16 september……det hann bli ganska sent…
Om antinomi…och andra reflektioner och tankar kring Ågrenska…
När jag sänker blicken mot min famn noterar jag hur två nötbruna, glasartade ögon verkar söka ögonkontakt, även om jag samtidigt inser det absurda i det plötsliga tankefostret. Omöjligt. Ögonen är döda. Det är ett gosedjur, en grå, obegripligt mjuk elefant som istället för att upplösas i atomer i samma eld och hungriga flammor som omslöt matte, fann sin piedestalupphöjda plats i det som en gång räknades som mattes jordiska boning. Elefanten. DEN elefanten. Den elefant som en på gränsen till sprickfärdigt mallig och stolt och oantastligt lycklig förstagångsfar förvärvade som första gåva till sitt nyfödda mirakel, och detta av en enda självklar anledning: Den stack ut. Elefanten var sonika ensam i sitt slag…..
Sannolikt är det den påtagliga antinomin i mitt inre som intuitivt påkallat behovet av en trygghetsgenererande närvaro, av ett betydelsefullt ting eller minnessak, inför den stundande energikrävande uppgiften. Att redogöra för vistelsen på Ågrenska….
Elefanten kändes skräddarsydd för uppgiften. Därför ligger han, av någon okänd anledning vill jag tro att det är en elefant av manligt kön, nu i min illusoriskt trygga famn i fåfäng förhoppning att kunna återgälda denna….
”Bästa Christine och Niklas!
Härmed har vi glädjen att hälsa er familj välkommen till Barncancerfondens vistelse på Ågrenska 11-14 september 2011 för familjer som har mist sitt barn i cancer…”
De inledande orden exakt återgivna. ”Glädjen”…? Jag kommer ihåg att min initiala reaktion var att jag tyckte det var ett olyckligt ordval i sammanhanget. Hur kan någon finna glädje i att välkomna familjer hit under dylika premisser….? Redan här intog ambivalensen herraväldet över min sinnesstämning, även om det ångestframkallande evenemanget låg nästan tre månader framåt i tiden. Hur mycket ostoppbart vatten hinner det inte rinna under bräckliga broar fram tills dess?
Plötsligt upphörde så det forsande vattnet. Utan att egentligen ha begripit hur det hade gått till fann jag mig nu inmundigandes en söndagsfrukost som jag sannolikt glömt vad den bestod av i samma sekund den dukades fram på det plötsligt instabila, till synes lutande och skakande ärvda bordet. 11 september. Vårt eget elfte september….
Med en gps i medveten vald träda följde vi den enkla men som det skulle visa sig fullt tillräckliga vägbeskrivningen till vår emotionella prövning. Med en känsla som måste upplevas för att kunna bli begriplig, i magtrakt, huvud och bröst skred vi sakta över den minimala bron som förbinder Lilla Amundön med den i sammanhanget nu dubbelbottnade tryggheten – fastlandet…Solid, fast, pålitlig och välkänd mark som i en bråkdel av en sekund övergick i porös, okänd, närmast oförankrad terräng. En metafor med en magnitud och påtaglighet som verkar skrämmande.
Som genom ett trollslag – naturligtvis föranlett av stor kunskap och bred erfarenhet – uppenbarade sig så plötsligt vägvisarna, våra utvalda guider, och bidrog till att räta upp den för ögonblicket fallbenägna Liliequistska vagnen. Barnvagn, ryggsäckar och väskor fick vackert fortsätta värma golvet till bagageutrymmet medan fyra på samma gång otåligt förväntansfulla och panikslaget skräckslagna individer äntrade konferensbyggnaden i ojämnt och ostyrigt släptåg i hasorna på vår gudasände guide, Sebastian. Mingel. Tid för uppsamling. Tid för påfyllning av…ångesten.
Jag vill också förtydliga att mina negativa associationer såsom ångest, oro, rädsla, skräck samtliga ska härledas till känslor som riktas till det egna jaget, till den genomgripande och genomträngande oron för mina egna presumtiva individuella emotionella och psykiska reaktioner. Skulle jag kunna hantera mitt eget ynkliga väsen i en situation som jag anade kunde generera en emotionell-psykisk härdsmälta? Jag visste uppriktigt sagt inte om jag var mogen denna uppgift.
Lunch serverades. Tack vare att en av de yngsta deltagarna hade det goda omdömet (eller om vi kanske ännu hellre ska ge föräldrarna äran?!) att komplettera sitt första hela år just denna dag fick samtliga deltagare även en lika god som uppskattad dessert.
Sedan inleddes prövningarna. På riktigt. Nu skulle vi lämna över våra barn till respektive barngrupp…………….Alva. Med dåligt spelat lugn, ja faktiskt närmast löjeväckande försök till att upprätthålla något som liknar stoiskt lugn, iklädde jag mig rollen som känslokall och opåverkad levererare. En roll som passade mig…dåligt. Som absolut sista förälder styrde jag mina hjulbenta och av den psykiska anspänningen (kokt) spaghettimässiga apostlahästar mot lokalen där övriga föräldrar kompromisslöst inväntade startsignalen för programmet.
Min väl exponerade entré under orden: ”Heeeej, jag behåller nog jackan på ifall…ja ni förstår, vi har ju aldrig lämnat bort Alva tidigare…” möttes av väluppfostrat och nervöst, lågmält fnitter från vad jag gissar hela den närvarande församlingen.
Efter ett koncist välkomstsamtal av verksamhetsansvarig övertog den ditkallade psykologen ordet och innan min obekväma stolsits ens hunnit bli ljummen befann jag mig plötsligt och ospelat förvånad sittandes med ett häfte i handen som nämnda psykolog oväntat och hastigt överlämnat till oss med orden: ”Christine och Niklas, vill ni börja berätta varför ni är här.” Hon kan eventuellt ha formulerat sig annorlunda. Det är till och med ganska troligt. Ska vi börja? Vad förväntas vi berätta om?
Alla som deltagit vid någon form av seminarium är väl införstådda med att det nästan alltid är enklare att gripa in och ta över taktpinnen när isen har brutits och någon har lagt ribban på en nivå som andra därefter kan välja att antingen följa eller göra avsteg ifrån. Den chansen gavs inte oss. I en enormt stark emotionell situation hade taktpinnen givits oss att utifrån våra referenser i mångt och mycket avgöra hur eftermiddagen skulle fortlöpa. Med facit i hand kanske det var olyckligt. Men det är sannolikt ändå så att sittningen där tjugo (20) emotionellt trasiga föräldrar hade förlöpt på samma sätt oavsett vem som fått utgöra innehålls- och -tidsmässig måttstock. Ämnets dignitet var därom alldeles för omvälvande och genomgripande. Tårarna tycktes omöjliga att hejda. Ansikten förvreds i grimaser som spontant infunnit sig genom alla situationer av igenkännande och inkännande som gråtmilda föräldrar hest viskade fram. Vi kastades brutalt flera år tillbaka i tiden och återupplevde våra livs mest traumatiska men också mest intensiva period. Gång på gång.
Det blev ett möte, så påtagligt att de medhavda fotografierna på våra barn lika gärna kunde ha varit spegelbilder på samma barn sittandes vid samma bord. Vi upplevde våra barns astrala närvaro i de otroliga berättelserna som naturligtvis förstärktes av vår gemensamma emotionella sårbarhet. Det var i alla fall min känsla, min unika upplevelse.
Efter detta möte, efter ett efterlängtat och kärt återseende med våra barn, efter gemensam middag, lek på lekplatsen och korvgrillning infann sig hos mig en oemotståndlig och förlamande trötthet. Flera av de andra papporna unnade sig den välbehövliga lyxen att bada bastu nere vid det kylslagna havet men undertecknad äntrade istället våningssängen och sov sannolikt innan klockan hunnit bli 21…..En icke angenäm, orolig sömn. Jag insåg att jag hade fått nog. Det här fick räcka. Pinan fick inte göras längre. Nu åker vi hem…….
Ibland är man glad att man inte följer en ingivelse, ens när kropp och själ känns uttömd, närmast uträknad. Dagarna som följde var….fantastiska. Den mångsysslande akademiske allkonstnären Lennart Björklund har stor del i detta. Under måndagen var det han som höll i rodret, han som aktivt både föreläste för, diskuterade med och lyssnade på en påtagligt påverkad och med två individer diminuerad skara föräldrar. Hur ska vi få det bra framöver? Även om ämnets innehåll egentligen riktade sig mot en annalkande framtid upplevde – vågar jag påstå – samtliga en bra stund tillsammans med Lennart. Det blev en givande diskussion som alla kom att uppskatta.
På kvällen sedan fick vi följa med på en aktiv ”exotisk jordenruntresa till underbara rytmer” i något som definierades som Good Move Dance. En engagerad tilika engagerande dansinstruktör ledsagade många av oss föräldrar genom oändliga toner och rytmer som undertecknad hade enormt roligt åt, även om all energi gick åt till att försöka kopiera hennes (för många av oss män, avancerade) rörelser! Hysteriskt roligt och lagom ansträngande!
Tisdagen fokuserade på läkarens och sjukvårdens roll när ett barn dör och detta föranledde (naturligtvis) många allvarliga och känslosamma diskussioner. Den tillresta barnonkologläkaren ska ha all kred för att hon mötte upp och bidrog till en utvecklande och givande om än ”känslomässigasårupprivande” förmiddag. Eftermiddagen ägnades åt syskonrollen, ett ämne många av oss närvarande vurmar extra för eftersom detta enligt mig är ett otroligt viktigt ämne och ett fenomen som ingen av oss föräldrar någonsin kan känna oss fullärda och ens bekväma med. Hur mår Sara egentligen? Vad försiggår i hennes vackra huvud, vilka tankar initieras och behandlas i hennes tankesmedja? Existerar rationella beteenden som är typiska för syskon vid en särskild ålder som har förlorat ett syskon? Vad kan vi förvänta oss? Vi har dålig kunskap om dessa essentiella spörsmål. Naturligtvis har vi det.
Innan dagarna knöts ihop av den initiala besättningen samtalade en präst om konsten att bevara minnen och traditioner utan att det gör för ont. Eller, det var snarare den initiala tanken att han skulle föreläsa om detta. Istället snurrade vi in på de existentiella ämnen och tankar som upptagit mycket tid och utrymme i min reflektionsvärld under de senaste två åren. Naturligtvis intressant och givande även om vi skulle ha behövt öronmärka hela programmet till detta för att komma någonstans.
Jag brukade vara ganska tystlåten i större folksamlingar men när ämnena berör och möjlighet finns har jag insett att jag hör till dem som gärna och ofta deltar i diskussionerna. Passande nog fick jag även sista ordet som psykologen själv uttryckte det. Det handlade naturligtvis om eufemismen om vårt nya liv, den som berättar att Alva föddes fyra månader efter Hannas död. Att det var Sara som prompt insisterade på att barnet i mammas mage skulle heta Alva (dock inte Svensson som hon önskade!) och att Alva betyder…Soluppgång. Kanske får Alva bli själva sinnebilden för att det finns ett nytt liv även bakom den största tragedi som kan inträffa………
Mötena med föräldrarna och barnen var…fantastiska. Tänk att ha fått möjlighet att lära känna dessa enastående, genuina, starka och på samma gång sårbara människor som aldrig skulle kunna uppvisa egenskaper från mänsklighetens baksida, såsom baktankar eller girighet. Det är förvisso så som någon deltagare uttryckte det: en ynnest. En gåva. Sorg, förtvivlan och död förenar oss. Men vi har även andra abstrakta band som sannolikt är och förblir omöjliga att förstöra. Förståelse. Gemenskap. Samhörighet. Känslan av att vara…utvalda. Jag upplevde att den känslan förstärktes där på den vindpinade ön under några kylslagna dagar i september.
Från djupet av mitt hjärta:
Tack barncancerfonden. Tack alla föreläsare som gav oss välbehövlig påfyllning. Tack Ågrenska med personal, ingen nämnd, ingen glömd. Tack alla syskon som gav vistelsen extra mycket liv. Tack alla föräldrar! Tack min underbara familj!
Tack Hanna, för att du fortsätter berika mitt liv och ger det mening snart två år efter att du lämnat oss. DET är….otroligt.
Amor Vincit Omnia Hanna ÄR kärleken För evig tid.
/pappa Niklas…
Read Full Post »
Hannagull 