Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2010

30 juni…..

Almers Hus – onsdagmorgon….
 

Dagarna går. Fort. Väldigt fort.
Det makalöst vackra vädret som gjort vår vistelse i Varberg till en upplevelse i stil med vilken utlandssemester som helst har – tillfälligt? – släppt sitt grepp. Igårkväll under en ljud- och färgsprakande föreställning på Himlavalvet satt en av papporna och jag och pratade. Reflekterade. Spanien och Portugal gjorde i bakgrunden upp om en åtråvärd kvartsfinalplats i det pågående VM:et…Egentligen är vi båda extremt intresserade av fotboll men vi hade annat – väsentligt – att ventilera. 
Vi har varit med om samma tragedi. Vi har förlorat ett älskat barn – våra enastående döttrar…de i december, vi i oktober. Såren är således fortfarande öppna – de smärtar något alldeles fruktansvärt vid beröring. Utan den konkreta, påtagliga beröringen är situationen hanterbar i den mån man kan uttrycka det så…För egentligen är den inte alls hanterbar. Den är OLIDLIG…
 
Ergo, möjligheten som har givits oss alla att få träffa andra föräldrar – umgås med – i samma överdjävliga situation är på många sätt ändå en ynnest, något positivt som sannolikt vi alla kommer att ha nytta av i framtiden. I alla fall känns det så…nu…
Hanna saknas något oerhört. Jag ser henne i alla vinklar och vrår och kommer ihåg hur hon – helt befriad från hårväxt – kämpade sig genom veckan på Almers hus, sommaren 2008. Hennes sista sommar som hon fick uppleva i sin helhet…  
 
Imorgonkväll tar vi farväl av änglarna. Återkommer till det.
 
Amor Vincit Omnia    Hanna är kärleken….

/Pappa Niklas

Annonser

Read Full Post »

27 juni…..

Almers Hus – tid för eftertanke….? Ja, absolut.
 

Söndagkväll. Alla barn är fortfarande vakna….Föräldrarna likaså….

En heldag på Almers Hus närmar sig sitt slut. En lugn dag men ändå väldigt händelserik.

Det fantastiska sommarvädret inbjuder till långa promenader längs den vackra kustremsan kring Varberg. Glassen smakar sommar. Den äppeljuicefärgade drycken med viss alkoholhalt ilkaså. Sommaren är här och låter oss fyra trasiga familjer, i den mån vi nu kan, njuta av vår gemensamma vistelse i den vackra byggnaden tillägnad människor som oss….

 Var snälla mot varandra. Nu och för alltid. 

 
 
Amor Vincit Omnia    Hanna är kärleken….

/Pappa Niklas

Read Full Post »

26 juni…..midsommardagen…

Almers Hus – tid för eftertanke….?
 

Midsommarafton
 
Så var det då igår dags för ännu ett ”Högtidshinder” att ta sig över och också i bästa fall bemästra – Det mest typiskt ”svenska” som kanske överhuvudtaget finns kvar: Midsommarfirandet.
Bilderna av Hanna som glädjefullt och aningslöst skred fram över ängar och nejder i vackra, färggranna sommarklänningar fladdrade förbi som en tillbakablick i Super-8 format i snart sett vilken film som helst där huvudpersonen tvingas minnas sin döda anhörig. Jag kunde till och med förnimma det välbekanta kulspruteliknande, knäppande, ljudet som alltid ackompanjerade dessa så för folkhemmet klassiska filmsnuttar. Hanna…..Så vacker. Så verklig. Så levande.
 
Dagens inledning lovade i varje fall gott i och med att Mats gjorde ett lika efterlängtat som – av förklarliga skäl! -sällsynt besök hos oss! Hela förmiddagen ägnades därför åt diskussioner, fika och diverse utelekar i trädgården under tjo och tjim (stavas det verkligen så?)! Morfar slöt också upp och ville inte vara sämre han!
 
Efter enkel men utsökt lunch åkte vi upp till graven. Naturligtvis. Det var ju den viktigaste och den enda essentiella företeelsen som vi skulle utföra idag. Jag hade ett svårbegripligt behov av att åka till Hanna och liksom få hennes godkännande att det var ok att fortsätta därifrån till Bygdegården där det klassiska midsommarfirandet skulle hållas i enlighet med traditionen. Vi lämnade graven stärkta av den positiva sinnesstämning som genomsyrade våra kroppar! Plötsligt bara infann känslan sig………….
Det kommer ett foto på graven pyntad med en enastående vacker blomsterkrans som Kicki band ihop häromdagen.
 
Även om det var en rekordstor folkskara vid Bygdegården kände jag inte av paniken som högst sannolikt kunde ha drabbat mig. Kanske är det så att jag egentligen borde ha känt av någon form av otrygghetskänslor? 
 
Vi dansade en kort stund. Språkade med flera bekanta. Fikade. Tack Bäckheds för lån av filt och det oväntade, bärnstensfärgade, flytande tillskottet i våra strupar!
 
Kvällen gick sedan i lugnets tecken med mys i trädgården, god mat och dryck, lek och tennismatch (lugn, njae…) på tennisplanen. Och naturligtvis – eftersom morfar och Filip var med! – blev det godisätande framför TV:n med Chile-Spanien som underhållning.
 
Ingen stress. Inga energikrävande ”tvångstankar” om att vi måste hitta på en massa krystade aktiviteter bara för att det råkar vara Midsommarafton. Tack och lov bara…relaxed. Vi somnade gott allihop.
 
Jag såg att Lovas mamma berättade om att de inte kunde frammana tillräckligt med krafter (emotionella/psykiska) för att kunna bevittna hur andra flickor i samma ålder glada sprang runt och stolta visade upp sina nya klänningar. Att skriva att jag förstår är ett understatement. Jag känner precis likadant. Skillnaden – den i sammanhanget väsentliga skillnaden – är att vi har två flickor som naturligtvis ville klä sig i vackra klänningar (Alva kanske inte uttryckte det tydligt i och för sig!). Om vi istället hade haft två pojkar – som vi förmodar inte ville klä sig i klänning – hade jag inte mäktat med att se hur andra flickor dansade kring midsommarstången, klädda i sommarklänningar som dem Hanna brukade ha. Vi hade sannolikt då enbart sett Hanna – överallt, och det hade varit omöjligt att hantera……
 
____________________….____________________….___________________
 
Nu håller vi som bäst på att packa inför Almers-äventyret. Ta hand om och var snälla mot varandra.
 
 
Amor Vincit Omnia    Hanna är kärleken….

/Pappa Niklas

Read Full Post »

24 juni….
 
 
Imorgon inträffar en av de på förhand absolut mest emotionellt  påfrestande högtidsdagarna under året… 

  eller Svaret vet vi aldrig i förväg…

I samband med den annalkande festhögtiden vill jag illustrera min egen livsfilosofi, mina egna grundläggande tankar och förhållningssätt med ett fantastiskt målande exempel där en pappa och dennes son för följande diskussion. Känns angeläget inte minst inför morgondagen…:

 
”A man came home from work late, tired and irritated, to find his 5-year old son waiting for him at the door.
 
SON: ‘Daddy, may I ask you a question?’
DAD: ‘Yeah sure, what it is?’ replied the man.
SON: ‘Daddy, how much do you make an hour?’
DAD: ‘That’s none of your business. Why do you ask such a thing?’ the man said angrily.
SON: ‘I just want to know. Please tell me, how much do you make an hour?’
DAD: ‘If you must know, I make $50 an hour.’
SON: ‘Oh,’ the little boy replied, with his head down.
SON: ‘Daddy, may I please borrow $25?’
The father was furious, ‘If the only reason you asked that is so you can borrow some money to buy a silly toy or some other nonsense, then you march yourself straight to your room and go to bed. Think about why you are being so selfish. I don’t work hard everyday for such childish frivolities.’
The little boy quietly went to his room and shut the door.
The man sat down and started to get even angrier about the little boy’s questions. How dare he ask such questions only to get some money?
After about an hour or so, the man had calmed down , and started to think:
Maybe there was something he really needed to buy with that $25.00 and he really didn’t ask for money very often The man went to the door of the little boy’s room and opened the door.
‘Are you asleep, son?’ He asked.
‘No daddy, I’m awake,’ replied the boy.
‘I’ve been thinking, maybe I was too hard on you earlier’ said the man. ‘It’s been a long day and I took out my aggravation on you. Here’s the $25 you asked for.’
The little boy sat straight up, smiling. ‘Oh, thank you daddy!’ he yelled. Then, reaching under his pillow he pulled out some crumpled up bills.
The man saw that the boy already had money, started to get angry again.
The little boy slowly counted out his money, and then looked up at his father.
‘Why do you want more money if you already have some?’ the father grumbled.
‘Because I didn’t have enough, but now I do,’ the little boy replied.
‘Daddy, I have $50 now. Can I buy an hour of your time? Please come home early tomorrow. I would like to have dinner with you.’
The father was crushed. He put his arms around his little son, and he begged for his forgiveness.
 
It’s just a short reminder to all of you working so hard in life. We should not let time slip through our fingers without having spent some time with those who really matter to us, those close to our hearts. Do remember to share that $50 worth of your time with someone you love.
If we die tomorrow, the company that we are working for could easily replace us in a matter of hours. But the family & friends we leave behind will feel the loss for the rest of their lives.”
 
 
Vi har fått ETT liv. Använd det på RÄTT sätt. Livet handlar om prioriteringar. Om att göra RÄTT prioriteringar på RÄTT sätt………


 
______________……______________……________________
 
Jag vill även passa på att önska alla vi känner och alla andra som eventuellt läser detta:
 
 EN RIKTIGT SKÖN MIDSOMMARHELG!
 
För Lovas, Anthonys och vår familj (och många andra familjer) blir det första midsommaraftonen utan våra underbara barn. Hur vi kommer att genomlida och överleva denna ”ursvenska mastodonthögtidsdag” vet vi inte förrän efteråt. Vi har valt att tillbringa dagen i lugnets tecken – initialt var tanken att vi skulle vara helt ensamma men morfar, Mia och Filip ville gärna dela våra upplevelser. För oss symboliserar midsommar glädje, gemenskap, dans, skratt och fest. Därför blir Hannas frånvaro så extremt påtaglig. Sannolikt är det så. Därför väljer vi att ”inte fira” denna första midsommarafton utan Hanna – i varje fall inte i den utsträckning som vi har gjort till en vana…Men vad kan vara roligare än att leka med sina barn, spela tennis med sin systerson, äta gott och till det dricka något passande, tillsammans med människor man älskar? För mig blir detta ett optimalt ”firande”!
 
Och för barnens skull – i synnerhet Sara – kommer vi (förhoppningsvis) att sluta upp vid midsommarstången och dansa till ”Små grodorna” och övriga relevanta svenska sommarvisor! Kanske gör vi det även för Kicki och min skull…..


 
 Amor Vincit Omnia   …Hanna ÄR kärleken……

/ Pappa Niklas
 

Read Full Post »

23 juni….
 

 I en värld vi kan förstå sker följande:
 
På väg ut från huset missbedömer pappan i familjen situationen och i tron att han redan befinner sig på marken nedanför den tvåsteglånga trappan tar han ett steg bakåt…Eftersom pappans hjärna är inställd på att dess värd står på marken blir följden att hjärnan inte får ihop alla synapser och signaler när foten plötsligt svävar fritt utan den förväntade markkontakten. Resultatet blir att pappan dunsar i asfalten med knä, armbågs-, hand- och sidskrap som onödiga påminnelser om ”den lika omedvetna som oväntade hjärnfinten”….

Senare på eftermiddagen ämnar samma pappa bjuda familjen på färskpressad apelsinjuice….Vacker tanke…De två första apelsinerna klyvs behändigt men då den tredje apelsinen står på tur visar pappans vänstra ringfinger på uppenbar avundsjuka och gör allt för att pocka på uppmärksamhet….Halva fingerblomman skärs upp och numera pryder ett osedvanligt vackert Hello Kitty-plåster ringfingrets överdel…

En kort stund därefter böjer sig – återigen – samma pappa ned för att plocka upp en förlupen gaffel på köksgolvet. Han förblir nästan kvar i den ställningen med böjd rygg eftersom han – naturligtvis – vrider till ryggen så att ett knivhugg sannolikt inte hade kunnat orsaka samma stickande/ilande smärta…Denna pappa…

Detta är helt naturliga – om än extremt klumpiga – situationer i en värld vi ändå kan förstå. I en värld vi kan förstå hade pappans förstfödda kommit springande och gett sin pappa världens innerligaste kram som omedelbart hade lindrat den fysiska smärtan. I en värld vi kan förstå……
 

I EN HELT OBEGRIPLIG VÄRLD LEVER INTE PAPPANS FÖRSTFÖDDA MER………. 
 Amor Vincit Omnia   …Hanna ÄR kärleken……

/ Pappa Niklas
 

Read Full Post »

22 juni….
 

 Handen upp alla som dagligen tänker på Himlen?
 

   Ett hjärta för var och en av våra döttrar…..
 
Idag fick jag  – för vilken gång i ordningen vet jag inte – följande fråga av vår älskade Loppetopp (Sara):
 
”Pappa – vad ska du ta med dig till Himlen?”
 
Fundera på frågan ett tag.

Man behöver knappast vara Einstein för att inse hur Saras bild av Himmelriket ser ut: En konkret värld där Hanna och Mommo rår om varandra och i princip bara inväntar oss andra i familjen. Självfallet kan man ta med sig sina finaste ägodelar dit! Frågan är ju därmed lika enkel som självklar: Vad önskar vi ta med oss upp?
 
Inkonsekvens. Det måste vara den term som bäst beskriver de varierade svar jag ger Sara på hennes återkommande fråga. Och anledningen är också den enkel: Jag har inget lämpligt svar att ge henne….

Hur många av er som har barn – eller kommer i nära kontakt med barn – har fått frågan om vad ni skulle ta med er till Himlen? Jag vågar mig på en gissning att det är ett…fåtal…Hos oss inträffar det med jämna mellanrum….Parat med andra för Sara särpräglade egenskaper/beteenden förstår vi att den tjejen tänker………mycket………

Sara – vår livlina.
 
 
 Amor Vincit Omnia   …Hanna ÄR kärleken……

/ Pappa Niklas
 

Read Full Post »

21 juni…..

”Erfarenhet är det man får när man inte fick det man ville ha” (Randy Pausch)….Tänkvärt….
 
 
Häromdagen under avstämningsmötet med rektor och Saras (jag skrev först Hannas…) speciella kontaktperson på förskolan, berättade kontaktpersonen högst oväntat om en lika unik som uppenbar likhet mellan syskonen (Hanna och Sara, även Hanna har tillbringat mycket tid på den aktuella förskolan ). Förskolläraren förklarade att hon aldrig kan glömma hur Hanna ibland drog sig undan för att för sig själv utforska nejdens flora. På frågan om varför hon inte var med de andra barnen berättade Hanna att hon ville vara ensam och titta på de fina blommorna….Hanna….Vår Hannagull….
 
Människan Hanna var onekligen mångfasetterad. Ena stunden var hon näpen som en prinsessa för att i nästa stund befinna sig högt upp på en klätterställning eller komma cyklandes i en rasande fart. Det fanns otaliga tillfällen när hon ville sitta eller gå för sig själv, inbegripen i tankar och målmedvetna planformuleringar som senare resulterade i häpnadsväckande kreationer – i egenhändigt planerade och utförda ”konstverk”! Vid andra tillfällen befann hon sig i centrum av lek med andra barn, helt uppe i den sociala lekens fantasifulla, formande och utvecklande forum!
 
Hon var en social varelse som inte var rädd för att vara ensam! Hon hade lika stort utbyte av att befinna sig ensam med sina idéer som att umgås med andra jämnåriga barn i – oftast – fartfyllda lekar! Hanna var en speciell – en enastående – person. Magnifik!
 
Dessa kännetecken återfinns nu i mångt och mycket hos…Sara. Det var lite av detta som Saras kontaktperson omedvetet förde upp till ytan när hon beskrev Hannas ”passion” för att vara ensam med sina intressen. Så gör ju nämligen även Sara. Hon är inte heller rädd för att vara ensam, känner inget obehag eller stresskänslor över att hon MÅSTE leka med jämnåriga kompisar (som några av hennes dagiskompisar uppenbarligen gör) – att tro motsatsen är en illusion skapad av hennes föräldrar…
 
Sara har hittills varit en ”lightversion” (låter värre än vad det är, kommer till det!) av Hanna, vilket verkar ha att göra med åldern….Likheterna framträder med all tydlig önskvärdhet mer och mer. Saras intressen är numera påtagligt och närmast obegripligt lika hennes storasysters! Om vi bortser från den i sanning overkliga djärvhet – hämningslöshet – som präglade Hanna går det att lägga karbonpapper mellan våra döttrars egenskaper, färdigheter och intressen! En kreativ ådra vars omfattning närmar sig den absurda, en tydlig önskan om att dela sin tid mellan sina kompisar och att ha tid för sig själv, omtanken om andra, och den tänkande, reflekterande, förstående förmågan är egenskaper som kännetecknar två fantastiska människor. Hur de har kunnat bli sådana lär de lärda tvista om länge, länge!

Idag har vi besökt Borås djurpark och haft en fantastisk dag tillsammans med släkt och otaliga (ANDRA!) djurarter!

Vädergudarna hade lämpligt nog bestämt sig för att vara på vår sida och presenterade ett skräddarsytt klimat för vårt ändamål: Inte FÖR varmt men ändå ”kortärmatvarmt” om liknelsen tillåts…

Sara fick naturligtvis sitt lystmäste eftersom Mia, Filip, Ronald, morfar, farmor och farfar följde med på utflykten.

Det var igår som jag satt och funderade över likheternan  mellan Hanna och Sara och föga anade jag då att Boråsresan skulle spä på och ytterligare betona även de så kallade ”hämningslösa” likheterna… 

Hanna kunde tillbringa timmar (jo, det är faktiskt sant) med att utforska olika klätterställningar eller ”inte-röra-mark”-banor, vilket det visade sig att Borås djurpark – som av en händelse – naturligtvis också stoltserade med!

I djurparkens ”Inte-röra-marken-parken” fick vi se en dotter som förvånade sin pappa som han kanske aldrig har blivit tidigare. Sara följde naturligt och smidigt efter tre-fyra år äldre tjejer som om hon aldrig hade gjort något annat! Hon flöt fram, trippade, hoppade, klättrade och inte minst KÄMPADE sig genom banan och det syntes så väl att hon njöt av situationen! Nu är ju inte banan någon extremt svår variant men för en fyraåring måste vissa av momenten vara om inte omöjliga så i alla fall riktigt svåra utmaningar! Men Sara bemästrade övningarna! Hon föll, halkade, slog sig, men ge upp? ALDRIG I LIVET! Hon ville inte frivilligt gå därifrån om jag säger så!

I samma veva ville hon till vår förvåning prova på att rida på en ponny! Sara som initialt förkunnade att hon ”aldrig i livet” skulle rida på en häst…….Ergo. Vi löste en biljett och hon satte omedelbart, utan krusiduller, på sig ridhjälmen och inväntade sin tur. Upp på hästen och iväg…leendes…HÄRLIGT!

Kort därpå hoppade hon in i en av de små gröna (långsamtgående!) elbilarna som barnen styrde helt autonomt. Gas och ratt var således helt i händerna på Sara som lyckligt styrde sitt fordon runt den lilla knixiga banan!

Dessa händelser är faktiskt stora utvecklingssteg för Sara, något alla som är bekant med hennes försiktighet kan verifiera. Vår pimpinetta prinsessa vässade idag måndagen den 21 juni 2010 sina klor och förvandlades till en actionsökande, våghalsig…prinsessa….

 Idag såg vi tydligt hur otroligt lika Sara och Hanna är. Var. Men ändå…Det går absolut inte att bortse ifrån att Sara är en alldeles egen individ – unik ända ut i fingerspetsarna!

 Alva då? Hon sov. Vaknade upp för att äta och charma sin omgivning, log och somnade igen. Gång på gång.

    Jag älskar mina tjejer så oändligt… 
____________________….____________________….___________________

 
Det inledande citatet uttalat av Randy Pausch är väl egentligen först och främst en påminnelse om att ett ”misslyckande” är acceptabelt – godtagbart – och till och med väsentligt! Våga! Idag har Sara verkligen VÅGAT! 

Idag har varit en fantastisk dag i familjen Liliequists liv!
 
 
Amor Vincit Omnia    Hanna är kärleken….

/Pappa Niklas

Read Full Post »

Older Posts »