Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2010

Sista januari… 
 
En påminnelse: ”Det viktigaste i livet är att lära sig att ge kärlek och att släppa in den” (Morrie)
 
När Sara hade fått i sig frukosten idag ville hon omgående åka hem till Birgitta! Birgitta ringde nämligen igår och undrade om Sara ville komma över och producera bakverk tillsammans med henne. OM Sara ville! Under de två timmar av riktigt kvalitativ tid som bagarna tillika sömmerskorna (resultatet blev ett stort antal bullar och muffins samt en magnifik kudde!) fick tillsammans var Kicki och jag bland annat vid graven. Kyrkogården låg helt öde och enbart vår närvaro störde stillheten. Det är svårt att beskriva den känsla som infinner sig när vi möts av Hannas leende på fotot som sitter på stenen…

Hon var så levande, så till synes…lycklig…Det går inte att ta in…

Saras pärlor har en märklig benägenhet att ständigt ta slut…Därför tog vi till det stora artilleriet och investerade i 17000 (sjuttontusen!) nya pärlor idag! I kölvattnet av detta fann jag mig själv stå lutad över strykjärnet ikväll och fogade samman fem nya pärlkreationer – alltifrån kaniner till prinsessor! Härligt!

Eftermiddagen tillbringade vi hemma hos farmor och farfar där vi i sällskap med morfar fick njuta av en utsökt varm paj! Smarrigt! Även Annika och Agnes tittade in vilket naturligtvis välkomnades av oss alla och framförallt av en leksugen fyra-åring! Tack samtliga för en mysig eftermiddag! 
 
Sara fick förresten en present – en bok – av Elsie och Per-Olof idag: Pricken. En bok som Hanna älskade och vars illustrativa budskap min egen och mina föräldrars generation har fått ta del av och påverkats av. Det är i varje fall ett troligt antagande. Tack Elsie och Per-Olof! 

Synkronicitet. Detta häpnadsväckande fenomen som bara väntar på att bli upptäckt av oss alla – var och en. För mig fungerar själva begreppet som en form av guide för att kunna välja rätt beslut i en given situation. Eller…snarare: Jag håller på att lära mig att lägga märka till och synliggöra min speciella synkrona värld som ska finnas där ute omkring mig – som en ramhandling i livets dramaturgi.

Sharma snuddar vid liknande teorier och formulerar därmed Dagens visdomsord:

”Lyssna – och lita på dina instinkter”

Vår inre röst. Vår inre vägvisare. Våra instinkter. Vår intuition…Vad vi än väljer att kalla denna märkvärdiga egenskap, kan vi inte göra annat än att förundras över den aura av mysticism och spänning som omger innebörden i begreppet. Vad är det som får oss att så ofta ”drabbas av” en känsla som verkar tala om för oss vilket beslut vi bör ta i en given situation? De flesta av oss har sannolikt haft denna känsla vi något tillfälle – andra mera frekvent. Lita på instinkterna?

Inom ett antal skolor som anses tillhöra mystikerna talas det ofta om hur detta fenomen -denna inre guide – ses som människans personliga källa till visdom.

Likt Sharma tror jag att vi bör följa vår intuition i mycket högre grad än vad vi gör om vi ska kunna nå vårt personliga livsmål och också nå en sorts tillfredsställelse över sitt liv. Budskapet i Alkemisten klingar bekant ”Följ ditt hjärta!”…Jag menar att vi ska följa det omedelbara svar som poppar upp i varje given situation som kräver någon form av beslutsfattande! Märk väl: Beslut som rör oss själva!

Sharma menar att han har blivit bättre på att lyssna på ”sin inre röst” med åren. Om man ska översätta innebörden och sätta likhetstecken mellan Intuition och Synkronicitet (vilket kanske inte är helt riktigt att göra men jag tar mig friheten att göra det eftersom jag anser att det går att göra den tolkningen!) påstår jag att människan inte per automatik utvecklar denna förmågan med åren. Istället tror jag att vi kommer att följa vår inre vägvisare när vi är mentalt, psykiskt och emotionellt beredda på att upptäcka den betydelse och kraft som fenomenet besitter. Då kommer  – precis som Redfield betonar –  synkroniciteten att växa för varje dag och efter ett tag kommer vederbörande inte längre att höja på ögonen åt de till synes slumpmässiga händelser som inträffar varje dag……………………………..

”När du inspireras av ett högre ändamål, ett extraordinärt projekt, spränger alla dina tankar sina bojor: Ditt förstånd överskrider alla begränsningar, ditt medvetande utvidgas åt alla håll och du finner dig själv i en ny, fantastisk och underbar värld. Slumrande krafter, färdigheter och talanger vaknar till liv, och du upptäcker att du är en långt större människa än du någonsin har drömt om.” (Patanjali, indisk filosof i Sharma)

Imorgon träder vi in i en ny månad….Tänk att få uppleva det ännu en gång. Gläds åt varje dag och fyll varje dag med ögonblick av lycka!

Amor Vincit Omnia  

/ Pappa Niklas

Read Full Post »

30 januari… 
 
”Det viktigaste i livet är att lära sig att ge kärlek och att släppa in den” (Morrie)

Vilket fantastiskt sätt att inleda sin dagliga reflektion på. Ge och ta…Det är ju det livet går ut på. Jag återkommer i ämnet.

Igårkväll kräktes vår lilla återigen…Vi hittar ingen exakt orsak utan gissar att det antingen beror på en släng av maginfluensa eller att hon inte tål viss föda…Hon mår ju bra och är som vanligt på dagarna.

Idag har vi äntligen luftat Silverpilen igen! Silverpilen är Saras pulka om någon undrar. Sara har inte varit på ”pulkahumör” på ett bra tag, men idag svischade vi äntligen förbi på cykelbanorna och i backarna! Farmor fick även hon sin beskärda del!

Efter åtskilliga partier ”Muffinspelet” och ”Bamsealfapet” kom farmor och farfar förbi och gav Sara en stor portion uppmärksamhet. De är numera helt införstådda med sin stand-by funktion d v s att de när som helst kan få ett telefonsamtal som berättar att ”det är dags!”…………….

Mia och Ronald bjöd sedan på en underbart välsmakande kvällssupé! Vi vill återigen understryka hur oerhört gott allt smakade och hur mysigt det är att ha er här! Hoppas att ni kom hem välbehållna och någorlunda ”varma”. Det ÄR KALLT just nu…

Jag vill bara helt kort återgå till en i mina ögon grundläggande livsfilosofi som här uttrycks av en världsberömd tänkare och poet:

”Älska varandra eller gå under” (W.H Auden – ni vet han som citeras av pojkvännen till den hastigt avlidne mannen i ”Fyra bröllop och en begravning”).

Försök att inse kraften i de orden! Det går liksom inte att misstolka budskapet även om vi inte får en vidareförklaring av vad upphovsmannen egentligen menade. Utan att kunna känna kärlek till din nästa blir den självklara andemeningen att själva ”varat” upphör –  vår egen existens förlorar trovärdighet och blir…urvattnadskugglik

Kärlek är själva källan till liv. När vi får ta del av och uppleva sann kärlek blommar vi. Lever vi! En dag där vi fått uppleva någon form av kärlekshandling är en meningsfull och glädjerik dag. En dag då vi inte fått vara med om det…den dagen kommer vi sannolikt alltid att minnas i termer som ensamhet, sårbarhet och förtvivlan…Älska varandra eller gå under.

Jag är av den (naiva?) uppfattningen att människan är av naturen god. Men människans inneboende godhet är tyvärr ingen opåverkbar egenskap. Min åsikt är att negativa egenskaper såsom ondska, elakhet och våldsamhet framträder och tar över hos många människor i situationer där vederbörande känner sig hotad. Enbart då. Ingen föds ond.

En aspekt i detta sammanhang som jag hela tiden försöker att föra fram i ljuset är vår märkliga och fatala jakt på materiella mål och yrkesmässig framgång. Visa mig en människa som ärligt kan säga att hans/hennes harmoniska livssituation kan härledas till dennes ihärdiga jakt på progressiv yrkesmässig framgång! Den känsla av lycka man känner då kan inte vara annat än av högst tillfällig natur menar jag. Den kan aldrig vara bestående, helt enkelt för att den inte berör ditt inre eller utgår från ditt hjärta.  Kärlek är källan och Lycka är belöningen, det som kommer ur källan.

Morrie uppehöll några av sina tankar kring girighet (som ju dessutom enligt vissa religioner anses som en dödssynd!). Hans övertygelse var att människans jakt på pengar så småningom leder till en hotbild där ekonomi och finanser hotar människornas harmoniska situation:

”när man känner sig hotad, börjar man tänka bara på sig själv. Man börjar göra pengarna till Gud. Det ingår i vår kultur.”
 
Dagens visdomsord måste självklart därför bli:

”Avbryt jakten på den falska drömmen om att materiell framgång föder inre lycka”

Ännu ingen bebis…Nu är klockan 01.15…God natt alla!

Amor Vincit Omnia  

/ Pappa Niklas

Read Full Post »

29 januari… 
 
 
Om vi var trötta igår är det ingenting mot vad vi kände oss under eftermiddagen idag…Kicki somnade i soffan och jag somnade liggandes tvärsöver sängarna…Vi sov förmodligen i en halvtimme och vaknade av att Sara kom springande med ett nytt alster som hon skapat under tiden…Man inser ju att man inte är Superman…Inte ens Kapten Zoom för oss som minns denne gröne antihjälte…
 
Innan vi slocknade hade vi en lugn och mysig dag med morfar. Vi spelade spel, pysslade och busade. Därefter gick jag en halvlång promenad i snålblåsten där pulsning blev nödvändig under en kort sträcka! Men promenaden bidrog till viss gallring bland tankarna, kanske inte så konstigt ändå att jag somnade en kort stund efteråt…?
 
Förkvällen blev mysig; Bolibompa följt av programmet med världens kanske mest irrationelle och engagerade programledare (Ola Selmén), AMIGO! Det är svårt att inte ryckas med i hans tempo och rörelsemönster! A…AMIGO!A-A-AMIGO!
Sedan kom veckans TV-höjdpunkt – tillika det enda program som vi verkligen vill följa – Let’s Dance. Anledningen till att programformen fascinerar mig beror sannolikt på att jag inte kan ta ett enda danssteg! Jag erkänner utan omsvep att jag förmodligen är Sveriges sämste dansör…Kicki nickar instämmande. Därför är det intressant att se andra människors makalösa utveckling! Vi kan utvecklas – förbättras – på många områden. Vi pratar naturligtvis om människans inneboende, och många gånger gränslösa, potential.
 
Även om det kan uppfattas som extremt tvära kast – något jag naturligtvis är väl medveten om – vill jag helt kort återvända till ett angeläget ämne – i varje fall i min värld: Vår anmärkningsvärda rädsla för döden. Mina tankar vill liksom inte släppa taget…
 
Min förvissning är att litteraturen är inne på rätt spår. Paolo Coelho låter oss som sagt veta att döden generellt gör ”människor mer mottagliga för livet.” Vi som har tvingats vara med om den mest överdjävliga erfarenheten i livet – att förlora ett högst älskat barn – tvingas också, medvetet eller omedvetet, att brottas med tankarna kring vad som händer ”efteråt”…Vi måste få veta!
Personligen slukar jag all litteratur i ämnet som ”råkar” komma i min väg. Mycket av min vakna tid ägnas åt att ”spela upp” bilderna av Hannas sista tid. Jag MÅSTE…Den primära – och kanske också den enda – anledningen är att det fanns ett lugn kring Hanna – ett lugn som jag ser som ett tecken på att Hanna var på väg in i nästa fulländade dimension.

Enligt mitt sätt att se på saken anser jag att Coelho understryker min egen övertygelse med följande citat ur ”Alkemisten”:

”Den här världens blotta existens är ett bevis för att det finns en mer fulländad värld än denna. Gud har skapat den för att vi människor genom allt det som är synligt för våra ögon ska kunna förstå hans andliga vägledning och hans underbara visdom.”

Dagens visdomsord är en kort sammanfattning av hur vi ska närma oss det egna livet:
  
”Kom ihåg att varje dag är till för att levas – LEVAS – eller för att lämna denna värld och gå vidare…” (Coelho, Morrie mfl)

Kicki verkar dessutom känna av sitt tillstånd…

Amor Vincit Omnia  

/ Pappa Niklas

Read Full Post »

28 januari… 
 
Grattis kusin Joakim! 32 år idag – du är snart ikapp mig!
 
Vilken natt…Sara vaknade igår kväll av att hon kräktes. Detta höll i sig från och till under ca fem timmar…Idag har hon i alla fall fått i sig vätska och en del fast föda som hon har fått behålla. Men diagnosen är sannolikt maginfluensa av något slag…Den lilla matta tjejen somnade till och med i eftermiddags och sov under flera timmar…Detta hör inte till vanligheterna….
 
Vi föräldrar känner oss ganska trötta…Kicki hade gärna sett att förlossningen var idag! Men det blir när det blir – precis som det ska vara.
 
Sara och jag tog ett välbehövligt bad i förmiddags. Vi var helt skrynkliga och rejält avkylda efteråt eftersom vi tillbringade ganska lång tid med våra vänner Den blå elefanten, Teppo (giraffen som talar finlandssvenska), den skånsktalande zebran, fisken Ulla-Bella med den irriterande rösten, Hello Kitty från Öland, Duschskummet Josefine med den något pipiga rösten, Ior med sin släpiga röst och den lilla värmländska jordgubben! Under det här äventyret syntes inget av Saras magåkommor!
Kicki har berättat att våra skådespel hörs ut på gatan…
 
Senare på eftermiddagen kom Gun-Britt och farmor och hälsade på. Tack för kaffet Gun-Britt! Och tack båda två för en trevlig pratstund. Naturen i Norge låter onekligen lockande…
 
Låt oss nu för en stund uppehålla oss vid de pärlor som levereras av Morrie i berättelsen om hans sista tid, och som illustrerar varför alla bör läsa boken och ta till sig hans visdomsord:
 
En inställning som presenterades av Morrie fick mig att först höja på ögonbrynen för att i ögonblicket efter le överensstämmande åt (Angående människans gängse rädsla för att åldras och dö):
 
”Vet du vad det avspeglar? Ett otillfredsställt liv? Ett liv som inte hittat någon mening. För har man hittat meningen med livet vill man inte gå tillbaka. Man vill gå framåt. Man vill se mer, göra mer. Man kan inte vänta tills man blir sextifem.”…”Om man alltid slåss mot åldrandet är man alltid olycklig, för det kommer i alla fall.”
 
Jag fick höra en historia igår. En 94-årig man fyllde i en anmälningsblankett, tog senare sin bil, körde till närmaste Högskola, och skrev Högskoleprovet…Det mest anmärkningsvärda är att historien är sann! Mannen kommer ifrån Halmstad och klarade dessutom provet med glans! Denna solskenshistoria kanske inte följer gängse utveckling men………Den visar med all önskvärd tydlighet att det aldrig är för sent för personlig utveckling eller att stilla sin nyfikenhet! Min personliga åsikt är att den framförallt inger…hopp…Ålder är inget hinder i sig! Självfallet är en fysisk och mental hälsa en förutsättning för dylika utsvävningar men alla behöver kanske inte satsa på Högskoleprovet……

Kan det vara så att denne handlingskraftiga man har läst om Morries öde? Kanske har han kommit till samma insiktsfulla medvetenhet om en av livets största hemligheter: 
 
”När man lär sig att dö, lär man sig att leva”
 
Den dagen när vi verkligen når denna insikt, dagen då vi förstår vilka delar som livet är uppbyggt av – där döden endast är ett steg (i och för sig det slutgiltiga i fysisk bemärkelse) i livets trappa – tror jag att vi kommer att närma oss vårt eget liv med större tillförsikt, väl medvetna om att vi inte behöver frukta det mytomspunna fenomenet ”döden”…
För att citera Morrie; ”Döden är lika naturlig som livet. Den ingår i avtalet.” Vår uppgift är ”bara” att försöka försonas med livet…

Hanna visade oss att vi inte ska känna någon rädsla inför döden. Hanna är min ledstjärna. Jag TROR på henne…

Amor Vincit Omnia  

/ Pappa Niklas

Read Full Post »

27 januari… 
 
Vilken innehållsrik onsdag detta blev!

En halvtimma efter uppstigning satt Sara i sin pulka på väg i väldig fart på det nypudrade underlaget mot dagis.

Väl hemma fick vi ett efterlängtat besök av två härliga människor, tillika diakoner; Kerstin och Ingrid. Jag hoppas att ni hade det lika trevligt som Kicki och jag hade! Mysig pratstund om angelägna ämnen. Tack för blommor, glass och fikabröd! Nu kan vi bjuda alla som vill på glass på Glassdagen!

En stund senare dök farmor upp (även farfar fyllde på med sin närvaro efter ett tag) och även hon ville stanna på fika.

Halvtre gick jag in på Soldalen för första gången på två år och fem månader

Konstigt nog (?) kändes det enbart bra! Det kändes som att det var precis rätt tid att återuppta kontakten med min ”gamla” arbetsplats. ”Gammal” i betydelsen att det var länge sedan jag var där i fysisk bemärkelse. Redan när man ringde och undrade om jag ville komma på en fika fick jag en positiv känsla av att ”nu är det dags”! Och det var det!

Jag har ofta tänkt på människorna på Soldalen – dock aldrig ägnat arbetsuppgifterna en tanke – men människorna! Oj, så mycket jag har saknat dem.

Framförallt har jag saknat mötena med pensionärerna (den gängse definitionen av människor i beroendeställning kommer jag aldrig att använda): Att stanna till, sitta ned, och få ta del av en sann levnadshistoria – då inser man människans värde, och inser också att man är lyckligt lottad som får ta del av alla dessa fantastiska människors vardag och minnen. Men också – tack och lov – finns en saknad efter ”de yngre människorna” – personalen – som har det största privilegiet av oss alla eftersom de befinner sig i pensionärernas omedelbara sfär och ju är oumbärliga för dessa. Förhoppningsvis är saknaden ömsesidig men om det är så vet jag ju naturligtvis inte.

Hur som helst så tyckte jag att det var härligt att träffa såväl de kända ansiktena som de för mig okända. Min uppfattning är att stämningen verkar vara god och det är naturligtvis en förutsättning för att kunna erbjuda bra omsorg till våra gamla.

Se de positiva sakerna – blunda för de osunda! Var toleranta!

Om alla kan inse sin egen rolls betydelse för arbetsklimatet, kommer detta att bli ett friskt sådant fritt från onödigt och livsfarligt energiläckage! Att hävda att vi påverkar varandra skulle lätt kunna definieras som århundradets understatement – Vi påverkar – och påverkas av – varandra i en omfattning som är så stor att om vi alla äntligen kunde förmå oss att inse detta skulle det finnas betydligt färre psykiska arbetsmiljöproblem på arbetsplatserna. Vi skulle helt enkelt tillsammans lyckas ro i hamn även de svåraste situationer! Gemensamma krafter! Gemensamt mål…Min ståndpunkt har även tidigare varit denna …men skillnaden är nu att jag har funnit stöd i litteraturen – litteratur som handlar om hur vi ska närma oss…livet

 På kvällen dök sedan familjen Wikström upp med kvällsmat! Tack ni underbara!

Försök att föreställa er följande scenario:

En man har en obotlig nervsjukdom som gradvis, steg för steg, förlamar hans kropp. Han är sjuttiåtta år gammal och var för länge sedan, i en tid som du kanske hade förträngt minnena från, din lärare under dina lättjefyllda studentår.

Du har inte haft någon kontakt med honom sedan dess, trots att du gav honom ditt löfte om att hålla kontakten. Av en till synes slumpartad tillfällighet (!) där du får veta att denne, din favoritlärare, lider av en dödlig nervsjukdom, återupptar du plötsligt kontakten med honom.

Under ett antal tisdagar får du ta del av denne remarkabla gamla människas fantastiska visdom och råd på vägen. Han levererar det ena guldkornet efter det andra om konsten att leva sitt liv på ett fullödigt sätt. Hans ord, hans blotta uppenbarelse, får dig att bli alldeles varm inombords eftersom det går upp för dig att han har rätt! Varje ny tisdag, varje nytt möte, visar sorgligt nog en försämring av din lärares hälsa: han förlorar rörligheten i benen, han klarar inte av att ”sköta magen” på egen hand, han kan inte lämna sängen osv. En dag kan han enbart röra en arm…

Alltjämt..varje gång du kommer in i rummet möts du ändå ALLTID av en varm blick och ett leende som går rakt in i hjärtat på dig och ända intill slutet bjuder han på tankeväckande och sanna fraser – visdomsord.

Din lärare är naturligtvis helt medveten om vilket öde som väntar honom, och han har gjort till sin sista livsuppgift att dels förmedla ”sanningar om livet – var fokus ska ligga” dels redogöra för sina egna tankar om döden, tankar som i mångt och mycket beskriver en positiv syn – en fortsättning in i något bättre. Hans avsikt är troligtvis att få dig att inse vikten av att leva sitt liv – till skillnad mot att genomlida sina år – och att ha förtröstan på att han är på väg någon annanstans, någonting vackert, och inte mot en sorts definitiv ändhållplats…

Denna gamla man har sin talförmåga intakt under hela sin sista tid, varför han med bravur verbalt kan berätta om och förmedla sina visdomsord till dig.

Din lärare somnar så småningom in för gott och lämnar dig ensam med all den nyvunna kunskap och medvetenhet som din lärare väckt hos dig. Din känsla är att du måste sprida allt fantastiskt som denna enastående människa har bidragit med enbart genom att vara sig själv. Inget konstlat. Inget förställt. Bara…ärlighet

Föreställ er nu min upplevelse när jag läste boken:

Jag hade svårt att lägga boken ifrån mig. Först när jag hade läst klart boken slog det mig lika plötsligt som klart: Jag hade inte sett en gammal man framför mig på hela tiden…studenten hade kommit till HANNA…Det uppvaknandet gjorde mig nästan paralyserad…Men när det hade fått sjunka in blev det desto mera tydligt, ja – självklart:

Boken handlade ju om Hanna och om alla oss människor som fick privilegiet att uppleva hennes sista tid som levande och därmed förmedlande människa.

Även om Hanna förlorade sin förmåga att kommunicera verbalt, har jag aldrig träffat på någon människa som kunde uttrycka så mycket, så mycket kärlek och värme, enbart genom att se på dig med sina fantastiska ögon och smälla av ett av sina ljuvliga leenden. Utan ord berättade Hanna samma saker som dem Morrie förmedlade med ord. Det var i alla fall min omedelbara känsla och den behåller jag gärna! Därför (återigen!):

 ”Läs Tisdagarna med Morrie. 
 
Om du inte blir en ny – förändrad – människa efter det, vore det högst märkligt…
 
Amor Vincit Omnia  

/ Pappa Niklas

Read Full Post »

26 januari… 
 
Tisdag. Sara fick återigen träffa sina kompisar på dagis även om hon först inte ville gå ”Men mamma, jag har ju så mycket att göra här hemma!” Vilken underbar kommentar!
 
Under förmiddagen fick farfar och jag rycka ut eftersom morfar inte fick igång sin bil. 17 grader minus – då fallerar batteriet på Ford….I alla fall morfars! Men med lite laddning så löste det sig. Vi passade även på att hämta hem Mia när vi var i närheten. Under tiden upptog Kicki tydligen ett för henne gammalt kärt kommunikationsmedel: Mejlande! Det poppade upp en mängd svar under för- och eftermiddagen, vilket är jättetrevligt! Tack till alla som korresponderade! Kicki har varit riktigt sprudlande idag, vilket är fantastiskt att se! Hoppas att detta håller i sig!
 
Min syster gav mig en ny bok av Sharma i present! Nu väntar även den på att bli uppslukad och (sönder?)analyserad! Men Sharma har blivit en stor personlig favorit – det känns som om hans ord alltid har funnits på nattduksbordet. Men han är faktiskt en ny bekantskap – i alla fall för mig.
 
Det blev några riktigt trevliga diskussioner med ”våra gäster”, men samtliga lämnade huset innan Sara kom hem. Tyvärr. När vi låg och läste Bamse undrade hon om det inte hade varit några ”gäster” här idag!?! Hon ÄLSKAR sina ”gäster”.
Utan gäster blir det mycket spelande, så även idag. Men även om det självfallet blev några partier ”Muffinspelet” så alternerade vi med några andra spel idag!

Konstverket i hallen blev nästan färdigt för vernissage också! Tavlan är så vacker………….
 
Några avslutande tankar kring innehållet i ”Alkemisten”.
 
Kärnan i boken handlar om vikten av att Leva sitt levnadsöde. Coelho vill få oss att aldrig ge upp våra innersta drömmar -att helt enkelt följa de tecken som enligt honom ständigt visar sig.
 
Han väcker mitt intresse med sitt resonemang om Entusiasmens språk vilket enligt honom är ett fenomen som uppstått ur
 
”sådant som gjordes med kärlek och en avsikt, därför att man sökte efter något man trodde på eller hett längtade efter.” (Coelho)
 
Jag översätter naturligtvis detta till att ha en passion, ett brinnande intresse, för en företeelse, syssla etc., som självklart underlättar – för att inte säga är en förutsättning – för hur vägen mot resultatet ser ut och vilken kvalitet som det färdiga resultatet kommer att uppvisa. Att leva sitt levnadsöde handlar därför om att lyckas välja en väg där man utan ansträngning kan bibehålla och ”långsiktigt normalisera” sitt engagemang och sin entusiasm! Förutom att vårt eget liv fylls med meningsfullhet och glädje får detta också automatiskt en positiv ”bieffekt” – se det sista citatet nedan…
 
Motivation, engagemang, intresse och nyfikenhet är verbala storheter som känns väsentliga i sammanhanget.

Följ ditt hjärta! Då kan det aldrig bli fel…Majoriteten av oss bär sannolikt på en (onödig!) rädsla för att förlora det vi har. Men Coelho vill få oss att kasta bort det oket från våra axlar! I boken läggs stor vikt vid att medvetandegöra hur vi inte behöver frukta det okända, vilket här måste bli synonymt med skrämmande, eftersom vi alla besitter förmågan att uppnå sina drömmars mål! Det är inte lätt att utan skyddsnät kasta sig ut i en ny okänd värld.
Många kanske lever i en någorlunda trygg materiell värld där ett sådant ”avsteg” kan föra med sig stora ekonomiska svårigheter…inledningsvis…Men frågan är ändå om man gör rätt om man istället för att försöka leva sitt levnadsöde (om sådana tecken har uppenbarats eller att man tydligt vantrivs med sin livssituation) ändå väljer att stanna kvar i sin ”trygga hamn” under föresvävningar att man ”är för gammal”, ”det krävs för mycket”, ”saknar utbildning” etc. Hur många av oss har, handen på hjärtat, levt våra liv till dags dato utan att ställa sig frågan ”Varför gjorde jag inte det när jag hade chansen…?”…………………………………..
Ingen av oss vill ligga på dödsbädden och bittert ångra att vi inte följde vårt hjärta i det läget…………
 
Följande citat får illustrera det egentliga och smått fantastiska syftet med Alkemin (om vi bortser från den gängse definitionen där alkemi sågs som ett fåfängt försök att försöka förvandla mindre ädla metaller såsom bly, till guld); Alkemisterna

”visar att om vi anstränger oss att vara bättre än vi är blir också allt runt omkring oss bättre.” 
 
Tänk om alla människor kunde leva efter den devisen………………………………………….
 

Amor Vincit Omnia  

/ Pappa Niklas

Read Full Post »

25 januari… 
 
Kylan och snön håller oss i ett fast grepp. Det är svårt att förstå att vi är i södra Sverige! Men visst är det ganska mysigt….

Idag tog vi på oss våra vinterställ och åkte upp till graven. Vi har inte varit där på några dagar och nu kändes det angeläget. Snön har äntligen delvis fått lämna plats för den mängd ditlagda minnen som pryder platsen. Sara tycker det är jätteroligt att få slänga de utbrunna ljusen i soptunnan – det är hennes uppdrag på kyrkogården och hon lägger stor vikt vid att uppfylla detta! Men som vanligt slogs vi av hur vacker platsen är…Obegripligt att Hanna inte går vid vår sida och kan ge oss sin speciella kram – den som verkade stå i direkt förbindelse med hennes hjärta, så varm och fullkomligt genomsyrad av kärlek var den!  

Efteråt gick vi runt och tittade hur djuren på Stadsbondgården hade det. Helt ensamma kunde vi ströva fritt utan att behöva ta hänsyn och notis om andra. Får, kaniner, hästar, en mula, kor och änder i otrolig numerär. En härlig oas för oss Halmstadbor.

På eftermiddagen ägnade vi oss åt nyinköpt pyssel: Pärlplattor föreställande Pippi, Herr Nilsson och Lilla Gubben. Dessa är i lite mindre format och mer lätthanterliga än de ”gigantiska” hon hade sedan tidigare. Naturligtvis blev det också en hel del spelande! Tack och lov älskar både Sara och jag att umgås på det här sättet! På seneftermiddagen tittade farmor in och fick själv uppleva samma saker!

 Det känns som att jag är omgiven av intressant och spännande literatur! ”Alkemisten” tillhör onekligen dessa. Budskapet handlar mycket om att sträva efter att hitta sitt levnadsöde som jag skrev om igår. Den springande punkten i resonemanget är att det är enkelt att se om en människa är nära sitt levnadsöde eller inte!    ??????

Coelho låter förklara att när en människa tycker om att utföra sin dagliga syssla (och ofta handlar det om någon form av betalt arbete) då inte bara känner vederbörande detta själv, utan denne utstrålar även positiva vibrationer som omgivningen snabbt kan utläsa som att personen trivs med det han eller hon gör! Enligt Coelho är en sådan människa i fas med sitt levnadsöde.

Det behöver därför inte vara en strävan som kräver stor kraftansträngning. Vi kanske redan är i ”fasen” – vem vet!?! Men som jag själv tycker är så viktigt att göra är att stanna upp och verkligen tänka efter om jag lever mitt potentiella levnadsöde?

Igårkväll läste jag några rader som berörde mig på djupet av mitt innersta. Det kan faktiskt vara så att det här är det citat i en bok vars ord har påverkat mig allra mest – någonsin…Orden är Morrie Schwartz’ och är hämtade ur ”Tisdagarna med Morrie”;

”Det är så många människor som lever ett meningslöst liv. De verkar halvsovande även när de är upptagna med att göra sådant som de tycker är viktigt. Det beror på att de jagar efter fel saker. För att få mening i sitt liv måste man ägna sitt liv åt att älska sin nästa, man måste ägna sig åt människorna i sin omgivning och åt att skapa sådant som ger en något att leva för.” 
 
En av anledningarna till att jag berördes så starkt i ögonblicket var min upplevda känsla av att jag själv har insett detta! Har jag funnit ”den rätta vägen för mig” mot sann lycka i livet? Känslan som jag erfor kan i alla fall närmast beskrivas som en ilning genom kroppen. Jag upplevde sann glädje och ett lugn som berättade att ”Riktningen är fastlagd – fortsätt på den inslagna vägen”. Den andra anledningen kommer jag att återkomma till i ett senare inlägg och orsaken till det är att jag vill få det rätt eftersom innebörden är så…total…för mig. En rekapitulation av Morries uppfriskande tankar är en nödvändighet.
 
Även om det finns ett otal frågetecken och oklarheter kring mitt eget ”vägval” känner jag själv att mitt fokus – hur påtvingat det än må vara (det har ju trots allt varit just självvalt tidigare i och med mina år som ”pappaledig” och ”friårsutövare”)  – är det enda sanna och riktiga…för MIG! Även om det är svårt att i dagsläget tänka på hur min framtida yrkeskarriär kommer att se ut så är det två saker jag känner mig klar över:
1. Jag tycker om att jobba med det arbetet som definieras i min arbetsbeskrivning, helt enkelt pga att jag ärligt uppskattar och tycker om att jobba med och för människor i beroendeställning men även med och för de människor som har fått äran att hjälpa dessa människor i en direktkontakt, nämligen personalen
2. När det blir aktuellt att återgå i tjänst är det primära att kombinera arbetet med min absoluta favoritroll: Familjepappan! Detta kommer således att innebära att vara tjänstledig viss procent.
 
I och med mitt påtvingade bagage har jag också en erfarenhet som torde vara ganska unik (hoppas jag) inom förvaltningen – en resurs som borde kunna utnyttjas längre fram i framtiden, vid krishantering etc. Det kanske kommer att bli mitt ”Levnadsöde” i framtiden (parallellt med familjerollen)? Det lär visa sig om det finns ett intresse för detta………………….  

Jag älskar mina tjejer ”så mycket så det inte är klokt” (lånat av Hanna)
Amor Vincit Omnia  

/ Pappa Niklas

Read Full Post »

Older Posts »