Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2009

Söndagmorgon. Vi hade (i vår enfald????) trott/hoppats på en mysig morgon i sängen och därefter en lång frukost…Men…
När Sara vaknade tog hon sig åt underbenet och grimaserade. Vi såg ingen svullnad eller blåmärke. När hon skulle upp och gå vek sig benet och hon föll…Sedan kunde hon inte stödja riktigt på benet utan haltade omkring. Samtalet med sjukhuset gav att vi skulle ta oss till akuten och eventuellt röntga benet. Gissa vår sinnesstämning…
 
Väl där undersökte en läkare henne och tog bla svalgprov. Det visade inget annat än förstorade körtlar. Ingen halsinfektion eller feber. Nu kan det vara så att Sara har fått en form av ”förkylning i benet” som kan yttra sig så som Saras symptom.
Panodil och ”vila” fram till tisdag och om hon inte är bättre kommer man att gå vidare med röntgen osv. Vi hoppades/-as att det är en form av överansträngning men målar samtidigt upp en bild att det är en form av leukemi  – ingen kan lugna oss, det är bara om man presenterar fakta på vad det är som kan få oss på andra tankar. Det är en nervpress som aldrig tycks ta slut. Jag är så trött, så förtvivlat orolig…
 
Imorgon ska vi (om Sara är ok) ner till Lund och ”sluta cirkeln” eller vad man ska kalla det. Det blir förhoppningsvis ett besök på Ronald McDonald Hus och en träff med personalen där! Vi saknar dem! Vi siktar också på ett besök på Lekterapin vars personal vi också saknar! Till sist är det tänkt att vi ska sitta med ett par läkare och samtala kring situationen; Våra upplevelser, tankar, funderingar – vad har varit bra – vad har varit mindre bra för att inte säga dåligt, osv. Jag tror att det är bra för alla parter att göra en form av avslut så att eventuella oklarheter kan diskuteras och klaras upp. Om vi kommer iväg imorgon ber jag om att få återkomma med kommentarer (om jag finner det lämpligt!) längre fram.
 
Ha inte för långtgående planer – lev nu!
Kram
Niklas

Read Full Post »

Nu har vi landat i soffan framför en ”vacker film” (Saras ord) efter en jättemysig vistelse på Elite Hotell i Falkenberg. Linda bjöd dit oss och såg till att vi inte saknade något! Hotellet ligger ju på stranden och vi kunde somna (bara det!) till vågornas lugnande brus!
Fredagen började med lunch i restaurangen och fortsatte med bad och lek med Nellie och Noel i bassängerna. Sara hade jättekul! På rummet välkomnades vi av rosor, fruktfat och drycker – Gissa om det värmde i hjärtat!
Sedan lekte och busade vi en stund på rummet varpå vi satte oss i hotellbaren och kopplade av ett par timmar.
Därefter presenterades ett sagolikt julbord där samtliga rätter tillagas på stället! Det smakade lika gott som det låter (för oss ickevegetarianer!).
Linda, vi kan inte beskriva hur mycket det här betyder för oss men vi hoppas och tror att du känner det! TACK!
Tack hela familjen Wikström! Hoppas att helgen kom med massor av överraskningar Linda!
 
När vi åkte hem lyssnade vi på sånger av Astrid Lindgren. Då grät både Kicki och jag…Framförallt ”Madickensångerna” (Pilutta och Köttbullar) är så intimt förknippade med Hanna att vi översvallades av sorg, av saknad. VARFÖR FINNS HON INTE MER??????????????????????????????????!!!!!!!!!!!!???????????????????
Det skulle inte vara så här…
kram
Niklas

Read Full Post »

En dag har gått nu…Hannas fysiska kvarlevor fick igår sin sista, slutgiltiga plats. Den upplevelsen hoppas jag att ALLA slipper vara med om. Tyvärr är vi några som helt obegripligt tvingats GENOMLIDA den situationen, en situation av hopplös förtvivlan och en saknad som egentligen är omöjlig att tvingas bära med sig som förälder. Eller syskon.
 
Ikväll när vi satt och åt (Tack Kerstin Kappelin för maten!) sa Sara plötsligt (jo,det var plötsligt!): ‘Jag saknar Hanna’…
Ibland är man helt oförberedd på vad ens barn säger. Det blev en kort men fin pratstund om hennes och även min egen oerhörda saknad. Det känns som att Sara och jag har kommit varandra så nära nu. Hon går efter mig och ropar hela tiden på mig och för en tid sedan hade mitt tålamod (snarare bristen på detsamma!) gjort att jag hade känt mig ”jagad” – ‘snälla. låt mig vara ifred en stund’ – men nu känns det FANTASTISKT; jag vill ju bara umgås med henne! Inget annat är viktigt! Hon är UNDERBAR den tjejen…Förutom 15 timmar när hon är på dagis leker vi i princip HELA tiden, och när vi får ”gäster” (som Sara kallar alla utom Kicki och mig!) får dom vara med och leka…oftast kurragömma! DET är en HÄRLIG syn när alla vuxna ”slår knut på sig själva” för att försöka undkomma den letande Sara! Tack alla som bjuder på sig själva!
 
Idag hade Anneli och jag en pratstund om livet och vad vi tycker man bör fylla det med. Vi var rörande överens om att allt/livet har sin grundläggande innebörd, sitt ursprung, i KÄRLEK. Det är själva källan till alltihop! Tycker vi!!!
Häri finner man sig själv och kan utforma sin egen livsuppgift. Hur man därefter väljer att leva sitt liv är ju sedan upp till var och en. Men genom att samtala, föra dialoger om företeelser som INTE är sk ”ytliga” kommer vi att hela tiden nå nya insikter, nya infallsvinklar, som bidrar till något som jag skulle vilja kalla personlig utveckling.
 
Enligt min uppfattning visar James Redfields Den nionde insikten hur konsekvensen av mötet människor emellan blir att vi ”tvingas” välja väg (tvingas är fel ord), att mötet gör att vi omedvetet (?) väljer att fortsätta på antingen den tidigare inslagna (eller förprogrammerade?) vägen eller om vi tar ett nytt stråk! Mötena mellan människor för utvecklingen, den ‘mänskliga evolutionen’ framåt. Budskapet i boken förkastar inte det som vi ser som religion, (d v s Gud i olika ”skepnader” beronde på vilken religion man sluter sig till). Istället står den mänskliga evolutionen i nära förbund med Gud d v s Gud är det slutgiltiga, det ändlösa.
Redfield beskriver hur den rätta vägen dit måste se ut. Budskapet är hur vi; när den gränslösa Kärleken, själva utgångsläget för mänskligheten blottläggs och synliggörs i sin rätta, grundläggande, vackra skepnad; kommer att ta denna till oss och frigöra sådan kvantitet energi så att vi blir som ljussken, gränslösa auror, som har förmågan att gå mellan dimensionerna (i oerhörd brist på ordval!). Flummigt? Javisst! Rimligt? Kanske!
I människans iver att försöka finna meningen med livet anser jag att denna teori presenterar en ganska angenäm och faktiskt inte helt orealistisk tanke om vad hela livsprocessen handlar om: ”Vi är här för att nå himlen på jorden.” (s. 241)
 
Jag har fått höra/hör! att Hannas öde har berört många. Naturligtvis beror det på att hon var ett barn – en 7-årig enastående tjej som ”hade framtiden framför sig”. Vi vet nu att det inte blev så. Men jag tror också (många vittnar också om det) att Hanna besatt mycket av den kärleksenergi som nämns ovan. Hanna ÄR verkligen kärlek och kärleken övervinner ALLT!
Hur Hanna har berört och berör mig kommer ingen att riktigt få veta – jag vet ju naturligtvis. Men jag kommer ALDRIG att komma i närheten av att kunna beskriva det för någon annan.
Kram
Pappa

Read Full Post »

Så kom dagen vi har tänkt på sedan Hannas själ lämnade oss. Dagen när ”Hannas kropp” skulle få sin sista vila i fysisk mening: Urnnedsättningen. En dag vi har fasat för men också en dag som vi inte visste hur vi skulle reagera på. Nu vet vi. Vi hade nog föreställt oss en jobbig psykisk och framförallt känslomässig anspänning. Så blev det inte. Istället blev det sju resor värre! 
Kåre, kyrkovaktmästaren, hade förberett allt föredömligt; Han hade placerat Hannas urna mellan två tända ljus precis nedanför koret eller altaret. Kyrkan var tom på folk. Där var bara vi, Hannas närmaste (inte Sara förstås). Vid denna åsynen brast det. Det blev för starkt, för definitivt. Känslorna tog överhanden och allt runt omkring upphörde att existera. Det var bara vi och urnan
 
Det tog en stund att samla sig, samla energi, till att överhuvudtaget kunna resa sig upp. Jag kramade krampaktigt (som om jag verkligen kramade Hanna) urnan i min famn och höll det greppet under hela ”processionen” ner till platsen för hennes sista vila; en vacker plats nedanför ett träd som Hanna hade älskat att få klättra i!
Väl där firade jag ner urnan (allt är som ett töcken men samtidigt är bilderna ovanligt starka, färggranna – jag kan inte förklara uplevelsen) och gråten hade ännu inte avstannat. Vi la ner en Bamsetidning och anledningen till det torde vara uppenbar…
 
Därefter läste Kåre en text och vi ”sjöng” / läste ”Gud som haver barnen kär…”. Sedan tror jag att Kåre lämnade oss ensamma för att ge oss enskild tid med vår underbara familjemedlem, dotter…
Kicki (och Sara) och jag la ett hjärta av rosor och övriga la ner de blommor de hade tagit med sig. Nu var inte känsloyttringarna lika fysiska utan vi fick en stund för eftertanke, en stund att ”vara i situationen”.
 
Saknaden går inte att beskriva. Men min ÖVERTYGELSE är att Hanna ÄR kärleken! Och som alla vet: Amor vincit omnia…
Kicki, Sara och Hanna – jag vore ingenting utan er…
/ Pappa

Read Full Post »

Tisdagkväll… Jag lovade att återkomma till Redfields tankar om livet och dess mening. Kanske har han rätt att det handlar om att hitta sin andliga identitet – och att finna en högre mening. Teorierna berättar om ett sökande efter anledningen till att vi föds av just våra föräldrar – att vi föds in i just vår familj. Vad är den egentliga,verkliga, meningen att vi ska lära oss av dessa?

Genom att sträva efter denna insikt kommer vi enligt detta tankesätt att utveckla vår (=människans) medvetenhet och på så sätt föra mänskligheten vidare mot en högre förståelse. Följden blir således att

”alla människor, antingen de är medvetena om det eller inte, visar med sina liv hur de tycker att en människa bör leva” (s. 139)

I min värld låter detta både häftigt och rimligt! En annan av Redfields (d v s som han refererar till) insikter handlar om hur till synes slumpmässiga händelser, möten, så att säga omedvetet bestämmer ditt nästa drag, visar hur du ska gå vidare. Idag fick vi besök av Marie som vi inte har träffat på evigheter, men som vi tidigare flitigt umgicks med. Hennes liv, eller flora av val, präglas av liknande teorier som dem Redfield återger! Just när vi läser dennes bok dyker Marie plötsligt (???) upp…Det är naturligtvis upp till var och en att tro vad den vill. Men det torde vara klart var jag står!

Idag har vi haft en mysig dag med Sara. Natten var oerhört ”förtvivlad” för både Kicki och mig; Saknaden och sorgen tog över totalt… På dagarna håller Sara oss sysselsatta – och vice versa! På kvällarna finner jag som ni kanske förstår viss tröst i att ”fördjupa mig i” (i alltför stor brist på bättre ord) sk ”andliga”, eller existentiella, frågeställningar, såsom dem som presenteras av James Redfield. Imorgon är det urnnedsättning och jag ska bära urnan… Jag älskar er; Kicki, Sara och – naturligtvis – Hanna. Pappa

Read Full Post »

Måndagkväll…
På onsdag kommer ännu en av dessa fötvivlade milstolpar man tvingas genomlida – att ta ett sista – symboliskt eller inte – farväl av Hanna. Urnnedsättningen..Jag bävar och skakar redan. Förstår inte att det är sant…Tänk gärna på oss (Jag vet att ni kommer att göra det Anneli och Gun-Britt!)…
 
Efter att ha läst halva boken Den nionde insikten av James Redfield, kan jag ärligt säga att den väcker en känsla hos mig – en känsla av Aha-upplevelse! Tack Helena Gaudenz!
Jag tänker inte vara pretentiös och påstå att jag förstår budskapet men min aha-upplevelse bottnar i en förnimmelse, en själupplevd känsla, av ökad medvetenhet, större öppenhet för det ”andliga”. Jag vet att Kicki upplever samma sak. Denna känsla har trappats upp under Hannas sjukdomstid och accentuerats efter Hannas död…
 
När jag läser vad jag själv har skrivit vill jag nästan ifrågasätta min egen upplevelse, men det vore att blunda för händelser som faktiskt har inträffat under dessa två ”helvetesår” och veckorna efter vår älskade dotters overkliga bortgång.
Det finns således anledning att återvända till Redfields teorier senare när jag har läst ut boken.
 
Annars vill jag, som alltid, uttrycka min gränslösa kärlek till Sara, denna fantastiska dotter och lillasyster! Vilket ok HON får bära! Mammas och pappas livlina. Vi älskar henne och Hanna ”så mycket så det inte är klokt – och lite till”
Kramar
Pappa

Read Full Post »

En bild säger mer än tusen ord. I min värld stämmer det påståendet. Hur jag än försöker uttrycka mig kommer jag aldrig att kunna illustrera, måla, de känslor jag brottas med. Tänk om man kunde ”fotografera” sina känslor…Då hade återgivningen blivit mer korrekt, ärligare, djupare…
Foton jaDet finns så många foton. Tusentals bilder på Hanna…Tyvärr är de flesta tagna med analog kamera. I och för sig kan man ju scanna men det är ju inte lika enkelt, lika smidigt. Men det kommer nya bilder till fotoalbumet, bilder tagna innan hon insjuknade. Bilderna av Hanna som avlöser varandra på näthinnan är nämligen ömsom ”den sjuka” och ömsom ”den friska” Hanna. Som om hon levt två liv – och det kanske är precis det hon har gjort….
 
Idag är det söndag. Sara är inte pigg, kraxar som en kråka på Valium…Kicki brottas både med sin sorg och graviditetsproblematik (som ju i och för sig är helt normala!), men förstå kalabaliken (i brist på bättre uttryck) i hennes organism!
 
Sara är lite ledsen nu…Kicki byter till julgardiner i hennes rum! Hon vill behålla sina kattgardiner…
Lev i nuet!
kram
Niklas

Read Full Post »

Older Posts »