Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2010

31 mars…
 
Sjunde och sista (?) dygnet på sjukhus…
 

Aktuellt

Permis! Detta borde ju rimligtvis enbart vara av godo men…..

Vi får helt enkelt prova på att vara hemma under en kväll och natt. Det blir varsin halva av natten sittandes upp med Alva i knät eftersom hon behöver vara i upprätt ställning. Vi övertar således medicineringen och inhaleringarna och avvaktar helt enkelt utgången av dessa och analyserar därefter om det är lämpligt att vara hemma eller ej. Vid minsta antydan till andningssvårigheter är det ilfart tillbaka till avdelning 63 som gäller. Vi är HEMMA men min oro går att ta på – så påtaglig är den. Hoppas att Kicki behåller fattningen och hittar spontana lösningar när de behövs – där inser jag mina begränsningar

 
Dagens visdomsord är egentligen taget utifrån hur jag upplever vår nuvarande situation och på det STÖD vi känner från vår omgivning:
 
”De bördor vi delar med andra väger mindre än de vi försöker bära själva” (A. Swärd)
 
Imorgon går vi in i april.

Amor Vincit Omnia    Hanna ÄR ju kärleken…

/ Pappa Niklas
 

Read Full Post »

30 mars…
 
Sjätte dygnet på sjukhus…

 !!!!

Aktuellt

Alva har nu varit feberfri i princip två hela dagar, vilket självfallet är fantastiskt. Dessutom ser antibiotikan ut att stävja inflammationerna eftersom slemmet i lungorna verkar lossa och ”vandra uppåt”. Nu har man också ändrat från intravenös till oral behandling vilket vi naturligvis upplever som ”enklare” och som en tydlig markering från läkarnas sida på att det går åt rätt håll! Vår optimism understryks också av att Alva har längre och längre perioder av medvetenhet där hon bland annat vill ”prata med oss” och tittar också rakt in i våra ögon! Försök att inse vad detta betyder för oss…

Hennes ansatser till att vilja äta på egen hand är fortfarande fåtaliga men kommer mer och mer. 

Problemet nu stavas i första hand ”andning utan assistans”. Hennes saturation avtar automatiskt om hon inte får kontinuerlig luft/syrgasflöde och inandningar av diverse substanser. Men som jag skrev häromdagen så är detta helt avhängigt var vi är i själva sjukdomsförloppet. 
 
Förra gången jag hänvisade till de aktuella patienternas ålder var Alva yngst…Nu har det tyvärr kommit in flera som är ännu yngre med den väsentliga skillnaden dock: Samtliga har RS-virusIngen annan har, mig veterligen, även lunginflammation….
 
Det känns ändå som om ERA positiva tankar hjälper oss! ALL KÄRLEK TILL ER!!!  
 ____________     ______________     _____________  ______________
Sara hade svårt att komma till ro även ikväll, men nu sover hon uppenbart gott. Jag tror annars att hon har haft en mysig dag: Först på dagis, sedan med sin pappa hemma hos farmor och farfar och därefter med övriga i familjen på sjukhuset. Det är ju en helt normal dag…………………….? 

I bilen idag på väg till dagis utbrast Sara plötsligt: ”Pappa – jag tycker om att vara med dig!”

Där fick jag det! Kvittot – eller beviset – som jag så väl behöver och hett har eftertraktat och drömt om att en dag få höra! Att vi ”älskar varandra” har vi alltid varit bra på att uttrycka i vår familj men just de där orden betyder…ALLT

Jag brukar nämligen återkomma till min uppfattning om vad som är det viktigaste en förälder kan ge sitt barn; Många brukar ”rätta mig” eller komplettera med ett begrepp som ingår som förstaval i vår familjs motto -”Kärlek” – men för mig är det ordet så självklart, vilket det naturligtvis skall vara i alla andra familjer också (även om jag vet att så inte är fallet…). Jag framhåller alltid vår TID som den viktigaste – ej självklara! – gåvan som vi kan ge våra barn. Och att då uttryckligen få höra av sin mellandotter hur mycket hon värdesätter vår tid tillsammans….Försök att ens ana min glädje och stolthet! 
 
Jag är den enda manlige medlemmen i familjen Liliequist. Det finns inte ord att komma i närheten av att beskriva hur stor min kärlek är till ”mina tjejer”. Jag älskar alla fyra så ofantligt mycket. Då. Nu. Imorgon. För alltid….
 
Tänk om alla kunde nå en insikt om hur priviligierad man är som älskad människa! Då kanske man kunde närma sig livet med en mindre melankolisk attityd. Livet är till för att levas…inte genomlidas…Jag kämpar varje dag med mitt sinne. Jag är inte deprimerad. Absolut inte! Men jag är tydligt märkt av sorg och av en känsla som kan gnaga sönder vem som helst, nämligen den av förlust och saknad.

 
Dagens visdomsord understryker mina tankar:
 
”Det finns ALLTID en ljusning – försök att upptäcka den!”
 
Nu är våren här på riktigt.

Amor Vincit Omnia    Hanna ÄR ju kärleken…

/ Pappa Niklas
 

Read Full Post »

29 mars…

 
En ny dag på avdelning 63…
 
 
Lägeskoll.
 
Alvas lunginflammation – och RSvirus består, även om det finns tendenser till ett bättre allmäntillstånd hos vår minsta prinsessa!

Natten var…stökig…Otroligt kaotiskt på avdelningen medförde att Kicki själv fick mata Alva i sonden…Som om hon inte är i behov av sömn som alla andra människor…men hon redde ut även denna situation.

Förmiddagen visade en helt utslagen Alva som tillbringade densamma sovandes ömsom i mitt knä, ömsom i Kickis. Kräkningarna fortsätter.

Framemot eftermiddagen piggnade hon dock plötsligt och oväntat till, vilket naturligtvis omgående spädde på våra energidepåer och vi fann förnyad kraft! Hon var vaken ganska långa stunder och ”pratade” faktiskt en del med oss! Hon till och med pussade (d v s gapade mot) Sara! Underbart! Ett antal ”positiva kräkningar” (där segt slem far upp) bidrog till att rensa luftvägarna och underlätta andningen för henne!

Febern håller sig fortfarande på bekvämt avstånd och Alvas blick blir successivt både stadigare och mindre glansig, något som också talar för att det går åt rätt håll. Även den tilltagande hostan (alla vet kanske hur en lungsjuks hosta låter?) betraktas nu som något bra eftersom sjukdomen måste ur kroppen på alla tänkbara sätt och håll! Men som förälder är det svårt att uppleva känslan av att en sådan förfärlig hosta kan vara positiv…

Det som vi upplever som den svåraste biten just nu är hennes andning. Den är kraftigt ansträngd och kräver tillsvidare ”konstgjord hjälp” i form av kontinuerliga adrenalin- och cortisoninandningar, samt i dagsläget oavbrutet varmluft-och syrgasflöde. Tack vare dessa åtgärder ligger hennes andning på en bra nivå. Utan hjälpen…………
 
Hennes allmäntillstånd är annars i mångt och mycket oförändrat. Medtagen och trött är fortfarande de adjektiv som bäst definierar hennes hälsotillstånd. Men hon har som sagt varit vid medvetande stora delar av eftermiddagen nota bene!
 
Jag hämtade Sara från dagis vid middagstid varpå vi blev bjudna på lunch hemma hos farmor och farfar. Därefter åkte vi upp till avdelningen där Kristin på lekterapin väntade på Sara med förberett påskpyssel! Gissa om detta föll ”damen” i smaken?!!!! Hon pysslade så det slog gnistor om prylarna! Tack Kristin för ditt engagemang! Och Tack Elisabeth för att du förgyller våra dagar med din närvaro! DU VET hur mycket det betyder för oss!

Även Lotta, farmor och farfar tittade förbi och fick uppleva en eftermiddag, en vanlig måndag, i ett vanligt rum på avdelning 63 – Isoleringen – ….tillsammans med en ”familj i familjen” som kanske inte lever ett vanligt liv i den mån nu någon gör det…

Ikväll, har inte den tidigare obehagliga känslan av att lämna Kicki och Alva ”i sticket” infunnit sig. Jag vet inte riktigt anledningen ännu. Upplevelsen och känslan för tillfället är faktiskt ganska lugn. Det kanske inte är så livsviktigt att grubbla mer kring varför jag känner så – därför låter jag bli!

 
De senaste dagarna har jag fått diskutera innehåll och dramaturgi i filmen ”Livet är underbart”! Alla som har sett den är överens: Den är helt fantastisk! Ni som ännu inte har haft glädjen av att bekanta er med filmen vill jag återigen uppmärksamma vad jag uppfattade som filmens primära budskap: GLÄD ER, GRÅT OCH UPPLEV MÄNNISKAN NÄR HON (= pappan) ÄR SOM ALLRA STÖRST, I ORDETS FÖRNÄMSTA BETYDELSE!
 

TACK till alla som tänker på oss!

Amor Vincit Omnia   Den gör verkligen det! Och Hanna ÄR kärleken…!

/ En lite mindre orolig Pappa Niklas
 

Read Full Post »

28 mars…
 

”Vad är det med oss och barn (underförstått: Varför tvingas vi genomlida dessa skräckfyllda scenarion?)?”

Denna för oss tydliga, raka, och fullständigt befogade, fråga fick jag idag av Kicki, min fantastiska livskamrat…Jag hade inget bra svar då och nu när jag i lugn och ro har kunnat fundera över innebörden i frågeställningen står jag ändå här som ett levande frågetecken. Jag har INGEN ANING…..

Uppdatering

Febern har gett med sig! Jag dristar mig ännu en gång till att skriva det, även om jag vet hur det gick förra gången…

Alva har varit feberfri hela dagen, vilket är fantastiskt! Antibiotikan som ges intravenöst tre gånger per dygn verkar således ha haft verkan! Hon har också visat sina vackra – troligen blå (!!!) – ögon, vilket är helt underbart för oss. Detta betyder att hon har varit vid medvetande under korta men relativt många tillfällen idag! Hon har också visat tecken på att vilja ”äta själv” vilket hon också har gjort ett par gånger om än korta stunder. Men i alla fall!

De negativa rapporteringarna handlar om att hon ofta spyr och även om det faktiskt också har en positiv sida (UT MED SJUKDOMEN!) så förlorar hon sin presumtiva nyvunna energi och tappar även i vikt. Det största problemet är dock att hon inte kan andas utan väsentlig hjälp av kontinuerlig luft/syrgasflöde – när denna tas ur bruk minskar också Alvas saturation (ung: syreupptagningsförmåga) från ca 93-97% till under 85%, vilket av uppenbara skäl kan vara direkt

livshotande…Men detta är helt avhängigt sjukdomsförloppet.

Summa summarum vet vi ännu inte hur lång tid det tar för ett tillfrisknande – ej heller hur scenariot kommer att se ut. Men det verkar gå åt rätt håll! Det finns i dagsläget ganska många barn inlagda på avdelningen – av liknande orsaker dessutom. Men gissa vilket av barnen som är yngst

För vilken gång i ordningen vet jag inte men:  Ett gigantiskt TACK till alla er som skickar och har skickat stöttande, och tröstande, ord till Kicki och mig under de senaste dagarna! Kärleken till er alla härstammar från det allra djupaste i våra hjärtan!
 
Sara sover. Hon har varit på kalas idag hos Ella. Tack Ellas familj för vad vi uppfattar var ett roligt kalas! Och Tack Annika och farmor och farfar för hjälpen med det praktiska.

Jag funderar ofta på vad som egentligen försiggår inuti Saras huvud. Här slussas hon återigen (i grov generalisering) mellan hemmet, dagis och…sjukhus. Undrar hur hon tänker? Har hennes kompisar det likadant? Hennes storasyster tillbringade drygt två år på sjukhus. Alva har i dagsläget redan tillbringat mer än en sjättedel av sitt liv på samma institution…Är det så här det ska vara? Är detta normalt? Sara upplever det nog så…
 
Sara är en fantastisk människa (precis som sin storasyster – och lillasyster!). Hon har så mycket kloka tankar och ”riktiga funderingar” på något sätt. Hon förstår tydligt förhållandet mellan orsak och verkan, vilket kanske inte ter sig ovanligt för ett barn i hennes ålder men det är absolut inget alla barn inser vid en så låg ålder. Hon är helt enkelt en reflekterande tjej! Jag älskar henne så ofantligt mycket. Och Alva! Och Hanna. Såklart. Då. Nu. Imorgon. För alltid.

Nu ringde Kicki och berättade att sondslangen har ”åkt ur” (hur är detta möjligt?) …Alva har dessutom precis kräkt upp ALL mat…Det var exakt den rapporten jag behövde nu inför natten…Hur ska jag ens våga tänka tanken på att skriva något positivt i fortsättningen när det automatiskt, ALLTID, kommer en motreaktion som trycker ned mig i skorna igen…

Skam den som ger sig

Dagens visdomsord får bli just det:
 
”Ge aldrig upp!”
 
Imorgon är det måndag.
Amor Vincit Omnia   och Hanna ÄR ju kärleken…

/ Pappa Niklas

Read Full Post »

27 mars…

 
  Mardrömmen vill inte ta slut…
 
 
Nya besked.

Eftersom febern har återkommit och hela tiden stiger valde läkaren att remittera oss till en lungröntgen. Detta visade sig (tyvärr) vara ett genomtänkt och klokt beslut. CRP visade på morgonen ”73” vilket är ett tydligt tecken på befintlig – eller antågande – infektion. Alva har naturligtvis lunginflammation – och RSvirus….åtminstone…

När hon låg där på britsen i röntgenrummet och oroligt tittade (FAKTISKT!) upp på mig med sina glansiga ögon blev upplevelsen återigen FÖR stark för mig…Detta välbekanta scenario, denna…déja vu…Denna tappra tjej…

Hennes allmäntillstånd är annars till synes oförändrat. Medtagen, slö – helt avstängd från sin omvärld. Morfeus regerar. Hon har dock försökt äta själv idag även om hon inte lyckades speciellt väl…Hon får dock behålla merparten av sondmaten även om hon spyr upp en del av det. Hon får varligt varmluftsflöde mot ansiktet och behöver även andas adrenalin med jämna mellanrum. Den sista tempen som uppmättes låg på 39,4 grader nu på kvällen.

Alva ser exakt ut som en kopia av Hanna i miniformat. Hon har en nål instucken i huvudet (för att kunna ge antibiotika
 – hennes blodkärl på övriga kroppen är alltför tunna) och denna nål skyddas av en tunn, vit nätmössa (precis som Hanna brukade ha). Detta parat med sondslangen genom näsan ger oss…rysningar… 
  
Dialogen mellan Kicki och mig uteblir. Vi tittar på varandra och skakar på huvudet – återigen som en slags skyddsmekanism mot det uppenbara…
 
Ikväll, liksom den igår och den iförrgår lämnade jag två av mina familjemedlemmar i något som känns som ”i sticket”. De behöver ju mig! Kickis känslor inför att tillbringa ännu en natt på avdelningen – …utan möjlighet till avslappning…avlastning…återigen med vetskapen om att Alva, vår yngsta, märkt av sin sjukdom, står inför en ny lång natts kamp för att finna en någorlunda fungerande sovställning som underlättar för hennes andning…- detta tynger mig.

Hjälplöshet…

Och Sara som bara är…Accepterande och acklimatiserande! Vilken tjej! Hon fick lyckligtvis tillbringa några timmar utanför sjukhusmiljön tillsammans med farmor och farfar. Tack för att Ni finns! Jag vill ju vara nära Alva nu när hon mår som hon gör – men samtidigt vill jag ju också tillbringa tid med Sara! Vår ”livlina” som Kicki hela tiden så riktigt har poängterat. Det är svårt att sy ihop mina önskemål…

Jag förväntar mig hela tiden att få ett telefonsamtal från Kicki där hon uttrycker en vädjan om att jag ska komma upp till sjukhuset. Därför sitter jag uppe och håller mig vaken så länge jag orkar. Detta är anledningen till att jag sent inatt äntligen bestämde mig för att se ”Livet är underbart”, ni vet filmen som Sharma så öppet och varmt vurmar för.

 Jag hade därmed också – naturligtvis – stora förväntningar på filmen och jag blev INTE BESVIKEN! Roberto Benigni som jag tror spelar huvudrollen gör en FANTASTISK rollprestation! En av de bästa (som berör) jag har upplevt. 

För mig framträdde nu med all önskvärd tydlighet hur MIN absoluta förebild i min roll som PAPPA ser ut: Roberto Benignis rollfigur, rakt upp och ner! Vilken uppoffring…..Vilken lekfullhet…Vilken inspiration….Vilken glädje och framförallt; Vilken KÄRLEK  denne enkla man visade sin son! Precis en sådan pappa som jag VILL vara!  

SE FILMEN! GLÄD ER, GRÅT OCH UPPLEV MÄNNISKAN NÄR HON (= pappan) ÄR SOM ALLRA STÖRST, I ORDETS FÖRNÄMSTA BETYDELSE!
 

Återigen: Tack för alla vänliga ord under dagen. Och det glädjer mig mer än vad någon kan ana att jag får svart på vitt att det finns människor som i någon mån provar att följa vissa vardagliga råd som jag själv vurmar för och försöker redogöra för! TACK!

Amor Vincit Omnia  

Read Full Post »

26 mars…
 

Febern har gett med sig (för närvarande i alla fall!)! Så skrev jag för ca tjugo minuter sedan. Men när jag nu ringde Kicki hade febern plötsligt stigit till sin högsta nivå…Jag har suttit och skrivit en massa nu ikväll och jag vet ärligt talat inte om det är läsligt…Men nu orkar jag inte mer utan nu lägger jag mig på soffan och avvaktar…väntar…på nästa telefonsamtal…HELVETE!

 Ett gigantiskt TACK vill jag (egentligen personligen) utbringa till alla er som har skickat stöttande, och tröstande, ord till Kicki och mig under de senaste dagarna! Kärlek till er alla från djupet av våra hjärtan.

Alva har ett förmodat RS-virus…Det finns slem, slagg eller något liknande i luftvägarna och på höger lungsida, som måste få komma ur kroppen. Febern som kom under gårdagen verkar ha försvunnit (NEJ…) idag under förmiddagen…Det finns ingen medicinsk mirakelkur att ta till utan det som behövs är rejäla doser av hosta och kräkningar för att rensa luftvägarna, och lyckligtvis förekommer dessa fenomen om än sporadiskt (eftersom Alva är kraftigt medtagen och inte har en gnutta energi kvar i kroppen). Hon har endast öppnat ögonen korta stunder och vid några få tillfällen sedan igår morse…Hon sover således nästan hela tiden och orkar alltså inte ens äta på egen hand.

Synen som mötte mig i morse, där Alva satt i sin bilbarnstol helt utslagen med en slang (fäst med kirurgtejp utmed kinden) genom näsan var – hur ska jag formulera mig…inte rolig…Återigen släppte fördämningarna…”Det kan inte vara sant??!!??”….Men – för vilken gång i ordningen vet jag inte – ganska snart blev jag medveten om att så var fallet…även denna gång….Vår LILLA!

Inte konstigt att vi är oroliga….

Men tack och lov får hon behålla sondmaten, vilket förhoppningsvis kommer att bättra på hennes energidepå. 
Kicki satt återigen uppe hela natten och ”vakade” över sin apatiska dotter. Hur mycket orkar den kvinnan?……….

Babybjörnselen som Linda lånade ut häromdagen är dock en välsignelse (vi kunde inte hitta vår och är oerhört tacksamma för att vi kunde låna en!) och kan komma att underlätta inatt. Förhoppningsvis. Det handlar ju om att frigöra och rensa ut i luftvägarna.

Detta gjorde hon för en stund sedan…”rensade luftvägarna” alltså…och det rejält! Hon kräktes i kaskader över Kicki, bilbarnstol och filtar. Men hur makabert det än må låta var detta sannolikt något positivt! Hon måste få ”ur sig sjukdomen”!

Jag undrar egentligen vilka tankar som far genom personalens huvuden…För även om de naturligtvis är riktiga proffs på sina arbetsuppgifter måste deras tankegångar uppehålla sig vid vår historia – konstigt vore väl annars. Men jag vill rikta en stor och uppriktig eloge till ALL personal för det sätt de bemöter och förhåller sig till oss. Tack! Anna-Linda: Hoppas att vi inte satte för många myror i huvudet på dig med våra resonemang! 

Nu sover Sara. Vi får se om hon finner ro eller om jag ska finnas hos henne redan nu. Jag sitter ju och skriver knappt två meter från henne (nu vaknar hon till!).  

Sara har annars mått hyfsat bra idag och har också varit på dagis. Farmor och farfar hämtade upp henne och de åkte sedan gemensamt upp till avdelningen. Strax efter kl 18 begav vi oss hemåt och lämnade återigen två av våra kära i en prekär situation. VARFÖR måste det vara så här?????? Kicki och Alva – Vi älskar er ”så mycket så det inte är klokt!”

Och Sara och Hanna: Jag älskar er precis lika mycket! Nu…och för alltid….
 
Anneli tittade förresten in på eftermiddagen igår och vi hade en mysig pratstund! Tack dessutom å Saras vägnar!
  

 GRATTIS PÅ BRÖLLOPSDAGEN MAMMA OCH PAPPA!!!
 
Jag känner mig uppriktigt stolt över att få skriva det här: Mina föräldrar har idag varit gifta i 44 (!!!!) ÅR! UNDERBART!

 
L. Hellman har en gång klargjort hur hon enbart genom att få reda på vem vi beundrar kan presentera en sanningsenlig bild av våra innersta förhoppningar, önskedrömmar och även vår personliga stil.
 
”Otvivelaktigt är det så att vi blir det vi strävar efter.”  (Claude M. Bristol)
 
Det här är med största sannolikhet ett resonemang som många av oss känner igen oss i. Från föräldrardyrkan, till kompisförebilder till idoldyrkan et cetera, et cetera. Vår natur närmast kräver en förebild att, om inte efterlikna, så i alla fall beundra på avstånd.
 
Hur viktig är inte min roll som förebild åt mina barn? HUR ser en BRA förebild ut? Vilka värderingar, förhållningssätt, attityder, uttryckssätt såväl verbalt som kroppsligt, bemötande et cetera ska en förälder förmedla till sitt barn? Hur reagerar barnet på en situation där föräldrarna drar åt olika håll och ger helt skilda varianter till sitt gemensamma barn? (Det gäller inte oss!) Ska man lägga sig i hur andra familjer förhåller sig till varandra? Det här är inte enkelt…

Den primära anledningen till att jag vill ”skriva av mig” om detta idag härleds till onsdagens Uppdrag Granskning. Det närmast utstuderade sätt som de drabbade tjejerna sveks av sin omgivning på och framförallt av hela den närmaste vuxenvärlden, är i mina ögon horribelt och oförlåtligt. Vilka signaler och budskap förmedlade dessa till åldern definierbara och så kallade vuxna (inkl en präst)? Jag klarar faktiskt inte ens av att reflektera mer kring detta medmänskliga 
justitiemord i fråga om värderingar
  
Att vara en (på olika sätt medveten) förebild för en annan människa medför naturligtvis automatiskt ett oerhört ansvar. Med ”rätt” värderingar och sunda förhållningssätt och ett konsekvent agerande i samma anda, möjliggörs för individen att tillgodogöra sig sunda, viktiga och riktiga – erfarenheter, som vederbörande kommer att ha glädje av och kunna återvända till närhelst hon ställs inför en liknande situation. Men när de presumtiva sk förebilderna istället presenterar en falsk, feg och genomrutten version är det inte svårt att förstå hur denna kan komma att påverka vederbörande i framtiden…
 
Mycket av en presumtiv förebilds agerande bestäms i dennes bemötande…Hur bemöter jag själv människor i min omgivning? Hur vill jag bli bemött? Reflektera gärna kring detta…Jag gör det. Ofta…
 
Jag har vid flera tillfällen poängterat hur jag såg Hanna som min absoluta förebild. Hennes fantastiska mänskliga egenskaper och sätt att förhålla sig till sin tragiska (i mänsklig bemärkelse) situation har visat mig hur en människa ska vara. Den beundran jag kände/känner inför henne går utanför all mänsklig perceptionsförmåga och svävar förmodligen omkring i ett magiskt energifält som ännu omger Hannas andlighet varhelst hon befinner sig…Tillsammans med min gränslösa kärlek till henne…

———————              ———————-          ———————– 

Dagens visdomsord är faktiskt en fråga som jag inte vill ska vara enbart retorisk:
 
”Finns det någon särskild förebild i Din omgivning?”
 

Idag blev det mycket text…Jag behövde sannolikt få ur mig allt på en gång…Det känns aningen lugnare nu….STÄMMER INTE LÄNGRE!

Amor Vincit Omnia   och Hanna ÄR ju kärleken…

/ Pappa Niklas

Read Full Post »

26 mars,

Febern har stigit…

Read Full Post »

Older Posts »