29 september…..  
 

Skrivandets välsignelse………………..
 
 
 ******
 
Idag har jag fått tillfälle att återigen diskutera skrivandets roll och betydelse för/ i min bearbetningsprocess mot något som kan liknas vid ett liv ovanför ytan. Med anledning av detta sökte jag ikväll efter den mest bekväma sittställning som min allt annat än ergonomiskt riktigt utformade stol kunde erbjuda och författade några enkla tankar parade med Sharmas guldkorn.
 
******

”Att skriva ner saker och ting är en oerhört viktig övning när man vill utforska sig själv. Munkarna som jag träffade i Himalaya lärde mig att det är ovärderligt att skriva dagbok varje dag. Den övningen förändrade mitt liv. Precis som man kan lära känna en annan människa genom djupa samtal med honom eller henne lär man känna sig själv genom skrivandet om man skriver dagbok varje morgon. Jag kom underfund med vad jag ville och vad det var som hindrade mig från att leva mitt största liv. Min dagbok blev en plats där jag kunde bevara det jag lärde mig, en möjlighet att bearbeta främmande känslor som blockerade mig och ett redskap för att uttrycka den livsfilosofi som jag lovade mig själv att jag skulle följa. Dagboksskrivande kan alltså vara fantastiskt bra för känslomässig befrielse och läkning, men det är också en intellektuell aktivitet. Och just nu vill jag att du ska vända intellektet ryggen och närma dig med ditt hjärta. Jag vill visa dig vägen från förnuftet till dina känslor. Du har levt hela ditt liv i förnuftet – och vart har det lett?” (R. Sharma)
 
******

Sharmas enkla men ack så kreativa tanke med att låta läsaren följa med på en outtalad egen inre resa smart utformad som en fiktiv dialog mellan en upplyst ledsagare och dennes  – ivrigt trängtande efter kunskap – lärjunge, lämnar sannolikt ingen oberörd. Kanske beror detta på hans innovativa dramaturgiska berättargrepp där den fiktiva ledsagaren, troligtvis Sharma själv (?) genom att avkräva ett aktivt lärande i form av ideliga frågor, successivt och gradvis låter sin lärjunge (läsaren?) själv finna svaren på vägen mot det slutgiltiga målet: upplysningen eller sanningen. I min uppfattningssfär och upplevelsevärld är det uppenbart så.
 
Genom citatet i inledningen låter han sitt (förmodade) alter ego Julian Mantle förmedla hans egen syn på skrivandet som ett fenomen eller ett redskap mot självutveckling och kanske även självförverkligande…(?)…
 
För mig har dagboksskrivandet sannolikt varit en förutsättning, eller i varje fall en väsentlig parameter, för/i min ”tillfrisknandeprocess” (vilket egentligen är ett missvisande, ett alldeles för starkt positivt ord.)
Och när min guru inom livsåskådning och livsfilosofi poängterar essensen i skrivandet blir känslan som dominerar mina sinnen när jag tänker tillbaka på det snart ett år som jag varje kväll känt att jag har behövt samla mina tankar, mina upplevelser, i sanning…….angenäm eller tillfredsställande. Jag har nog faktiskt varit på rätt spår ända från början…..
 
Och ”på köpet” som en lika oväntad som välkommen bieffekt har jag vunnit större insikt om människan Niklas Liliequist. Men likväl…min högsta önskan, min största, mest ursprungliga dröm, vore att denne Niklas Liliequist för alltid skulle vara en ”John Doe” för mig. Ingenting kommer naturligtvis (aldrig någonsin!) att ändra på det.

Amor Vincit Omnia    Hanna är kärleken….

/ Pappa Niklas

Read Full Post »

28 september…..forts 
 

För alla oss som helt eller delvis missade ”Sommarpratarna” igår kommer programmet i repris på kanal 1 klockan 16.55 idag. Thomas Sjödin med flera ger då sin syn på hur det skulle kännas att mista ett barn. Jag kommer att titta.

Amor Vincit Omnia    Hanna är kärleken….

/ Pappa Niklas

Read Full Post »

27 september…..  
 

Är det möjligt att leva ett fullödigt och vaket liv i det olyckliga skick världen är i?……….. 
 
Är svaret på den frågan så enkelt som att ”bara” lyckas finna sin livsuppgift och implementera denna i sitt liv?
 
 ******

”Du måste sluta tänka på att finna din livsuppgift. Koncentrera dig på att lära känna dig själv. Riv fasaden som du visar upp för världen och ta itu med det inre arbete som krävs för att ta reda på vem du verkligen är. Inrikta dig på att bygga upp en relation till dig själv igen. Lär känna dina djupaste och sannaste värderingar. Ta reda på vad du tycker om och vad du prioriterar – inte det som andra lärt dig är viktigast, utan det som betyder mest för dig själv. Ta reda på vad som verkligen gör dig lycklig.” (R. Sharma)

  Min egen övertygelse korrelerar till fullo med Robin Sharmas!
  
******
Idag inträffade en – med nödvändig distans och reflektion – märklig händelse. I egenskap av blomsterbud steg jag in i S:T Nicolai kyrka i kärnan av Halmstad. Kyrkan låg öde så när som  på en ensam kvinna som i vad som såg ut som ett behagligt tempo gav stengolvet en föga nödvändig men sannolik obligatorisk daglig omgång våttorkning. Som vän av ordning undrade jag smått försynt hur jag skulle göra för att kunna placera de vackra blomsterarrangemangen i andra änden av det våta stengolvet nära altaret. Hennes svar syntes mig komma omedelbart men ändock med en air av förvåning: ”Bara gå du över golvet, det gör inget.”

Jag svarade att jag tyckte det vore synd eftersom hon precis hade blivit färdig, och det var då hon levererade sitt svar som senare kom att förbrylla och dominera mina tankegångar: 

”Du är FÖR snäll!” Människor som du blir utnyttjade!”

 ?

”FÖR snäll???”

Kvinnan fortsatte sedan sitt resonemang med att poängtera hur de flesta inte ens öppnar munnen under det att de obekymrat klampar fram och lämnar grådaskiga fotspår i det tidigare glänsande, spegelblanka stengolvet. Jag förstod intuitivt att hon bland andra syftade på blomsterbudet som jag avlöste eftersom jag hann se hur hon (blomsterbudet – tillika ägaren – från en annan blomsteraffär i Halmstad) med osynliga skygglappar gjorde sitt friktionsfria in- och uttåg ur kyrkan utan att yppa ett enda ord till kvinnan i kyrkan…..

Detta belyser ett nutida medmänskligt problem på ett ypperligt sätt: Var finns värmen? Omtanken? Kärleken och respekten till vår nästa…………

Jag replikerade kvinnan i kyrkan genom att förmedla min sanna övertygelse om att människan inte kan vara FÖR snäll, men att det tyvärr finns människor som tar tillfället i akt att missbruka vederbörandes goda intentioner. Till min stora glädje höll kvinnan med mig!  Visst är det vackert med koherens i kyrkan!?!

Men hur kunde denna för mig helt okända kvinna läsa mig så rakt upp och ned efter en enda yppad mening? Är jag så förutsägbar? Eller handlar det om andra, djupliggande orsaker…?
******

Vi har förvisso olika värderingar, olika livsfilosofier, olika tillvägagångssätt att närma oss livet på. För mig handlar det om att följa min egen ”unika” livsfilosofi, min värdegrunds rättesnöre eller helt enkelt min moraliska ledstjärna.

Ett väsentligt led i processen mot det självförverkligande som det de facto måste vara att lyckas synliggöra sin unika livsuppgift, är som Sharma också belyser, att arbeta med sin relation till sig själv – att helt enkelt gå inpå djupet och på riktigt lära känna sig själv. Om detta har jag förvisso reflekterat vid flera tillfällen redan……..

Men…Handen på hjärtat nu: Vem vill egentligen leva en annan människas liv? Min bestämda uppfattning är att vi framförallt i västvärlden har kommit att ingå i en schabloniserad verklighet, som hjärntvättar oss med lockrop om och slagord som ”Rikare, större, smalare, bättre, mer solbränd, muskulösare et cetera, et cetera”. Likt flyende lämlar kastar vi oss oreflekterat in i det allt snabbare roterande ekorrhjulet i vår förblindade jakt på allmännyttans – läs medias – neonblinkande budskap om ytlig framgång. Min definition av samma fenomen är tom, falsk och förgänglig lycka……..

Att eftertrakta och uppskatta vackra materiella ägodelar är naturligtvis inte av ondo per se. Men det är i en situation där vi blir ”slavar under våra ägodelar” som vår livsfilosofi med all önskvärd tydlighet är på väg att spåra ur, vilket Sharma också poängterar. Varför denna ständiga, oavbrutna och betydelselösa strävan efter mer…? När vi en gång till syvende och sist befinner oss på vår osvikliga dödsbädd: Då kommer sannolikt våra tankar att vandra bland fenomen och företeelser som härleds till allt annat än av materiell art…….!

 
******

”När du föddes var du helt orädd. När du föddes var du helt igenom fulländad”…”Barn har mycket bättre förutsättningar än vuxna att lära oss det vi behöver.”…”På många sätt är barnen våra lärare. De vet mycket, mycket mer än vi tror dem om.”…”Som spädbarn är vi verkligen fullkomliga. Vi har inte tappat kontakten med den kraft som har skapat världen.”

”Jag tror att meningen med människans liv är att vandra den här vägen mot det stora självuppvaknandet och att återvända hem till den du en gång var.”…”Som litet barn var du fylld av förundran och helt öppen för livet. Du befann dig då nästan i ett tillstånd av upplysning (att vara upplyst är att bestå helt och hållet av ljus – den som helt och hållet består av ljus hyser inga skuggor, ingen mörk sida, ingen rädsla, ingen vrede, inget agg och inga begränsningar).”

Där väntar Hanna på oss. Om sjutton dagar har ett år passerat sedan Hanna åter blev omsluten av varmt, rent ljus. En dag kommer vi att återförenas. Jag måste erkänna att det känns harmoniskt att inte längre vara rädd för döden. Det är ju då allt börjar……………………………………

 

 ******
Hörde precis Thomas Sjödin på TV prata om hur det skulle kännas att mista ett barn. Och just så känns det, sa han……Thomas Sjödin är sannerligen en klok man.

Amor Vincit Omnia    Hanna är kärleken….

/ Pappa Niklas

Read Full Post »

25 september…

 
Speglarna………… 
 
 
******
Alla vi som har fått ynnesten, den ultimata förmånen och outsägliga glädjen och lyckan att ha välsignats med egna barn – att få bli förälder – torde vara rörande överens om en sak:
 
Barnen är en del av en själv. En väsentlig del. Den viktigaste…
Livgivande, harmoniserande små speglar som enkom genom sin blotta existens återspeglar sina föräldrars fantastiska inneboende potential, som vore de lika självklara som ofrivilliga och ovetande representanter för allt det vackra, oskuldsfulla, genuina och hoppfulla inom oss. Förvisso kan vi tillskriva våra barn allt detta!
När så en spegel i en tragedi av oändliga mått slås i spillror, tillintetgörs, inträffar en organisk-mental-emotionell härdsmälta hos den reflekterade spegelbilden…..Emotionell kaos.
Vår referens, vår fasta punkt, som vi omedvetet har tagit för givet alltid skulle finnas där att återspegla allt det vackra inom oss, har lösts upp, abrupt ryckts ifrån oss, och istället ersatts av en tom, intetsägande och uttryckslös vägg………
 
??????
Vem är jag? Vad är jag? Varför är jag?
Min ledstjärna finns inte längre….
Den tidigare så stabila känslomässiga plattformen har rämnat…..
 
Det kanske bara är jag, min unika upplevelse, men för mig ger detta en glimt av det perspektiv i vilket Hannas betydelse för oss ska sättas in. Hon frammanade per automatik och genom sin blotta närvaro, enbart själva tanken på henne, de ädlaste, mest ursprungliga känslor av kärlek, av glädje, av ömhet, av entusiasm och inspiration hos oss alla.
 
En förhoppning jag när är att dessa mina regerande tankar ska kunna bidra till en fördjupad och förstärkt förståelse för och kunskap om vår – alla vi föräldrar till sagolikt vackra änglabarn – livssituation, om våra nya liv. Att försöka förstå och sätta sig in i en kvarlämnad förälders ohyggliga sinnesstämning är sannolikt inte omöjligt att göra. Det går förmodligen att i mångt och mycket föreställa sig  – att man helt enkelt applicerar scenariot i sitt eget liv – hur fruktansvärt och tragiskt det skulle vara. Men att verkligen, på en fördjupad nivå, kunna nå insikt om vilka krafter som sätts i rullning, hur livet plötsligt drabbas av ett jordskred som får världen att rämna, hur allt som varit gott i ens liv i ett enda ögonblick pulvriseras till ouppnåeligt stoft, är naturligtvis omöjligt för den oinvigde, för den – som det i en vacker värld borde vara – lika naturligt som lyckligt ovetande individen………….

Kanske är detta bara helt obegripligt svammel från en emotionellt och psykiskt stukad pappa………………………..
 
******

Var rädda om era speglar. Ta inte deras närvaro för givna. Att stirra på väggen på tomrummet efter en spegel som avlägsnats från sin plats är…outhärdligt.

 

   Amor Vincit Omnia    Hanna är kärleken    

Glöm aldrig det.

/ pappa Niklas

Read Full Post »

23 september…

 

Är det möjligt att leva ett fullödigt och vaket liv i det olyckliga skick världen är i?……….. 
 
 
******

Det lät som ett hundskall. Nog lät det väl som ett hundskall? Abrupt väcktes jag ur min dvala, ur mitt ytliga, tillfälliga sömnliknande tillstånd. Väckt av ett ljud som närmast kan liknas vid ett torrt, skällande skall. Ihåligt. Avhugget. Som ett eko i en dröm där medvetandenivån plötsligt övergått i ett stadium mellan dröm och verklighet. Verklighet? 

Där hördes ljudet igen. Från mitt semivertikala läge i den obekväma soffan krävdes en mäktig kraftansträngning med bistånd av all tillgänglig energi, för att väcka mina slutkörda, för tillfället slumrande sinnen ivrigt törstande efter vila, efter rekreation. Min förmåga att uppbära någon form av lokaliseringsförmåga i det omgivande dunklet,  var naturligtvis avhängig hur framgångsrik utgången av mina sinnens väckelseprocess var.

Jag tvingades kväva en väntad gäspning, så ännu en, innan jag insåg varifrån det metalliska ljudet härstammade. Sovrummet.

Inte det. Inte nu. Inte igen. Inte Alva också…

Falsk krupp………..

******

Såväl Hanna som Sara har haft samma åkomma. Vi borde således vara vana. Förberedda. Men likväl står man där som ett frågande…….ufo…..

Naturligtvis innebär detta en oerhörd kraftansträngning för Alva. Korta stunder av sömn ackompanjerad av ljud som kan liknas vid pågående arbete i vilket sågverk som helst avbryts nästan planlagt av den obehagliga, omisskännliga metalliska hostan…hundskallet….

Det lika märkliga som otroliga och makalösa är att när Alva vaknar påföljande morgon är hon till synes helt…opåverkad. Medan Kicki och jag motvilligt och pliktskyldigt masar oss upp ur den till slut varma, sömnbringande sängen finner vi en leende, jollrande sjumånaders mirakelflicka som alldeles uppenbart är helt opåverkad av nattens kraftödande vedermödor! Otroligt!
Våra tjejer………

 ******

 Återkommer med mina reflektioner kring frågan i inledningen….

   Amor Vincit Omnia    Hanna är kärleken    

/ pappa Niklas

 

Read Full Post »

21 september…
 
Om människors betydelser i våra liv…
 
 
******
 
Tisdag. Hur länge ska tortyren pågå, hur länge ska vi överösas av politiskt ältande som inte leder någon annanstans än i cirklar…? Samma argument, ofta också av samma människor – samma statsvetarexpertis – förs fram i en TV-tablå som vackert formats efter den aktuella situationen. Det gäller att smida medan järnet är varmt: Det verkar ytterst handla om försök att suga ur varje droppe av många gånger onyanserade argumentsutbyten i den brännheta politiska debatten. Och…det värsta är att jag egentligen inte vet vad som stör mig mest: Att de särla debatterna kliver in i våra vardagsrum eller det faktum att jag närmast slaviskt följer dem………………………..
 
Den politiska – parlamentariska – ovissheten, och med denna den automatiska otryggheten, som jag upplever att vi befinner oss i har sannolikt bidragit till min känsla av försämrat välbefinnande. För oss samtliga medborgares skull hoppas jag på en snar lösning även om denna sannolikt kommer att lämna en fadd eftersmak efter sig, egentligen oavsett innehåll…

******
 
”Jag tror att meningen med våra liv är att utvecklas till våra största jag och minnas sanningen om vilka vi är innerst inne. Livet kommer att stödja dig i varje skede av denna strävan. Du kommer att få möta människor, händelser och prövningar som hjälper dig att ta fram mer av din strålglans och hitta mer av dina möjligheter. Lärdomarna är inte alltid lätta att erövra. Lidande har alltid varit ett redskap för djup andlig utveckling. De som har utstått stora lidanden är ofta de som utvecklas till stora människor. De som har blivit djupt sargade av livet är ofta de som kan känna andras smärta på ett ögonblick. De som har upplevt motgångar blir ödmjuka och därigenom mer öppna, mer medkännande och äkta…”
 
 
******
 
När Robin Sharma vackert innovativt som ovan låter framföra sina djupa budskap i skepnad av sin fiktiva huvudperson och guide tillika alter ego (?) Julian Mantle, kan man som aktiv läsare inte göra annat än att via reflektion genomföra en omedelbar implementering av budskapet i det egna kunskapstörstande – sanningstörstande – medvetandet. När Julian Mantles röst kommunicerar Sharmas ord lyssnar man. I varje fall gör jag det!
 
Min avsikt med att återge citatet ovan är inte att försöka framhäva människors – som likt oss tvingats till ett lidande av kolossala mått – förträfflighet och automatiskt tillhandahållna andliga egenskaper (titta istället på raden i fet stil). Ingen människa kan transformeras från att domineras av egenskaper som självgodhet och ”kaxighet” till att bli ödmjuk utan aktiva ”ansträngningar” såsom reflektion och begrundande och därigenom uppnå någon form av självinsikt. Detta är min absoluta övertygelse. Den korta erfarenhet jag har i sammanhanget ger dock tydliga exempel på hur drabbade föräldrar ofrivilligt och omedvetet är fantastiska ambassadörer för oss övriga. Insiktsfulla, godhjärtade, ödmjuka och…äkta.

Det vore naturligtvis orimligt att se på sig själv med samma glasögon. Förmätet och uppenbar stor brist på ödmjukhet. Däremot har vårt outsägliga lidande, vår förtvivlan, skapat en surrealistisk värld, en bubbla, som nästan automatiskt utestänger trivialiteter, ytliga företeelser, som vi inte längre har förmåga att absorbera. Även vi kan dock inse att detta faktum, denna nya livssituation, kan ”avskräcka” folk. Inte nödvändigtvis för att de inte längre vill ha en relation med oss, utan snarare för att de inte riktigt vet (har de sociala redskapen) hur de ska bemöta oss – man kanske inte heller känner sig bekväm i situationen.
 
Sanna Nova Emilia belyser träffsäkert fenomenet ur ett psykosocialt perspektiv:
 
”Människor kommer in i våra liv av en orsak. För att fylla ett behov som vi medvetet eller omedvetet gett uttryck för. Av samma anledning finns vi till i många andra människors liv, för längre eller kortare tid. För att lära. För att växa. För att dela. När en relation tar slut så gör den det för att våra behov har stillats, eller för att nya behov uppstått som inte kan tillgodoses, vilket sker när vi växer och utvecklas. Då sänds nya tysta böner ut i universum och nya människor kommer i vår väg.”
 
                                                       (ur ”Bara ett andetag bort” )

Förvisso är det så. Det är annars vanligt att vi behöver ha en särskild anledning till att höra av oss till varandra. Sannolikt kan de flesta av oss känna igen oss i resonemanget.

Vänner kommer och går. Några få består. Det blev plötsligt en oavsiktlig vers märkte jag!

Jag behöver egentligen inte vidga resonemanget ytterligare eftersom jag tycker att Sannas beskrivning är heltäckande. Hennes teorier har verkligen besannats i våra liv under de senaste tre åren! De ”tysta böner” som vi omedvetet har sänt ut i rymden har sannerligen blivit åhörda och många nya enastående människor har introducerats i våra liv. Sannolikt för att fylla våra nya behov och innersta önskningar. Vår gemensamma förhoppning är att även vi när samma betydelse i dessa människors liv.
 ”Sorgen blev även till en sorg över alla de vänner jag förlorade, samtidigt som jag idag är fullt medveten om att det var en nödvändig del av upplevelsen. Jag är inte längre den jag var. När vårt inre förändras så förändras våra yttre omständigheter. Vissa famnar måste stängas för att andra famnar ska kunna öppnas ifrån ett okänt och helt oväntat håll.”  
                                                  (a.a.)

Ännu ett citat av Sanna, denna gång liksom bara för att beskriva, poängtera och illustrera min egen upplevelse och successiva uppnådda insikt.
 
******

Tidigare ikväll visades en för oss ny reklamfilm för Barncancerfonden. Det var inte den förväntade med fyra föräldrar bakom fyra stolar där endast tre av dessa bär upp varsitt barn. Nej, detta var en variant på de tidigare, där stolarna nu var ersatta av blåfärgade sittkuber…Är det någon som känner till bakgrunden till varför denna visas?

   Amor Vincit Omnia    Hanna är kärleken    

/ pappa Niklas

                          

Read Full Post »

19 september…..  
 

Troligt slut på datorstrul och oväntad insikt….
  
******
Hannarummet… 

Under den emotionella prövning som genomgången av vår älskade dotters tillhörigheter och egenhändigt skapade fantasifulla kreationer, i sanning kan definieras som, var det speciellt ett föremål som i samma ögonblick insikten om vad det de facto var implementerades i vårt medvetande, höll på att starta ett okontrollerat gatulopp i hjärtat:

Hannas hår….Hannas riktiga hår………

En fasansfull eftermiddag i december 2007 förekom Kicki samtliga destruktiva, celldödande, mediciner som inom kort skulle sättas in för att i ett – som vi har tvingats inse i efterhand – fåfängt och pliktskyldigt försök att åtminstone förlänga längden på vår oersättliga prinsessas förutbestämda liv. I något som vi då uppfattade som ett ohyggligt ögonblick tog Kicki tag i en ledsen Hannas långa, tjocka hårman och klippte helt sonika av denna utmed nacktrakten. Tillvänjning. Helt enkelt för att minimera de traumatiska känslorna av att förlora en del av sin identitet, som det automatiskt innebär för en femårig flicka att bli av med sina hårlockar.

Jag kommer alltid att minnas den stunden. Det var ögonblicket då den invaderande, ovälkomna förgöraren initialt fick ett ”fysiskt ansikte”, ett synligt bevis på att en fantastisk människa, ett lika oförstående som oskyldigt barn,  drabbats av cancer…………

Våra reaktioner? Det existerar i dagsläget inga kända termer, inga tillräckligt målande ord, för att kunna göra våra reaktioner rättvisa. Därför avstår jag……………..
******

Den oväntade insikten då?

Det finns ingen särskild anledning egentligen. Ingen enskild aspekt som jag kan sätta fingret på. Men…

Valet…

Jag förmår inte kunna blunda för en situation som ter sig uppenbar: Det spelar roll.

Gud förbjude att jag ens skulle komma på tanken att föra fram politiska diskussioner och argument i detta forum!

Men…

Min intuitiva känsla berättar att färgen på blocket som får flest röster kommer att ha betydelse för oss aningslösa medborgare.

Därför kommer jag nu att bänka mig framför TV:n med en lika spänd livskamrat och en sovande, intet ont anande, ”förstavalsupplevare”……….

 ******
Datorn som ”sedan urminnes tider” varit ett onödigt och energispillande irritationsmoment för oss är nu äntligen utbytt – och tvångskommenderad ner till vår kylslagna nedervåning…. Därmed torde väl ovissheten i funktionsdugligheten vara borta…? 
 
Amor Vincit Omnia    Hanna är kärleken….

/ Pappa Niklas

Read Full Post »

17 september…..  
 

Datorstrul och Hannas leende….
  
******
När jag häromdagen öppnade en bok jag endast ögnat i tidigare ramlade ett foto ur. En bild av en leende, nej skrattande, liten flicka uppenbarade sig framför mina av överraskning uppspärrade ögon. Hanna sju år. Just denna dag. Bilden är tagen av Saras förskollärare på lekplatsen Sagoängen (vackert så det förslår) 1 juni 2009, på Hannas födelsedag, sju veckor innan hjärnblödningen slog sönder hennes mobilitet.
Fortfarande kvar i boken fanns ytterligare två fotografier från samma tillfälle, varav det ena tydligt illustrerar en stolt faders gränslösa kärlek till sin dotter i det att pappan leende, sittandes på knä, tycks viska något glädjande eftersom responsen från dottern är omedelbar och i form av ett besvarat leende….Oändlig lycka. Obeskrivlig glädje. Hoppfullhet. Fatal förtvivlan, sorg och saknad. Hur kan EN bild frambringa så diametralt vitt skilda känslor?
 
Idag blev det så äntligen gjort. Genomgång av Hannas tillhörigheter som till synes planlöst låg utspridda över golvet till bastuutrymmet i väntan på att få imaginärt liv och samtidigt väcka ofantliga, oåterhållsamma känslostormar hos dem som satt de materiella minnenas ägare och kreatör till livet. Minnen återuppväcktes. Upplevelser och tårfyllda och glädjefyllda ögonblick avlöste varandra. Påtagliga bilder av en tid som flytt men som för alltid etsats in – bränts in – i våra hjärtans innersta, våra allra mest sköra, delar, extremt lättpåverkade och känsliga för minsta lilla förnimmelse av vår outsägligt högt älskade dotter.
Tårar som skapade översvämningar i de annars vid det här laget så utvidgade tårkanalerna. Tårar som inte kunde hållas borta eftersom de kanske mer än något annat bär vittnesbörd om betydelsen som Hanna haft och naturligtvis fortfarande har i våra liv. Tårar och känslor som likt en  – horribel och olycklig men ändå illustrativ metafor– tsunami, kan slå till lika oväntat som – i relation till varandra – kraftfullt hos en konstigt nog fortfarande oförberedd förälder.

Men det kan faktiskt vara så att vi omedvetet söker efter företeelser som vi implicit vet kommer skapa omvälvande reaktioner i vårt inre. Och anledningen är sannolikt att vi så vansinnigt längtar efter – nästan in absurdum behöver få känna, måste få uppleva, Hannas omedelbara närhet, något som på ett slags abstrakt och surrealistiskt sätt sker när minnesbilderna intar, fullkomligt tar över vår medvetandesfär. Vi återupplever för vårt inre situationen som minnesbilden skapar! 
 
En av mina största och viktigaste levnadsförebilder (eller livsfilosofer) Robin Sharma ger sin version av liknande fenomen:

”Känslorna är öppningar till själen – du måste acceptera dem och tillåta dig att uppleva varje känsla fullt ut. Känslor är bärare av viktig information, och om du utforskar dem fullständigt kan de utveckla din självkännedom.”

”Att förneka dina känslor är att förneka en naturlig del av dig själv. Att låtsas att du inte känner det du känner är mycket skadligt för både kropp och själ. Om du undertrycker dina känslor leder det till ohälsa.”

Lev ut känslorna så går du bort ifrån ohälsa! Låter precis som mitt recept, min medicin……….

 

Rummet känns således idag som en plats dit vi kan gå och tillåta oss att ge våra känslor den plats de såväl och innerligt behöver. ”Hannarummet” har blivit ett levande rum som hela familjen kan samlas i och bara vara…..Det känns…bra.
******

Datorn är ett irritationsmoment för oss. Opålitligheten och ovissheten i om den behagar fungera eller ej drar onödig och ovälkommen energi från oss. För tillfället fungerar den igen…….
 
Amor Vincit Omnia    Hanna är kärleken….

/ Pappa Niklas

Read Full Post »

15 september…
 
 
Uppdatering…
 
******
 
Jag kanske inbillar mig, men min annars ganska bristfälliga intuition berättar att det finns ett intresse av att få aktuell information om Hannas Minnesfond. I dagarna passerades fantastiska 50.000 KRONOR! Femtiotusen svenska kronor att fördela till familjer med omänskliga, förtvivlade livssituationer, där föräldrarna inte ens kan stava till att ta ett eget initiativ än mindre omsätta ord i/till handling. I detta kaotiska sammanhang saknar den inblandade just detta – sammanhang – och besitter inte längre minsta strimma till förnuft eller handlingskraft. ”Det här händer inte oss!!!???”  Handlingsförlamningen slår till nästan lika omedelbart och skoningslöst som källan till den uppkomna samtida dystopin; Cancermonstret. Tumörhelvetet. Den djävulska, lömska och okontrollerade celldelningen.
 
Vi har haft ett namn på en flicka, egentligen ända sedan i början av juni. En flicka som även hon drabbats av någon av alla de skepnader som det lömskt innovativa cancermonstret tycks kunna ikläda sig. Av olika anledningar har vi ännu inte fått möjlighet att stötta henne med medel ur fonden, där den senaste orsaken är avhängig flickans nyligen genomförda transplantation. Eftersom kommunikationen hittills enbart har upprätthållits via kuratorn på avdelningen har vi heller ännu inte kommit i direktkontakt med vare sig flickan eller hennes familj. Därför kan jag inte ge någon information om hennes aktuella hälsa och av samma anledning vill jag inte avslöja hennes namn. Men i samma ögonblick vi får ”grönt ljus” kommer vi att agera och inte långt därefter kommer jag att ge en förhoppningsvis adekvat och utförlig redogörelse i detta forum.
 
Kuratorn på Länssjukhuset i Halmstad har dessutom fler namn på barn som kan bli aktuella. Tyvärr……………

Vad som händer på BUS i Lund står vi lika frågande inför som alla andra. Eftersom det var där Hanna fick sin  – verkningslösa – behandling var det naturligt för oss att även inkludera det sjukhuset för att där finna barn och familjer i trängande behov av hjälp och stöd för att kunna förgylla tillvaron, åtminstone för stunden. Vi har dock ännu inte hört någonting därifrån……………
 
Sidan ”Hannas Minnesfond” är nyligen uppdaterad. Jag kommer som sagt ALDRIG att kunna återgälda alla er som har bidragit till Hannas Minnesfond. Det är på något sätt det yttersta beviset – den mest kärleksfulla handling – för en synlig vilja att bevara och om inte levandegöra så uppmärksamma Hanna och hennes uttalade önskan som hon närde intill slutet: Att hjälpa behövande barn. För mig som hennes obeskrivligt och gränslöst stolta pappa är det en kärleksgest som träffar de mest intima och vitala delarna av mitt brustna hjärta.
 
******
Imorgon hoppas jag kunna finna nödvändig inspiration till att förmå skriva ner det som jag just nu går och grunnar på….
Med intentioner om att således återkomma under morgondagen…
 
Amor Vincit Omnia    Hanna är kärleken….

/ Pappa Niklas

Read Full Post »

14 september…..  
 

 Elva månader….
  
******

”Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig; Varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela….varje människas död förminskar mig, ty jag är innesluten i mänskligheten; och sänd för den skull aldrig bud och fråga för vem klockan klämtar: Den klämtar för dig.”

Poeten John Donnes målande beskrivning av människan, tillika en närmast implicit metafor för mänsklighetens potential,  är egentligen genialisk i all sin enkelhet.

Universum är i sanning ett häpnadsväckande system av sammanflätade och sammanhängande komponenter där precis allt står i symbiosisk relation till varandra. Allting påverkar och allting påverkas av varandra. Om detta råder inte längre några tveksamheter. Kvanfysiken har krattat gången, öppnat upp för ett helt nytt pespektiv – egentligen ett nytt paradigm – på vår världs beskaffenhet, på att allt vi ser omkring oss, allt vi har förmåga att uppfatta, allt vi endast kan ”gissa ”oss till är…energi. 

 ******

Vi närde avsikter om att göra ett aktivt försök att bestiga ett emotionellt och psykiskt berg idag. Kicki ville det. Jag kände att det skulle kunna vara rätt tillfälle. Bastuutrymmet. En plats som omedvetet kommit att förvandlas till ett oorganiserat altarrum. Något vi absolut INTE önskar eller i vår vildaste fantasi heller VILL ha! Vi har insett nödvändigheten i att närma oss de oersättliga skatter som rummet gömmer och som endast Kicki och jag har kartan till. De enda i hela världen. Hannas föräldrar. Hennes av outsäglig saknad trasiga mamma och pappa………..

Här inne finns Hanna kvar. Alla de fysiska, materiella, alster som Hanna själv skapat och som minner oss om en fantastiskt kreativ, innovativ och fantasifull liten människas innersta intressen och glädjeämnen! Rummet huserar över unika fotografier – unika för att prinsessan på bilderna aldrig kommer att kunna förändras, aldrig ses åldras, eftersom Världsalltet valde att trycka på STOP-knappen och förhindra en dylik utveckling. Mjukisdjur, kläder, filtar och leksaker som alla doftar av Hanna. Tror vi. Hoppas vi. VILL VI!!! Men sanningen är nog snarare den att det är en fåfäng och desperat önskan….

Lokalen hyser allt som är kvar av en enastående älskad och vansinnigt saknad flicka som av någon lika oförklarlig som smärtsamt slutgiltig anledning skulle ses förtvina bort. Bort från sin medfödda roll som levande organism – människa – full av inspiration, entusiasm och, inte minst, kärlek. Bort från sina vänner, från sin familj. Bort från livet………åtminstone livet här på jorden……

Idag var dock ingen bra dag för detta.

 ******

 ”…varje människas död förminskar mig..”…

Donnes uppenbara övertygelse gör att jag inte kan motstå möjligheten/frestelsen att ställa FRÅGAN: Den i sammanhanget lika självklara som retoriska frågan:

”Hur litet måste inte fastlandet – det hela – vara nu när Hanna (och NI andra änglabarn) plockats bort från sin givna plats…?

Amor Vincit Omnia    Hanna är kärleken….

/ Pappa Niklas

Read Full Post »