Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2011

 1 december….
 
Stjärna Stjärna Stjärna
 
 
Om att vilja blotta sin själ….
 
 
En av de värsta formerna av utanförskap är den som uppstår ur en situation där en människa blir utesluten på grund av fysisk eller psykisk sjukdom. Det kan naturligtvis inkludera även en hel familj. Något som egentligen är både förhatligt, obegripligt och omöjligt att förlika sig med. Samtidigt inser jag att detta också erbjuder en primär anledning till varför många människor i liknande situationer som vår, väljer att bjuda in omgivningen, köra med öppna kort och således aktivt och i allra högsta grad medvetet ge allmänheten ett utmärkt tillfälle – möjlighet – att få ta lärdom om svåra, närmast tabubelagda, livssituationer, en lärdom som förhoppningsvis även kommer att underlätta för vederbörandes förhållningssätt till framtida emotionellt svåhanterliga situationer. 
Min bestämda uppfattning är att det ligger i människans natur att vilja bli sedd, att människan per se när en ursprunglig önskan om att bli bekräftad och därmed också per automatik ruvar på en allerstädes närvarande fruktan över att bli exkluderad….. Av den enkla anledningen bör det således vara bättre att alla vet vad det handlar om…?! Sanningen både befriar och bjuder in. Okunskap får aldrig utgöra en grund för någon form av exkluderande, oavsett om det handlar om medveten handling eller om uteslutandet kan härledas till ett mer omedvetet agerande. Öppna kort. Att på olika sätt försöka dölja eller förvanska sanningen skulle snarare riskera att spä på omgivningens osäkerhet, vilket sjävfallet inte skulle gagna någon.
 
Det finns naturligtvis även en annan sida av myntet. Integritet. Integritet är en variabel som inte lämnar utrymme för feltolkningar. Det finns många människor, familjer, som värnar om sin integritet och därför aldrig skulle förmå sig till att ens initiera tanken på att berätta sin livshistoria i offentliga sammanhang. Deras skäl är precis lika ädla som de skäl familjer som vår egen argumenterar för åt andra hållet, där vi inom vissa områden i mångt och mycket gör avkall på stora delar av befintlig integritet. Jag tror dock att det är av godo att det finns familjer som de facto vill och även exekverar sin uttalade vilja att nå ut med budskapet och så att säga anger tonen för interaktionen mellan omgivningen och den drabbade….Ingen ska bli exkluderad på grund av okunskap. Inte om jag får bestämma……………
 
Tänker
 
 
I förra avsnittet av ”Sommarpratarna” fick tittarna bland annat ta del av Malins (hennes efternamn tappade jag någonstans mellan soffan och badrummet) ofattbart starka berättelse om hur hon förlorade tre femtedelar av sin familj i tsunamin för inte så länge sedan (julen 2006?). Hon förmedlade många minnesvärda tankar och en reflektion hon återberättade sögs obönhörligt in i mig som hade jag själv initierat den: Hon definierade nämligen sitt – under emotionell affekt – skrivande som en form av terapeutisk investering i en bank, till vilken hon gjorde kontinuerliga insättningar av sina känslor varmed hon lyckades överföra mycken smärta, som hon skulle få anledning att återkomma till längre fram. Hon använde naturligtvis andra ord för att beskriva fenomenet och hon gjorde det på ett så fantastiskt målande sätt att jag önskar att det var jag själv som hade formulerat orden! Tack Malin för att du gav nytt liv åt att försöka klä skrivandets betydelse i bearbetningsprocessen i ord!
 
 
  Rött hjärta   Amor Vincit Omnia Rött hjärta Du är kärleken Hanna Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta

 
/ Pappa Niklas

 

Read Full Post »

 27 november….
 
 
Om föräldrar, om barn, om samhörighet och om 12 år….
 
 
Städdag.
En term som per definition ger få uppslag för tolkningar, som inte klingar särdeles glamoröst och inte heller behöver göra det. Alla vet vad det innebär. Likt en betingad reflex tar vi på oss blåstället i samma stund ordet kommer på tal. Vi rustar oss. Vi…stålsätter oss. Vi förbereder oss.
Men given möjlighet att delta på städdagen på Saras skola kunde jag snabbt konstatera att uttrycket är mer mångbottnat än så, mer komplext och intressant till sin natur än vad en normalbegåvad vuxen man någonsin hade kunnat ana! Ordet ”städdag” inbegriper istället andra variabler som för tankarna bort från mer eller mindre fördomsfulla inre bilder av sisyfosartade ansträngningar mot mer angenäma, önskvärda illustrationer av engagerade föräldrar som i arbetet finner den så fantastiska tillika essentiella känslan av gemenskap, samhörighet, en känsla som barnen förhoppningsvis redan uppnått. Även om vindarna bidrog med assymetri till den annars onaturligt enigmatiska bärnstensfärgade upplevelsen kommer bilden av påpälsade föräldrar svingandes sina skyfflar och lövräfsor alltmedan barnen antingen hoppade i lövhögar eller på sina oefterhärmliga sätt ”hjälpte till”, att länge dröja sig kvar för mitt inre.
 
Hanna gick ett år på samma skola. Av – sannolikt uppenbara – olika skäl valde vi då att inte delta när föräldrarnas närvaro önskades eller till och med erfordrades. Vi har således…längtat och närt förhoppningar om att en dag tillredas plats i gemenskapen. Idag skedde så.
 
Tänk att något så trivialt som att kratta löv kan vara så befriande och så samhörighetsbefrämjande!
 
Ler
 
Idag har dessutom vår lilla oansenliga stadsdel anordnat en annan form av tilldragelse som i mångt och mycket utgick från samma intuitiva förhoppning ad supra. Eldsjälar hade ombesörjt att kaffe severades, att lottförsäljning kunde förekomma, att försäljning av allsköns tingestar pågick, att självaste tomten (”Ho-Ho” som Alva säger) tagit sig tid till att frottera sig med presumtiva julklappsmottagare, att svartbrända pinnbröd avnjöts av hungriga ”minifestivalbesökare”, et cetera. Om någon av Er råkar bevittna dessa rader vill jag å alla besökares vägnar framföra ett innerligt tack till Er för att ni håller vårt centrum i vår del av Halmstad levande! Tack!
 
26 november 1999 föddes Liljekvisten Blommor & Ting. Min frus skötebarn, hennes blomsteraffär. 12 år. Fantastiskt!
 
Imorgon lär enligt uppgift Berit komma på besök. ”Henne” kunde vi gärna vara utan………………..!
 
 
  Rött hjärta   Amor Vincit Omnia Rött hjärta Du är kärleken Hanna Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta

 
/ Pappa Niklas

 

Read Full Post »

21-22 november….
 
 
Om en upplevelse av att förlora ett barn…och om tacksamhet…
 
 
På förekommen anledning kände jag nu ikväll plötsligt en iver, närmast ett ofrivilligt tvång (som om tvång per se någon gång skulle kunna innebära frivillighet!) att rekapitulera till det enskilda ögonblick i mitt liv då allt tystnade, då världen brast ut i unisont gråt, ögonblicket då mitt livs grundvalar rycktes upp, skakades om, och i ett enda ögonblick, en nanotidsenhet, genomgick en total metamorfos.  
 
Dödsögonblicket.
 
Ex tempore befann jag mig nu i en surrealistisk livssituation där flödet av livselixir i vener och artärer givits tydliga men för resterande organ i kroppen ohörbara besked om att upphöra med sin essentiella funktion. I ett enda förödande, fatalt, ögonblick genomled jag en illusorisk men ack så förrädiskt utförd förnimmelse av att blodet levrade sig inuti min kropp, inne i det – till det yttre illusoriskt blå -, sofistikerade och komplicerade vägnät av ådror. Organismen drunknar. Jag kände hur hela mitt väsen omslöts av alienerade krafter som bit för bit tog över min organism, förlamade den. Jag kvävs. Jag dör.
Knutarna, de levrade blodansamlingarna, har sedan successivt  lösts upp, koagulationen betvingats av en osynlig undsättare och blodet har långsamt återvänt till kroppens lemmar och leder, påtagligt befriat från det i sanning omänskliga tryck som frestat på min hela organism. 
 
Det finns förespråkare för en teoretisk skola som är övertygade om att människor erfar ett slags upprymdhet inför vetskapen om det oundvikliga slutet, den annalkande döden, likt nattfjärilen som sorglöst och på gränsen till otäckt fokuserat, flyger mot elden, där den samtidigt som sin otvivelaktiga undergång också uppnår sitt intuitiva mål. Jag skulle önska att jag kunde skriva att vi upplevde detta med Hanna. Jo, vi är förvisso övertygade om att hon sedan länge insett och förlikat sig med avskedet. Men huruvida hon erfor upprymdhet, spänning, nyfikenhet, förväntan, likgiltighet eller rädsla kan vi inte klargöra. Därvidlag hade medvetslösheten satt p. Vi förmådde aldrig avgöra hur vår älskade dotter upplevde sin sista stund på jorden, här hos oss. Men i samma stund kärlekens hjärta gav mänskligheten sitt sista slag slängdes jag ner i den vattenfyllda tankern. Jag drunknar. Låt mig……
 
Tänker
 
”En halv miljon människor som likvideras, det är statistik, och en människa som dödas i en trafikolycka, det är en nationell tragedi.”
 
Det är svårt att framstå som mer cynisk och omänsklig än så ens om man försökte och ansträngde sig till det yttersta. Personen som en gång fällde kommentaren måste räknas som en av nittonhundratalets största cyniker och dessutom tillskrivas det föga smickrande epitetet ”massmördare och misantrop”. Denna hänsynslösa och till synes skrupelfria diktator styrde sitt land med järnhand och var med om att forma ”Ivan”, d v s Kalla Krigets andra Supermakt. Stalins uttryck är naturligtvis förfärligt, vedervärdigt och ska egentligen överhuvudtaget aldrig nämnas. Men om vi bortser från den hans horribla förklaring som anledning till att så många människor avlidit och istället ger en annan orsak till tragedin, såsom en naturkatastrof, och applicerar denna som jämförelse med den mer ”begripliga (att ett barn överhuvudtaget tillåts dö kommer naturligtvis aldrig att kunna bli begripligt i dess ursprungliga medning!!!)och personliga”, tragedin när en enskild människa – ett barn – tas av daga blir bilden mer överskådlig. Gigantiska tragedier, kolossala mänskliga katastrofer är för vida, för komplicerade, för att vi som enskilda individer ska kunna beröras i varje por av våra väsen. Det skulle inte kunna vara hanterbart. Vi blir naturligtvis bestörta. Vi visar empati. Våra tankar koncentreras på/till de drabbades efterlevande och vi kanske till och med aktivt bidrar med monetär hjälp, et cetera. Men det stannar där. Det måste nog göra det. Våra känsloregister uppfyller helt enkelt inte de för oss människor orimliga krav som ett personligt sorgearbete för gigantiska men för oss opersonliga tragedier skulle innebära.
 
Inte när precis all frampressad livsessens går åt till att bemästra sorgen efter förlusten av en innerligt älskad familjemedlem.
 
När man sedan tycker sig ha kommit långt i sorgprocessen, givit sig och också erhållit, tillåtelse att LEVA SORGEN, UTTRYCKA DEN, i mångt och mycket också kommit hel och djupare förankrad i livet självt, ur processen, då behövs…uppmuntran. Stöd. Förtroende. Jag kommer aldrig att kunna framföra min innersta, min mest ursprungliga och genuina tacksamhet till ALLA ER som visat och visar mig detta med handling och ord, än vad jag nu gör ett tafatt och flummigt försök att göra! Ni vet förhoppningsvis vilka ni är. Jag kommer aldrig att glömma detta. Tack.  Rött hjärta  Saknar………………….
 
 
 
  Rött hjärta   Amor Vincit Omnia Rött hjärta Du är kärleken Hanna Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta

 
/ Pappa Niklas

 

Read Full Post »

18 November….

Tillintetgjord. Vaporiserad……..Och det har ingenting med Hanna att göra. Märkligt. Obegripligt. Ergo…faktum.

Read Full Post »

16 november…
 
Rött hjärta              Röd ros            
 
Det finns dagar som måste tillskrivas en alldeles särskild betydelse, datum så avgörande för mänskligt liv att de med rätta kan bära upp sitt självklara epitet ESSENTIELL.
 
16 november kan räknas till kärnan i detta resonemang, en dag som för ganska många år sedan fick se två tafatta, nyfikna och oerhört nervösa ungdomar ta de första stapplande stegen mot en som det skulle visa sig komplex (i all sin enkelhet) och varaktig relation. En relation som har fått uppleva….allt.
 
Kicki: Tack för att du hjälpte mig upptäcka andra värden i livet aparta från dem jag trott var allenarådande. Älskar dig av en magnitud ord inte kan göra rättvisa. Amor vincit omnia. Vi lever som vi lär.
 
Massmis med
Niklas

Read Full Post »

12, snart 13 november….
 
 
 
Om en dag som på samma gång inkluderar och exkluderar…och om progressiv livsåskådning….

 

Vilka samhälleliga vindar, vilka samtida och forna strömningar har format det kravfyllda och prestationsinriktade klimat som möter oss och utgör ramarna för vårt dagliga liv? Överallt presenteras förslag, idéer, lösningar och mallar för att få ut mer, större och högre avkastning och belöning som resultat av våra uppoffringar och prestationer. Vi får aldrig slå oss till ro. När ska vi få utrymme till att njuta av det liv vi lyckats uppnå och kanske till och med finner lagom angenämt i all sin fantastiska anspråklöshet, när vår omvärld, vår omgivning, hela tiden proklamerar att vi aldrig ska slå oss till ro och nöja oss med det vi har???? Vi måste utvecklas, måste vara på tårna inför nästa utmaning, måste leva visionen om att utveckling, förändringar och framåtskridande per se är kambiet och essensen för mänsklig fortlevnad och lycka! Verksamheters visionära slagord för en intrikat ergo löjeväckande kamp om medborgarnas gunst, som om brainstormade skrivbordsproducerade honnörsord i praktiken skulle betyda annat än vackra ord för att blidka allmännyttan…?
 
Det är egentligen inget annat än teoretisk poesi vars reella existens är helt avhängig diktens uppläsare och utförare. Skulle man drista sig till att våga gå mot strömmen och ljudligt bedyra sin ståndpunkt att livet – verksamheten – pågår här och nu i varje enskilt möte och att människan måste fokusera på nuet och enligt alla existerande klichéer fånga dagen – omfamna ögonblicket – riskerar vederbörande att mötas av en otäck samstämmig samling höjda ögonbryn! Jaha, här har vi en stackars ömklig, patetisk Bakåtsträvare!
 
Jag har en bestämd känsla av att jag inom mitt gebit uppfattas som just en sådan. En avart. Men istället för att falla in i den rådande mallen som någon outtalat eller uttalat formulerat, väljer jag att lyssna till min inre röst som vänligt och lent vägleder mig mot en livsfilosofi som vill få människan att bromsa och njuta av situationen istället för att som gängse normer aldrig unna sig att vara tillfredsställd. Försök att så frön av misstro till den skenande progressiva livsåskådningen. Vad hände med respekten för trivialiteter, varför kan människan inte få vara…nöjd….?
 
Rött hjärta
 
Fars Dag. Min dag. Alla mäns dag. Om jag fick bestämma.
 
GRATTIS PAPPA! Ingen är mer värd denna form av uppmärksamhet än du.
 
Tack Kicki för en fenomenalt god Farsdagssupé nu ikväll! Älskar dig. Men det vet du ju………….
 
  
 
  Rött hjärta   Amor Vincit Omnia Rött hjärta Du är kärleken Hanna Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta

 

 
/ Pappa Niklas

Read Full Post »

10, eller ännu hellre 11, november….
 
 
Om en magisk dag…?
 
 
Två saker. Jag vill gärna agera frivillig budbärare och förkunna följande: Min – precis som jag – emotionellt påfrestade fru Kicki har äntligen initierat en hemsida till sin blomsteraffär. Om någon känner sig manad är det naturligtvis fullt tillåtet att ta sig en titt och manövrera sig runt på hemsidan! Alla är varmt välkomna in!
 

 

I morgon är det enligt uppgift en alldeles speciell dag, unik i sitt slag bland alla andra unika och per se speciella dagar. 11-11-11. Enligt företrädare för andlig trosuppfattning, tillika verklighetsförankring (!) kommer då tillfälle för en extraordinär magnifik upplevelse att ligga latent och ges möjlighet för upptäckt för den initierade eller ännu hellre de nyfikna sökande.
 
Med anledning av detta känns det angeläget att uppmärksamma morgondagen och självfallet också rikta fokus på ett isolerat klockslag, på ett enda nanoandetag av den komplexa tiden som rör sig i olika dimensioner: Elva minuter över elva.
 
11-11-11-11-11…………….
 
Det finns anledning till återkoppling. Omfamna ögonblicket.
   

 
 
  Rött hjärta   Amor Vincit Omnia Rött hjärta Du är kärleken Hanna Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta

 
/ Pappa Niklas

 

Read Full Post »

Older Posts »