Posted in Uncategorized on 01 april 2012|
2 Comments »
1 april…
Livet…
Det tål att upprepas. Gång på gång. Livet är outgrundligt. Små förändringar i livsrytmen, planer som förändras i ett ögonblick, en kurs som plötsligt ändras och som får ödesdigra konsekvenser. Som igår. Av någon anledning upphörde vi med fotbollsspelandet på nedervåningen och sökte oss till köket. Där rutschkanan stod. Vi förberedde kvällsmat. Sara satt knappast stilla utan ilade mellan de olika rummen för att tillgodose sina aktuella intressen. Kvar fanns Alva. Och rutschkanan.
Det är inte enkelt att vara förälder. Ständiga beslut i en given situation kring huruvida och i vilken omfattning man ska ”bevaka” sitt barn i dennas spontana lek. Även när en förälder, sÃ¥som jag själv en ödesdiger dag i februari förra Ã¥ret, inser en presumtiv – och som vid det tillfället – uppenbar fara och sÃ¥ledes med de bästa intentioner därför tar ett fast grepp om dottern nerför backen i en gemensam plogning kan olyckan vara framme. IgÃ¥r lät vi Alva leka pÃ¥ rutschkanan väl medvetna om att vi aldrig var mer än en meter frÃ¥n scenen. En meter. Vi ser hur Alva undersöker lekredskapet. Hon skrattar av förtjusning. Jag kommer pÃ¥ mig själv med att initiera en tanke pÃ¥ vilken lycka man känner som förälder när ens barn har roligt, när barnen mÃ¥r bra.
DÃ¥….
När jag Ã¥terigen blickar mot Alva ser jag hur hon ligger pÃ¥ magen pÃ¥ kanan med ansiktet mot de fÃ¥taliga trappstegen i plast. Plötsligt slÃ¥r hon en kullerbytta över trappstegen och landar pÃ¥ nacken. Herregud, hon har brutit ryggen! Tystnad. Sedan kommer skriket. Förtvivlan blandad med rädsla, och gud förbjude, smärta….? Blod som skapar förvirring, som fyller hennes mun och förstärker obehaget och genererar en ohygglig smakupplevelse av varm metall i den sönderslagna munnen pÃ¥ en liten människa.
Pappan som beskyddare….
Nu verkar det ändå som att det gick bra! Hon hade ont och fick sitta med en blöt handuk i munnen, och detta tycktes fungera som välgörande balsam. Men bilden av hennes nacke som fick ta emot smällen, blodet som flödade och i förlängningen den imaginära, ergo påtagliga, bilden av pappan som ännu en gång brustit i sin roll som beskyddare dröjer sig kvar.
Det är inte enkelt att vara förälder. Det är en ynnest, en fantastisk gåva som också för med sig en palett med alla känslor som människan begåvats med. Igår blev en av palettens mindre angenäma känslor aktuell. Känslan av otillräcklighet.
Idag fick vi ett efterlängtat och välbehövligt besök! Kia och Leif. Underbart att umgås med er! Njut nu av återstoden av er vistelse i vår vackra hemstad!
/ pappa Niklas
Read Full Post »
  
Hannagull 