Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2009

Read Full Post »

30 dec…

Snö…Kyla…Sol…Jag skrev till Kia igår kväll och mer eller mindre bad om detta. Och idag förverkligades min önskan! Tack!
 
Idag har vi återigen varit ute på vägarna och uträttat ärenden; I huvudsak tittat på barnvagn…Märklig upplevelse…Men ett måste som alla förstår. Det ser faktiskt ut som att vi har hittat vad vi intuitivt sökte! Vagnen är beställd och nu är det ”bara” att avvakta, vänta och förbereda sig så gott det nu går. Känns tack och lov så ”pirrigt” som man vill att det ska göra inför en sådan stundande omvälvande och fantastisk händelse!
 
Moster Lotta fick bruk för sitt ”Gevalia” (om nu någon kommer ihåg Gevalias gamla slogan?) när vi våldgästade hennes hem på eftermiddagen. Loppelopp ville så gärna se Lottas vackra julpynt. Och som vanligt fick Sara leka med Kira – något som jag hoppas och tror upplevs ömsesidigt positivt…kanske…
 
Precis som det ska vara i slutet av december ägnades en bra stund till att spela sällskapsspel med Mats. Sara älskar att leka med honom och även där tror jag att känslan är ömsesidig! Vi har i alla fall riktigt skoj ihop alla tre eller fyra när Kicki är med!

Dagens visdomsord känns in i märgen – dess påtaglighet gör nästan fysiskt ont i mig. Det lyder:
 
”Inse att dina barn bara är till låns.”
 
Ta vara på tiden med barnen – den kommer ALDRIG tillbaka. Det är så enkelt att lova sig själv att umgås mer med sina barn ”när allt har lugnat ner sig på jobbet” eller ”nästa år eller på semestern när jag får mer tid”…Gör inte det misstaget!
Sharma påpekar att om vi inte själva tar tag i våra liv kommer livet sannolikt att ta tag i oss!
Poängen i hans visshet är vad han anser vara den största gåva en förälder kan ge sitt barn: TID…Njut av att vara nära dina barn – Lägg din mest kvalitativa energi på barnen och avsätt stunder då inga telefonsamtal, inga störningsmoment, får inkräkta på ER dyrbara tid. Den kommer som sagt ALDRIG tillbaka.
 
Idag ville Loppetopp mata ankorna och ut och åka pulka på förmiddagen. Jag kände mig aningen trött och funderade en (kort) stund på om vi kunde göra det under eftermiddagen istället. Men, då slog det mig att ingen visste hur situationen såg ut om några timmar; snön kunde ha smält bort eller så kunde tusen andra företeelser ha hindrat Saras dröm om att få ge sig ut i snön. 10 minuter senare befann vi oss på väg mot pulkabacken…Försök lyssna på barnets önskemål och låt detta styra, naturligtvis inom rimliga gränser!
 
Sharma citerar Gibran som uttrycker saken på ett filosofiskt sätt: ”Era barn är inte era barn. De är söner och döttrar till Livets längtan efter sig självt.”
 
Snart lämnar vi det svartaste året i min levnadshistoria…Och förresten: Grattis Linda och Ola.
Texten och siffrorna på Hannas Minnesfond är nu uppdaterad. Tack ALLA!
 
Amor Vincit Omnia

/ Pappa Niklas

Read Full Post »

29 dec…

 
Terapin avslutades idag. Nu är båda rummen ”beboeliga” igen…En känsla av tillfredsställelse har infunnit sig. Skönt.
 
Idag blev det en kort utflykt till Eurostop med klädbyten och diverse inköp i leksaksaffären på agendan. Mia och Mats följde med och vi hade faktiskt en riktigt avslappnad stund i butiken. Mycket beroende på att där var – till min förvåning tillika glädje – praktiskt taget folktomt! Förmodligen bra tajming…eller vilken term som nu passar bäst i sammanhanget…

 Vi skulle egentligen ha hälsat på familjen Murro idag men ett av barnen hade ramlat och fick tillbringa större delen av eftermiddagen på akuten. Diagnos: Brutet nyckelben…Det som gör så ont…Krya på dig Emma!

Vi passade istället på att förbereda lite inför nyårsafton, en ”högtid” som vi egentligen hade planer på att nonchalera, men där vi i elfte timmen ändå valde att lägga en del energi på…Trevliga människor vill man ju alltid umgås med eller hur!

 Mia följde även med till graven. Stämningsfullt med en lätt snöpudrad sten och ett täcke som såg ut som vaniljsocker som prydde blommor och lyktor…Därefter startade Sara ett snöbollskrig mitt bland gravarna och det kan verka lite halvabsurt men det var verkligen befriande och riktigt, riktigt roligt!

 Förkvällen gick i sällskapsspelets tecken och vi invigde bla ett magnifikt Fiaspel som Sara fick av Alice i födelsedagspresent.

Nu har också en julklapp som rörde mig till tårar fått sin självklara plats på väggen; En tavla med en blomma Blomma för dagen med inskriptionen Amor Vincit Omnia som vi fick av Anneli med familj pryder nu ”trappnedgången”. Den sitter i det direkta blickfånget på vägen ner…
 
Innehållet i boken ”Vem gråter vid din grav” av Robin Sharma lever upp till mina på förhand ställda höga förväntningar. Bokens vid en första anblick anspråkslösa visdomsord visar sig snabbt initiera nya tankar som i sin tur fyller på energiförrådet.
Dagens ord lyder:
 
”Skriv dagbok – det premierar din personliga utveckling.”

 Sharma understryker vikten av att skriva ner sina upplevelser och vad man har lärt sig av dessa! Genom att följa detta enkla råd kommer vederbörande dels att kraftigt förbättra sin självmedvetenhet men också nå en klarare syn på vad som verkligen räknas i livet. Du resonerar, samtalar, helt enkelt med dig själv vilket för med sig att du tvingas till ett grundligt, kritiskt tänkande som i förlängningen leder till större insikt, större förståelse om det aktuella ämnet.

 Sharma pratar mycket om Synkronicitet (Redfield!) och förstå min aha-upplevelse när jag efter att ha slukat Redfields teorier med hull och hår följer Sharmas punkter som hela tiden tycks rada upp företeelser som jag på ett eller annat sätt redan tagit till mig innan jag började läsa hans bok! Jag har ALDRIG skrivit dagbok tidigare och sedan Hanna lämnade oss har jag inte lyckats hitta ett bättre verktyg till att nå i alla fall viss sinnesro…Synkronicitet…

 Snart går världen in i ett nytt årtionde…

 Amor Vincit Omnia

/ Pappa Niklas

Read Full Post »

28 dec…

 Dagen inleddes i princip på samma sätt som gårdagen avslutades – med ett pass golvläggning i ”Saras gamla rum”. Imorgon kommer även detta rum att stå ”inflyttningsklart”…Det är en ganska harmonisk känsla som har infunnit sig i och med detta. Terapi? Sannolikt.

 Sara och jag tog en promenad på förmiddagen i riktning mot dammen. Överblivet fikabröd fick fungera som livsmedel (ovanligt välgrundad formulering förresten ”LIVS – MEDEL”) åt hungriga änder och ankor. Trut- och måsfåglar göre sig icke besvär eftersom ”mamma inte gillar dom” (Saras ord)…På vägen dök Mats upp och gjorde oss sällskap – gissa vem jag hade tänkt ringa och fråga om han ville följa med på en tur till dammen???!!!…Synkronicitet…Förmodligen.

 Efter middagen blev det en åktur med bilen för att uträtta en del ärenden både åt oss själva men också för fam Johanssons räkning.

Kvällen tillbringade vi hos en nybliven 50-åring. Utsökt mat och trevlig atmosfär som vanligt i denne suveräne mans närvaro. Tack för en mycket trevlig kväll Ronald! Hoppas att presenten kommer till användning! Loppelopp hoppade omkring och tycktes trivas som fisken i….Ja, ni vet vad. Coca Colan smakade också bra. Det tyckte även Kicki. Hoppas att ni andra njöt av den dyra Whiskeyn och vinet!!!!  

 Planen igår kväll var att påbörja boken ”Vem gråter vid din grav” av Robin Sharma. Planen blev realiserad! Förhoppningen om att innehållet skulle starta en process hos mig med nya givande tankar att reflektera kring besannades på en gång!

Boken presenterar enkla men ack så geniala visdomsord för situationer som uppstår i vardagen. Tänk att det kan vara SÅ enkelt att vara människa, så enkelt att leva sitt liv…

Jag vill gärna ge några konkreta exempel på Sharmas visdomsord och ämnar belysa ett varje dag.

 Det första han illustrerar är en serie ord vars innehåll av förståeliga skäl berörde mig våldsamt:

 ”Min son, när du föddes grät du, medan dina medmänniskor gladde sig. Lev ditt liv på ett sådant sätt att dina medmänniskor gråter medan du själv gläder dig när du dör.” (Sharmas pappas ord till en ung Robin)

Kärnan – själva anledningen till varför han valde att skriva boken – är att vi var och en ska ställa oss frågan ”Vem gråter när jag/vi dör?” Hur många människor kommer vi att BERÖRA – PÅVERKA – under vår begränsade tid på jorden???  Vilket blir vårt arv – legacy – till våra efterlevande? Budskapet han vill förmedla är således att vi alla måste – var och en– finna vår livsuppgift. Vad är meningen att jag ska åstadkomma med just mitt liv?

Vem grät när Hanna dog? Vilka berörde hon? Vilket är hennes legacy?

Min uppfattning är att vi var många som inte kunde hejda tårarna. Samma övertygelse har jag om att Hanna inte lämnade många oberörda…

Hennes arv är sannolikt att få andra människor att känna och visa kärlek till sin nästa. ”Jag älskar alla som jag gillar. Jag älskar alla…” Hanna ÄR kärleken…Kärleken kommer alltid att regera.
 
Amor Vincit Omnia


/ Pappa Niklas

Read Full Post »

Söndag 27 dec…

RONALD 50 ÅR! STORT GRATTIS UNGE MAN!!!
 
Idag blev rummet så gott som färdigt. Förvandlingen av Hannas rum blev faktiskt riktigt bra. Nu blir ”Hannas rum” en naturlig samlings- och lekplats för hela familjen – precis som vi önskade!
 
Sara har inte klivit ur sin pyjamas på hela dagen…och nu sover hon ånyo sedan ett par timmar …Vi har haft en riktig mysdag idag med mycket Möblering av såväl rena möbler som leksaker, tavlor, pysselsaker etc…Terapi kallas det visst för…

 Tack för idag Kappelins och Kallanders. Alltid mysigt att träffa er!

Jag har precis avslutat ett pass med golvläggning i det som numera går under benämningen ”Saras gamla rum”. Sågandet och hamrandet låter lite VÄL mycket så jag får återuppta den terapin imorgon.

 Planen är nu att fördjupa mig i ”Vem gråter vid din grav” av Robin Sharma (ni vet munken som sålde sin Ferrari). Förhoppningsvis ger den nya givande tankar att reflektera kring och applicera på livet vi lever här och nu. Och kanske också kring det som väntar efter ”här och nu”………..Jag får läsa boken parallellt med Igguldens senaste (vilken är svår att lägga ifrån sig – det måste erkännas!)

 Har någon vägarna förbi så titta in på en pratstund, 
 
Amor Vincit Omnia
/ Pappa Niklas

Read Full Post »

Annandagjul 26 dec

Hur påtaglig kan en fysiskt död människa vara? Påtaglig i bemärkelsen absolut närvarande och påtaglig som i den enorma sorg och saknad vi tvingas leva med. Hanna spelar fortfarande huvudrollen – allt vi gör, alla handlingar och tankar, utgår på något sätt från Hanna…Det är så saker och ting fungerar…

 Hennes grav är prydd med en mängd olika attiraljer; stenar, änglar, pärlor, ringar – en rik variation av ting som på olika sätt kan förknippas med Hanna. Vi ämnar inom kort att publicera foton av gravstenen på bloggen.

Idag besökte jag graven helt ensam. Kyrkogården var återigen tömd på (levande) människor – endast jag och ett oräkneligt antal brinnande ljus kämpade om de dödas uppmärksamhet i mörkret. Atmosfären genomsyrades av ett fridfullt lugn även om luften var råkall. Det är en plats där jag trivs…

 Idag påbörjade vi en viss förvandling av Hannas rum. Olika tänkbara scenarion berättar att rummet skulle kunna förbli orört eller att det skulle få genomgå en radikal förvandling. Det förstnämnda för tankarna till ett Mausoleum; en plats där tiden fått stå stilla och platsen upphöjs till ett sorts förvanskat altare dit tillträde enbart ges till dem som är där för ett ändamål; att återuppleva Hannas sista (sjuka) tid.

Vi har varit helt överens om att Sara ska få ”överta” rummet, så att rummet i sig blir levande och att det blir en naturlig plats för lek och skoj. Det är vår gemensamma uppfattning – jag har full respekt för att föräldrar handlar helt annorlunda. Hannas saker kommer vi att applicera i andra rum på den nedre våningen där de får det utrymme som de är värda d v s MYCKET STORT!

 Tack familjen Johansson för en trevlig pratstund på eftermiddagen! Och tack pappa (farfar) för assistansen med golvet.

 Kicki sitter med Sara i knät och Sara sover med en konstig andhämtning…Nu räcker det…

Planera men glöm inte att LEVA VARJE DAG!
 
 
Amor Vincit Omnia
/ Pappa Niklas

Read Full Post »

Juldagen

Det blev inget emotionellt bakslag idag. Varje dag är en ny erfarenhet, för alla, och vi hade våra farhågor om att eventuellt ”få igen” för att gårdagen gick så smärtfritt som den ändå gjorde.

 Så sent som förra året innebar ofta Juldagen ett ”flängande” hit och dit för att kunna hälsa på så många som möjligt. I alla fall har jag den känslan idag. Idag har vi, om vi bortser från vårt dagliga behov av att vara vid graven, lunkat omkring i sakta mak här hemma och bara ”varit”…Tittat närmare på Saras nya dockhus (med belysning!), provat hennes nya mikrofon med oväntat dåligt resultat (för undertecknad!), pysslat och – FAKTISKT! – vågat titta på tjejernas undanlagda babykläder! Vilka minnen! Återigen uppstår den numera självskrivna känslan av ambivalens som ger tydligt uttryck för polerna på skalan; Fullständig LYCKA/ FÖRVÄNTAN kontra outsäglig SORG/ FÖRTVIVLAN… 
Men det är väl så det kommer att bli för oss i fortsättningen antar jag. 

Jag läste och blev berörd av Elins kommentar under gårdagstexten. Hennes självupplevda berättelse understryker många av mina egna tankar eller förhoppningar om att Hanna fortfarande existerar i sin renaste form någonstans kanske till och med i vår direkta närhet. Det ger mig kanske framförallt stor tröst men även en sorts ”lättnadsglädje”. Tack Elin för att du delar med dig av DINA erfarenheter.  
 
Imorgon ska vi försöka ge oss ut och vara ”sociala” d v s besöka några vänner och bekanta. Vi siktar på det.

 Kom nu ihåg att vara snälla mot varandra – man kan ALDRIG vara FÖR snäll!
  
Amor Vincit Omnia
/ Pappa Niklas

Read Full Post »

Older Posts »