Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2010

29 september…..  
 

Skrivandets välsignelse………………..
 
 
 ******
 
Idag har jag fått tillfälle att återigen diskutera skrivandets roll och betydelse för/ i min bearbetningsprocess mot något som kan liknas vid ett liv ovanför ytan. Med anledning av detta sökte jag ikväll efter den mest bekväma sittställning som min allt annat än ergonomiskt riktigt utformade stol kunde erbjuda och författade några enkla tankar parade med Sharmas guldkorn.
 
******

”Att skriva ner saker och ting är en oerhört viktig övning när man vill utforska sig själv. Munkarna som jag träffade i Himalaya lärde mig att det är ovärderligt att skriva dagbok varje dag. Den övningen förändrade mitt liv. Precis som man kan lära känna en annan människa genom djupa samtal med honom eller henne lär man känna sig själv genom skrivandet om man skriver dagbok varje morgon. Jag kom underfund med vad jag ville och vad det var som hindrade mig från att leva mitt största liv. Min dagbok blev en plats där jag kunde bevara det jag lärde mig, en möjlighet att bearbeta främmande känslor som blockerade mig och ett redskap för att uttrycka den livsfilosofi som jag lovade mig själv att jag skulle följa. Dagboksskrivande kan alltså vara fantastiskt bra för känslomässig befrielse och läkning, men det är också en intellektuell aktivitet. Och just nu vill jag att du ska vända intellektet ryggen och närma dig med ditt hjärta. Jag vill visa dig vägen från förnuftet till dina känslor. Du har levt hela ditt liv i förnuftet – och vart har det lett?” (R. Sharma)
 
******

Sharmas enkla men ack så kreativa tanke med att låta läsaren följa med på en outtalad egen inre resa smart utformad som en fiktiv dialog mellan en upplyst ledsagare och dennes  – ivrigt trängtande efter kunskap – lärjunge, lämnar sannolikt ingen oberörd. Kanske beror detta på hans innovativa dramaturgiska berättargrepp där den fiktiva ledsagaren, troligtvis Sharma själv (?) genom att avkräva ett aktivt lärande i form av ideliga frågor, successivt och gradvis låter sin lärjunge (läsaren?) själv finna svaren på vägen mot det slutgiltiga målet: upplysningen eller sanningen. I min uppfattningssfär och upplevelsevärld är det uppenbart så.
 
Genom citatet i inledningen låter han sitt (förmodade) alter ego Julian Mantle förmedla hans egen syn på skrivandet som ett fenomen eller ett redskap mot självutveckling och kanske även självförverkligande…(?)…
 
För mig har dagboksskrivandet sannolikt varit en förutsättning, eller i varje fall en väsentlig parameter, för/i min ”tillfrisknandeprocess” (vilket egentligen är ett missvisande, ett alldeles för starkt positivt ord.)
Och när min guru inom livsåskådning och livsfilosofi poängterar essensen i skrivandet blir känslan som dominerar mina sinnen när jag tänker tillbaka på det snart ett år som jag varje kväll känt att jag har behövt samla mina tankar, mina upplevelser, i sanning…….angenäm eller tillfredsställande. Jag har nog faktiskt varit på rätt spår ända från början…..
 
Och ”på köpet” som en lika oväntad som välkommen bieffekt har jag vunnit större insikt om människan Niklas Liliequist. Men likväl…min högsta önskan, min största, mest ursprungliga dröm, vore att denne Niklas Liliequist för alltid skulle vara en ”John Doe” för mig. Ingenting kommer naturligtvis (aldrig någonsin!) att ändra på det.

Amor Vincit Omnia    Hanna är kärleken….

/ Pappa Niklas

Read Full Post »

28 september…..forts 
 

För alla oss som helt eller delvis missade ”Sommarpratarna” igår kommer programmet i repris på kanal 1 klockan 16.55 idag. Thomas Sjödin med flera ger då sin syn på hur det skulle kännas att mista ett barn. Jag kommer att titta.



Amor Vincit Omnia    Hanna är kärleken….

/ Pappa Niklas

Read Full Post »

27 september…..  
 

Är det möjligt att leva ett fullödigt och vaket liv i det olyckliga skick världen är i?……….. 
 
Är svaret på den frågan så enkelt som att ”bara” lyckas finna sin livsuppgift och implementera denna i sitt liv?

 
 ******

”Du måste sluta tänka på att finna din livsuppgift. Koncentrera dig på att lära känna dig själv. Riv fasaden som du visar upp för världen och ta itu med det inre arbete som krävs för att ta reda på vem du verkligen är. Inrikta dig på att bygga upp en relation till dig själv igen. Lär känna dina djupaste och sannaste värderingar. Ta reda på vad du tycker om och vad du prioriterar – inte det som andra lärt dig är viktigast, utan det som betyder mest för dig själv. Ta reda på vad som verkligen gör dig lycklig.” (R. Sharma)

  Min egen övertygelse korrelerar till fullo med Robin Sharmas!
 
 
******
Idag inträffade en – med nödvändig distans och reflektion – märklig händelse. I egenskap av blomsterbud steg jag in i S:T Nicolai kyrka i kärnan av Halmstad. Kyrkan låg öde så när som  på en ensam kvinna som i vad som såg ut som ett behagligt tempo gav stengolvet en föga nödvändig men sannolik obligatorisk daglig omgång våttorkning. Som vän av ordning undrade jag smått försynt hur jag skulle göra för att kunna placera de vackra blomsterarrangemangen i andra änden av det våta stengolvet nära altaret. Hennes svar syntes mig komma omedelbart men ändock med en air av förvåning: ”Bara gå du över golvet, det gör inget.”

Jag svarade att jag tyckte det vore synd eftersom hon precis hade blivit färdig, och det var då hon levererade sitt svar som senare kom att förbrylla och dominera mina tankegångar: 

”Du är FÖR snäll!” Människor som du blir utnyttjade!”

 ?

”FÖR snäll???”

Kvinnan fortsatte sedan sitt resonemang med att poängtera hur de flesta inte ens öppnar munnen under det att de obekymrat klampar fram och lämnar grådaskiga fotspår i det tidigare glänsande, spegelblanka stengolvet. Jag förstod intuitivt att hon bland andra syftade på blomsterbudet som jag avlöste eftersom jag hann se hur hon (blomsterbudet – tillika ägaren – från en annan blomsteraffär i Halmstad) med osynliga skygglappar gjorde sitt friktionsfria in- och uttåg ur kyrkan utan att yppa ett enda ord till kvinnan i kyrkan…..

Detta belyser ett nutida medmänskligt problem på ett ypperligt sätt: Var finns värmen? Omtanken? Kärleken och respekten till vår nästa…………

Jag replikerade kvinnan i kyrkan genom att förmedla min sanna övertygelse om att människan inte kan vara FÖR snäll, men att det tyvärr finns människor som tar tillfället i akt att missbruka vederbörandes goda intentioner. Till min stora glädje höll kvinnan med mig!  Visst är det vackert med koherens i kyrkan!?!

Men hur kunde denna för mig helt okända kvinna läsa mig så rakt upp och ned efter en enda yppad mening? Är jag så förutsägbar? Eller handlar det om andra, djupliggande orsaker…?
******

Vi har förvisso olika värderingar, olika livsfilosofier, olika tillvägagångssätt att närma oss livet på. För mig handlar det om att följa min egen ”unika” livsfilosofi, min värdegrunds rättesnöre eller helt enkelt min moraliska ledstjärna.

Ett väsentligt led i processen mot det självförverkligande som det de facto måste vara att lyckas synliggöra sin unika livsuppgift, är som Sharma också belyser, att arbeta med sin relation till sig själv – att helt enkelt gå inpå djupet och på riktigt lära känna sig själv. Om detta har jag förvisso reflekterat vid flera tillfällen redan……..

Men…Handen på hjärtat nu: Vem vill egentligen leva en annan människas liv? Min bestämda uppfattning är att vi framförallt i västvärlden har kommit att ingå i en schabloniserad verklighet, som hjärntvättar oss med lockrop om och slagord som ”Rikare, större, smalare, bättre, mer solbränd, muskulösare et cetera, et cetera”. Likt flyende lämlar kastar vi oss oreflekterat in i det allt snabbare roterande ekorrhjulet i vår förblindade jakt på allmännyttans – läs medias – neonblinkande budskap om ytlig framgång. Min definition av samma fenomen är tom, falsk och förgänglig lycka……..

Att eftertrakta och uppskatta vackra materiella ägodelar är naturligtvis inte av ondo per se. Men det är i en situation där vi blir ”slavar under våra ägodelar” som vår livsfilosofi med all önskvärd tydlighet är på väg att spåra ur, vilket Sharma också poängterar. Varför denna ständiga, oavbrutna och betydelselösa strävan efter mer…? När vi en gång till syvende och sist befinner oss på vår osvikliga dödsbädd: Då kommer sannolikt våra tankar att vandra bland fenomen och företeelser som härleds till allt annat än av materiell art…….!

 
******

”När du föddes var du helt orädd. När du föddes var du helt igenom fulländad”…”Barn har mycket bättre förutsättningar än vuxna att lära oss det vi behöver.”…”På många sätt är barnen våra lärare. De vet mycket, mycket mer än vi tror dem om.”…”Som spädbarn är vi verkligen fullkomliga. Vi har inte tappat kontakten med den kraft som har skapat världen.”

”Jag tror att meningen med människans liv är att vandra den här vägen mot det stora självuppvaknandet och att återvända hem till den du en gång var.”…”Som litet barn var du fylld av förundran och helt öppen för livet. Du befann dig då nästan i ett tillstånd av upplysning (att vara upplyst är att bestå helt och hållet av ljus – den som helt och hållet består av ljus hyser inga skuggor, ingen mörk sida, ingen rädsla, ingen vrede, inget agg och inga begränsningar).”

Där väntar Hanna på oss. Om sjutton dagar har ett år passerat sedan Hanna åter blev omsluten av varmt, rent ljus. En dag kommer vi att återförenas. Jag måste erkänna att det känns harmoniskt att inte längre vara rädd för döden. Det är ju då allt börjar……………………………………

 

 ******
Hörde precis Thomas Sjödin på TV prata om hur det skulle kännas att mista ett barn. Och just så känns det, sa han……Thomas Sjödin är sannerligen en klok man.



Amor Vincit Omnia    Hanna är kärleken….

/ Pappa Niklas

Read Full Post »

25 september

 
Speglarna………… 
 
 
******
Alla vi som har fått ynnesten, den ultimata förmånen och outsägliga glädjen och lyckan att ha välsignats med egna barn – att få bli förälder – torde vara rörande överens om en sak:
 
Barnen är en del av en själv. En väsentlig del. Den viktigaste
Livgivande, harmoniserande små speglar som enkom genom sin blotta existens återspeglar sina föräldrars fantastiska inneboende potential, som vore de lika självklara som ofrivilliga och ovetande representanter för allt det vackra, oskuldsfulla, genuina och hoppfulla inom oss. Förvisso kan vi tillskriva våra barn allt detta!
När så en spegel i en tragedi av oändliga mått slås i spillror, tillintetgörs, inträffar en organisk-mental-emotionell härdsmälta hos den reflekterade spegelbilden…..Emotionell kaos.
Vår referens, vår fasta punkt, som vi omedvetet har tagit för givet alltid skulle finnas där att återspegla allt det vackra inom oss, har lösts upp, abrupt ryckts ifrån oss, och istället ersatts av en tom, intetsägande och uttryckslös vägg………
 
??????
Vem är jag? Vad är jag? Varför är jag?
Min ledstjärna finns inte längre….
Den tidigare så stabila känslomässiga plattformen har rämnat…..
 
Det kanske bara är jag, min unika upplevelse, men för mig ger detta en glimt av det perspektiv i vilket Hannas betydelse för oss ska sättas in. Hon frammanade per automatik och genom sin blotta närvaro, enbart själva tanken på henne, de ädlaste, mest ursprungliga känslor av kärlek, av glädje, av ömhet, av entusiasm och inspiration hos oss alla.
 
En förhoppning jag när är att dessa mina regerande tankar ska kunna bidra till en fördjupad och förstärkt förståelse för och kunskap om vår – alla vi föräldrar till sagolikt vackra änglabarn – livssituation, om våra nya liv. Att försöka förstå och sätta sig in i en kvarlämnad förälders ohyggliga sinnesstämning är sannolikt inte omöjligt att göra. Det går förmodligen att i mångt och mycket föreställa sig  – att man helt enkelt applicerar scenariot i sitt eget liv – hur fruktansvärt och tragiskt det skulle vara. Men att verkligen, på en fördjupad nivå, kunna nå insikt om vilka krafter som sätts i rullning, hur livet plötsligt drabbas av ett jordskred som får världen att rämna, hur allt som varit gott i ens liv i ett enda ögonblick pulvriseras till ouppnåeligt stoft, är naturligtvis omöjligt för den oinvigde, för den – som det i en vacker värld borde vara – lika naturligt som lyckligt ovetande individen………….

Kanske är detta bara helt obegripligt svammel från en emotionellt och psykiskt stukad pappa………………………..
 
******

Var rädda om era speglar. Ta inte deras närvaro för givna. Att stirra på väggen på tomrummet efter en spegel som avlägsnats från sin plats är…outhärdligt.

 

Rött hjärta Rött hjärta  Amor Vincit Omnia Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta Hanna är kärleken Rött hjärta Rött hjärta  

Glöm aldrig det.

/
pappa Niklas

Read Full Post »

23 september

 

Är det möjligt att leva ett fullödigt och vaket liv i det olyckliga skick världen är i?……….. 
 
 
******

Det lät som ett hundskall. Nog lät det väl som ett hundskall? Abrupt väcktes jag ur min dvala, ur mitt ytliga, tillfälliga sömnliknande tillstånd. Väckt av ett ljud som närmast kan liknas vid ett torrt, skällande skall. Ihåligt. Avhugget. Som ett eko i en dröm där medvetandenivån plötsligt övergått i ett stadium mellan dröm och verklighet. Verklighet? 

Där hördes ljudet igen. Från mitt semivertikala läge i den obekväma soffan krävdes en mäktig kraftansträngning med bistånd av all tillgänglig energi, för att väcka mina slutkörda, för tillfället slumrande sinnen ivrigt törstande efter vila, efter rekreation. Min förmåga att uppbära någon form av lokaliseringsförmåga i det omgivande dunklet,  var naturligtvis avhängig hur framgångsrik utgången av mina sinnens väckelseprocess var.

Jag tvingades kväva en väntad gäspning, så ännu en, innan jag insåg varifrån det metalliska ljudet härstammade. Sovrummet.

Inte det. Inte nu. Inte igen. Inte Alva också…

Falsk krupp………..

******

Såväl Hanna som Sara har haft samma åkomma. Vi borde således vara vana. Förberedda. Men likväl står man där som ett frågande…….ufo…..

Naturligtvis innebär detta en oerhörd kraftansträngning för Alva. Korta stunder av sömn ackompanjerad av ljud som kan liknas vid pågående arbete i vilket sågverk som helst avbryts nästan planlagt av den obehagliga, omisskännliga metalliska hostan…hundskallet….

Det lika märkliga som otroliga och makalösa är att när Alva vaknar påföljande morgon är hon till synes helt…opåverkad. Medan Kicki och jag motvilligt och pliktskyldigt masar oss upp ur den till slut varma, sömnbringande sängen finner vi en leende, jollrande sjumånaders mirakelflicka som alldeles uppenbart är helt opåverkad av nattens kraftödande vedermödor! Otroligt!
Våra tjejer………

 ******

 Återkommer med mina reflektioner kring frågan i inledningen….



Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta Amor Vincit Omnia Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta Hanna är kärleken Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta 

/ pappa Niklas

 

Read Full Post »

21 september
 
Om människors betydelser i våra liv…
 
 
******
 
Tisdag. Hur länge ska tortyren pågå, hur länge ska vi överösas av politiskt ältande som inte leder någon annanstans än i cirklar…? Samma argument, ofta också av samma människor – samma statsvetarexpertis – förs fram i en TV-tablå som vackert formats efter den aktuella situationen. Det gäller att smida medan järnet är varmt: Det verkar ytterst handla om försök att suga ur varje droppe av många gånger onyanserade argumentsutbyten i den brännheta politiska debatten. Och…det värsta är att jag egentligen inte vet vad som stör mig mest: Att de särla debatterna kliver in i våra vardagsrum eller det faktum att jag närmast slaviskt följer dem………………………..
 
Den politiska – parlamentariska – ovissheten, och med denna den automatiska otryggheten, som jag upplever att vi befinner oss i har sannolikt bidragit till min känsla av försämrat välbefinnande. För oss samtliga medborgares skull hoppas jag på en snar lösning även om denna sannolikt kommer att lämna en fadd eftersmak efter sig, egentligen oavsett innehåll…

******
 
”Jag tror att meningen med våra liv är att utvecklas till våra största jag och minnas sanningen om vilka vi är innerst inne. Livet kommer att stödja dig i varje skede av denna strävan. Du kommer att få möta människor, händelser och prövningar som hjälper dig att ta fram mer av din strålglans och hitta mer av dina möjligheter. Lärdomarna är inte alltid lätta att erövra. Lidande har alltid varit ett redskap för djup andlig utveckling. De som har utstått stora lidanden är ofta de som utvecklas till stora människor. De som har blivit djupt sargade av livet är ofta de som kan känna andras smärta på ett ögonblick. De som har upplevt motgångar blir ödmjuka och därigenom mer öppna, mer medkännande och äkta…”
 
 
******
 
När Robin Sharma vackert innovativt som ovan låter framföra sina djupa budskap i skepnad av sin fiktiva huvudperson och guide tillika alter ego (?) Julian Mantle, kan man som aktiv läsare inte göra annat än att via reflektion genomföra en omedelbar implementering av budskapet i det egna kunskapstörstande – sanningstörstande – medvetandet. När Julian Mantles röst kommunicerar Sharmas ord lyssnar man. I varje fall gör jag det!
 
Min avsikt med att återge citatet ovan är inte att försöka framhäva människors – som likt oss tvingats till ett lidande av kolossala mått – förträfflighet och automatiskt tillhandahållna andliga egenskaper (titta istället på raden i fet stil). Ingen människa kan transformeras från att domineras av egenskaper som självgodhet och ”kaxighet” till att bli ödmjuk utan aktiva ”ansträngningar” såsom reflektion och begrundande och därigenom uppnå någon form av självinsikt. Detta är min absoluta övertygelse. Den korta erfarenhet jag har i sammanhanget ger dock tydliga exempel på hur drabbade föräldrar ofrivilligt och omedvetet är fantastiska ambassadörer för oss övriga. Insiktsfulla, godhjärtade, ödmjuka och…äkta.

Det vore naturligtvis orimligt att se på sig själv med samma glasögon. Förmätet och uppenbar stor brist på ödmjukhet. Däremot har vårt outsägliga lidande, vår förtvivlan, skapat en surrealistisk värld, en bubbla, som nästan automatiskt utestänger trivialiteter, ytliga företeelser, som vi inte längre har förmåga att absorbera. Även vi kan dock inse att detta faktum, denna nya livssituation, kan ”avskräcka” folk. Inte nödvändigtvis för att de inte längre vill ha en relation med oss, utan snarare för att de inte riktigt vet (har de sociala redskapen) hur de ska bemöta oss – man kanske inte heller känner sig bekväm i situationen.

 
Sanna Nova Emilia belyser träffsäkert fenomenet ur ett psykosocialt perspektiv:

 
”Människor kommer in i våra liv av en orsak. För att fylla ett behov som vi medvetet eller omedvetet gett uttryck för. Av samma anledning finns vi till i många andra människors liv, för längre eller kortare tid. För att lära. För att växa. För att dela. När en relation tar slut så gör den det för att våra behov har stillats, eller för att nya behov uppstått som inte kan tillgodoses, vilket sker när vi växer och utvecklas. Då sänds nya tysta böner ut i universum och nya människor kommer i vår väg.”
 
                                                       (ur ”Bara ett andetag bort” )


Förvisso är det så. Det är annars vanligt att vi behöver ha en särskild anledning till att höra av oss till varandra. Sannolikt kan de flesta av oss känna igen oss i resonemanget.

Vänner kommer och går. Några få består. Det blev plötsligt en oavsiktlig vers märkte jag!

Jag behöver egentligen inte vidga resonemanget ytterligare eftersom jag tycker att Sannas beskrivning är heltäckande. Hennes teorier har verkligen besannats i våra liv under de senaste tre åren! De ”tysta böner” som vi omedvetet har sänt ut i rymden har sannerligen blivit åhörda och många nya enastående människor har introducerats i våra liv. Sannolikt för att fylla våra nya behov och innersta önskningar. Vår gemensamma förhoppning är att även vi när samma betydelse i dessa människors liv.
 ”Sorgen blev även till en sorg över alla de vänner jag förlorade, samtidigt som jag idag är fullt medveten om att det var en nödvändig del av upplevelsen. Jag är inte längre den jag var. När vårt inre förändras så förändras våra yttre omständigheter. Vissa famnar måste stängas för att andra famnar ska kunna öppnas ifrån ett okänt och helt oväntat håll.”  
                                                  (a.a.)

Ännu ett citat av Sanna, denna gång liksom bara för att beskriva, poängtera och illustrera min egen upplevelse och successiva uppnådda insikt.
 
******

Tidigare ikväll visades en för oss ny reklamfilm för Barncancerfonden. Det var inte den förväntade med fyra föräldrar bakom fyra stolar där endast tre av dessa bär upp varsitt barn. Nej, detta var en variant på de tidigare, där stolarna nu var ersatta av blåfärgade sittkuber…Är det någon som känner till bakgrunden till varför denna visas?


Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta Amor Vincit Omnia Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta Hanna är kärleken Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta 

/ pappa Niklas

                          

Read Full Post »

19 september…..  
 

Troligt slut på datorstrul och oväntad insikt….
  
******
Hannarummet… 

Under den emotionella prövning som genomgången av vår älskade dotters tillhörigheter och egenhändigt skapade fantasifulla kreationer, i sanning kan definieras som, var det speciellt ett föremål som i samma ögonblick insikten om vad det de facto var implementerades i vårt medvetande, höll på att starta ett okontrollerat gatulopp i hjärtat:

Hannas hår….Hannas riktiga hår………

En fasansfull eftermiddag i december 2007 förekom Kicki samtliga destruktiva, celldödande, mediciner som inom kort skulle sättas in för att i ett – som vi har tvingats inse i efterhand – fåfängt och pliktskyldigt försök att åtminstone förlänga längden på vår oersättliga prinsessas förutbestämda liv. I något som vi då uppfattade som ett ohyggligt ögonblick tog Kicki tag i en ledsen Hannas långa, tjocka hårman och klippte helt sonika av denna utmed nacktrakten. Tillvänjning. Helt enkelt för att minimera de traumatiska känslorna av att förlora en del av sin identitet, som det automatiskt innebär för en femårig flicka att bli av med sina hårlockar.

Jag kommer alltid att minnas den stunden. Det var ögonblicket då den invaderande, ovälkomna förgöraren initialt fick ett ”fysiskt ansikte”, ett synligt bevis på att en fantastisk människa, ett lika oförstående som oskyldigt barn,  drabbats av cancer…………

Våra reaktioner? Det existerar i dagsläget inga kända termer, inga tillräckligt målande ord, för att kunna göra våra reaktioner rättvisa. Därför avstår jag……………..
******

Den oväntade insikten då?

Det finns ingen särskild anledning egentligen. Ingen enskild aspekt som jag kan sätta fingret på. Men…

Valet…

Jag förmår inte kunna blunda för en situation som ter sig uppenbar: Det spelar roll.

Gud förbjude att jag ens skulle komma på tanken att föra fram politiska diskussioner och argument i detta forum!

Men…

Min intuitiva känsla berättar att färgen på blocket som får flest röster kommer att ha betydelse för oss aningslösa medborgare.

Därför kommer jag nu att bänka mig framför TV:n med en lika spänd livskamrat och en sovande, intet ont anande, ”förstavalsupplevare”……….

 ******
Datorn som ”sedan urminnes tider” varit ett onödigt och energispillande irritationsmoment för oss är nu äntligen utbytt – och tvångskommenderad ner till vår kylslagna nedervåning…. Därmed torde väl ovissheten i funktionsdugligheten vara borta…? 
 
Amor Vincit Omnia    Hanna är kärleken….

/ Pappa Niklas

Read Full Post »

Older Posts »