28 februari, eller snarare 1 mars 2011…………..- 

 
Om Hemligheten – formeln – och om att omtalas in absentia…………och naturligtvis om miraklets första steg…!
 
 
The Secret.
Där många skulle anse det som en angenäm slump hävdar jag det synkronistiska inslaget i det faktum att Martin Bubers svårbegripliga ”filosofiska huvudverk” (Joakim Israels definition) ”Jag och Du”, introducerades i min värld i samband med vårt möte med Adde. Jag är (som jag hoppas) nyktert medveten om att Martin Bubers egentliga avsikt med sitt intresseväckande – men farligt nära esoteriska begrepp, coincidentia oppositorum, handlar om en annan form av enande av känslomotsatserna än den jag själv relaterar till. Nota bene. Men terminologin är förvisso enastående och i mina – påtagligt färgade – ögon, tydligt applicerbar även på mina spretande och verifikationstörstiga tankar. För mig handlar det om att nå en slags begreppsmässig försoning mellan två huvudsakliga kombatanter om herraväldet över min organism: Att med mitt förnuft finna en logisk/vetenskaplig förklaring till händelsen hemma hos Adde kontra den i sanning ovetenskapliga, irrationella och inte helt accepterade (MEN UNDERBARA!) övertygelsen – förvissningen om – att Hanna fortfarande….existerar…………I want to belive…….
 
”Det är inte så, att Gud skulle kunna få sin förklaring ur något, t. ex. ur naturen som dess skapare, eller ur historien som dess herre, eller ur subjektet som det Själv, som tänker sig självt däri. Det är inte så, att något annat först är ”givet” och detta förra skulle behöva avledas därur, utan detta förra är något som omedelbart och närmast och varaktigt är där som vår motpart – som i egentlig mening bara kan tilltalas, icke utsägas. ”  (ur ”Jag och Du”)
 
Bubers beskrivning är om inte tydlig så i varje fall antydd, underförstådd. Vi ska inte nå empirisk förvissning i detta liv – detta jordeliv.
 
Jag har bilden klar för mig nu. Så klar en föreställning om något oupplevt nu kan vara. Något väntar oss. Vi upphör inte att existera i egentlig mening – döden är enbart biologsk/fysisk. Hur än den regerande vetenskapliga världsorienteringen – i vad som ju måste betecknas som ett självuppfyllande syfte, en slags ursprunglig andemening!- strävar efter att nå korrelation i ett pågående orsakssammanhang är det per definition en omöjlighet att i vår upplevelsevärld med givna yttre (och inre) förutsättningar nå klarhet eller förvissning. Det finns inga mekanismer, inga verktyg till nå svaret på den enigmatiska, förbryllande och fascinerande frågan: Vad sker egentligen i samband med att en levande organism – en människa – dör? Häri delar jag Bubers uppfattning även om hans resonemang inkluderar en lång rad andra variabler och förklaringar som jag inte ens vet om jag vill kunna förstå. Boken är inte helt…lätt, utgiven 1923, och anpassad till den tidens rådande språkbruk och tankegångar.  
 
Buber ger en intressant tolkning av människans förhållande till Gud som fenomen och företeelse:
 
”Människan begär att äga Gud; hon begär en guds-ägandets kontinuitet i tiden och i rummet. Hon vill inte låta sig nöja sig med den outsägbara bekräftelsen av meningen, hon vill se den utbredd som något, som man ständigt på nytt kan ta fram och handskas med, ett tids- och rumsmässigt sammanhang utan luckor, som säkrar livet åt henne på varje punkt och i varje ögonblick.” 
 
”Äga Gud”. Bekräftelse. Tecken. Bevis. 
 
I likhet med James Redfields teorier som jag så varmt vurmar för framhöll Buber redan 1923 människans andliga utveckling – eller föränderlighet i Bubers fall – över tid.
 
”Det finns en tidens mognande, där människoandens sanna element, som varit tillbakaträngt och begravt, når fram till en underjordisk beredskap av sådant tryck och sådan spänning, att det bara väntar på en beröring från den berörande för att bryta fram. Den uppenbarelse som då kommer till uttryck griper om hela det bredda materialet i all dess beskaffenhet, smälter om det och präglar däri in i en form, en ny uttrycksform för Gud i världen.”
 
Vår mevetenhet blir allt större. Vi närmar oss…sanningen. En sanning vars dörr ställdes på glänt den där torsdagen hemma hos Adde. Där och då fick Redfields Nionde insikt kanske inte ett ansikte men väl en röst. Via Adde. Hannas röst.
 

 
Redan under sin tid hos oss visade Hanna genom ansiktsuttryck och kroppsspråk att hon inte var bekväm i en huvudroll där vi pratade OM henne. Detta underströks i torsdags genom Addes återgivning av Hannas ord och beteende. ”Tala gärna MED/TILL henne – inte om henne”. Fram till i torsdags har vi av förklarliga skäl aningslöst (?) trott att vi har pratat OM Hanna in absentia. I hennes frånvaro. Vi har reviderat den uppfattningen. Nu samtalar vi MED Hanna i vad vi med ”belägg” kan anta – hennes närvaro….
 

 
Igår kväll stod tiden kanske inte direkt stilla. Däremot upplevde två lika uppspelta som imponerade föräldrar till ett litet klåfingrigt yrväder ett magiskt ögonblick. Plötsligt där och då utspelades ett socialrealistiskt underverk mitt framför våra trötta, men stora ögon. Vår Soluppgång gick! Alva tog igår sina första steg! Kanske kan de symbolisera familjen Liliequists stapplande steg mot att finna harmoni i sina liv. Oavsett, var det en fantastisk upplevelse!
 
      
  
   Amor Vincit Omnia    Hanna är kärleken    

För evinnerlig tid………..

/ pappa Niklas

Read Full Post »

26 februari – 2011………….. 

  
 
”MEN JAG ÄR JU BARA DÖD!”

 

Om en egensinnig och envis men ack så godhjärtad ängel….

 
 
– ”Välkomna!”
 
Denna hjärtliga och som vi omedelbart kände – uppriktiga – hälsningsfras levererades oss i samma stund vi satte våra fötter på den hala stentrappan till den lilla villan i det gemytliga brukssamhället nära gränsen till småland. 
 
– ”Jag heter Adde”.
 
Så var vi då äntligen här. Återhållsamt förväntansvulla med bål vars innanmäte någon gått lös på med elvisp. Mage och hjärta i uppror. Vad kommer att ske? Kanske låg svaren på alla viktiga frågor – frågornas frågor, dem om livets sanna beskaffenhet – inom räckhåll. Tänk om….?! Tanken svindlade och när den sedan försvann lämnade den ett tomt mänskligt skal efter sig. Ett skal som ändå ivrigt väntade på att fyllas på – UPPFYLLAS! – med en visshet om att livet fortsätter. I evighet.
 
Tiden sedan den dagen Kvinnan – Adde – hade känt sig tvungen att uppfylla ”den ivriga flickans” önskan hade på något oförklarligt sätt på samma gång släpat sig fram och förflutit i snabb hastighet. Det hade hunnit rinna mycket vatten under de svajande broar som bär upp min tillvaro. Addes löfte om att förmedla den ihärdiga ”flickans” budskap fungerade hela tiden som en presumtiv katalysator till att initiera en reaktion hos mig och hos min omgivning mot något fantastiskt, något underbart, hoppfullt och revolutionerande.

 Plötsligt en dag fanns hon bara där. En envis, på gränsen till inkräktande liten flicksjäl som hängde sig kvar likt en angenäm igel. Om nu iglar kan upplevas så. Angenäma….I normala fall kunde Adde utan undantag ”stänga ute” dessa själar som av olika själ inte förmått klippa navelsträngen det vill säga den omedelbara förbindelsen med jordelivet. Flickan som för Adde länge var en okänd bekantskap en själslig ”Jane Doe”, ville inte – vägrade helt enkelt – träda in i nästa dimension utan att hennes primära och sannolikt essentiella uppdrag blivit utfört. Flickan blev under en tid en i och för sig välkommen men ändå ”objuden” gäst i Addes hem: Hon växlade kanal på TV:n, snurrade fåtöljerna, flyttade mattor så det stod härliga till.

Efter en tid insåg så Adde plötsligt ett samband. Flickan visade sig allt oftare vid sidan om Mia (min syster) på den arbetsplats som visade sig vara gemensam för henne och Adde. Flickan blev allt ivrigare och under överrapporteringarna mellan dag- och nattpersonalen satt hon med och tjatade på Adde (under frenetiskt pekande på Mia!) att hon skulle berätta för henne om hennes närvaro! Adde var tvungen att bita sig i underläppen vid mer än ett tillfälle för att motstå frestelsen och undvika att skapa ett smärre kaos i rummet. Men trägen vinner. Flickan skulle naturligtvis så småningom få sin obönhörliga vilja igenom och orden skulle uttalas:

”Mia – tror du på änglar?”

Första kontakten var tagen. Bollen hade satts i rullning. Nu fanns ingen återvändo. Mia konfronterades lika överraskande som överväldigande nu med information som färdas över dimensionerna från en i biologiskt avseende död flicka via en fysisk människa med en medial gåva – en förmåga att omsätta själars ouppklarade uppdrag – till en människa av kött och blod utan någon som helst form av paranormal förmåga. Flickan hade nära släktskap med Mia. Men – nota bene – flickans budskap riktade sig inte till Mia i första hand. Flickans primära uppdrag var att via Adde komma i kontakt med sina föräldrar. Föräldrarna var vi. Flickan var…Hanna.

 

Därefter följde en tid av telefonkontakter, avbokade mötestider, och en tid av rastlöshet. Rastlöshet från vår sida. Men otroligt nog en påtaglig och uttrycksfull rastlöshet från flickans sida. Från Hannas sida! Adde läckte viss information som indikerade på att det verkligen var Hanna som hade hemsökt henne. Information som jag tidigare har relaterat till. Samtidigt vädjade hon till oss att hon var tvungen att gå Hanna till viljes och uppfylla hennes uttalade uppdrag om att förmedla ett budskap till oss, hennes föräldrar. Därav brådskan. Vi kom överens om att träffas hemma hos Adde en torsdagseftermiddag.

Uppfyllda av för oss nya och okända känslor gick resan österut in i de mörka skogarna i gränslandet mellan halland och småland. Det lilla utrymmet i bilen som nu delades av tre vuxna människor och en nybliven ett-åring genljöds av påtagligt osäkra och osammanhängande fraser och antaganden. Surrealistiskt, som i en dröm, tornade så den lilla villan upp sig likt en fysisk, artificiell förhoppning om att här och nu finna nyckeln till livet, nyckeln till att låsa upp kodlåset till döden självt. Nu. Nu eller aldrig.

Efter de vanliga, automatiska hälsningsfraserna inleddes outtalat men omedelbart…processen. Förväntan slogs med rädslan om herraväldet i mitt upproriska inre. Utgången blev sannolikt oavgjord. Snart fann jag mig sittandes i ett luftigt och behagligt rum tillsammans med  – som jag initialt trodde – tre av mina nära och kära och…Kvinnan. Adde.

Resten är som den fantasilöse men sanningsenlige brukar säga ”Historia”. Under två timmar och fyrtio minuter (vem mixtrade med klockan???) var HON där med oss. Hanna! Enbart genom att tänka tanken – att initiera till att tänka tanken! – får mitt ratio att sparka bakut och i ett vansinnesutbrott vråla ”PTRRROOOOOOO! SANSA DIG MÄNNISKA!” Logik! Naturvetenskap! EMPIRISKA BEVIS! Lägg av! Ergo…

Adde lyssnade. Hon skrattade, blev lågmäld, ansträngde sig för att presentera så adekvata tolkningar som möjligt. Det märktes. Den inre kamp mellan logiken och tron som pågick under hela sessionen höll mig i ett fast grepp, och gjorde det svårt för mig att vara så närvarande som jag önskade och som jag sannolikt hade behövt vara. Likväl…Enligt Adde var Hanna närvarande. De förde ett tyst samtal möjliggjort tack vare en död flickas envishet – ihärdighet – och en biologiskt levande kvinnas unika förmåga att kunna uppleva och tolka henne. Hanna var tacksam Oändligt tacksam och lycklig för allt hon hade fått uppleva. Hon visste tidigt att hon skulle lämna oss, att hon skulle dö. Men det bekom henne inte! Det bekymrade henne inte det minsta! Hennes ord underströk bara de upplevelser vi gemensamt hade haft under hennes sista tid, något jag ofta har återkommit till (hennes förlåtande, närmast överseende leende som liksom berättade en hel livshistoria, som gav en fingervisning om att vi inte skulle vara oroliga). Detta var en del av hennes uppdrag.

Hennes primära budskap betingar en omedelbar reaktion hos måltavlan för budskapet. Hennes pappa. Mig. ”Pappa – du måste släppa taget”…….Tårarna stiger likt en uppochnedvänd rullgardin. Jag måste släppa taget. ”Pappa gråter. Särskilt på nätterna.” ”Pappa – du kunde inte ha gjort mer!”. ”Jag är ju bara död!” Hon repeterade detta ideligen! ”Bara” död!

Vem som egentligen sa vad har jag inte riktigt kunna utröna. Men Adde återgav några oerhört starka och känslosamma ord som jag inte kan skaka av mig. Du hade gjort vad som helst för att byta plats med Hanna. Och du menar varje ord. Du skulle också ha gjort det. Tanken har ”slagit mig” om jag uttrycker mig lite vagt………………..

Alla de människor som oberoende av varandra kommit fram till oss under Hannas sjukdomstid och överväldigats av och poängterat Hannas unika, skimrande och gränslösa aura får rätt i och med att Adde återkommande tydligt hänförd avslöjar att hon aldrig tidigare har upplevt en mänsklig själ av sådan dignitet och styrka. Aldrig tidigare har hon upplevt att en själ inte tillåter att Adde avskärmar den och stänger den ute. Det fungerande inte med Hanna. Hannas själ var FÖR påstridig, FÖR envis. Ergo, i positiv bemärkelse. Inget obehag. Enkom glädje och välvilja! Hanna får som hon vill! Henne dribblar man inte bort! Addes ord. De kunde lika gärna ha varit mina.

Annars förmedlade Adde i huvudsak små, svårtolkade företeelser som vi i och för sig kunde gissa oss till men där vi ofta lika gärna kunde misstolka budskapet. Likväl…Sättet på vilket Adde beskrev förhållandet mellan Hanna och hennes självpåtagna (?) Guardian angel, mormor, initierar behagliga rysningar varje gång det kommer på tal. Mormor gick medvetet före Hanna. Det står klart för oss nu. Mormor var nämligen också närvarande. Redan i dödsögonblicket fanns mormor där och sträckte Hanna sin hand rakt ut med fingrarna pekandes uppåt och liksom drog Hanna med sig. Sättet som Adde själv illustrerade var ”mommos” unika sätt att krama oss, sina nära, på. De har varandra. Eftersom jag fokuserar på min dotter ämnar jag inte berätta mer om de budskap mormor förmedlade. Annat än att de var…trovärdiga och väntade…Det får vara upp till Kicki att återge dessa eftersom budskapen var ämnade för henne allena.

Kicki fick i varje fall förnimma sin dotter! Där jag gick en plågsamt fåfäng match lyckades Kicki känna Hanna när hon satt uppkrupen i hennes knä. Kicki kände Hannas energi. En påtaglig värme som strömmade från den plats där ett för oss imaginärt huvud var. HON KÄNDE HENNES NÄRVARO! UPPLEVDE DEN! OMSLÖTS AV DEN! Jag var för upptagen med att försöka övertyga mitt inre om att tron skulle gå segrande ur striden för att kunna erfara nuet.

Naturligtvis har vi en påfylld informationstunna att ösa ur. Men jag har ännu inte riktigt förlikat mig vid denna enastående och revolutionerande erfarenhet, detta…uppvaknande! Det måste få smälta in och så sakteliga få sippra in i mitt medvetande och i mitt…hjärta.

Hanna följde med oss hem. Hon skulle faktiskt göra det. Nu när uppdraget var utfört skulle Hanna inte längre pocka på Addes totala uppmärksamhet. Adde kände det men uttryckte ändå en saknad över att inte längre få ha Hanna som följeslagare. Hennes min och röstläge berättade att hon menade det. Hon var uppriktig. 
  
  
 
När vi körde in på vår gata blev jag plötsligt medveten om musiken som fram till nu enkom hade fungerat som bakgrundsljud i en andaktsmässigt tyst kupé reserverad åt eftertanke. Med påtaglig, närmast tillrättalagd, styrka nåddes våra öron av ett angeläget budskap förklätt i en melankolisk men melodisk skrud. I samma stund den bränsletörstiga motorn fick sin välbehövliga vila avtog de bitterljuva tonerna från The Smiths ”There’s a light that never goes out”. Liksom för att understryka det vi redan visste.
 
  
   Amor Vincit Omnia    Hanna, Sara och Alva är kärleken    
 
 
/ pappa Niklas

Read Full Post »

23 februari 2011…………… 

 
Om cynikerns livsåskådning och om ”en ivrig liten flicka” d v s tankar inför morgondagen…………….
 
 

Liv.
 
Livet. Att leva. Till syvende och sist är det detta allt handlar om, vad allt går ut på. Leva sitt liv. Jaha. Det låter ju föga komplicerat. Naturligtvis innehåller terminologin per definition en innebörd så komplex att många går så långt i sin oförmåga att finna svaren – finna meningen – att alla synliga utvägar blockeras, barrikaderas. Alla synliga utvägar utom denna enda – fatala och vedervärdiga – den att ge livet ett arfificiellt avslut. Suicid. 
Anhängare av den cyniska skolan skulle förmodligen påstå att livet i grund och botten är en förstörelseprocess, en nedbrytning av ett fenomen som initialt var ett tillstånd av total perfektion. Enligt denna livsåskådning skulle spänningsmomentet i livet korrelera med ovissheten i hur denna – trots allt – individuella destruktiva process ser ut för den enskilde. Hastighet, intensitet och storlek.
 
Detta är naturligtvis ingen attraktiv åskådning även om jag själv har haft stunder av liknande tankegångar under de senaste åren. Inte helt ologiskt heller kanske….Nej, tanken är…ledsam, för att inte säga tragisk och förlorad. Tankesättet är möjligtvis applicerbart på livet i ett strikt biologiskt perspektiv. Perfektion i skapandet omvandlas under det biologiskt, mänskliga livet successivt och långsamt till biologisk död. Punkt. I ett biologiskt perspektiv och enligt en sann Darwinistisk övertygelse!
Jag har fått lära mig att livet är så oändligt mycket mer än den fysiska kroppens synliga metarmorfos över tid. Livet bara ÄR. ”Punkten” för livet efter den biologiska döden existerar inte utan texten blir hängande i luften…Ingen av oss besitter förmågan att avsluta texten (efter den biologiska döden) med givna ord utifrån en given mall, ett givet mönster. Eller?
 
Imorgon, torsdag, ska vi så äntligen få träffa kvinnan som fortfarande envist och uppriktigt hävdar att ”en liten flicka har något att förmedla till sina/hennes föräldrar”…När Mia – min syster – senast hade kontakt med kvinnan avslutades kommunikationen (apropå det faktum att ett möte blir av) med följande ord som för alltid kommer att finnas i inkorgen i min frus mobiltelefon:
 
”Jag vet en liten flicka som är ivrig!”…………………..
 
 
 

 
Idag har Sara varit på Busfabriken tillsammans med en kompis och ”2000000” andra sportlovslediga barn…Även Sara uppskattar denna form av koncentrerad lekplats.
”Även”???? Det fanns en flicka som bär på samma tilltalsnamn som den kompis Sara hade med sig idag, som fullkomligt ÄLSKADE denna plats.
Jag kan ännu idag höra Hannas röst skandera: ”Kan vi inte åka till busfaboriken??” BusfaBORIken. Hannas ord.
 
Imorgon kanske vi får ”träffa henne”…Himlen ler och så gör även jag…………………..

        
   Amor Vincit Omnia    Hanna är kärleken    

För evinnerlig tid………..

/ pappa Niklas

Read Full Post »

 21 februari 2011…………… 

  
Om evig kärlek……….om 22 februari……
 
 
”Ja”…..

Vilken kraft ett enda litet enskilt ord kan besitta. Att ett ord på två bokstäver kan, inte bara symbolisera utan också förkunna att ett livslångt band har knutits mellan två individer. Hymens band. I ett enda magiskt ögonblick blir världsalltet varse om hur detta korta, men i sammanhanget allt annat än koncisa, svar ”Ja” på den förväntade frågan ger uttryck för den sanna,   kärleksförklaringen mellan älskande människor . Ett implicit löfte om livslång kärlek och trohet. Äktenskap! Bröllop!
Olyckligtvis har det gått inflation i fenomenet varvid det ursprungliga budskapet har gått förlorat. Även om vi är många som i likhet med Mark Twain ställer oss tveksamma till statistik som ledstjärna och guide, kan nämnda företeelse ofta ge en fingervisning om vilket håll en speciell vind blåser. I sammanhanget visar statistikern upp en föga önskvärd bild där skilsmässorna sorgligt nog tenderar bli regel snarare än undantag.
 
För tre år sedan, 22 februari 2008, tre månader efter Hanna hade fått sin fatala diagnos lovade, inför åsynen av präst och våra allra närmaste allena, Kicki och jag varandra evig trohet.
Många har reagerat och undrat varför vi valde att gifta oss under den kaotiska livssituation som rådde där och då. Kanske är svaret ”just därför”…..Eftersom vi sedan länge levt under ”äktenskapslika förhållanden” blev bröllopet kanske lika mycket en ceremoni för våra anhöriga som för oss själva. Vi gjorde det helt enkelt av flera anledningar. Den primära anledningen var naturligtvis att vi på detta symboliska sätt ville illustrera och befästa vår kärlek till varandra. Men det blev också ett fantastiskt tillfälle för mig att ytterligare stipulera min kärlek till mina barn genom att samtidigt ta min frus och således även mina barns efternamn. Detta blev nämligen plötsligt oerhört viktigt för mig. Insikten om och vikten av att bära samma namn som – i synnerhet – mina döttrar blev fruktansvärt påtaglig.
En tredje parameter handlar om att söka efter tillfällen att få uppskov, respit, från livet självt. Även om vi just då inte var medvetna om att vårt helvete enkom hade initierats, höll insikten om att vi behövde ett avbrott, att få uppleva något roligt, de facto på att bokstavligt talat slå våra liv i spillror. ”Våra” inkluderade självfallet även vår närmaste familj. Därför beslöt vi oss för att gripa tillfället – hur tragiskt och hopplöst det än kändes – att ge våra nära och kära en möjlighet till att åtminstone för tillfället få drömma sig bort och komma så nära sagan som överhuvudtaget gick att åstadkomma i situationen. Även om Hannas dåliga hälsa den aktuella dagen naturligtvis påverkade – framförallt Kicki och mig – oss upplevde vi att dagen gav oss mer kraft, mer energi, till att fortsätta den dagliga och som det skulle visa sig – fåfänga – kampen.
 
Även om det känns märkligt och förmätet och i mina ögon även kan uppfattas som om man vore obehagligt självgod att genom att gratulera sin fru på bröllopsdagen indirekt framhåller den egna ypperligheten (när det naturligtvis är JAG som bör gratuleras, men det vore ju också märkligt att gratulera sig själv på bröllopsdagen…!) vill jag på detta sätt visa på hur mycket jag värdesätter och älskar kvinnan vars efternamn jag en dag så plötsligt trängtade efter.
 
  KICKI:
 
 GRATTIS PÅ BRÖLLOPSDAGEN OCH HOPPAS ATT DIN (= VÅR) DAG BLIR SPECIELL!

                                                                                                                                 
      
 
Om vi bortser från de egenskaper och fenomen som gjorde att jag en gång i tiden föll för denna kvinna, går det inte en dag utan att jag lovsjunger hennes geners kompabilitet (Hannas sjukdom ska inte ha med genetik att göra) med mina. Tänk att vi skulle få gåvan att få sätta tre så underbara barn till världen! Jag ser på mina två levande barn och jag gråter glädjetårar. Varje dag. Och lika ofta faller tårar sprungna ur en annan källa. Saknadens och sorgens källa.

 

Av en händelse läste jag häromdagen en intressant iakttagelse av någon jag inte kommer ihåg namnet på.
 
”Förmågan till förlåtelse säger något om kvaliteten på en människa”……
 
Jag vet inte varför jag ville ha med det här. Kanske för att vi alla har någon eller något vi borde förlåta……………………………….

 
     
  
   Amor Vincit Omnia    Hanna är kärleken    

För evinnerlig tid………..

/ pappa Niklas

Read Full Post »

19 februari – 2011………….. 
 
 
Om en speciell ängel….

 Idag, 19 februari 2011, har det gått tre år. Tre år sedan Simon Hulin blev en ängel. Naturligtvis går mina tankar särskilt till Kia, Leif och deras familj idag.

  
    Ett hjärta för varje år….
 
   Amor Vincit Omnia    Hanna, Sara och Alva är kärleken    
 
 
/ pappa Niklas

Read Full Post »

18 februari – 2011………….. 

 
 
Om att inte ha intellekt för att finna adekvata argument till att förklara – illustrera – sina tankar kring vissa fenomen….
 
 
Någon skulle kanske hävda att det vore felaktigt att så tydligt diskvalificera sin egen förmåga. Andra skulle å andra sidan kanske mena att man visar prov på en stor portion självinsikt…? Jag är medveten om mina begränsningar, mina brister. Sanningen bär sannolikt, som brukligt är, på drag av båda riktningarna.
 
En stor del av den tid jag ägnar åt min opretentiösa tankesmedja  – d v s min egen nocturna reflektionstid – riktas till ett försök att skapa en samlad förståelse, en överensstämmelse av mina tankar kring ren existentialism, kring religion, filosofi, kring funderingar om MENINGEN MED LIVET OCH DÖDEN. Det jag så ivrigt törstar efter att åstadkomma är ett aktivt och genuint försök att ena mina otaliga teorier, tankar och funderingar som – såsom jag själv upplever det – spretar överallt och ingenstans. Eller gör de det?
 
Jag har ju tyvärr inte svaren. Tänk om jag hade haft dessa!!! Men vad jag däremot har är oändligt många funderingar som jag önskar att jag hade förmågan att kunna beskriva, sätta ord på. Att helt enkelt kunna återge och redogöra för men där jag inte finner de rätta orden. Ergo har jag kanske ändå tillräcklig självinsikt för att kunna diskvalificera min bristande förmåga……….?

Hursomhelst anar jag att många människor kan känna igen sig i mitt resonemang. I situationer där den egna förmågan ifrågasätts av mig själv och förhindrar ett aktivt deltagande i diskussiner. Istället för att föra fram den egna åsikten – och indirekt kanske bidra till en vidareutveckling av diskussionen – väljer man att låta ögonblicket bero, och helt sonika hålla åsikten för sig själv. ”Vad kan jag bidra med? Dom lyssnar ändå inte på mig”….

 Inget kunde vara mer fel. Vi får inte diskvalificera vår egen, unika förmåga.

 
 
  

Vår dag har varit riktigt, riktigt bra…..

Hoppas att detta korrelerar väl även med Din dagsupplevelse!
 
  
   Amor Vincit Omnia    Hanna, Sara och Alva är kärleken    
 
 
/ pappa Niklas

Read Full Post »

17 februari 2011……………                                                                                                                                                  Efter att ha sett kvällens ”Uppdrag Granskning” om nanotekniken blev jag inte lugnad….              Amor Vincit Omnia    Hanna är kärleken     För evinnerlig tid……….. / pappa Niklas

Read Full Post »

15 februari 2011…………… 
 
Om diskrepansen mellan förnuftets krav på empiriska bevis och den på affekt spelade irrationella tron på – den innerliga förhoppningen om – att Hannas själ lever kvar och ivrigt söker nå fram till oss…………….
 
 
Diskrepansen omger åtminstone mitt medvetande. Ständigt. Likt ett förhållande där vi som människor kommer till ett vägskäl i livet där situationen avkräver oss att göra ett aktivt val mellan tryggheten i den invanda, välkända och förutsägbara kostym som vi iklätt oss eller att våga ta språnget ut i den okända, mystiska och irrationella världen, till stora delar outforskad men i begrepp att upptäckas och upplevas av den våghalsige!
Diskrepans.  
 
”Jag förstår att ni vill höra mer.”
 
Kvinnans (med sin avundsvärda tillika gudagivna – sannolika – mediala förmåga) hoppfulla och på samma gång ”aptitretande” konstaterande, dominerar av uppenbara skäl min vakna tankeverkstad. Orden ekar och upprepas till synes utan slut. Kvinnan hävdar med bestämdhet att Hanna fortfarande är med oss och att hon kommunicerar genom henne…Detta är som alla förstår inte helt enkelt att ta in och implementera i den förnuftstyrda dator som en stor del av de kartlagda och välkända delarna av hjärnan de facto är (jag är självfallet väl medveten om såväl de kända som att det existerar oräkneliga okända förmågor i hjärnan som inte ska räknas till de ”förnuftsstyrda”). Men eftersom Hannas egen vittnesbörd förkastar alla teorier om att döden skulle vara det definitiva slutet och istället gläntar på dörren till den fortsättning som de flesta av oss hoppas på, ser jag fram emot mötet med kvinnan med ospelad förväntan och otvetydig tillförsikt.
 
Jag har redan återgivit några uttryck som hennes samtal med Hanna har renderat i: 

 
”Pappa la ner pennan och gick” och ”Hon kommer att födas på nytt. Kolla in ögonen på nästa barn som föds i släkten?”
 
Förundran. Förväntan. Förtröstan. Men också förtvivlan. Tänk om det är…humbug….
 
Min övertygelse motsäger dock detta!
 
Eftersom mötet med kvinnan egentligen skulle ha ägt rum idag (men av rent världsliga orsaker blev uppskjutet på obestämd tid) måste jag – inte minst för eget vidkommande – återge de lösryckta, ofullständiga fraser som kvinnan tidigare kommunicerat. Det är naturligtvis upp till var och en att sälla sig till den livsåskådning vederbörande lockas av. Min tro påverkad och skapad av min dotters liv berättar att livet….fortsätter…..
 
I samspelet med Hanna har kvinnan lyckats utröna följande:

 
Hanna är med oss överallt.
Hon visar enorm livsglädje och är tacksam för allt vi har gjort för henne.
Hon tycker att hon har fått uppleva så mycket.
Hon tycker INTE om när man pratar OM henne. Gärna MED.
Kvinnan har sett en napp vilket hon tolkar som att en bebis blev till medan Hanna ännu levde.
Hanna är fantastiskt ”söt”. Envis. Stark. Hon har hår.
Hon var medveten om sin sjukdom – att kroppen successivt förlorade sina funktioner, men hon var aldrig rädd. Brydde sig aldrig om det!
Hon är orolig för oss – att vi inte vågar släppa taget om henne, vilket hon vill….
Hanna pratar om ett gosedjur: ett rosa eller grönt, liksom tovigt som om någon tvinnat håret/pälsen med fingrarna.
Hanna pratar mycket om och visar lila änglar som Hanna har målat medan hon levde. ”Kvinnan” tycker dock att de liknar fjärilar.
Hon är medveten om sin egen död men beter sig inte så.
”Skit i sjukdomen” är hennes paroll!
Pratar om ett ögonblick när hon badar med en badring – i det ögonblicket var hon lycklig – fri…
Hon ser även mig (pappa) bakifrån sitta vid ett bord i kontorsmiljö….
 
 
Och:
Under sin sjukdom drömde Hanna om ”mormor eller mormorsmor” som Hanna visste väntade på henne ”på andra sidan”…….
 
Enligt Mia (min syster) söker Hanna obönhörligt men varligt efter en kanal att kunna förmedla sitt budskap från ”andra sidan”….Kvinnan är således denna kanal. Kvinnan hävdar också att hon har MYCKET mer att tillägga…(!)
Det kan även vara på sin plats att förklara att det är kvinnan som har sökt upp oss (min syster) och att det inte föreligger några baktankar om monetära belöningar….Nota bene….
Tänk om……………………………

  
                                                                                                                                 
      
 
Idag är det internationella Barncancerdagen. En dag som naturligtvis borde vara helt onödig.
Minnesfonden har återigen fått tillskott! Tusen tack!
 
    
  
   Amor Vincit Omnia    Hanna är kärleken    

För evinnerlig tid………..

/ pappa Niklas

Read Full Post »

14 februari – 2011………….. 

  
 
Om…..glädje….
 
Jag berättade för en tid sedan om min kusin Joakim Esbjörnsson, om hur denne ambitiösa man nått en bit på sin egen individuella och unika yrkeskarriär i och med att han promoverats till doktor i betydelsen ”forskare” inom hiv-forskning. Om det finns ett intresse av att titta närmare på det område som han så varmt vurmar för vill jag hänvisa till ett reportage som publicerades i vår lokaltidning (Hallandsposten) för inte så länge sedan. Jag misslyckades tyvärr med att bifoga länken.
 
  Jag vill nu också gratulera honom och hans fru Lisa till att ha blivit föräldrar till ett välskapt barn! GRATTIS!!!! Fantastiska nyheter! Det som gör situationen än mer kittlande härleds till något kvinnan med ”medial förmåga” för en tid sedan varligt men bestämt upplyste min syster om:

  ”Nästa barn som föds in i släkten…Titta in i dess ögon…”

  Lisa och Joakim fick en dotter.

 
 
  

14 februari. ”Alla Hjärtans dag”. Återigen infinner sig ambivalensen och sätter myror i huvudet på mig. Men bara i viss mån. En särskild dag för att påtvinga det självklara: Att visa uppskattning för våra nära och kära….”Påtvinga” är naturligtvis ett laddat och alltför starkt ord och ska naturligtvis ersättas av det betydligt mer angenäma ”Uppmuntra”. Eftersom världen ser ut som den gör och avsaknaden av en optimal situation enligt devisen”Alla Hjärtans dagar” är blott alltför tydlig, inser jag vikten av och genialiteten i att almanackan i varje fall ståtar med en dag vikt åt att visa sin omgivning den uppskattning vi så väl behöver. Vad mig anbelangar gör jag det på detta sätt:

 Till mina nära och kära vill jag ge uttryck för hur mycket ni betyder för mig! 

 

Och alla mina medmänniskor önskar jag en extra fin dag idag!

 

Till min fru och mina barn: ”Jag älskar er så mycket så det inte är klokt!”

TACK TILL ALLA SOM UPPVAKTADE ALVA PÅ HENNES STORA DAG!!!
 
  
   Amor Vincit Omnia    Hanna, Sara och Alva är kärleken    
 
 
/ pappa Niklas

Read Full Post »

Länk till bild på FÖDELSEDAGSPRINSESSAN! Fortfarande vakar storasyster över sina publicerade syskon till höger på sidan…….

 http://hallandsposten.se/folkfamilj/familjeannonser

Read Full Post »