befordrats till gruppen med det förnämsta egenskapklustret, till gruppen instinkter, som handlar om genuin och gudsmanövrerad strategi för…överlevnad. Vi är inga passiva åskådare i den skådeplats som livet utgör. Oavsett vilka tragedier, vilka psykiska och eller emotionella strapatser människan tvingats uppleva, forcerats in i, kommer en ny dag att gry. Det kan ta lång tid. Det TAR lång tid. Det måste få ta vederbörlig tid, tid som är lika nödvändig som den är individuell, för att läka den akuta smärtan – det vidöppna såret – efter en upplevd mänsklig tragedi. Men någon gång, vid en knappt märkbar horisont, vid en ännu bara anad gryning väntar den…….Soluppgången. Inledningen på ett nytt liv. För oss var denna…bokstavlig.
 
Bokens onkel uttrycker en liknande övertygelse enligt nedan:
 
”…och det tror jag beror på denna oförstörbara och trofasta kraft som driver alla människor mot ett nytt liv vilken eld som än hemsökt dem.”
 
 
Tack Emma och Magnus för att ni insåg mitt behov av denna påfyllning. Just nu. Tack för att ni lät mig ta del av och fyllas, ja till och med uppfyllas, av den starka känsla som genomsyrar boken: Hopp. I varje enskilt ögonblick, i varje enskild situation. Hoppet som är det sista som överger oss. Samtidigt som det kanske också måste betraktas som det tyngsta (precis som Johanna Thydell i sin bok ”I taket lyser stjärnorna” är inne på) och mest sköra fenomen en människa tvingas till att bära och förlita sig på. Tack……………..
 
 
”Jag vet att de som i något avseende och under någon period berövats tron på själva livet, är de som bäst vet att lustgården finns där ute under det öde fältet, att de nya frön helst söker sig till öppna och tomma platser – även när denna öppna plats är ett sörjande hjärta, ett plågat sinne eller en sargad själ.
Vad innebär denna trofasta andliga och alstrande process som kan tränga ner i den öde marken och få den att grönska på nytt? Dess stora principer gör jag inte anspråk på att förstå. Men en sak vet jag: Det vi helst vill ägna oss åt, kan bli det vi minst ägnar oss åt, om vi inte samtidigt inser att något väntar på att vi skall röja mark åt det, något som finns i vår närhet, något som älskar, något som väntar på rätt jordmån för att kunna manifestera sin närvaro helt och fullt.” (Estés)
 
Precis. Just så.
 
 
 
Rött hjärta  Amor Vincit Omnia  Rött hjärta  Hanna ÄR kärleken  Rött hjärta
 
   
/pappa Niklas…

Read Full Post »

Older Posts »