Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2011

 31 december – Nyårsafton 2011… 
 
 
Om att komma fram till några slutsatser… Vissen ros  och Röd ros
 
 
Nyårsafton. Sista dagen på året. Tidpunkten för…konklusion. Tanken föresvävade mig förvisso. Några väl valda ord och sammanfattande funderingar över de oändliga tankefoster som initierats i det komplexa och mystiska fenomen som definieras (den/min) mänskliga hjärnan, under den eon av små tidsenheter som 2011 innefattat. Men att nära en tanke på att eventuellt utföra en handling är aldrig samma sak som att faktiskt exekvera handlingen! I dagsläget finner jag varken tid eller energi till att ge mig på ett dylikt ganska omfattande företag.
 
Istället vill jag rekapitulera till ett nyligen publicerat inlägg i vilket jag resonerade kring människans medfödda, på gränsen till omänskliga – gudagivna? – försvars/överlevnadsmekanismer som triggas igång när tragedin drabbar med full kraft, hänsynslöst och skoningslöst. I dagarna har Kicki tragiskt nog informerat mig om hur andra föräldrar med samma avskyvärda erfarenhet, inte har kunnat bemästra saknaden efter sitt älskade barn. Det har tagit sig olika men sorgliga uttryck. Prövningen är den största. Ingen vet i förväg hur utgången blir…….
 
Fest  http://tracking.technodesignip.com/?action=count&projectid=642&contentid=18091&referrer=-&urlaction=...
 
Men…jag vill så gärna avsluta året med glada, hoppfulla ord, ord med en positiv känsla att såväl dela med mig av som att anamma på mitt eget liv! Fonden har fått ytterligare tillskott, vilket naturligtvis borgar för att möjligheten att postumt ge Hanna medel att kunna hjälpa andra barn i liknande livssituation som hon själv tvingades genomlida(leva) ökar. Återigen. TACK…
 
Med detta sagt vill jag å familjen Liliequists vägnar önska alla fantastiska människor som av olika anledningar och på olika sätt förgyller människors liv ett riktigt, riktigt Gott Nytt År!
 
Och, bara för skojs skull, bifogar jag 2011 års nyårsmeny, helt igenom önskad och komponerad av medlemmarna i familjen Liliequist – och om dagen går som vi alla hoppas – även kommer att förtäras av nämnda familj!
 
 
                     MENY
 
                  
                       Förrätt
Västkustinspirerad toast för alla åldrar
 
                     Huvudrätt
Oxfilé på Kickis vis med potatisgratäng på en bädd av fruktig rödvinssås
 
                       Dessert
Chokladkaka med varma hallon varsamt placerade på ljuvlig gräddfluff
 
 
              SMAKLIG MÅLTID!
 
 
Röd ros 
 
”Massmis med…..” 
 
 
Rött hjärta Rött hjärta AMOR  Rött hjärta VINCIT  Rött hjärta OMNIA Rött hjärta
 
/ Pappa Niklas
p.s Kicki: Hoppas att 2012 blir…som vi drömmer om….
 

Annonser

Read Full Post »

28 december – tredje julen… 

 
 
Om när litterära thrillers blir verklighet, jul och barns förklaringar…
 
 
 
”Att förlora en dotter hade varit som att hugga av sig ena armen men att mista Hannah? Det skulle vara som att slita ut hjärtat. Man kan överleva utan en arm. Det är svårt, men man hittar ett sätt. Men utan Hannah? Nej, jag skulle aldrig kunna vara stark nog att överleva utan henne.” (Alex Kava, Svart Fredag) 
 
 
Jag var tvungen att läsa de obegripligt på gränsen till obehagligt överensstämmande orden i den fiktiva berättelsen två gånger. Hur är det möjligt? Utgivningsåret av originalutgåvan framträder dessutom nästan plågsamt tydligt svart på vitt och orsakar kalla kårar: 2009……
 
Utan att inse att hon i de specifika ordvalen träffar bullseye i ett verkligt liv har hon fabulerat ihop en lika trovärdig som sorglig sidohistoria för att stärka upp huvudberättelsens dramaturgi. Hennes beskrivning är nästan en exakt återgivning av mina egna tankegångar inför det oåterkalleliga, det definitiva och ostoppbara slutet. Jag kommer inte att kunna leva vidare. Det är förvisso så man tänker, så man i sin desperation och förtvivlan kanske till och med ska tänka, förväntas tänka. Avgrunden är öppen och din egocentriska sorg leder dig med ett järnhandskebeklätt strupgrepp mot den väntande undergången.
 
Det är egentligen först nu det betingade, medfödda, mänskliga försvaret griper in, agerar och inte tillåter att individen går över kanten. Om man aldrig har utsatts för dylika prövningar kan man heller aldrig veta hur den egna organismen väljer att agera given situationen. Men min erfarenhet säger att majoriteten av oss människor har tillräckligt kraftfullt medfött försvar för att kunna fortsätta sina liv även om det handlar om att överleva utan Hanna(h)…..
 
Men oj så starkt det var att läsa raderna i Svart Fredag
 
 
http://tracking.technodesignip.com/?action=count&projectid=642&contentid=6506&referrer=-&urlaction=r...: ”Ho-Ho, fortsätt vara snälla mot varandra!”
 
Julen 2011 är över. Förbi. Oåterkalleligen förpassad till historien. Tredje julen utan kambiet, utan ett av våra tre essentiella livselixir. Hennes frånvaro märktes. Självfallet gjorde den det. Men i år fick inte frånvaron rollen som emotionellt slagträ utan känslorna var snarare behärskat angenäma, där förväntad (?) melankoli istället blev hoppfull förtröstan, där presumtivt vemod ersattes av finstämd men återhållsam glädje över det vi har och det vi får uppleva. Saras spontanitet, uppspelthet och förväntan går inte att glömma. Ej heller Alvas nyfikenhet och intresse för ”Ho-ho”. Detta är upplevelser som slår det mesta. Människors ospelade beteende. Barns genuina uttryck. Att få ta del av och betrakta detta är i sanning en källa till ursprunglig glädje.
 
Samma känsla infinner sig när man som vuxen observerar hur en sexåring ivrigt och engagerat försöker förklara reglerna hos ett spel för en jämnårig kamrat och betrakta hur hennes instruktioner tas emot av ett tomt ansikte med vidöppen mun! Lika självklart och enkelt det är för instruktören, lika (om inte värre!) oklart och obegripligt ter dessa ”enkla” instruktioner sig för den instruerade! Men det är en fantastisk upplevelse att stå bredvid, hålla sig utanför, och ta del av ett unikt samspel mellan sändare och mottagare, där dessa båda parter egentligen talar vitt skilda språk! Tack Sara för att du alltid får mig att dra på smilbanden, till och med när du är helt omedveten om detta!
 
 
 
Rött hjärta Rött hjärta AMOR  Rött hjärta VINCIT  Rött hjärta OMNIA Rött hjärta
 
/ Pappa Niklas

 

Read Full Post »

JULAFTON 2011….. 

 
 
 
Om skolavslutning och..julen… 
 
 
Tänk ändå vilken högtidlig stämning en kyrka per se kan förmedla! Ännu en gång stod den centralt belägna kyrkan som värd för avslutningsceremonin för eleverna på Saras skola. En gång tidigare hade vi fått förmånen – ynnesten – att närvara vid en höstterminsavslutning. December 2008. Hannas år. Miraklets år. Året som egentligen aldrig skulle ha inbegripit dylika milstolpar i Hannas liv, i hennes föräldrars liv. Men Hanna ville annorlunda. Hon trotsade oddsen, utdömd som hon var, och fullföljde ett skolår. Ett komplett skolår med närvaro under såväl höst- som vårtermin. Obegripligt. Omöjligt. Ergo, mirakulöst och fantastiskt.
 
Nu befann vi oss återigen i en liknande situation. Ja, tilll det yttre skulle man nästan kunnat ha gått på illusionen om att klockan stått still och att året fortfarande var 2008…Till det yttre. Inombords var situationen diametralt annorlunda, som vore upplevelserna härledda till olika personer. Då var vi människor som tillbringat ett drygt år i glasbubblan, utan vare sig förmåga eller behov av att ta del av verkligheten utanför. Denna gång beträdde vi scenen såsom vanliga föräldrar med samma förhoppningar och förväntningar som övriga i församlingen.
 
Ceremonin blev precis så fin som vi hade hoppats. Saras första skolavslutning. DET är en milstolpe av gigantiska mått……………….
 
 
http://tracking.technodesignip.com/?action=count&projectid=642&contentid=6506&referrer=-&urlaction=r...
 
Julen är naturligtvis en annan företeelse som väcker känslor av kolossal- och ursprungsformat. Imorgon är det julafton. Ett fenomen som lockar fram det allra bästa. Eller sämsta, inombords djupt inne i själva källan för mänskliga känslouttryck. Vi har en bra initial känsla i år inför den stundande högtiden, den förmodade prövningen. Hoppas att alla människor får uppleva samma känsla. Inte att förglömma: Minnesfonden har fått tillskott! TACK…………………
 
God Jul alla underbara människor!
 
 
 
Rött hjärta Rött hjärta AMOR  Rött hjärta VINCIT  Rött hjärta OMNIA Rött hjärta
 
/ Pappa Niklas

 

Read Full Post »

19-20 december…. 

 
 
Om en oerhört intressant och viktig bok….och om Busfabriken…………
 
 
”Det var första gång döden kommit nära dem där i hemmet, därför grep det dem väl så starkt. De kände hur fullkomligt de hörde samman, kunde inte fatta att någon skulle gå bort, skulle mistas, inte finnas bland dem mer. All värmen som de hade inom sig bröt ut och gjorde att de som aldrig förr kände sig som ett. Men det styrkte och hjälpte dem mitt i sorgen.” (ur Per Lagerkvists ”Gäst hos verkligheten”)
 
Tänker
 
Gäst hos verkligheten. Vid en första anblick en till synes mångfasetterad men i grunden ganska okomplicerad titel på en bok skriven av en av tungviktarna inom svenskt författarskap: Per Lagerkvist. I mitt fall har boken närmast omgärdats av en air av mysticism och gåtfullhet i synnerhet i tonåren då jag många gånger fann samhörighet i den där obskyra boken som svenskaläraren talade sig så varm om/över. Och efter att äntligen faktiskt läst boken inser jag anledningen till varför jag intuitivt och instinktivt kände tillhörighet till författarens anmärkningsvärda och utomordentligt illustrativa val av titel! Den handlade ju om…mig! Men inte bara om mig utan även om alla andra yngre individer jag mötte i korridorerna, vid skåpen, på skolgården, i klassrummen….Även de…?
 
”Det som skedde var något rått, som vid en födsel. Och ångest och vånda som då, ändslan för nytt vaknande liv och för ett gammalt. Och något kväljande – för att något var i upplösning, liksom i förryttnelse. Vad var det som förändrades! Varför förändrades det!”…”Det var början till ungdomen, den gruvligaste av mänskans åldrar. Och med rätta, ty den är falskast, opålitligast, mindervärdigast. De som inte upptäckt detta har varit så falska att de bedragit till och med sig själva. Barndomen, mannaåldern, ålderdomen, allt kan hos oss bli meningsfullt och äkta. Ungdomen är något för den verkliga mänskan ovärdigt. En personlighetens rotlöshet, oansvariga frihet, en befruktande upplösning, ouppriktighet, oredlighet hos själva livet – men mänskan ovärdigt.”
  
Huvudpersonen, Anders, för en existentiell dialog med sig själv och kanske även med läsaren…? Han begär inte mycket av livet. Enkom att få finnas till, att ”få vara med”.
 
”Vad det var skönt att leva, bara leva lite, en liten stund. Han skulle inte dö nu strax, inte i dag, inte heller i morgon. Nej, inte nu när han nyss bett få leva. Björkarna och lingonriset, de fina ljungblommorna hälsade: goddag, du lille, som går omkring här och finns till. Vad är det du tar dig för?”…”Hela hans lidelse för livet gick ut på att det inte skulle höra upp. Han utbad inga fördelar för övrigt. Bara leva. Så fick det sen bli hur som helst. Det gjorde ingenting. Det kunde ingen hjälpa.”
  
Döden gör så sakteliga sitt ödesdigra inträde i den unga Anders liv och han blir plötsligt påtagligt medveten om livets förgänglighet, att barndomens illusion om att livet kommer att fortgå i samma trygga mönster som hittills i en enda händelse tillintetgörs, i det här fallet genom mormoderns sjukdom och död. Anders går nu in i en djup personlig kris där han helt oförberedd tvingas möta barnets värsta farhågor, detta att inse att någon ur barnets trygga matriarkat (patriarkat) inte längre kommer att finnas vid ens sida. Min upplevelse är att Lagerkvist söker belysa samtidens många gånger oreflekterade och orubbliga tro på gud genom att låta sin unga huvudperson kämpa mot sina egna tvivel, sin egen förtvivlan och ängslan (jag vill inte kalla den fruktan) över döden i rollen som ändstation, som antropomorf livsavslutare. Döden förgör. Skapar avstånd. Det är ingen eftersträvansvärd företeelse. Döden befriar inte. Den lägger snarare hinder mellan människorna. För Anders existerar inga av nutidens moderna krav på att livet ska vara meningsfullt, klätt i konstruerade vackra semantiska uttryck som Carpe Diem. Han vill sonika leva. Som i finnas till.
 
”I hans skräck för döden var något omänskligt. Han hade liksom inget medlidande egentligen. Allt uppslukades av skräcken för detta som försiggick med henne (mormoderns resultatlösa kamp mot cancern) . Han såg henne ständigt, var dag, från morgon till kväll, framför sig. Men han tänkte liksom inte på henne, bara på att hon skulle dö. På det ohyggliga i att mitt ibland dem gick en kring och dog. Det var som om han inte vetat vem det var. När han mindes det, klamrade han sig fast vid minnet av henne sen förr, när hon levde, när hon inte skulle dö. Nu fanns hon inte mer, man kände att hon inte var här, att hon inte hörde hit. Man måste minnas henne.
Det var något omänskligt i detta vanvettiga fastklamrande vid livet – något livsfientligt.”
 
”Han tittade in i lövsalen, där hon brukat sitta och sprita ärter, den var som ett stort hål. Allting var förvandlat, ingenting som förr. Och ändå sken solen, som mittpå dagen, mittpå sommaren. Men allt här var nu märkt. Det var inte riktigt.
 
Allt är märkt. Det är inte riktigt. Naturligtvis är det så. Vi var på Busfabriken i söndags med anledning av Saras födelsedagskalas för sina klasskompisar. Ett paradis för leklystna barn (och för vissa föräldrar!). Detta var också ett av Hannas absoluta favoritställen. Självfallet är Busfabriken märkt. Likt den djupaste tatuering som aldrig kan försvinna, och inte heller ska försvinna. Busfabriken är Hanna. Men både Kicki och jag har kunnat göra denna otvetydiga vetskap till ett vackert minne, till en angenäm plats som vi mer än gärna vill hålla öppen för människor som betyder något för oss i våra nya liv – däribland självfallet Saras kompisar! För oss blir Busfabriken som en eufemism för en brasa i en öppen spis framför vilken vi kan sitta och värma oss, finna lugn och sinnesro i själva minnet. Men vi fick blott alltför tydligt se hur min syster inte uppnått samma vetskap, samma känsla. Istället fick vi erfara hur hon drabbades av ett mindre bryt på grund av den påtagliga avsaknaden av Hanna. ”Hon skulle ju vara här!” Jag sa inte emot…….
 
Tänker
 
Med hänvisning till synkronicitetens svårmanövrerade natur måste jag kanske inse att ”Gäst hos verkligheten” (åter)kom vid rätt tidpunkt. Jag upptäckte flera intressanta formuleringar och tankar som är/har varit applicerbara på mitt eget liv. Några reflektioner har satts på pränt. Det känns också lämpligt att sy ihop texten med ett avslutande citat av Lagerkvist, ett citat som utan krusiduller fångar upp och belyser hur människor i vår situation många gånger kan uppleva livet: 
  
”folk såg på dem och steg undan, hälsade på ett särskilt sätt. Det blev beklämmande medan man gick genom gatorna tillhopa. Det kändes som om man inte var som andra” (a.a.)
 
Inte som andra.
 
I drygt två år…………………………………
 
 
 
Rött hjärta Rött hjärta AMOR  Rött hjärta VINCIT  Rött hjärta OMNIA Rött hjärta
 
/ Pappa Niklas

Read Full Post »

15 december…. 
 
 
Om Lucia, http://tracking.technodesignip.com/?action=count&projectid=642&contentid=6506&referrer=-&urlaction=r...och Födelsedagstårta
 
 
”Vid några tillfällen i livet har människan behov av att sammanfatta det viktigaste hon vill ha sagt i en eller ett par meningar.”…”När man sätter sig ner för att formulera en sådan mening lyssnar man av sig självt efter det där nervcentret, den punkt där livstrådarna löper ihop.” (ur ”Ett brustet halleluja”)
 
Tänker
 
Tomas Sjödin sätter onekligen fingret på ett fenomen jag själv många gånger ömsom medvetet ömsom omedvetet försökt åstadkomma under de senaste två känslosamma åren. Att helt enkelt försöka frambringa ett slags projektion av det emotionella kaos som regerat över min organism, i ett skriftligt uttryck i form av ibland varsamt men lika ofta på gränsen till det brutala, sammanfösta bokstäver. Dessa ”några tillfällen” har under den aktuella perioden kanske snarare handlat om åtskilliga och kontinuerliga diton, men andemeningen är naturligtvis densamma.  
 
Det nervcentrum som Sjödin åsyftar har sannolikt varit vidöppet och helt blottlagt hos mig varför de essentiella livstrådarna relativt smärtfritt funnit sina respektive makar och möjliggjort – underlättat – för mig att finna orden. Det är så det känns idag.
 
Sjödin har själv förlorat två tonåriga söner i progressiv hjärnsjukdom och redogör för sina tankar om det tomrum som per automatik uppstår efter en älskad anhörigs bortgång.
 
Tomheten. Det gigantiska hålet. Sjödin formulerar den genomgripande känslan i avsaknaden på ett utomordentligt illustrativt sätt:
 
”Det gapar ett stort tomt hål i vårt familjeliv, ett hål som skär genom alla våningar av vår tillvaro: känslor, minnen, vardagsrutiner och årstidens växlingar. Kan man säga att tillvaron är fylld av tomhet? Är inte tomhet precis det motsatta, alltså något som inte är fyllt? Just därför att tomheten är så påtaglig väljer jag att skriva att våra dagar och nätter är fyllda av tomhet.
 
Man blir sällan ledsen när man tror att man ska bli det, saknaden faller snarare över en när man inte är beredd, och just därför är man så oskyddad. Någon morgon då och då sätter den där stickande smärtan in, och alla de andra dagarna är det just bara tomt. Vi känner inte igen oss i vårt liv.”
 
I tisdags, trettonde december, använde någon mitt hjärta som måltavla för den allerstädes närvarande metaforiska voodoodockan. Luciafirande på Saras, tillika Hannas, skola. Vid anblicken av luciatågets frontfigur invaderades plötsligt tomrummet av spetsiga, vassa, illusoriska föremål som med all önskvärd tydlighet såg seriöst på sitt givna uppdrag. Det högg till. Vreds om och initierade en process som såväl bildlikt som bokstavligt talat mynnade ut i vattenfyllda ögon, med översmämmade tårkanaler. Där kunde Hanna ha stått. Men gör hon inte det? Är det inte hon?
 
För ett ögonblick tyckte jag för mitt inre se hur min förstfödda stod framför oss och förklarade att mörkrets tid var kommen men att hon minsann var den som kom med ljuset
 
Det kändes så verkligt, så faktiskt!
 
Ganska snart försvann smärtan och jag kunde ägna all fokus på…Livlinan, på den fantastiska anledningen till varför vi befann oss där i denna emotionella prövning. Sara! Sara som den vackraste tomte som skådats, i varje fall om Kicki och jag finge bestämma. Det blev ett enastående vackert uppträde, där i den anspråkslösa, mörklagda matsalen i den fantastiska skolan. Tänk att vi fick uppleva detta!
 
Och imorgon – ännu en milstolpe i den prioriteringskedja som jag menar symboliserar livets väsen. 16 december. Dagen vår Livlina såg dagens ljus och välkomnades i vår familj!
 
Rött hjärta  SARA: GRATTIS PÅ 6-ÅRSDAGEN! DU ÄR FANTASTISK!
 
VI ÄLSKAR DIG ”SÅ MYCKET SÅ DET INTE ÄR KLOKT!” Rött hjärta
 
 
Rött hjärta Rött hjärta AMOR  Rött hjärta VINCIT  Rött hjärta OMNIA Rött hjärta
 
/ Pappa Niklas

 

Read Full Post »

 10 inom kort 11 december…. 
 
 
Om bara….
 
 
”Ngäll, Atte!”
 
 
Med en min, på gränsen till kusligt lik den så karakteristiska för systern hon aldrig fick träffa, den halvöppna munnen, som ett – som vi således felaktigt trodde – oefterhärmligt uttryck för ospelad koncentrerad fascination, påkallade nu ikväll Soluppgången Livlinans uppmärksamhet under TV-sändningarna från Nobelfestligheterna. Sara, titta en ängel!
 
Föremålet som fångade en liten människas fulla uppmärksamhet och initierade en omedelbar tanke till änglavärlden var – som det senare visade sig – en hovdansös (eller ”motsvarande”!) som bars genom Blå Hallen på en piedestalliknande kreation, utförandes vackra, långsamma armrörelser i takt till musiken av Almquist. Naturligtvis är hon en ängel! Vad annars?
 
I Alvas värld verkar allt som enligt normen räknas till ”det vackra” kunna härledas till änglabegreppet. Hon pratar om änglar i många sammanhang även när det – som i det här fallet – finns andra förklaringar. Änglar som en symbol för – allegori för – godhet, för skönhet. Det är svårt att ha en annan åsikt……………
 
Tänker
 
Livet har annars acklimatiserat sig med/till sin nya kostym. På det hela taget. Det finns en rytm som jag inom sinom tid sannolikt kommer att erkänna som acceptabel, kanske till och med angenäm. Om bara
 
De stunder när sorgen griper sitt krampaktiga tag frekventerar inte lika ofta min vardag, istället har sorgen inträtt i en fas där minnet av Hanna faktiskt kan fylla mitt väsen med såväl glädje som obruten kraft att vårda den suveräna gåva som hennes liv per se var och med alla tänkbara medel kämpa för att uppfylla min egen livsuppgift, min egen givna påtagliga kallelse! Genom att följa mitt hjärta och inte vika ner mig känner jag också att jag hedrar min förstfödda! Jag vill göra henne stolt. Om bara… 
 
Om ni någon gång har upplevt känslan av att vara bortstött, exkluderad och nedvärderad finns möjlighet att kunna sätta sig in i mina tankegångar. Mitt liv skulle kunna få epitetet lyckligt om mina tankegångar hade fått rätt näring till att genomgå en lika enkel som essentiell metarmorfos. Om bara. Tänk på att alla vänliga och goda tankar gör nytta. Tilltro och förtroende kan få den mest illa tilltygade individ att växa och uträtta stordåd. Enkel matematik. Eller…………….?
  
När vi ser att företeelser skulle kunna göras annorlunda måste vi våga stå upp och låta våra hjärtan agera kompass och ta ut riktningen åt oss. Det är på många sätt högst beklagligt och olyckligt att det är först när slutet närmar sig som man inser hur mycket man borde ha gjort annorlunda. Livet ska levas….nu.
 
Jag mår egentligen bra nu. Oförskämt bra. Men tyvärr tillåts jag av olika yttre parametrar inte uppleva denna känsla fullt ut. Om bara….
 
Hoppas att alla får en riktig fin tredje advent.
 
  
  Rött hjärta   Amor Vincit Omnia Rött hjärta Du är kärleken Hanna Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta

 

 
/ Pappa Niklas

 

Read Full Post »

6 december….”Niklas-dagen”……
 
Rött hjärta
 
 
Om okonventionella och oväntade svar….
 
 
Ibland händer det. En irrationell handling. Ett okonventionellt genmäle. En föga förväntad reaktion.
 
Det oväntade……svaret.
 
Tisdageftermiddag på Saras skola. En eftermiddag som alla andra, hur jag nu har mage att frånta varje enskild dags per se unika särprägling….Barnen befann sig i samlad trupp inne på fritidsavdelningen när ett av de större barnen lägligt nog undrade vad vart och ett av de närvarande barnen önskade sig i julklapp. Önskningarna haglade likt den hagelskur som samtidigt förde väsen utanför de trygga, skyddande tegelväggarna. I-pads, kläder, mobiltelefoner et cetera dominerade bland de äldre barnen. En lika tydlig som underbar gräns mellan ”äldre” och ”yngre” illustrerades sedan påtagligt av önskningarna som ivrigt fördes fram av de allra yngsta i församlingen: dockor, lego, olika pyssel, bayblade (osäker på stavningen), klänningar et cetera! Inget oväntat. Precis som det ska (?) vara bland yngre människor. Men så kom frågan till…….Sara.
 
”Och Du då Sara, vad önskar du dig?”
 
Jag var ju inte närvarande men att döma av hennes sätt att berätta episoden (på) dröjde hennes svar inte särskilt länge.
 
”Jag önskar att min storasyster Hanna kommer tillbaka.”
 
Utan att ha varit fysiskt närvarande vågar jag mig på en gissning på den sannolikt samstämmiga reaktionen hos övriga närvarande barn. Tystnad. En närmast spöklik tystnad sprungen ur det oväntade. Det har snart passerat fyrtiofem minuter sedan Sara återgav händelsen. Jag har ännu inte riktigt landat i det uppenbara, det så otroligt starka i hennes önskan: Saknaden och längtan efter storasyster överträffar allt annat, till och med det för barn så skräddarsydda fenomenet presenter i julklappsförpackning. Jag trodde nog annorlunda………….
 
  
  Rött hjärta   Amor Vincit Omnia Rött hjärta Du är kärleken Hanna Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta

 
/ Pappa Niklas

 

Read Full Post »

Older Posts »