Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2011

Valborgsmässoafton 30 april……
 
 
Om att ge tillbaka…
 
Hannas Minnesfond.

 

En tioårig flicka. Ännu ett barn som skoningslöst intagits av sin inkräktare. Utan pardon. Utan samvete. Denna tioåriga flicka fullbordar kvintetten barn som vi genom Hannas Minnesfond givits möjlighet att ge ett ekonomiskt bidrag till. Sidan är nu också uppdaterad. 

  
 Rött hjärta

 Familjen Liliequist önskar alla en riktigt avkopplande avslutning på denna vädermässigt tilltalande Valborgsmässoafton. ”Massmis med!”
 
 
 Rött hjärta   Amor Vincit Omnia Rött hjärta Hanna är kärleken Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta Så självklart… Rött hjärta
 
 
 
/ Pappa Niklas

Read Full Post »

28 april……
 
 
Om begravningen och om en tärande upplevelse om att ha blivit särbehandlad i negativ bemärkelse …
 
 
 
Tonerna från BEP:”Where is the love” tonade precis ut. Samma scenario varje gång: Jag kommer på mig själv med mina gammelmansögon fyllda av tårar sprungna ur en källa fylld med berörande känslobetingelser. Texten. Parad med en vacker på gränsen till vemodig melodislinga. Resultat? En berörd, vuxen man. Återigen: Musiken som kanal till häpnadsväckande känslostämningar – och upplevelser.
 
Kanske är det så att musik med denna kanaliserande egenskap och förmåga möjliggör för individen att som i trans ta sig tillbaka till en tid i det förflutna som det aktuella musikstycket anspelar på? Troligtvis är denna övertygelse en primär anledning till varför jag inte är emotionellt förberedd på att återuppleva begravningsceremonin…Minnesbilderna från denna är milt sagt fragmentariska. Fragmentariska på gränsen till pulveriserade. Utan att ha dämpat min sinnesnärvaro på kemisk väg har sannolit den enorma känslopåfrestningen per se agerat förlamande på mina sinnen.
 
”Air” inledde den yttre avskedsföreställningen. Vanlig i sammanhanget, ingen koppling till Hanna. Men vilken oerhörd inneboende kraft denna melodi har för att skapa vemod. Nästan otäckt påtaglig.
Den därpå följande sången är dock så intimt förknippad med Hanna att det borde sättas likhetstecken mellan dem: ”Sång till friheten”. Björn Afzelius hade ersatts av Anneli Andersson som själv har förlorat ett barn till änglaskaran. I samma sjukdom….När Anneli med sin underbara stämma gav extra trovärdighet åt sången jag varje kväll sövde Hanna med måste slöjan mellan dimensionerna tillfälligt ha varit undandragen – omintetgjord! Närheten och öppningen synliggjorda genom musiken!
 
Minuterna senare när hela den närvarande folksamlingen stämde upp i ”Sjörövarfabbe” log förmodligen Hanna sitt bredaste – och med stort överseende – leende. Hennes sång som hon i sin ensamhet ofta satt och sjöng på liksom för sig själv, liksom för att visa världen vilken lycklig flicka – människa – hon ändå var. Ända till sjukdomen berövade hennes orala förmåga.
 
När nästa musikstycke hördes inträffade ett av de fåtaliga ögonblick från ceremonin som jag faktiskt kommer ihåg. Återigen var det Anneli som gav sången evigt liv genom hennes sätt att förmedla och leverera en sång till sina emotionellt påtagligt närvarande och påverkade åhörare. ”Lilla Fågel Blå”. Texten. Så illustrativ. Så…sann. Ännu en av ”Våra” sånger. När Anneli mot slutet av sången utbytte ”Lilla Fågel, lilla fågel Blå” mot ”Lilla Hanna, Lilla Hannagull” då, om inte förr, insåg vi vilken genomgripande förlust vi alla hade lidit. Det förvånar oss inte att Hannas favoritfärg som genom ett trollslag precis innan sjukdomen slagit klorna i henne, hade ändrats från rosa till…blå. Hon ÄR ju Lilla Fågel Blå.
 
Efter avrundningen när Anneli med omisskännlig känsla proklamerade om Hanna som ”She” och organisten genom virtuosa handrörelser uppmärksammade oss åhörare om hur ”Unforgettable” Hanna är och förblir, drogs sannolikt slöjan tillbaka till sitt initiala läge. Kanalen stängdes. Kvar stod vi. Tomma. Sannolikt med uttryckslösa, kanske förvånade, ansiktsuttryck. Vad hade vi precis varit med om?
 
När vi satte oss i bilen tyckte jag mig se en fågel sitta på sin gren och intuitivt pocka på vår uppmärksamhet. En fågel med en uppseendeväckande färg på sin hjässa. Blå. Kanske inbillar jag mig bara…………
 
 
Rött hjärta
 
I dagens HP (Hallandsposten) blev jag positivt överraskad av en insändare skriven av en man som knappast lämnar någon oberörd, Peter Wahlbeck (”vår” d v s Halmstads, ganska  – ur ett nationellt perspektiv – välkände komiker/allkonstnär). Här gör han en, om inte djupdykning så i varje fall en intressant reflektion, kring religionens och/eller gudstrons ofta negativa konsekvenser på, ja mänskligheten. Honom skulle jag gärna samtala med! Kanske uppenbaras möjligheten framåt hösten…..
Här är länken till artikeln. Rekommenderas!
 
http://hallandsposten.se/asikter/hplasaren/1.1196217-utveckling-nyckel-till-visdom

 
Rött hjärta
 
Rekapitulation till ”ingressen”…
Ibland blir vi med en hänsynslös träffsäkerhet påminda om att vi människor förvisso är organismer som ska definieras som psykologiskt-emotionella väsen – även när budskapet inte handlar om existentiella företeelser, eller essentiella fenomen. När vi så nås av ett budskap vi aldrig i vår vildaste fantasi kunde förvänta oss, inträffar en tillfällig härdsmälta i nämnda organism. Organsimen fryser. Plötsligt återkommer den negativa spiralen, den som skapats och närts av upplevda orättmätiga orättvisor, och som sakta men blott alltför tydligt stannar upp läkningsprocessen hos….mig. Kunskap om människans innersta väsen är en ynnest och en…förutsättning.
 
 
 Rött hjärta   Amor Vincit Omnia Rött hjärta Hanna är kärleken Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta Så självklart… Rött hjärta
 

 
 / Pappa Niklas

Read Full Post »

Annandagpåsk 25 april……
 
 
Om miraklet som uteblev……och om trötthet…
 
 
Påsk. Eller ursprungets Pesach, är över för denna gång. Väntan, förväntan, var….förgäves. Även denna gång. Vi fick inte bevittna en uppståndelse i år heller…………..
 
Asteni. Månne sprungen ur ett korroderat socialt sammankomsthumör/festsinne som vårt ofrivilliga frånfälle från denna arena ofrånkomligt och tydligt resultat i? Eller är min överväldigande och okontrollerade trötthet avhängig andra parametrar? Jag finner liksom ingen annan rationell förklaring.
Hursomhelst. Planerade sociala arrangemang inleddes i torsdags och avslutades idag på måndagkvällen. Roliga, intressanta, mysiga och givande arrangemang som jag alla dagar i veckan och två gånger på en söndag tidigare lämnat med en till bredden påfylld energidepå . Utan undantag. Nu ikväll inser jag dock hur otroligt trött jag är. Det är som om en järnskobeklädd hov med en hänsynslös träffsäkerhet och ursinnig kraft sprängt sönder nämnda livgivande energidepå – omintetgjord denna – och i kölvattnet lämnat kvar en mänsklig…trasa. 
 
Missförstå mig rätt nu. Vi har haft en FANTASTISK påskhelg! Fester, födelsedagsfirande, pysselkalas (etc) har avlöst varandra i en till synes aldrig sinande strid. Roligt! Trevligt! Men det har också krävt sin tribut i form av…asteni, eller något vars symptom liknar denna ickeönskvärda företeelse, detta sinnestillstånd.  Men samtidigt har vi fått må bra. Unnat oss lyxen av att bli omhändertagna och bortskämda!

TACK till er alla som vi på olika sätt har ”våldgästat” under hela påsken! Vi har bara…njutit….
 

Datorn har indirekt blivit påverkad av min sinnesstämning. Den har fått en fernissa av omisskännliga tecken på långvarig träda, gamla avlagringar, ett tunt lager av vanprydande damm på den annars så blankpolerade ytan. Inte ens det har jag orkat…………… 
 
 
Rött hjärta
 
 
– ”Nanna!”
 
Precis så låter det. En viss variation råder kanske av den initiala bokstaven. Ibland låter det som ”Anna” och faktiskt vid något enstaka tillfälle som…..”Hanna”….
Vi har hört det förut. Upplevt samma underbara situation. Samma självklara mönster. Skillnaden – den veritabla skillnaden är att det nu inte är Sara som påkallar sin äldre systers uppmärksamhet. Nu är det istället Alva som med klar stämma utbrister ”Nanna” när hon önskar få Saras totala uppmärksamhet.
Situationen blir…märklig. Eller för att återanvända en kär gammal term som införlivats och implementerats som en lika naturlig som oväntad beståndsdel i det vokabulär som bäst beskriver vår livssituation: surrealistisk.
 
Rött hjärta
 
Häromdagen när jag min vana trogen tog en särla litteraturstund föll plötsligt ett inplastat fotografi ur boken. Ett av mina bokmärken. I samma stund bilden av en stolt och lycklig pappa sittandes på huk framför sin leende dotter nådde min näthinna överrumplades jag – överväldigades jag – av okontrollerade bitterljuva känslostormar. Hanna och jag. Hennes sista födelsedag, på Sagoängen 2009. Kanske beror min känsla av asteni helt enkelt på…faktum.  Vissen ros

 
 Rött hjärta   Amor Vincit Omnia Rött hjärta Hanna är kärleken Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta Så självklart… Rött hjärta
 

  
/ Pappa Niklas

Read Full Post »

21 april……
 
 
Om ännu ett mirakel!!! Ler med öppen mun

 

 På morgonen idag 21 april fick änglaflickan Lovas föräldrar och lillebror vara med om ett fantastiskt mirakel! Idag föddes Lovas lillasyster Lykke!

Ett varmare GRATTIS får man leta efter… Förgäves! Vi är så

fantastiskt glada för deras skull!

Dessutom…

GLAD PÅSK önskar vi er alla! Rött hjärta

    
 Rött hjärta   Amor Vincit Omnia Rött hjärta Hanna, men även Sara och Alva, är kärleken Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta Så självklart Rött hjärta
 

 
 
/ Familjen Liliequist

Read Full Post »

20 april……
 
 
Om en själ som mist sin förtöjning …………
 

 
Människans själ.
 
I vad som upplevs som stunder av gudasända ingivelser synliggörs i en enda glimt sanningen för mitt inre, i mitt undermedvetna…Men innan jag hinner fånga upp den och tillgodogöra mig den, implementera den – avslöja den – har den försvunnit, upplösts i tomma intet, återinträtt i samma dimension eller sfär den en gång initierades och skymtades. Jäklar!
 
Det är inte meningen att vi i denna dimension ska nå denna kunskap, denna enastående förståelse.
 
Det finns återkommande ögonblick när jag inbillar mig att Hanna är närvarande och förstår och även vill ge mig svaren på de outtalade frågor som mitt väsen oförtrutet initierar. Ett utmärkt exempel när detta fenomen uppdagas är när ett fåtal, exceptionella, sånger genljuder. ”She” är en sådan. Likaså när Björn Afzelius på sitt speciella, oefterhärmliga vis stämmer in i refrängen som jag själv utan undantag ”sjöng” för Hanna vid läggdags: ”Du är det finaste jag vet…”
Kanske är det så som en del hävdar, att viss musik i en särskild situation, kan utgöra en intuitiv länk mellan olika världar, vår egen och nästa dimension. Musik förmedlar onekligen känslor, såväl angenäma som destruktiva och sorgliga. Hur det nu än förhåller sig upplever jag ibland hur dörrar – barriärer – öppnas eller rivs, och hur musiken på ett intuitivt sätt liksom gräver sig in i mitt undermedvetna och öppnar upp mina sinnen på vid gavel. Jag förnimmer nästan hur hela mitt väsen vibrerar i sitt outtalade men välkända sökande efter…kontakt, efter signaler. Jag är beredd.
När man sedan betänker att musik i mångt och mycket är den enskildes respons på vibrationer blir resonemanget plötsligt….realistiskt….tänkbart….Musik som en angenäm och de facto fungerande länk….
Sorgen som en presumtiv biocid har förlamat. Överväldigat mig, fått mig att lösgöras från mig själv.
När den tunna tråden som förband Hannas själ med jordelivet befriades från sin lösa förtöjning, öppnades en avgrund vars djup och vidd ingen människa som inte tvingats dela samma erfarenhet någonsin skulle kunna beskriva. Men på något lika märkligt som otroligt sätt har min egen stukade, på gränsen till tillintetgjorda, själ funnit en väg upp ur den allestädes närvarande, omgivande, avskyvärda avgrunden som hela tiden hotat, likt ett tålmodigt lejon i sin jakt på offer för att nära sin blotta existens.
Jag har naturligtvis min familj, släkt och vänner att tacka för min aktuella hälsostatus, som förenklat beskriver en harmonisk och framförallt lycklig och hoppfull människa. Framförallt finns två vandrande anledningar till detta emotionella tillfrisknande! Utan dessa levande mirakel vore Kicki och jag…ingenting. Men som sagt…det känns faktiskt ibland som om Hanna styr synkroniciteten i våra liv. Eller snarare som att fenomenet gud är kapten och att Hanna givits – tagit (?!) – rollen som förste styrman. Något sådant.
Närvaron, gemenskapen, känns i musiken. Är det där du visar dig Hanna? För mig……………….? 

 
 Rött hjärta
 
 
Nu inleds ännu en högtid. Antingen har jag förvisso tänkt tanken eller så är det en efterhandskonstruktion, något jag har inbillat mig. Jag tror ergo att jag vid samma tidpunkt för ett år sedan reflekterade kring händelserna som många anser utspelades för cirka två tusen år sedan i ett land långt härifrån med betydligt varmare klimat. Påskdagen. Dagen då en människa av till synes kött och blod trotsade naturlagarna och reste sig ifrån de döda. Uppståndelsen. Jag kommer ihåg att jag närde en naiv tanke på att det kanske kunde hända ännu en gång. Skillnaden skulle bara vara att det denna gång rörde sig om ett barn. En flicka på sju år. Vårt mirakel. Hanna……………………………….

  
 Rött hjärta   Amor Vincit Omnia Rött hjärta Hanna, men även Sara och Alva, är kärleken Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta Så självklart Rött hjärta
 

 / pappa Niklas

Read Full Post »

18 april……
 
 
Om en ovälkommen föreställning: Hemligheten…………
 
 
Den osynliga kampen i mitt inre tycks oförtrutet hållas vid liv med allt fler parter inkluderade. Det jag nu ämnar yppa är något jag tidigare enkom har anförtrott min psykolog, för sisådär två månader sedan. Lovas mamma visade för bara några dagar sedan med några få rader att även hon när samma surrealistiska och sublima men också fruktansvärda föreställning. Därför avslöjade jag mina skrämmande och förvillande lika, tankar för henne.

Egentligen hade jag ingen avsikt att sätta upp mina obehagliga tankar på den spontant satta dagordning som varje tillfälle hos psykologen de facto uppvisar. Men tillfället blottades, synkroniciteten begärde ordet, och innan jag hade fått en ärlig chans att reflektera kring lämpligheten i avslöjandet hade munnen redan uttalat budskapet – hemligheten. Allt avspeglas i ett allt annat än kronologiskt mischmasch av minnen, drömmar och chimärer kring en människa som jag i svaga ögonblick inte kan förmå mig till att kunna…..begripa. Det är som om min medvetna, rationella hjärnverksamhet hålls fången av irrationell emotionell kramp. Bilder, minnen (?) och tankar glider liksom utan synligt mönster och struktur in och ut genom min överhettade hjärna inne i mitt tunga huvud.

Hanna.

Plötsligt förstår jag inte. Plötsligt har de små, osynliga synapserna slutat att utföra sin enastående sammanlänkande kopplingsuppgift. Var Hanna en människa av kött och blod? Var hon dessutom min dotter? Det kan inte vara sant. Är hon inte istället en dröm…..en chimär, en ….myt…………?

Jag hittar olyckligtvis inte på det här. Dessa är inkommande eller omedvetet egeninitierade tankar som jag tvingas brottas med. Fasansfullt. Makabert. Jag har heller inte lyckats finna vittnesutsagor som verifierar min (van)föreställning, oavsett i vilken fas av sorgearbetet man befinner sig. Ingen. Inte en enda. Bortsett från Lovas mammas. Förmodligen existerar dessa ändå, även om jag inte har mött dem.

Jag odlar myten av min egen dotter! Ibland känns det faktiskt så. Fenomenet Hanna. En abstrakt idealiserande föreställning av en aldrig existerande människa, en dröm som aldrig förverkligades. Har Hanna verkligen funnits och levt sitt liv i vår familj, tillsammans med oss? Det är självfallet en dubiös föreställning. Jag är medveten om det. Det emotionella kramptillståndet spelar naturligtvis mig ett spratt. Ergo uppkommer dessa tankar relativt frekvent hos en sörjande och längtande pappa, som varje gång det händer tillfälligt lämnas ännu mer villrådig i sitt sökande…………………..

Men tack och lov regerar den sanna bilden i stor majoritet av tiden! Hanna är och kommer alltid att vara min underbara dotter av kött och blod även om hon hade bråttom att byta om till sin änglaskrud. Hanna, Sara och Alva: Ni betyder varken mer eller mindre än ALLT för mig……………………

  Rött hjärta

Det senaste numret av ”Barn & Cancer” tillägnas helt och hållet sorgens olika ansikten. Naturligtvis intressant att få ta del av. Här illustreras till och med skillnaderna mellan manligt och kvinnligt sorgearbete. Plötsligt blev jag ånyo alienerad. ”Va, är jag en kvinna nu???”……….. 

  
 Rött hjärta   Amor Vincit Omnia Rött hjärta Hanna, men även Sara och Alva, är kärleken Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta Så självklart Rött hjärta
 
 
/ pappa Niklas

Read Full Post »

16 april……
 
 
Om frivillig och självvald ensamhet….
 
 
Fredagnatt.

På bordet framför mig, inom en armlängds avstånd står ett glas helt befriat från fettavlämningar från ivriga fingrar, placerat. Den bärnstensfärgade vätskan lämnar inte ifrån sig så mycket som en krusning på ytan. Orörd. En tanke initieras och når mitt medvetande: Undrar om det är ett selterglas? Sannolikt är det så. Al Pacino förvandlades i ”En kvinnas doft” till en ordenbeprydd krigsveteran som hade ett intimt, stormigt men osunt umgänge med drycken ut supra – Jack Daniels -, där han till och med tilldelade denna tilltalsnamnet ”John” eller, som vid mer ”högtidliga tillfällen”, ”Johnny”…

Min bekantskap med denna galjonsfigur för sammanhanget, är och kommer så att förbli mer flyktig och av mer platonisk karaktär. Ur ett vett-och etikettperspektiv skulle vår ytliga och formella bekantskap snarare avkräva en artighetsfras i stil med ”Mr Jack Daniels”…..Så sällan uppstår en fysisk konfrontation.

Här sitter vi nu som som två avvaktande främlingar där båda tycks invänta den andres initiativ…….

Världen har idag visat sig upp sig från sin allra mest önskvärda sida. Om vi bortser från inslagen av ogenomtränglig slöjbeklädnad. När dimman skingrats och blottlagt en klar, azurblå himmel känns livet plötsligt lite enklare. Starka färger bryter igenom i det dominerande kopparfärgade ljuset som tillåts härska nu när våren med all önskvärd tydlighet har övertagit stafettpinnen. Liv spirar. Hoppet gror.

Dessa enkla ord men likväl ord valda med för mig stor omsorg, gör inte rättvisa åt den prakt och storslagenhet som vår omgivning bländar oss med. Hela ens väsen fylls av energi och kraft att vilja ta aktiv del i hela härligheten som serverats! Att få andas, att få uppleva och känna hur naturen bidrar, fyller på med elixir, är en….ynnest. Det är förvisso en gåva att få finnas till.

Häromdagen, den 14 april, passerades arton månader sedan vi fick känna vår underbara dotters varma andetag mot våra ansikten. Ett och ett halvt år….Det kan väl inte vara sant?

 Hur är det möjligt att kunna sakna en människa så infernaliskt mycket??????????????

  Rött hjärta

 Idag fick vi se prov på stort föräldraskap hos våra närboende grannar. En förebild. Tack………

  Rött hjärta   Amor Vincit Omnia Rött hjärta Hanna, men även Sara och Alva, är kärleken Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta Så självklart Rött hjärta
  
 
/ pappa Niklas

Read Full Post »

Older Posts »