Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2010

31 augusti……. 
 

 ******
 
Imorgon klockan 08.30 avgörs min närmaste framtid kring huruvida jag tillåts vara hemma ytterligare tid och bearbeta min sorg eller ej…
 
******
Möte med försäkringskassan, arbetsgivare, läkare (som redan har sjukskrivit mig i ytterligare två månader, men…), stödsamordnare eventuell psykolog och undertecknad. Känslan inför mötet är…svårdefinierad…men begränsad arbetsträning successivt upptrappad om framgångsrik känns acceptabel…

 

Amor Vincit Omnia    Hanna är kärleken….

/ Pappa Niklas

Annonser

Read Full Post »

30 augusti……. 
 

 ******
 
Sorgcoach – tankar om ett fenomen sprunget ur en uppenbar rådande brist på konkret stöd i en desperat, förtvivlad livssituation …
 
******
Det lät onekligen intressant. Högaktuellt.

Ett program som belyser sorg nästan ur ett samhällsekonomiskt (?) perspektiv. För när allt kommer till kritan finner vi här sannolikt flertalet orsaker till bristen på likvärdigt riktat stöd till den enskilde. Godtyckligheten i sammanhanget verkar vara stor vilket på många sätt kan vara förödande för den drabbade individen. Alla människor som tvingas uppleva fatal sorg ska naturligtvis kunna erhålla samma hjälp från samhällets involverade parter. Sorgens förlamande effekt försvårar, nej omöjliggör, för vederbörandes (VÅR…) förmåga att kunna hjälpa sig själv, än mindre förmå sig till att söka hjälp utifrån. Praktiska och administrativa åligganden upphör att existera i samma stund sorgen träder in som ett sinnesrubbande, obehagligt och förtvivlat rus……….
Som om inte själva förlusten skulle vara tillräckligt svår att bära….

I inledningen fick tittarna tydligt ta del av exempel på de gängse floskler som ständigt gör sig påminda i diskussioner om sorg:

”The show must go on”…”Tiden läker alla sår”…”Sorgen försvinner med tiden av sig själv”…et cetera.

Kritiken riktas i programmet mot samhällets brist på planerade insatser och för fram ett vanligt fenomen där individen själv tvingas söka efter hjälp i sitt sorgarbete.

I programmet närmast stipulerades att Sverige – ”är ett u-land i att hantera sorg” (även om det var utformat som en fråga). Oförmågan, okunskapen, osäkerheten – jag vill inte använda ovilja – kring fenomenet sorg är alltjämt påtaglig, menar man. 

Vi – Kicki och jag – är outsägligt tacksamma för allt stöd, all hjälp, alla råd vi har fått under dessa år av förberedelser….

Jag tror att det finns en fackmannaterm för den form av sorg vi föräldrar (människor) tvingas erfara när vi tidigt inser det oundvikliga, det förödande definitiva, det fatala, att vårt älskade barn inte kommer att överleva. Jag vill minnas att begreppet heter anticipatorisk sorg: att över tid aktivt försöka förlika sig med tanken på den förtvivlade och oundvikliga utgången att inte få möjlighet att åldras med sin älskade…sitt barn, sin livskamrat, sin vän, förälder……….

Vi ”visste” i november 2007. Kicki och jag fick då ett indirekt och predestinerat dödsbesked: ”PNET är extremt svårbehandlad”…

Under två år lärde vi oss att leva med denna insikt, denna ödesmättade och för en förälder så outsägligt smärtfyllda vetskap. Försökte förlika oss vid tanken. Det fungerade dåligt. Hoppet, hur fåfängt det än syntes för tredje part, närdes och studier och forskning i Nordamerika gav våra hoppsuktande hjärtan den så essentiella tändvätskan och gnistan. Men hoppet släcktes en höstnatt 2009…………….

Förberedande sorgearbete?

Det har för oss hela tiden funnits – och finns! – psykologer, kuratorer, diakoner, läkare, präster, sjuksköterskor med specialkompetens, f.d sjuksköterskor, familjen, vänner (en del med samma tragiska erfarenhet) och bekanta som på olika sätt visat att de finns här för oss! För oss har hjälpen nått fram.

Men – framförallt – jag har insett hur ”hjälp-till-självhjälp” är en fantastisk källa till att klättra uppåt på välbefinnandestegen. Bloggandet. Kontakten med andra ”änglabarnsföräldrar”. Litteratur. Dessa företeelser är sannolikt mina främsta välgörare.

I takt med att jag förde in mina tankar ikväll insåg jag snart att jag till viss del ändrade riktning bort från det ursprungliga ämnet.
Programmet var nämligen indelat i två delar och olyckligtvis missade jag andra delen…Kanske ett mer utförligt svar gavs där….
Men andemeningen i programmet är att det sedan en tid finns privata sorgcoacher som har tagit vid där samhällets offentliga sektor inte räcker till (fallerar?) alternativt erbjuder andra stödformer. I denna nya ”Sorgbransch” som har uppstått ur ett uppenbart uttalat (?) behov skor sig (???) privata intressenter på sina medborgares sorg…Detta illustrerades med ett exempel där individen kunde erhålla en tredagarskurs för femtusen kronor………….Men är det egentligen fel? Hjälpen behövs, det torde vara uppenbart.

Nog skulle väl den offentliga sektorn kunna kopiera konceptet, om det nu fungerar också i praktiken…………….

 
******
 
Godtycke är en styggelse. I synnerhet när människor behöver stöd som många gånger kan vara helt livsavgörande…..

Amor Vincit Omnia    Hanna är kärleken….
/ Pappa Niklas

Read Full Post »

29 augusti……. 
 

 ******
 
Sorgen måste få ha sin på samma gång individuella och naturliga gång…

 ******

Sekunden efter jag skrev ”rubriken” påannonserar TV:as nyhetsreporter ett inslag om salig Anna som enligt hennes mamma blev offer för den ”stelbenta och cyniska människosyn som alliansen representerar” när hon svårt cancersjuk heroiskt kämpade för sina ersättningsrättigheter under vad som skulle bli hennes sista tid i livet.

Var fanns förståelsen? Var fanns insikten? Kunskapen? Men framförallt: Var fanns medmänskligheten?

 ******

Mitt egentliga ärende var annars att puffa för ett TV-program på Kanal 1. Av ren och skär nyfikenhet (och intresse!) eftersom jag i sanning är ett Tabula rasa inför företeelsen.

Kvällens TV-tablå innehåller nämligen ett inslag, där underrubriken omedelbart fångade mitt intresse. En reprisssändning:

 ”VeteranTV: Sorg som affärsidé”

”Vi tittar närmare på det nya yrket sorgcoach.”

 Jag vet inte vad jag ska tro. Men en sak är dock säker: Mellan 22.30 och 23.00 tittar jag på Kanal 1.

 

Amor Vincit Omnia    Hanna är kärleken….

/ Pappa Niklas

Read Full Post »

28 augusti……. 
 

En vecka till fjärde september – dagen då det nya livet initierades 2007…..

 
 ******
 

Från djupet av mitt hjärta:

 Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta

TACK till er alla som med era ord, aktiva omtankar, närvaro och passiva, tysta men energigivande tankar ger livsnödvändig näring åt vår aldrig sinande kamp mot smärtan, mot förtvivlan mot hopplösheten, mot den förödande – destruktiva – uppgivenheten…

 

Och det är förvisso så att:
Amor Vincit Omnia    och Hanna är kärleken….

/ Pappa Niklas

Read Full Post »

27 augusti……. 
 

Det räcker nu………..Brustet hjärta

 ******
 

Jag hade egentligen ingen avsikt att skriva något idag. Av skäl vi inte behöver gå in på.

Men jag kan inte – vill inte – lämna ”Camillas” känslosamma ord okommenterade.

Camilla:
 
Den omedelbara känslan som infann sig hos mig när jag läste din redogörelse för ert autentiska liv var…uppgivenhet. Uppgivenhet som i nästa andetag förvandlades till förtvivlan. Nej, det kan inte – FÅR INTE – hända igen. Historien får inte upprepas.

Det räcker nu.

Jag vill inte ge sken av att jag VET hur du känner – hur dina upplevelser är – även om vi har befunnit oss i en smärtsamt, påfallande lik livssituation. Det vore förmätet och närmast ohövligt och respektlöst. Det handlar om DINA/ERA upplevelser, och de är förvisso unika.

Men…jag minns blott alltför väl mina egna kaotiska känslor: Ett virrvarr av dikotomiskt motsatta känslor, där ögonblicken av HOPP och FÖRTRÖSTAN sekunden senare ersattes av katastrofala känsloyttringar i andra änden av spannet………

Tröttheten som man så ofta slog ifrån sig som något sataniskt påfund, konstruerat för att hindra människan från att tillbringa den så intill döden dyrbara tiden med den man älskar. ”Jag kan sova när jag blir gammal. Nej, jag menar OM jag blir gammal.”

Förtvivlan. Rädslan. Osäkerheten. Otryggheten. Inför det okända. Inför det definitiva. Slutgiltiga. Outhärdliga tankar! Omänskliga, men på samma gång kanske de mest genuina och ursprungligt mänskliga tankarna…..

Hanna gav oss mer eller mindre subtila ledtrådar om att hon stod beredd. Hon hade – hur smärtsamt och makabert det än låter att ens försöka ta in insikten/budskapet – levt sitt liv fullödigt. Hon hade redan fullbordat sin livsuppgift.

Det är detta som har blivit något av mitt mitt primära mål, något som jag aktivt med hjärta och hjärna försöker resonera, reflektera och känna mig fram till. Till syvende och sist måste det vara så. Hannas liv bär tydlig vittnesbörd om detta.

Tilda…

Jag vet inte om jag riktigt förstod hur sjuk hon är…? Kanske beror det på att jag inte vill förstå. Att förmågan att läsa mellan raderna och förstå budskap i all välmening inlindade i bomull, har förlorats på vägen, under ”kampens tid”. För det var precis vad livet kunde definieras som under perioden september 2007 till oktober 2009. En kamp – mot MONSTRET – där hjälten inte fick uppleva samma  lyckliga öde som i filmerna. Som i sagorna. Nej, istället var det ren och skär ”diskbänksrealism” – En helt igenom tragisk verklighet som slutade i att Hanna dog…………..

Och nu accelererade surrealismen, på samma sätt som hennes DJÄVLA tumörer galopperade sönder henne…vår vackra prinsessa.

******

Snälla Camilla, berätta för mig att jag har missförstått situationen  – förvanskat den – och att Tilda, som jag utan att ha träffat henne känner är en flicka som har så mycket att bidra med, så mycket kärlek att erbjuda sin omgivning, kommer att besegra monstret. Snälla, säg att det är så.

Det räcker nu. DET FÅR VARA NOG NU! GE ALLA BARN TID!

 ******

När vi behövde det som bäst fick vi följande ord att bära med oss i våra liv av en enastående kvinna och vän:

 ”Kärleken är det enda som blir mer ju mer man slösar med den”

 Camilla: Budskapet är till dig. Omfamna det. 

 

Amor Vincit Omnia    Hanna är kärleken….

/ Pappa Niklas

Read Full Post »

26 augusti…..
 
 
******
 
Om Tomrummet……….
 
Brustet hjärta
 
”Tomrummet. Det är där vi hamnar när våra liv genomgår avgörande förändringar. Det är det tillstånd vi befinner oss i innan det nya tagit form, innan det gamla helt och hållet har släppt sitt grepp, och det är en fullständigt vidrig plats att befinna sig på. Tomrummet innehåller alltid känslor av ensamhet och övergivenhet. När vi befinner oss i tomrummet är vi alltid ockuperade av rädsla, förbittring, oro, ångest och uppgivenhet, och tillståndet kan vara i allt ifrån några dagar upp till flera år beroende på hur omfattande vår förändring är. Beroende på hur hårt gjutna vi har varit i våra tidigare föreställningar och beroende på hur mycket som måste omvärderas och transformeras.”
 
Tomrummet är den plats där vi inte längre kan identifiera oss med vårt gamla jag men heller inte hunnit finna vårt nya. Vår omättliga längtan efter helhet driver oss oupphörligen in i förvandling. Till att rensa ut och släppa allt det vi inte längre behöver. Saker. Känslominnen. Människor. Till att göra plats för allt det som vi bett om att få. Den största möjliga upplevelsen av dem vi är.
 
Tomrummet är kärlekens katalysator. Ensamheten, övergivenheten, bitterheten och hopplösheten är kärlekens katalysator. Den plats där livet omvandlas och förvandlas. Den plats där människor växer och gror. Där det gamla och innötta ger plats för det nya och kraftfulla, och det är en fullständigt vidrig plats att befinna sig på. En fullständigt nödvändig plats att befinna sig på. För en människa i utveckling. 
 
Mitt liv hade tagit slut i samma stund som Jonna dog. Mitt gamla liv. Det hade ödelagts fullständigt och jag tvingades nu bygga upp mig själv och min tillvaro på nytt.”
                                              (ur ”Bara ett andetag bort” )

                          
******
 
Vissen ros Mitt gamla liv tog slut när Hanna dog…Brustet hjärta
 
******

”Tomrummet”….
Sannas förmåga att beskriva den ofrivilliga och ostoppbara verklighetsflykt som man som förälder automatiskt träder in i, i samband med en tragedi av dylik dignitet, är helt enkelt enastående och häpnadsväckande illustrativ. Tomrum…vacuum
  
Närmaste familjens betydelse undantagen har hjälpen, samhörigheten, förståelsen, dialogen med föräldrar i samma situation – inte minst i detta forum – varit det mest välkomna och behjälpliga bidraget i bearbetningsfasen. Den kontakten kan förvisso sägas ha varit/vara helt ovärderlig. Vi stod inte ensamma. Tyvärr…
Där ute i landet fanns otaliga andra familjer som lika tragiskt som ofrivilligt tvingats lämna sina gamla liv, precis som vi. Flera föräldrar som forcerats in i en ny, upplevd surrealistisk värld men där autenciteten i densamma är outhärdlig och in absurdum smärtsamt påtaglig.  Övergivna. Utlämnade….
 
Sanna beskriver sina upplevelser precis på samma sätt som jag själv vill göra – men inte har förmåga att göra! Hur är det möjligt??? Då syftar jag inte på min i sammanhanget uppenbara avsaknad av förmåga, utan hur hennes tankar verkar ha projicerats till min (under-)  medvetandesfär….? Om du läser detta Sanna vill jag återigen visa min på samma gång djupaste förtvivlan och ödmjuka tacksamhet över att du gav ut dina innersta tankar och reflektioner. Tack Sanna.

Ofrånkomligt uppkommer frågan om när den nya eran inleds? Har den redan påbörjats? Kommer jag att bli medveten om – känna – när mitt nya jag står här, ”pånyttfödd”?
För det är pånyttfödd jag räknar med att bli. Minst…………. 

Det kan förvisso ta tid. Lång tid. Sanna har sannolikt rätt även här……………………………………
 
******
 
Rött hjärta TACK till alla änglabarnföräldrar. Jag hoppas att ni inser er otroligt stora, ovärderliga roll och betydelse för en framgångsrik utgång av min förtvivlade kamp mot att vinna över tröstlösheten, förtvivlan och uppgivenheten. Jag hoppas att ni verkligen kan ta detta till er och också  implementera innebörden i era hjärtan. TACK!
Tack även till alla andra som bidrar med aktiva tankar och/eller finns med i samspelet på olika sätt! Det betyder mer för mig än vad jag kan uttrycka i ord. TACK! 

******
 
Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta Amor Vincit Omnia Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta Hanna är kärleken Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta 

/ pappa Niklas

Budskapet i bilden (-erna) i Hallandsposten är så surrealistisk och stark, så ursprunglig, att jag inte kan hålla mig ifrån att hänvisa till den – att visa världen hur makabert livet kan vara. Hanna i en okänd periferi, Alva och Sara i  – vad jag hoppas – en trygg famn………
http://hallandsposten.se/folkfamilj/1.820017-niklas-varderar-livet-annorlunda

Read Full Post »

25 augusti, forts ……. 
 

Sjukstugan expanderar…….

….men Saras och Alvas prover var tack och lov negativa i positiv bemärkelse idag! Den medicinska resultatpresentationen av provtagningssvar borgar egentligen för fatala missförstånd….

Saras öroninflammation har gått tillbaka och Alvas begynnande irritation i höger öra motades i grind!

Min egen fysiska hälsostatus är förmodligen sämre än vad jag tillåter! Någon måste vara upprättstående, detta eftersom Kicki mår allt annat än bra….

Tiodagars (x 3) Penicillinkur mot bihålor och lungor…Hon brukar aldrig ”jämra sig” varför man alltid tvingas inse att hon mår ännu sämre än vad hon ger uttryck för med sina glansiga, rinnande ögon, ihållande huvudvärk, hosta, yrsel och andtäppa…Hon orkar inte ens ligga ned……..
 
 ******
Jag var övertygad om att datorn skulle stå orörd ikväll men eftersom tjejerna just nu vilar till synes lugnt och tryggt, passade jag på att försöka räta ut diverse eventuella frågetecken.
 
Amor Vincit Omnia    Hanna är kärleken….

/ Pappa Niklas

Read Full Post »

Older Posts »