Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2011

31 maj, imorgon 1 juni………
 
 Ler med öppen mun —— Ledsen
 
Om att världen inte är en renodlat vacker plats …Om ambivalensen, den bitterljuva känslan….

 

 Rött hjärta —— Brustet hjärta
 Nio år.

Nio år. 1 juni. Här har ett datum som tidigare intimt förknippades med ett ursprungligt uttryck för kärlek, för överväldigande lycka och översvallande glädje, plötsligt kommit att utgöra själva andemeningen för outsäglig sorg, för aldrig sinande saknad. Hanna föddes denna dag in i jordelivet. Förgyllde detsamma med sin oemotståndliga och absoluta närvaro. Ingen människa kunde vara lyckligare än vad Kicki och jag var. Då. 1 juni 2011 firar hon sin andra födelsedag omgiven av sina nya vänner, änglabarnen. Vi som av någon outgrundlig anledning får finnas kvar i jordelivet kommer att tillbringa eftermiddagen hos dig Hanna, det vill säga vid platsen för din sista vila. Imorgon firar vi din nionde födelsedag vid…din grav…………………

Röd ros —— Vissen ros
 
  Rött hjärta   Amor Vincit Omnia Rött hjärta Hanna är kärleken Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta Så självklart… Rött hjärta
 
 
/mamma och pappa

Read Full Post »

29-30 maj………
 
 
 
Om att bokstavligt talat vara omgiven av kärlekens symboler…och om ensamhet…
 
 
Livet är fullt av besynnerliga situationer. När variablerna som utmärker en besynnerlig situation fortsätter utvecklas, muteras, uppstår en atmosfär som kommer väldigt nära att definieras såsom surrealistiskt makaber….
 
Som idag.
 
Den fysiska inramningen utgjordes av ett fält, klätt i den för årstiden så typiska varma gröna färgen. Som vilken svensk försommaräng som helst. Bland de otaliga artificiella kreationer skapade av människan, som illusoriskt nog tycktes växa upp ur marken på fältet, hängav sig två individer  – som intuitivt men omedvetet anammat den allt mer rekommenderade levnadsprincipen att leva i nuet – åt spontana lekar. De intog ögonblicket. Lät sig helt omslutas av det. Obekymrat, som vore det den mest naturliga sak att bedriva lek bland gravstenar. För det var där, på kyrkogården, som den surrealistiskt makabra bilden fångades av en betraktares trötta, och för tillfället uppgivna, ögon. Mina. På den rosa-röda filten, ur ett såväl emotionellt som logistiskt perspektiv, strategiskt utplacerad befann sig en mamma som också var där i egenskap av dotter. Två stenar som placerats där av samma tragiska anledning, vända mot varandra, ger betraktaren tydlig information över tragedins omfång. Kickis tragedi. Min frus….
 
Den ena stenen förkunnar att Marianne Liliequist lämnat sina nära och kära den 4 oktober 2007, dagen innan hennes yngsta dotters (Kicki) 35-årsdag men också exakt på dagen en månad efter hennes älskade barnbarns insjuknande i en då lika obskyr som okänd och hotfull sjukdom. (Det är inte cancer i alla fall, som läkarna högljutt gav löfte om…). Den andra hjärtformade stenen cirka fyra meter diagonalt därifrån illustrerar i uthuggen guldbelagd text, en kanske ännu större mänsklig katastrof, en ännu djupare tragedi. Hanna Liliequist, sju år. Hanna och ”Mommo”. Tvillingsjälarna som inte kunde leva utan varandra. Tyvärr ingen klichéartad mening uttalad för att försöka beskriva en gemenskap som inte går att definiera. Ursprunglig. Sann.
 
Mors Dag 2011. Att försöka sätta ord på situationen är dömt att misslyckas i samma sekund tanken på det föds. Ergo…Här satt nu min fru, livs levande, och försökte njuta av det medhavda kaffet som jag i min enfald hade tyckt var en bra idé. Hemma. Mitt emellan de två människor som sannolikt har betytt mest för henne, som mest påtagligt har skapat hennes person. Döda. Nergrävda i jorden med landmärken i form av oförgängliga stenkreationer som för evinnerlig tid kommer att förkunna att marken gömmer på två enastående skatter. De allra finaste skatter mänskligheten har kunnat erbjuda. Dotter och mor. Mor och dotter. Relationen är densamma hur man än väljer att närma sig den……….Där i sin dubbla roll satt en kvinna med en värdighet som jag sällan tidigare skådat. Samlad, och hur konstigt det än må låta…lycklig. Nota bene, mina ögon är förvisso trötta men den utstrålning hon förmedlade där och då går inte att ta miste på. Fantastiskt. På gränsen till avundsvärt………

 
Rött hjärta
 
 
Tyvärr korrelerar värdigheten dåligt med tillståndet hos undertecknad. Jag vet uppriktigt sagt inte den ursprungliga källan till min uppgivenhet men jag har en teori som vidrör sanningen. Ibland längtar jag innerligt bort från denna vår profithungriga värld. Överallt i alla situationer konfronteras jag med – överväldigas jag av uniforma tankar och diskussioner som samtliga går ut på för mig oerhört påfrestande och energitärande, ja dränerande, fenomen som – ekonomiska ersättningar, vinster, profit, konkurrens, karriär, belöningar, prestige, vinna, vinna, vinna, mycket – mer – mest et cetera. Det spelar egentligen inte längre någon roll i vilket sammanhang jag är – samtalen kommer förr eller senare in på dessa företeelser. Överallt utom hemma, när enkom familjen är samlad.

Jag känner mig ensam. Inte hemma, när den närmaste familjen är närvarande. Inte då. Men överallt annars. Oavsett om lokalen enligt alla lagar och normer om brandskydd- och brandsäkerhet för stunden är olagligt bemannad och jag utåt ger sken av att känna gemenskap med de församlade, är det en ensam, närmast emotionellt isolerad varelse, som uppenbarar sig för sin omgivning.

Det känns som om jag är helt ensam om min livsåskådning, som om mitt till lika stor del påtvingade som självvalda livsfokus känns alienerat för min omgivning. Alla människor går på, stövlar på i samma upptrampade spår utan att uppvisa minsta vilja att stanna upp och reflektera över sin aktuella roll. Även de som är medvetna om vår situation och min uttalade livsfilosofi! ”Fortare. Längre. Oftare”, tycks vara den regerande parollen för de flesta av mina medmänniskor. Och eftersom jag inte stöter på många jämlikar är det väl mig det är fel på. Det ska väl inte behövas egna mänskliga tragedier för att väcka människan ur sin för sanningen åtskiljande slummer! Jag vet helt enkelt inte om jag vill vara med längre.

På onsdag skulle, om världen hade varit en renodlat vacker och lycklig plats – såsom jag vill se den framför mig – min förstfödda ha fått fylla nio år. Nio år. Hon fick i varje fall bli sju år.

 
  Rött hjärta   Amor Vincit Omnia Rött hjärta Hanna är kärleken Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta Så självklart… Rött hjärta
 
 
/en just nu grubblande pappa Niklas

Read Full Post »

29 maj………
 
 
 
Om det ultimata uppdraget som många kvinnor förärats – lotsens…
 
 
Mamma.
Kanske den svåraste uppgift, sannolikt det mest komplexa, det emotionellt mest påfrestande men i samma andetag berikande uppdrag, som givits människor av kvinnligt kön. Jag skulle kunna ägna hur mycket utrymme som helst till/åt att reflektera kring och redovisa mina betraktelser kring denna unika gåva, som långt ifrån alla kvinnor får uppleva. Och därför, av respekt för dessa, lika fantastiska människor, tänker jag även detta år – anno domini 2011 – istället betona och synliggöra kvinnan, inte mamman.

29 maj är ER dag, ER speciella dag då vi män bör aktivt hörsamma budskapet om att hylla kvinnan och också med handling visa vår uppskattning och vördnad inför den av mänsklighetens dualistiska konstruktion mest komplexa byggsten. Lots kommer ni alltid att vara i olika omfattning även om det inte inbegriper det ibland übermänskliga ansvaret att vägleda ett barn genom tragiska livsepisoder. Alla människor är förvisso i behov av vägledning – lotsning – genom olika skeenden i livet. Inga undantag. Nu öppnar sig synkronicitetens portar på vid gavel och upplyser oss om att morgondagen i och med sin specialinskrivna betydelse nu per se inrymmer en tudelad innebörd som illustrerar kärnan i mitt resonemang. Imorgon uppmärksammar vi vår familjs självskrivna lots det vill säga såväl mina barns som…min egen…..Kicki; Alva, Sara och jag hoppas att du får en fantastisk och minnesvärd söndag! Och Hanna kommer sannolikt att försöka pricka dig med sina mjuka pussar fulla med ömsint och sann kärlek, från sin självklara plats i Himlen ovan.

Jag vill även passa på att önska min egen mamma – tjejernas älskade och omåttligt omtyckta farmor – en underbar och avkopplande dag!

 
Rött hjärta
 
 
Och till alla (tjejer) kvinnor därute:  Hoppas att ni får möjlighet att njuta av dagen i extra stor utsträckning!
 

 
  Rött hjärta   Amor Vincit Omnia Rött hjärta Hanna är kärleken Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta Så självklart… Rött hjärta
 
 
/Niklas, en pappa full av vördnad

Read Full Post »

27-28 maj………
 
 
 
Om förlikning…
 

 
”Kärleken kan förändra en människa. Genom den upptäckte jag vem jag är.” (ur ”Kärlek”)

Inget kunde vara mer med sanningen överensstämmande. Utan antydan till arrogans, utan tillstymmelse till syffisans, vågar jag göra anspråk på Paulo Coelhos förlösande ord och applicera dem på min egen person. Huruvida min personliga metamorfos uppfattas av min omgivning som en positiv förändring eller ej vågar jag inte yttra mig om. Om så vore fallet skulle jag inte längre kunna ansluta mig till uppfattningen ovan! Ergo…

Grunden för mitt resonemang är naturligtvis sprungen ur en tragedi, ur en medmänsklig katastrof där en liten flickas liv hänsynslöst terminerades – utan pardon, utan rättegång. Min dotters. Prinsessan Hanna.

NU vet jag vem människan Niklas är. På djupet. Jag är dock inte entydigt klar över om jag tycker om den nya varianten. Det finns parametrar jag måste förlika mig med. Acceptera som en väsentlig del av mitt nya jag. Det finns även variabler som jag måste försöka betvinga, och obönhörligt skaka av mig på livets krokiga väg. Så är det bara!

Onsdagen närmar sig oroväckande fort. HANNAS födelsedag. En glädjens dag…..1 juni 2002 kan mycket väl definieras som ”själva ursprunget för lycka, stolthet och glädje”. Det är så vi VILL OCH SKA minnas detta vackra datum! På onsdag uppmärksammar vi hennes födelsedag vid graven. Som vanligt……………….
 Rött hjärta
 
 
Ett stort GRATTIS till LEIF HULIN på din STORA DAG (LITE I FÖRSKOTT!)!

Jag är övertygad om att Simon då kommer att leda en allt mer talrik änglakör i otroligt vacker stämsång, tillägnad sin efterlämnade pappa………………………
 

 
  Rött hjärta   Amor Vincit Omnia Rött hjärta Hanna är kärleken Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta Så självklart… Rött hjärta
 

 
 
/ Pappa Niklas

Read Full Post »

26 maj………
 
 
 
Om människans uppdrag och om livets essens…
 
 
Paulo Coelho tillhör den skara författare som har uppnått ett slags ikonstatus inom livsåskådnings- och filosofins områden. Genom att använda ett litterärt egentligen ganska enkelt språkbruk lyckas han fånga livets essens kärleken – på ett ypperligt sätt, i det att han lyckas förvalta sin fångst, klä den i illustrativa ord, vilket sedan resulterar i en både begriplig och närmast genialisk skildring. Och det är naturligtvis också häri hans magnifika och på många sätt unika storhet som författare finns: En utpräglad och avundsvärd förmåga att kunna blottlägga och verbalisera människans – enligt min uppfattning – inneboende strävan efter att att nå förståelse och insikt om livets innersta väsen, själva förutsättningen för allt meningsfullt liv, kärleken….. 
 
 
”Trots alla orättvisor, trots allt som händer oss utan att vi har gjort något för att förtjäna det och trots att vi känner oss oförmögna att ändra på det som är fel i oss själva och i världen – är kärleken ännu större och den kommer att hjälpa oss att växa. Och först då kommer vi att kunna förstå stjärnor, änglar och under.” (ur ”Kärlek”)
 

Rött hjärta
  
I samma pärlproducerande citatsamling träffar Coelho en öm punkt hos många av oss som delar liknande tragiska livsöden, i följande citat:

”Många människor har blivit övergivna av den de älskar mest och har ändå lyckats förvandla bitterheten till glädje.”

Övergivna. Förvisso är detta en känsla som vunnit utrymme inom mitt eget väsen. En känsla bland…många. Otaliga. Men i likhet med Coelho, fast med väsensskilda riktningar på våra respektive tankeansatser, bleknar snabbt innebörden av det skuldbeläggande uttrycket övergivenhet för att slutligen förtvina och helt förintas. Hanna har naturligtvis inte övergivit oss! Istället fullföljde hon utan omsvep, utan krusiduller, sin givna livsplan, en plan som krasst gick ut på att utföra ett uppdrag, fullborda sin unika och enastående livsuppgift, för att slutligen lämna jordelivet i trygg förvissning om att hennes efterlevande blivit invigda i uppdragets natur och att dessa sedan skulle kunna leva vidare med denna insikt och också tillförsikt. Hanna skänkte glädje och gör postumt så fortfarande!

Hur skulle då bitterheten kunna råda över glädjen??? Sorgen med alla dess inbegripna variabler kommer alltid att vara vår följeslagare. Saknaden kan tillskrivas ett symbiotiskt förhållande till sorg och är sannolikt den enskilda variabel som är svårast att bära. Det finns fortfarande odrägliga stunder där förtvivlan och saknaden överväldigar och förlamar. Naturligtvis. Det är Hanna vi pratar om! Men den remarkabla ynnesten och outsägliga lyckan över att få ha delat dessa fantastiska år med henne tränger per se bitterheten av banan och krattar istället gången för en välgrundad och ursprunglig glädje.

Och när jag vidgar perspektivet och åter låter Coelhos budskap nå mitt innersta och smeka mitt sårade hjärta, inser jag plötsligt sambandet. Sanningen. Meningen. Coelho proklamerar hela tiden att kärleken är livets väsen, livets essens. Och som jag lika ofta betonar i mina texter: Hanna är kärleken…………………
 
 
  Rött hjärta   Amor Vincit Omnia Rött hjärta Hanna är kärleken Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta Så självklart… Rött hjärta
 

 / Pappa Niklas

Read Full Post »

24 maj………
 
 
 
Om svenska språket och om egenpåhittade (?) uttryck…
 
– ”Pappa?”
– ”Ja?”
– ”Hur många portioner har du ätit?”
– ”Jag är inne på min andra.”
– ”Jag är snart klar med min ende! Och när jag är klar med den ska jag ta min tvådje!”
 
Så lät det för fyra dagar sedan när pappan och mellandottern i vår familj konverserade över en bit mat. Svenska språket har onekligen en mängd semantiska fallgropar inom ramen för vad som vore en logisk fortsättning på diskussionen. Första blev i Saras anmärkningsvärt logiska uppfattningsvärld naturligtvis ”ende” och istället för att begagna sig av den i sammanhanget lika irrationella som ologiska böjningen  – andra – uttalade hon lika spontant som naturligt sitt logiska ordval; ”tvådje”. Barn är förvisso helt igenom logiska på ett omedvetet och naturligt (=okonstlat) sätt! Men så igår på morgonen hände något. Hennes logik hade av någon oförklarlig (så som jag vill tolka det!) anledning tillfälligt (?) blivit ersatt av tråkig och korrekt vuxenlogik. – ”Pappa – detta är min föschta (d v s inte halmstaddialektens uttal utan ”r”; ”föösta”) macka, sedan ska jag ta min andrrrra.”
Våra barn suger åt sig kunskap likt Svampbob Fyrkant tillgodogör sig vatten! Fascinerande och magiskt!
 
 
Rött hjärta
 
 
Jag tänker gripa tillfället till att ställa en fråga som jag inte vet om den ska betecknas som retorisk eller ej. I min ständigt pågående introverta dialog (monolog?) initieras små tankefrön som avlöser varandra i en aldrig sinande ström. Som det verkar. Ett aktuellt tankeembryo handlar om huruvida det existerar en vedertagen terminologi för det slags fenomen som ger uttryck för en människas uttalade och medvetna vilja, att kunna förstå och möta sina nya behov och önskningar i det nya livet – sprungna ur en tragedi, eller vad nu orsaken som utkrävt radikala förändringar i vederbörandes tankeparadigm, må vara? Jag skulle nämligen vilja definiera min egen drivkraft som en medveten handling mot en Formativ livsåskådning eller Formativt perspektiv. Nu har jag förvisso inte googlat ordparen men om någon läser detta och känner till betydelsen vore jag innerligt tacksam för återkoppling!
 
Människans hjärna. Så enigmatisk. Så kraftfull. Så enastående. Hur kan en femårig flickas hjärna tillåtas bli invaderad av en ondskefull inkräktare tillika hänsynslös förgörare?????? När ska vi få svaren på den gåtan….?
 
Saknar dig gumman…”Så mycket så det inte är klokt!!!!!!!!!!!!!!!”
 

 
  Rött hjärta   Amor Vincit Omnia Rött hjärta Hanna är kärleken Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta Så självklart… Rött hjärta
 
 
 
/ Pappa Niklas

Read Full Post »

21-22 maj………
 
 
 
Om mission impossible…
 
– att försöka sig på det omöjliga, att presentera en uppriktig, adekvat och på samma gång allmängiltig sammanfattning av min sinnesstämning, min psykiskt-emotionella – och för all del även – fysiska välbefinnandenivå – något som egentligen inte kan bli annat än en ögonblicksbild….
  
Som om inte livet i vardagen vore svårt nog. Som om inte all tillgänglig energi går åt till att manövrera den egna organismen, det egna jaget, i den ytterst svårbemästrade, ospårade och till synes aldrig spolade isbana, som livet per definition utgör, i varje fall för majoriteten av oss gissar jag. Inte minst för människor i liknande situationer som vår. Att i denna situation ens försöka sig på att sätta ord på sin generella grad av välmående ter sig närmast dumdristigt, som ett uppdrag dömt att misslyckas, dömt att skjuta över målet med pinsam brist på träffsäkerhet. Ergo när jag en outgrundlig vilja, en oundgänglig drift, att i ett slags intuitiv pliktskyldighet mot mig själv kontinuerligt rannsaka mitt inre och föra fram och synliggöra vad som än väntar som svar långt där inne i mitt okända inre – i mitt sanna jag som ingen kan lura, allra minst jag själv.
 
Det finns fortfarande tillfällen där den ondskefulla, tärande kraften – som enkom tycks ha skapats för en enda uppgift: att förgöra mitt väsen, dra ner mig under ytan – gör sig påmind. Känslan kan beskrivas som att befinna sig i en mörk, omisskännligt dunkel labyrint som ingen annan än du själv har skapat och där du går en ojämn och ibland tröstlös kamp mot att åter finna ljuset, vars existens du trots allt är medveten om. Allt pågår inom dig varför ingen heller kan ana den pågående kampen. Men ljuset finns där som sagt naturligtvis hela tiden! Det måste upprepas likt ett mantra vars ursprung du sedan lång tid glömt bort. Jag är bokstavligt talat omgiven av ljus! Min familj. Ljuset. Så tydligt, så självklart och så fantastiskt! Ljuset tar över mer och mer. Dag för dag. Spiralen är uppåtgående men hela tiden stöter den på abstrakta hinder som omedelbart genererar konkreta bakslag. Minnen. Små, pyttesmå, företeelser och ting kan frambringa oproportioneliga känslostormar som kan utmynna i apatiska symptom eller i kraftiga gråtutbrott. Men oftast transformeras ändå den aldrig sinande strida strömmen av minnen till en bitterljuv balsam för själen, så underbara men ack så vidrigt sorgliga. Minnena är dessutom allt vi har kvar. Och det bästa är att de kommer att finnas där och omsluta oss för resten av våra liv. Det är en insikt som går att förlika sig med.
 
För stunden mår jag…inte helt bra. Jag försöker hålla huvudet högt men symbiosen mellan själ och kropp omöjliggör ett framgångsrikt skådespel. Det psykosomatiska förhållandet tar sig återigen uttryck i obeskrivlig ryggvärk sannolikt sprungen ur saknaden och sorgens källa. Denna påtagliga fysiska åkomma utgör i praktiken ett temporärt funktionshinder. Samvaron med barnen tvingas till stunder utan axelridning, lyft och inlines- och cykelturer. För tillfället härskar ”Fällknivposen” eftersom ryggen inte vill rätas ut. Psykoemotionell sorg genererar fysisk smärta. Som om inte sorgen per se vore tillräcklig……………………… 
 
 
Rött hjärta
 
 
Mina tjejer…Älskar er ”så mycket så det inte är klokt!” Hannas ord. Naturligtvis.

 
 
  Rött hjärta   Amor Vincit Omnia Rött hjärta Hanna är kärleken Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta Så självklart… Rött hjärta
 
 
 
/ Pappa Niklas

Read Full Post »

Older Posts »