Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2010

30 juli………

 
En ovanligt händelserik dag (negativt) och om Hannas felsägningar…
 

 
En ”Hannalunda dag” idag…Rött hjärta Brustet hjärta
Hannalunda?

Det är ett begrepp som myntades för ganska precis ett år sedan. En av Hannas speciella läkare, Torben Ek, utbrast uppenbart påverkad av Hannas mirakulösa uppvaknande efter hjärnblödningen att ”Ingenting förvånar mig när det gäller Hanna. Hanna är Hannalunda!”
 
Annorlunda. Speciell. Helt igenom unik. Hanna.
 
Idag nåddes vi av ett tragiskt besked om att min kompis pappa, Gunnar Knutsmark, hade avlidit på morgonen i sviterna av sin sjukdom. Tack och lov hann familjen närvara i själva dödsögonblicket. Jag vet att Gunnar kommer att sörjas av många eftersom han förvisso var en vänlig, trevlig och hederlig människa. Gunnar blev 77 år. Må han vila i frid bland alla änglabarn och andra vackra själar. Vi finns här…Röd ros
 
______________________…._______________________….______________________
 
Dagen inleddes annars med simskoleavslutning för Sara. Skådespelet inramades av elegant, ihärdigt flytande solsken och många var vi som i tanken önskade att vi befann oss på annan ort
Flytande solsken är nämligen en omskrivning (tailändsk om jag inte missminner mig) för HÄLLREGN för er som inte känner till uttrycket!
 
Föreställ en scen där tappra simskolefröknar gör vad de kan för att hålla humöret uppe på hundratals stelfrusna, passiva åskådare betraktandes ett tiotal badande – tillika iskalla – fyraåringar….Den scenen utspelades på Furulundsbadet idag på morgonen. Vi vågade inte ta risken att Sara skulle drabbas av – i värsta fall – lunginflammation, varför hon fick behålla regnkläder och stövlar på. Men några barn tilläts kylas ned…
När första gruppen (Saras) hade varit i vattnet i över tjugo minuter tog vi vår mats ur skolan och sökte skydd i vår värmande bil. Föreställ er sedan att åtskilliga grupper ännu inte ens hade inlett sin avslutning i vattnet utan fortfarande stod vid sidan av bassängen och väntade på sin tur.
I HÄLLREGN…. 
 
Bubbelbadet i 41 gradigt vatten vid hemkomsten var en lisa för iskalla  – om inte själar så i alla fall – kroppar! Ler
 
Idag – för första gången i mitt liv – har jag fått kiropraktisk behandling…
Det var också…hannalunda….
Efter att ha kartlagt min sammanlagda aktuella hälsostatus via initialt verbalt detektivarbete fick jag genomgå något som heter TNS…? Elektricitet genom kroppen! Det låter naturligtvis värre än det är och det var faktiskt till och med riktigt angenämt. Därefter knycklades min stela lekamen ihop i märkliga ställningar varpå kiropraktorn med användandet av sin kroppstyngd tryckte fram de obehagliga ”klick/krasljuden” som jag outtalat hade fasat för. Men det är uppenbarligen så en kiropraktor arbetar.
 
En kort summering över mitt tillstånd ger vid handen att jag är ”snedbelastad” vilket naturligtvis beror på situationen i mitt liv. Eftersom jag under lång tid sannolikt har bortsett från egen fysisk smärta har denna gradvis ackumulerats, successivt ökat i omfattning och styrka, och skapat en outhärdlig fysisk  situation med extrem rygg- och huvudvärk som följd. Men…: Det går att komma tillrätta med situationen genom att helt enkelt med ”enkla” (för normalrörliga människor ja!) övningar åstadkomma balans i den kroppsliga belastningen. Enkelt? I teorin, ja!
 
Jag pratade med min syster om detta tidigare idag. Jag måste försöka ”se till mig själv”…en vid en första anblick till synes egoistisk tanke, men…egentligen en alltigenom altruistisk handling eftersom jag genom att aktivt försöka nå en egen stabilare psykisk/fysisk plattform också i förlängningen kan ge mer till mina nära och kära. En uppenbar ”VINN-VINN-SITUATION!”
 
 
________________…._________________…._________________
 
Hannas felsägningar
 
Den senaste tiden har varit…emotionellt svåruthärdlig. Inte outhärdlig men ganska nära. Nätterna ÄR känslosamma, det går inte att låtsas om något annat.
 
Så igår – helt oväntat – gjorde sig en företeelse plötsligt påmind. Något som blev arketypiskt för Hanna under hennes sista tid innan hjärnblödningen. De otaliga tillfällen när hon använde ett i sammanhanget helt ”galet” ordval.
 
Hon kunde exempelvis titta på mig och seriöst be mig skicka ”bananen” när hon egentligen ville ha fjärrkontrollen till TV:n…………
 
”Jag ska bara hämta en sån där…ehhh…ehhh…vad heter det nu…hammare…nej…..fjäder, nej….pappa vad heter det..?”
 
Menar du ”penna”?
 
”Ja, penna!” Åhhh…varför säger jag fel???”
 
Nej precis…Varför sa hon fel…
Jag kunde inte gärna ge henne sanningen: ”Jo Hanna, det är för att tumörerna trycker på i det centra där tolkningen av orden sitter…”
 
Jag skäms idag. Jag skäms något oerhört. Vid vissa tillfällen skrattade jag när hon sa fel ord….Vad är det för idiot till pappa som gör så?????????? Naturligtvis skrattade jag MED henne, liksom för att släta över hennes ideliga tillkortakommanden. Men ändå. Tänk vad liten hon måste ha känt sig…Sara som dagligen ”rättade henne” och förklarade de rätta orden eller vad bokstäverna hette…eller vilken siffra det egentligen var som Hanna försökte hänvisa till et…cetera, et cetera…
 
JAG SAKNAR HENNE SÅ VANSINNIGT!!!!!
 

Hur ska jag NÅGONSIN kunna fungera ”normalt” i den ”låtsasvärld” vi lever i? Sara är på riktigt. Och Alva. Kicki också. Ni är min stadiga, autentiska värld. Den mest autentiska människan befinner sig i en annan dimension. Väntande…….
 
_________________…._________________….__________________
 
 
Idag (30) fyller en underbar tjej – Nellie – 8 år! GRATTIS NELLIE!!!!
 
 
   Amor Vincit Omnia – Hanna är KÄRLEKEN!   
 
/ Pappa, Niklas

Read Full Post »

29 juli …….

Om botbar  (?) smärta….
 
 
Anneli och Kicki…
Tack vare er ihärdighet blir det en tur till kiropraktorn imorgon. Kanske kan denne utföra ett mirakel i miniformat?
 
Mirakel i MAXIFORMAT då?
 
När kommer en sakkunnig kunna bota tumörer och andra cancerformer genom att använda enbart sina händer…? Som brukligt är kommer mediciner aldrig åt själva källan – ursprunget – till sjukdomen. I bästa fall kan symptomen mildras och sjukdomsförloppet bromsas upp eller avstannas helt och hållet (kanske till och med till synes permanent). Men bota? Nej…………
Tänk en framtid när tumörer trollas bort med en ”läkares” handpåläggning! Vetenskaplig beprövad Healing…
Efter det behöver Nobelstiftelsen aldrig mer dela ut något pris i Medicin…
_______________……______________……______________
 
  
Av okänd anledning kom en speciell skrämmande och oändligt sorglig företeelse från Hannas sista månader innan hjärnblödningen, över mig idag på eftermiddagen. Fråga mig inte varifrån…eller varför….
Återkommer…
 
Imorgon är det avslutning på Saras ”Plask-och-lek-veckor”. Vilken succé detta blev! Och vilket underbart kvitto vi fick på att Sara trivs i vatten och således inte är rädd för det! Underbart!

Amor Vincit Omnia    Hanna är sannerligen kärleken….

”Massmis med”
Pappa Niklas

Read Full Post »

28 juli …….

Om befogad oro ….
 
 
           ”Jag drömde att kärleken kom från en stjärna
            och sökte nånstans där den kunde få bo,
            men bortmotad blev den fråm huvud och hjärna
            för där var det fullt fast man annat kan tro.
 
            Där trängdes kalkyler och siffror och lagar
            och dogmer och regler, etik och moral,
            ja kunskapen uppfyllde nätter och dagar
            så där fanns det inte nån ledig lokal.
 
            Då öppna sig hjärtat och sa så försiktigt:
            Här bor ingen lärdom så jag är väl dum,
            men kärlek härinne är kanske nåt viktigt
            så kom du och bo här, för här finns det rum.
 
            Jag drömde att hjärnan nu fick nåt att lära
            när hjärtat blev uthyrt på stadigt kontrakt,
            för nu finns en granne där alldeles nära
            som älskade närhet och livlig kontakt.
 
            Men priset för hyran var längtan och smärta
            som måste betalas av den som hyr ut,
            i gengäld fick värden ett flödande hjärta
            med tillgång till källan som aldrig tar slut.
 
            Jag drömde att kärleken kom från en stjärna
            och här fick en bostad av varaktig sort,
            visst låter det barnsligt, det erkännes gärna,
            men vore det sant slapp man drömma sig bort.”
  
                                                                       (Atle Burman)
 

_______________……______________……______________
 
 
Befogad oro?

Den primära anledningen till varför jag inte har skrivit på ett par dagar är att jag inte mår särskilt bra. Varken psykiskt/emotionellt eller fysiskt. Det hänger sannolikt ihop. Det ena ger det andra. Mitt dåliga emotionella tillstånd banar liksom väg för kroppens förfall. Det är ett understatement att påstå att ryggen gör ont. Den molande värken förtär. Förgör

Inatt kom så plötsligt ”från ingenstans” ett huvudvärksanfall som fick migränanfall att verka som ett friskhetstecken. Tro mig – jag har tidigare lidit av migränattacker under många år. Gudskelov att Kicki fanns tillgänglig annars vet jag inte hur det skulle ha slutat. Halvfyra hade jag svalt av allt som medicinskåpet hade att erbjuda (tyvärr som ett mindre apotek) utan minsta antydan till mildring. Då insåg Kicki att det inte fanns något val annat än att ge en undangömd väl tilltagen dos morfin som vi tack och lov hade undgått att göra oss av med.

Det blev min räddning. Inom kort domnade jag bort….

Jag vill naturligtvis inte framställa mig själv som en ”gnällspik” eller någon man ska tycka synd om! Utan anledningen (se även nedan) till att jag beskriver händelsen är att jag vill försöka redogöra – kanske framförallt för mig själv – för mitt allmäntillstånd /min hälsa, helt enkelt att försöka nå en insikt om hur dålig jag är i dagsläget.

Ryggen får klä skott för mitt inre kaos – det är min sanna övertygelse. Således påverkar min sorg mitt eget fysiska välbefinnande där den svåruthärdliga smärtan i sin tur försvårar för mig att vara den människa – pappa, man, vän, son, bror et cetera – jag så innerligt vill/önskar vara.

Egentligen mäktar jag inte med att sitta framför datorn en längre stund men eftersom jag har fått några underbara kommentarer starkt präglade av omtanke ville jag berätta om situationen. Från djupet av mitt hjärta:

                           TACK FÖR ER OMTANKE!
Amor Vincit Omnia    Hanna är kärleken….

”Massmis med”
Pappa Niklas

Read Full Post »

26 juli …….

 Om dikters betydelse och om den mänskliga förmågan att uppleva glädje….
 
 
           ”Till en avlägsen strand vill jag gå
            och söka det stilla vatten
            som glittrat ibland mitt i vardagens grå
            och i ensamma stunder om natten.
            Den är okänd den stranden, men ändå bekant,
            ty det ljusa jag drömt och det sköra jag gömt
            är där både verkligt och sant.
 
            Till en avlägsen strand vill jag gå
            och söka det milda ljuset
            som ofta har fått mig att orka ändå
            när mitt hjärta känts ensamt och fruset.
            Den är okänd den stranden, det vet jag så väl,
            men de glimtar jag sett har en aning mej gett
            om ljuset som väntar min själ.”
  
                                                                       (Atle Burman)
 
Glimtarna…Ljuset…
Hanna gläntade på dörren åt oss. ”Inte än”…”Jag vill inte gå ensam.”…………
 
Hon måste således ha fått en glimt av vad som väntade henne. Det ofrånkomliga slutet, eller kanske ännu hellre, den mytomspunna fortsättningen…..
 
Dikter…
En välskriven dikt kan förmedla oändligt stora känslor och visioner om precis vad som helst. Huruvida det rör sig om vad jag vill definiera som Vardagspoesi, romantiserad verklighetsflykt, eller introverta tankar om tabubelagda ämnen et cetera, kan en text i form av en dikt eller vers innebära den djupaste påverkan på en emotionellt mottaglig människa.
Det har vi fått erfara å det starkaste i vår familj.

Sara Kappelin….
Denna fysiskt sätt ”ganska lilla människa” som sitter inne med dessa enastående tankar och som dessutom har en fantastisk förmåga att klä orden i skräddarsydda metaforer likt en jätte!
Hennes dikter handlade under en tid mycket om Hanna. Kanske enkom om Hanna. Jag vill därför varmt rekommendera den nyfikne att titta under fliken ”Till dig Hannagull” eftersom hennes dikter har publicerats där.

 _______________……______________……______________

Att i denna förtvivlade – fasansfulla – verklighet, fortfarande kunna få uppleva stunder av lycka, av glädje, är en enorm gåva och naturligtvis essentiellt för vår fortsatta överlevnad. Livet är dyrbart. Unikt och ovärderligt!

Hit hör naturligtvis även vår förmåga att SKRATTA! Att i den djupaste förtvivlan ändå få möjlighet  – och också utnyttja den! – att skratta och att kunna skratta åt sig själv! Jag är oerhört tacksam för att jag har återfått den förmågan (jag hade initialt tänkt skriva bibehållit men insåg att det kanske inte stämde överens med verkligheten).

Liksom för att kunna illustrera mitt resonemang sprang jag idag av en händelse på följande citat (skrivet på en liten apelsintetrapak-förpackning):

 ”Det sägs att människan är den enda varelse som kan skratta  åt sig själv,  och förmodligen den enda som har anledning.”

TACK FÖR DET!

 

Amor Vincit Omnia    Hanna är kärleken….

”Massmis med”
Pappa Niklas

Read Full Post »

25 juli …….

 Om Saras syn på ”gäster” och en liten människas första ord….
 
 
           ”Dom bortgångnas genomskådande blick har någon skrivit om.
            Tänk så hoppfullt detta känns:
            Kanske ser man själv en gång som dom,
            så klart och utan gräns,
            kanske jublar man som lärkan gör och lyfter lika lätt,
            kanske det som kallas att man dör
            går till på samma sätt…”
  
                                                                       (Atle Burman)
 
Vilken fantastisk förmån det är att få följa ett litet barns gradvisa men makalösa utveckling! Varje dag innehåller nya äventyr, nya steg på utvecklingstrappan. Tänk ett scenario där varje dag inleds med ett förbehållslöst och igenkännande leende från en mirakelmänniska född i februari 2010! I samma ögonblick jag slår upp mina ögon tittar jag oftast rakt in i en tandlös gom på gränsen till att spricka av omedelbar glädje av att se sin pappa uppmärksamma henne!
Detta beskriver vår start på morgnarna sedan flera veckor tillbaka! Obeskrivlig lycka!
 
Så idag….
 
”Mamma’..Mammaaa!”
Alvas egna ord! Huruvida hon verkligen åsyftar sin mamma eller inte spelar liksom mindre roll! Hon tittade på Kicki när orden yttrades och det tycker jag är både häftigt och hjärtvärmande! Mamma!
 
Idag uppmärksammade Kicki mig på en situation som inte kom som en överraskning. Hon och Sara hade som vanligt suttit och samtalat när Sara plötsligt hade ställt frågan om varför vi inte hade så många ”gäster” längre?……..
 
Så kom den då äntligen. Naturligtvis har Sara funderat mycket kring den väsentliga skillnaden i besöksfrekvens hos oss sedan tiden före, omedelbart efter Hannas bortgång och hur det ser ut numera. Sara märker sådant. Och reflekterar.
Vad svarar en förälder med anspråk på att försöka vara ”klok och ärlig” på denna lika direkta som känsliga fråga?
Givetvis så sanningsenligt som möjligt.
Men kan en fyraårig, inne på sitt femte år, verkligen ta till sig denna märkliga och ovanliga information och också förstå? Finns förmågan till detta? Jag hoppas det. Enligt Kicki såg den nya kunskapen i alla fall ut att sjunka in.
 
Men varför ska en fyraåring behöva ställa en dylik fråga???????? 
Det kommer jag aldrig att förlika mig med………
 
Ännu en helg går mot sitt slut. Imorgon, måndag, hoppas vi på någorlunda vackert väder så att stunden i bassängen blir angenäm för de tappra barnen och fröknarna som i ur och skur trotsar allt vad yttre faktorer heter!
 
Tack för en fin och känslomässigt påfrestande helg mina kära! Mina tjejer……

Tack Mia och Filip för att ni trotsade de kyliga vindarna och följde med oss till graven. Fikastunderna vid Hannas sista viloplats är betydelsefulla men jag kan egentligen inte definiera på vilket sätt. De bara känns tillfredsställande.

Många tankar går till Gunnar, Inger, Håkan och övriga i familjen. En oerhört stark tid känslomässigt väntar…

Som jag sa Håkan: Vi finns här – bokstavligt och konkret menat.

 

Amor Vincit Omnia    Hanna är kärleken….

”Massmis med”
Pappa Niklas

Read Full Post »

24 juli …….

 Om autencitet och om att leva livet autentiskt
 
 
           ”Att leva
            är att orka och att våga 
            fast kanske man saknar ett svar på sin fråga
            om livet och tillvaron här.
            Att leva
            är att tro och att hoppas
            och likna en blomma som spirar och knoppas
            och tar varje dag som den gåva den är.
 
            Att leva
            är att undra och leta
            och grubbla på mening man aldrig kan veta
            och mål man aldrig kan se.
            Att leva
            är att tacka för gåvan
            som någon har givit som väntar där ovan
            och säkert en gång en förklaring ska ge.”
  
                                                                       (Atle Burman)
 
”Att grubbla på mening man aldrig kan veta….”. I alla fall inte förrän man själv står inför det sista avgörande steget…?
 
Flera av Atle Burmans dikter tilltalar mig. Inte alla. Men han formulerar oftast text och innehåll på ett sätt som appellerar till mitt eget sätt att betrakta världen och min omgivning på. Framförallt innehållet…..Men…Det finns en väsensskild olikhet: Där Burman väljer att rikta sin energi på gammal traditionell kristen tro, koncentrerar jag istället min energi och övertygelse på ett ”gudalikt tillstånd” av ljus, värme – en sann, ren energi som utmynnar i gränslös KÄRLEK. Hanna ÄR kärleken. Liksom alla änglabarn som likt henne förgyller, förhöjer och förnöjer tillvaron i ”nästa fantastiska (men för oss som ännu inte fått tillträde, outhärdliga) skede av livet”….
 
Kanske handlar det mänskliga livet om att söka efter och finna autencitet i sitt liv? I min värld verkar detta vara ett rimligt antagande. Alla områden, ämnen, förhållningssätt, teorier et cetera som jag har diskuterat i mina inlägg under de senaste nio månaderna, och som vid en första anblick kanske verkar spreta åt olika håll, sammanstrålar märkligt nog in under ett gemensamt ämnesparaply. Det finns gemensamma nämnare – inte nödvändigtvis en enda– men mina tankar korrelerar…det är förvisso min förhoppning.

För mig blir en viktig livsuppgift att sträva efter att vara autentisk som mig själv…?
Att helt enkelt våga leva mitt eget liv såsom jag vill, på mitt eget unika sätt – inte försöka vara andra till lags och liksom leva mitt liv enligt en föga äkta, generaliserad ”drömvärld” med livsvillkor som media gärna förmedlar. Autentiskt? Inte för mig! Till syvende och sist vill jag kunna se mig själv i spegeln och kunna erkänna för mig själv att livet jag lever / har levt är mitt eget. Autentiskt. Inte fiktivt. Inget låtsasliv.
_________….__________…._________….__________
 
Mina tjejer är autentiska. Så till den milda grad verkliga…sanna!
Ett leende är tillräckligt. Sedan är min dag i hamn.
 
Imorgon blir det sannolikt picknick vid graven. Hanna. Nätterna har återigen öppnat dörrarna på vid gavel för gråten. De har av någon obestämd och oförklarlig anledning varit stängda under en längre tid. Nu har fördämningarna brustit…igen.

Amor Vincit Omnia    Hanna är kärleken….

”Massmis med”
Pappa Niklas

Read Full Post »

22 juli …….
Hannas Minnesfond… 

 

Blotta tanken på att ha en fond i sitt barns namn inbegriper nästan automatiskt en insikt om att barnet i fråga inte lever. Minnesfond illustrerar och understryker naturligtvis detta.

Vi har en minnesfond i vår dotters namn. Vår förstfödda. Hanna Liliequist. I fysisk bemärkelse är Hanna frånvarande. För evinnerlig tid. I alla andra hänseenden LEVER Hanna. I våra hjärtan. I våra medvetanden, tankar och känslor. I våra minnen……

Men också genom att hon postumt får möjlighet att hjälpa andra familjer – barn – i samma outsägligt fasansfulla emotionella och psykiska nervpress som den vi själva tvingades genomlida. Helvetet på jorden.

Hanna hade också en uttalad önskan om att hjälpa sjuka och fattiga barn. Hon och jag skulle någon gång i framtiden förverkliga hennes vurm. Det blev förvisso inte så. Men tack vare många generösa människor kan vi i Hannas namn se till att andra tragiska människoöden där barn drabbas av monstret kan få förgylla sin tillvaro om än bara för en stund.

   Tusen tack Elin för det senaste bidraget!  

Av kuratorn på avd 62 i Halmstad har vi nu fått namnet på en familj som vi hoppas kunna hjälpa. Men jag kan i dagsläget inte skriva utförligare än så eftersom jag helt enkelt inte har fått mer fakta än just namnet. I samma ögonblick vi mottar ytterligare information kommer jag att redogöra för situationen här – var så säkra. Självklart kommer jag också att be om tillåtelse hos familjen innan så sker.

__________….__________…._________….__________

Idag (eller sent igår kväll) kom så äntligen farmor och farfar hem från sin rundtur i Sveriges östra delar. Gissa om en underbar, snart femårig, tjej har längtat efter dessa båda………?! Välkomna hem!

 
Amor Vincit Omnia    Hanna är kärleken….

”Massmis med”
Pappa Niklas

Read Full Post »

Older Posts »