Posted in Uncategorized on 11 juni 2011|
4 Comments »
11 juni……….
Om betydelsen av bokmärken……och om studentfirande, själva arketypen för att uttrycka en ursprunglig känsla….
Jag läser en del litteratur. Det kanske har framgått. Vid varje bokavslut är jag noga med att samtliga små lappar, varsamt instuckna i ett omslutande handgjort pappershjärta följer med in i nästa bokerövring. Mitt bokmärke, som således egentligen är flera olika. De har alla en gemensam nämnare. Det är inte så svårt att gissa sig till vilken…
Varje alster är unikt och bär på sin egen enastående berättelse, den ena mer tårframkallande än den andra. Bland dessa minnen där en majoritet är uttryck för Hannas fantastiska kreativitet, är det en skapelse med ett särskilt motiv som når djupare än övriga. Spretiga, lutande bokstäver – skrivna av en hand påtagligt märkt av den dödliga sjukdom som obönhörligt och med fasansfull effektivitet steg för steg åt upp hennes såväl medfödda som inlärda funktioner – bildar ett ord som i mångas ögon ter sig vardagligt, snudd på slätstruket. Nedanför de oansenliga versalerna tornar bilden av ett djur, till synes dittejpad i en hast, utan vare sig planering eller självklar centrering. Längst ned på den lilla vykortsstora pappersbiten lyser en bild av en blomma, även den dittejpad till synes utan uppenbar estetik i tankarna.
Men ack var vi bedrar oss.
Blomman har förvisso fått närvara för att konstnären funnit den för vacker! Djuret…Många av oss känner till att flertalet djur genom historien har fått erhålla speciella och unika betydelser för olika företeelser. Så även här. Djuret föreställer nämligen Fåret Shaun, stor uttalad favorit hos (åtminstone) två medlemmar av familjen Liliequist. Minnena som sammankopplas med detta energiska och påhittiga får kommer aldrig att kunna suddas ut. De är så intimt förknippade med vårt gemensamma liv under Hannas sjukdomstid. Högst upp, något överlappande så att Shauns högra öra har förvissats till det man får ana sig till, förenas de spretiga bokstäverna skrivna med villkorslös kärlek i åtanke, av en lika envis som tapper flicka, i ett magiskt ord, det vackraste ord jag någonsin kommer att få höra uttalas: ”Pappa”……
Hanna kommer inte tillbaka. Aldrig någonsin. Tanken svindlar, bryter ned. Känslan är ursprunglig. Inkommensurabel. Aldrig mer. Men de otaliga minnen vi har berättar samtliga om att här en gång levde en liten flicka med ett stort hjärta och outsäglig livslust som inget hellre ville än att få finnas till och att alla skulle få ha det bra……………..
Ambivalens. Denna underliga upplevelse som på samma gång uttrycker ett motsägelsefullt dikotomiskt förhållande som trotsar all befintlig logik och egentligen skulle vara omöjligt att kunna känna samtidigt. Förnuftsmässigt skulle endera känslan råda framför den andra men det mänskliga livet – dess förmåga att generera upplevelser – är betydligt mer irrationellt än så. Jag har ånyo tvingats till en insikt som jag gärna hade varit utan. Jag har fått ta del av hur andra föräldrar i liknande livssituation som vår upplever ett unisont obehag inför ett fenomen som den aktuella tidpunkten sedan urminnes tider presenterar: Studenten.
Fredagen öronmärktes till / för våra Smörblommors äldsta kusins studentfirande.
Alla som någon gång har fått möjlighet att aktivt delta vid detta landmärke för mänsklig glädjeyttring behöver inte ha förlorat ett barn för att kunna förstå magnituden hos de ackumulerade svallande känslorna. Det enda ni behöver göra nu för att få en uppfattning om min upplevelse är att byta ut de gränslösa uttrycken för lycka mot betydelser i andra änden av dikotomin.
Euforiska föräldrar vars anleten nästan tycktes blåsa upp och spricka av stolthet. Glada mor-och farföräldrar som bjudits med och på så sätt givits respit från vardagen, kramade om sina firande barnbarn och mindes kanske sin egen student, då hon eller han via en intuitiv röst tycktes vara övertygad om att livets höjdpunkt nu hade uppnåtts. Kanske var deras leenden enbart betingade, omedvetna responser på omgivningens gladlynthet. Syskon som lika intuitivt anammat en biroll och med gliringar men också ospelad värme tog tillfället i akt att retsamt påtala vilken plugghäst sitt storasyskon är eller att arbetslösheten nu väntar bakom hörnet. Det hör liksom till spelet.
De egentliga huvudpersonerna – studenternas – spontana, genuina och fullkomligt uppriktiga glädje över att välkomnas av alla närvarande släktingar. Utan att egentligen ha minsta koll på läget lyckas samtliga studenter ändå slutföra sina sista åtaganden i den artificiella och skyddade värld som de levt i under de senaste åren. En högst väsentlig höjning av medelvärdet på promillehalten hos studenterna blir en av de sista iakttagelserna innan hemfärd.
Bilden av en välregisserad, tillrättalagd melodramatisk familjelycka kunde inte vara mer påtaglig. Som ett sammelsurium av mänskliga generationer som av olika skäl länge och ivrigt törstat efter det optimala tillfället att utrycka sina känslor i en enda, gemensam och förbrödrande riktning. Slutet på det gamla och inledningen på något nytt.
Även om jag försökte styra dem åt annat håll gick tankarna återkommande till bilder – hallucinationer – av en flicka som inte kommer att få uppleva lyckan att skrålande sjunga sången som alla studenter mer än lovligt högljutt gärna förmedlar sin omvärld. Ofrånkomligt. Naturligtvis. Jag är inte medveten om huruvida min överväldigande sorg uppfattades av mina medresenärer eftersom jag samtidigt ändå kunde glädjas åt Josefines uppriktiga glädje och hennes tydliga framtoning av att hon just denna dag hade bestigit Mount Everest…utan syrgas!
Ambivalensen flöt i mina ådror och fick mig att samtidigt kunna glädjas åt att Smörblommornas kusin med rätta tycktes äga världen men också bokstavligt talat få själva idealbilden – arketypen – för den glädje som Hanna aldrig skulle få komma att uppleva slängd i ansiktet på mig. Jag har sedan lång tid glömt den exakta tidpunkten (om det nu inte var 4 september 2007)för när jag ofrivilligt tilldelades huvudrollen i detta introspektiva Bergmandrama som mitt liv blivit. Återkommande händelser, av stark emotionell art, ger besprutad näring åt det ovälkomna väsen som obönhörligen äter sin väg in i mitt sköra psyke. Men förhoppningsvis blev mitt aktiva försök till undertryckande av dessa destruktiva tankar framgångsrikt igår. Detta var studenten Josefines stora dag.
GRATTIS JOSEFINE! FANTASTISKT VÄL KÄMPAT! LYCKA TILL MED ALLT VAD DU TAR DIG FÖR I FRAMTIDEN!
Amor Vincit Omnia Hanna är kärleken Så självklart…
/pappa Niklas…
Read Full Post »
Hannagull 