Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2011

 Oktober…….
 
 
 
Om månaden som är en inkarnation av hänsynslös förödelse och obegriplig död…
 
 
Oktober månad är inkommensurabel. En månad som given antropomorf särställning utan betänkligheter, samvetslöst och brutalt raderat ut två kära familjemedlemmar tillika enastående människor från sina självklara och essentiella platser i solen, i livet här hos oss. Långfredagens betydelse känns liten i sammanhanget……
 
Återkommer.
 
Födelsedagstårta
 
Idag kom ett mejl. Budskapet var lika koncist som underbart! Familjen Elin har i dagarna fått uppleva ännu ett MIRAKEL. Från djupen av våra hjärtan Elin:
 
      GRATTIS!!!!!!!!!!!! 
 
 
Rött hjärta  Amor Vincit Omnia  Rött hjärta  Hanna ÄR kärleken  Rött hjärta För evig tid.
 
   
/pappa Niklas…

Read Full Post »

29 september….

 
Om tre kronor och tid…

 
 
Många med mig upphör aldrig att bli konsternerade över den lilla men samtidigt enormt betydelsefulla egenhet en inte helt oväsentlig aspekt av människans liv uppvisar. Jag syftar kanske inte helt oväntat på det välkända fenomenet hur tiden tycks fullkomligt galoppera bort med oss mot en – i lyckliga och välsignade fall – annalkande ålderdom.
 
Jag minns en era i mitt eget liv, en tidsepok vanligen definierad såsom barndomen, då den egna tidsuppfattningen såg helt annorlunda ut. När söndagen gjort entré väntade närmast en oändlighet – sex dagar! – innan man återigen kunde peka på vilka godisbitar det oengagerade affärsbiträdet skulle fylla påsen med. Tre kronor. Tre Kronor som på sjuttiotalet inte bara symboliserade ett omtyckt och folkkärt ishockeylandslag utan även utgjorde den monetära förutsättningen för påfyllningen av nämnda godispåse. En enda dag kändes som en evighet, som en obegränsad tidsperiod utan synlig början och synligt slut. Man hann med att utföra massor under en dag! Hur kan det komma sig? Hur kunde en dag upplevas som en….eon…?
 
Ett sommarlov kunde med rätta beskrivas som en enda lång kedja av eoner – sommarlovet varade för evigt. Gjorde det inte? I alla fall är det så jag minns det. Eller har lurats till att tro, via ett liv och ett samhälleligt arv om att allt var bättre förr…..
 
Nu vet jag bättre. Kanske inte bättre men…annorlunda. Barndomens upplevelse är naturligtvis riktig, sann och uppriktig utifrån ett barns livsperspektiv och erfarenhetsförråd. Den framförliggande dagen var livet. Det fanns inget annat. Självfallet förgylldes tillvaron ofta av företeelser som låg längre fram i tiden och som således avkrävde en ren form av längtan hos vederbörande men livet här och nu krävde full uppmärksamhet, full koncentration. Carpe diem. Ingen är bättre på detta än våra yngsta medborgare!
Idag är situationen annorlunda. Barndomens underbara och bekymmerslösa uppfattning om durationen på en vecka ska med vuxna ögon istället kanske översättas med en tidsperiod på ett år. Även om jag raljerar en aning belyser förhållandet likväl den radikala förändring i uppfattning som människan genomgår med skrämmande korrelation mellan individer över tid.
 
I en vuxen människas föreställningsvärld förekommer inte längre begreppet eon. Inte ens som intuitiv och omedelbar känsla. Inte när vi relaterar till tidsbegrepp och tidsuppfattning inom…jordelivet. Men om vi istället vänder blickarna uppåt och föreställer oss nästa dimension, förvandlas plötsligt en eon till något abstrakt påtagligt, till en tidsenhet som känns bestämdbar. Detta är förvisso…fascinerande.
 
Änglabarnen väntar på oss. Väntar och längtar efter att få tillbringa oändliga eoner med sina älskade. Vi ses Hanna…………………..
 
 
Rött hjärta
 
  
  
 Rött hjärta   Amor Vincit Omnia Rött hjärta Hanna är kärleken Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta Så självklart….
 
 
/pappa Niklas…

Read Full Post »

26 september….

 
Om bloggandets betydelse, utvecklingssamtal och om Birgitta…

 
 
Jag har kommit att inse, verkligen förstå, att det finns en mängd olika anledningar till varför människor väljer – eller som i mitt fall initialt uppmanas – att blogga. Utan att löpa den uppenbara risken att snärja in mig i ett ämne, en företeelse och fenomen, jag inte behärskar vågar jag mig på en generaliserande förklaring som jag tror ändå kan definieras såsom gängse: Viljan att uttrycka sig inom ett område som engagerar vederbörande. Det existerar otaliga bloggar, som har det gemensamt att resultatet som framträder lika konkret som omedelbart på skärmen är bloggägarens unika och egenhändigt utformade ansträngning (om vi bortser från eventuella epigoner), vare sig det handlar om illustrativa fotografier, bilder skapade av någon form av don som förmedlar färger, eller texter med det skrivna ordet. Det finns sannolikt en blogg för alla tycken och smaker. ”Hannagull” kan sannolikt liknas vid ett slags epitafium……………
 
Rött hjärta
 
Utvecklingssamtal. Med Sara som lika frånvarande som självklara huvudperson. Det vore närmast att betrakta som en avhumaniserad handling att här undgå att göra en jämförelse mellan situationen nu och den för tre år sedan. Utvecklingssamtalet med Hanna – OM Hanna – var….annorlunda. Förutsättningarna väsenskilda, variablerna diametralt motsatta. 
 
Idag begav vi oss till skolan i egenskap av ”vanliga” föräldrar inför ett ”vanligt, normalt” utvecklingssamtal. Det är svårt, förmodligen meningslöst, att ens försöka sätta ord på skillnaden i våra sinnesstämningar från de olika tillfällena. Detta är förvisso något man måste ha tvingats uppleva för att kunna sätta sig in i. Euforiska känslor av förväntan, spänning, nyfikenhet och glädje gick en – i positiv bemärkelse förvisso ojämn men likväl – match mot den i sammanhanget lyckligtvis underlägsna motståndaren, rädslan. Har hon det bra i skolan? Hon är väl inte ensam?
 
Även om vi trott oss kunna ana och till och med uttryckligen fått höra av Sara själv att allt fungerar bra och att hon trivs blir det yttermera välsignat att även få detta bekräftat av lyhörda lärare. Våra farhågor besannades inte, däremot våra förhoppningar! En kort rekapitulation av samtalet ger vid handen att Sara visar på stort intresse för skolans aktiviteter, har kommit långt i läsningen, är omtänksam och följer ordningsreglerna (nästan onödigt slaviskt!), älskar att skapa med händerna, tycker om skolmaten, uppskattar gymnastiken och visar på stor kreativitet och äventyrslusta på rasterna! Snyft. Glädjetårar! 
 
Sara är en fantastisk tjej. Speciell. Enastående. Unik. Men också ”vanlig”. Tänk att ett dylikt alldagligt och till synes anspråkslöst ord kan ha denna oanade betydelse för två trängtande föräldrar….
 
 
Rött hjärta
 
Imorgon ska Birgitta, Saras ”baktant” tillika mamma till en av mina bästa vänner, genomgå vad hon själv beskriver som ”rutinoperation”. Ergo, oavsett definition på densamma förmedlar kroppsdelen för själva ingreppet per se att det rör sig om en allt annat än enkel operation varför vi kommer att sända otaliga och kontinuerliga tankar till hennes familj under morgondagen. Och naturligtvis även till Birgitta själv. MASSMIS MED BIRGITTA!
 
 
 
  
 Rött hjärta   Amor Vincit Omnia Rött hjärta Hanna är kärleken Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta Så självklart….
 
 
/pappa Niklas…

Read Full Post »

 23 september….

 
Om olika syn på tro…

 
 
Kan det vara legitimt att ironisera över människors ”religiösa upplevelser”? Är det tillrådligt, ens acceptabelt att raljera över en människas redogörelse för sin, enligt egen utsago, starka och kanske också omvälvande upplevelse? Naturligtvis inte. Av ren och skär respekt för individen. 
Vad det ofta handlar om är ju att vederbörande genomgår en grundläggande omprövning av sin hela föreställningsvärld, antingen som – om inte naturlig så högst sannolik – reaktion på att tillvaron övergått från kosmos till kaos på grund av en personlig kris (ofta härledd ur någon form av personlig tragedi) eller att själva mötet i sig – input – per se initierat en process mot omvärdering av vad livet egentligen representerar och står för.
 
Tro. Detta enastående begrepp, så komplext, så svårdefinierat att det är svårt att finna på en gängse, universell, förklaring. Jag har alltid ansett mig själv vara en slags troende pragmatiker om det nu överhuvudtaget existerar ett dylikt uttryck i de olika encyklopedierna världen över. Med en personlig ”religiös ansats” som utgick från en uttalad och medveten vilja att bli presenterad empiriska bevis på föremålet (-n) för tron, inhyste mitt förra jag den form av tro som sökt sig bort från övertygelse och istället erhållit medlemsskap i den skola vars anhängare ser tro som en…förhoppning.
Jag vill att det ska finnas ett liv efter detta, en himmel som samlar upp vackra själar som i sin mänskliga skepnad utfört goda gärningar under sin korta tid på jorden. Förhoppningsvis är det också så.
 
Sedan inträffade tragedin. Mörkret lade sig. Krisen i sin omisskännliga form av Sorg tog vid. Men mina samtliga känslosinnen hade redan under Hannas sista tid öppnats på vid gavel och förstärkts, kommit att bli översinnliga, och förblev så under lång tid. Hanna förmedlade ledtrådar. ”Inte än”. ”Jag vill inte gå ensam”. Min föreställningsvärld sattes i gungning, min vacklande, otydliga tro övergick så sakteliga i något som kommer nära att definieras såsom övertygelse, såsom förvissning. Trycket, den omänskliga psykisk-emotionella påfrestningen som kännetecknade vår dåtida tillvaro bidrog självfallet också till att vi längtade ”bort” och vi landade snart också i en gemensam uppfattning om en skönare värld, i en annan dimension.
 
Det finns åtskilliga parametrar, variabler, som under de senaste tre åren givit antydningar om att vi kan förhålla oss tryggt till vår essentiella förvissning. Jag har försökt att redogöra för dem alla i tidigare reflektioner. En sak torde vara utom alla tvivel: Utan denna tro hade livet varit……svårt…….att leva……………
  
 Rött hjärta   Amor Vincit Omnia Rött hjärta Hanna är kärleken Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta Så självklart….
 
 
/pappa Niklas…

Read Full Post »

22 september…….

 
  
Om foton…
 
 
Det finns situationer där upplevelsen är så stark att fotografier för att bevara minnet av dem egentligen är onödiga, överflödiga. Likväl är jag glad över att Kicki förevigade några situationer från Ågrenskavistelsen med sin digitalkamera. Av olika skäl valde jag att inte publicera bilder på barnen utan fotoalbumet har istället utökats med två fotografier på tydligt förnöjda föräldrar…
Fotografierna placerades någonstans på rad sju, åtta under fliken ”Fotoalbum”.
 
Återkommer inom kort med en betraktelse. En inte helt oviktig sådan………………..
 
 
Rött hjärta  Amor Vincit Omnia  Rött hjärta  Hanna ÄR kärleken  Rött hjärta För evig tid.
 
   
/pappa Niklas…

Read Full Post »

21 september väntar ivrigt på att överta huvudrollen….

 
Om förekomsten av onda förebud…?

 
 
Det kan i sammanhanget vara på sin plats att i varje fall snudda vid tanken om det vid något tillfälle gavs antydan om någon form av mene tekel? Inte ens i vår vildaste, mest pessimistiskt-melankoliskt präglade sinnevärld kunde vi föreställa oss hur vår förstfödda skulle angripas, övermannas och förintas av sin initialt osynligt spöklika men med tiden påtagligt och brutalt hänsynslösa, konkreta inkräktare, tillika förgörare, förintare…..Ingen mardröm skulle kunna leverera en tragedi av samma dignitet, av liknande magnitud. Någonsin. Men verkligheten överträffar tyvärr ibland dikten eller som i det här fallet, mardrömmen.
 
Plötsligt slog blixten ned. Världen försvann i lågorna som blixten oåterkalleligt orsakat. Istället uppenbarades nu en parallell värld, tillgänglig enkom för vissa speciellt utvalda, unika individer utan att dessa enligt egen utsago någon gång givit sitt medgivande till en dylik invitation. Plötsligt blev den institutionella världen nämnda individers verklighet och detta skedde utan att någon aldrig efterfrågade vederbörandes åsikt i sammanhanget! Kölhalning. Giljotinering. Arkebusering. Inga fångar, ingen gisslan, i en tillvaro där eventuella rop på hjälp fastnade i halsen. Ingen som hör dig.
 
Utan förvarning. Fjärde september 2007 upphörde livet såsom vi lärt oss uppskatta det. Inga tecken, ingen obskyr intuition fungerade som en metaforisk förmildrande bro mellan livet i verkligheten och den institutionella tillvaron som tog vid. Inga järtecken. Noll. Nada. Niente. Rien.
 
Fjortonde oktober har ånyo snart hunnit ikapp oss. För andra gången. Två år.
 
Pang!
 
Mene tekel? Inte ens i närheten………………….
 
Röd ros
 
  
 Rött hjärta   Amor Vincit Omnia Rött hjärta Hanna är kärleken Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta Så självklart….
 
 
/pappa Niklas…

Read Full Post »

 18 september….

 
Om själslig isolering och barns unika sätt att betrakta världen på…

 
 
Dagarna på Ågrenska har givit upphov till – eller snarare förlöst – om inte nya så i varje fall reviderade tankeprocesser. Min upplevelse där var genomgripande, genomträngande, av den enkla anledning att hela mitt lagade, omplåstrade trasiga väsen var absolut närvarande i varje enskilt ögonblick under vistelsen. Sinnena var vidöppna. Jag kände intuitivt att jag levde i situationen. Inte tillryggalade, genomled eller överlevde. Levde. Upplevde. Utvecklades. Växte till en temporär själslig gigant. Det kändes nästan så! Livet i det metaforiska ekorrhjulet tillåter inte människor att förnimma denna känsla. Av svårbegriplig anledning anses detta inte som viktigt, ens relevant i sammanhanget. Andra värden premieras. De flesta av oss accepterar de outtalade men hänsynslöst gängse premisserna oftast utan förbehåll eller reflektion. Denna form av oreflekterad prägling har i olika grad kommit att ifrågasättas av människor som antingen tvingats till det genom identitetsdanande personlig kris eller – häpnadsväckande nog (?) gjort ett eget medvetet och aktivt val.
 
Jag upplever ofta (tack och lov långt ifrån alltid!) att det finns en diskrepans mellan människor som anammat ett alternativt ekorrhjul och människor som inte tvingats erfara en mänsklig tragedi, en diskrepans som ömsom kan vara subtil, knappt märkbar, och ömsom häpnadsväckande brutal och nästan dråpligt dräpande. På Ågrenska var den diskrepansen som bortblåst. Samhörigheten och den tillåtande förståelsen regerade likt en älskad och hyllad majestät. I en samtida värld där människans existens – människans vara  – räknas utifrån en renodlad utilitarism var det i sanning en ynnest och befrielse att tillåtas svepas med i känslan av gemensam harmoni som omgav lilla Amundön under dessa minnesvärda dagar. Var det inbillning eller kunde vi höra hur Milan Kundera i våra spetsade öron honungslent viskade fram budskapet i sitt kanske mest kända litterära verk……?
 
Röd ros
 
För att ännu en gång relatera till en situation där barns oefterhärmliga, otvungna och avväpnande sätt att betrakta och närma sig livet påframträder med en fluorescerande tydlighet vill jag dela med mig av en underbar episod som utspelades under en av dagarna i matsalen på Ågrenska. Vårt alldeles eget, speciella bord stod intill ett bord som dessa dagar tillhörde en familj vars hemort var Uppsala. Sonen Robin, två-tre år ung, hade den goda smaken att varje dag stoltsera med en tröja med nytt motiv på bröstet. Föregångarna bar upp litterära hjältar såsom Spindelmannen och Stålmannen medan den aktuella tröjan pryddes av ingen mindre än familjen Liliequists absoluta favorit(serie)hjälte, Bamse!
Min vana trogen inledde jag ett försök till spontan och skojfrisk konversation och frågade sonika Robin vem han tyckte var världens starkaste björn? Efter vad som kan ha varit en bråkdel av en sekunds betänketid svarade Robin ”TorBJÖRN”……!
 
Robins pappa kände sig nu manad att förtydliga att Torbjörn i själva verket är deras granne på gatan hemma i Uppsala!!!! ”Torbjörn – världens starkaste björn!” Det låter något det!
 
Återigen ett av otaliga exempel på barns underbara, unika omedelbarhet och självklarhet, egenskaper som av någon olycklig anledning i ett skede ingen kan minnas, tycks ha blivit isolerade till barnens upplevelsevärd. Är det möjligtvis så som Rune Andréasson genom sitt alter ego (?) Skalman återkommande proklamerar: ”Hos vuxna har tankarna fastnat”?
  
 Rött hjärta   Amor Vincit Omnia Rött hjärta Hanna är kärleken Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta Så självklart….
 
 
/pappa Niklas…

Read Full Post »

Older Posts »