Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2012

29 juni…  O…

29 juni…
 
 
Om Möllegården…
 
 
Österlen. Detta Skånes Provence. Detta unika område med sitt säregna, gåtfulla ljus som enligt uppgift lockar otaliga konstnärer till området, alla med samma övertygelse och tro på den egna förmågan att lyckas fånga den artificiella stämningen på duk. Jag kan tyvärr inte redogöra för hur framgångsrika de många entusiasterna är.
 
Hade jag inte känt till bakgrunden till Lundells svenska klassiker kunde jag ha svurit på att han komponerade texten till Öppna landskap någonstans i myllan mellan Ystad och Simrishamn. Eller i närheten av Kivik.
 
Gröna fält som likt böljande sammet medverkar till att skapa en känsla av harmoni och estetisk perfektion. Rovfåglar som vakar över ängderna och påtagligt understryker att vi inkräktar på deras revir, deras territoriska födslorätt. Vita längor som förstärker illusionen, som låter besökaren färdas in i sagans värld, in i en presumtiv parallell/eftervärld där man inte hade blivit förvånad om självaste Skorpan och Jonathan hade kommit galopperande på Fjalar och vad det nu var den andra hästen hette. Rader av äppelträd och päronträd, rabarberbestånd som får betraktaren att på allvar bli övertygad om att all export sker härifrån. Möllor, 126 till antalet varav 108 ska räknas till holländarna (har sett uppgifter på detta!) som för tankarna till en annan tid, en tid då individens fokus knappast handlade om uttalad och medveten personlig utveckling, om att låta en personlig tränare coacha en till personliga stordåd, eller om att känna ett behov av att sätta aktuella känslor och sinnesstämningar på pränt…hmm…….
 
Så…Möllegården. Som en anspråklös, svart och vit pjäs, placerad lite på måfå i det omgivande färggranna rutnätet reser den sig för den förbipasserande som nästan oavsiktligt måste ha kommit in på den smala vägen som leder dit. En omgjord, moderniserad mölla med tillbyggnader i form av en huvudbyggnad som inkluderar två lägenheter, flera allrum, gemensamt kök, matsalsrum, badrum osv och med en väl tilltagen pool centralt belägen mellan byggnaderna som ett sorts kitt för de familjer, medlemmar i någon Barncancerförening, som under en vecka fått möjlighet att här vistas tillsammans. En ynnest, förmån, men naturligtvis en plats som inte borde få existera i nuvarande form…Tänk den dag när Möllegården och alla andra tillflyktsorter inom Barncancerföreningarna blir överflödiga, inte längre behövs!!!!! Men eftersom verkligheten ser ut som den gör är vi innerligt tacksamma för att dessa andhål finns och för de människor som ideellt engagerar sig för att möjliggöra vistelserna för oss! TACK!
 
Vår vecka blev………oväntad. Vi damp ner på midsommarafton och hade för några timmar hela faciliteten för oss själva! Både Kicki och jag var överens om att det blev en optimal inledning på vistelsen, att vi och tjejerna i lugn och ro, och efter eget tycke, kunde bekanta oss med omgivningarna och så sakteliga göra oss hemmastadda. Vi bokstavligt talat kastade oss i poolen och lekte av oss resstelheten som bilfärden ofrånkomligt hade orsakat. Sedan kom våra grannar. En stor familj med tonårsbarn och diverse problematik inom familjen men där vi snabbt kunde se att hjärtat hos samtliga var av karaktären och storleken modell STORT. Deras äldste son som dock inte anslöt sig förrän i början på nuvarande vecka, hade drabbats av leukemi för ett antal år sedan men var sedermera glädjande nog friskförklarad sedan en tid.
 
Den tredje familjen som vistades på Möllegården (i Möllan) infann sig sedan på lördagen. Där var det den yngsta dottern som var drabbad, en benign tumör som behandlats och där man hade stor förhoppning om att allt skulle gå bra i framtiden!!!
 
Så där var vi. Två familjer där livet fått fortsätta och en familj där monstret krävt sin slutgiltiga tribut. Sin avskyvärda tribut. Hannas frånvaro blev på något sätt ännu mer påtaglig i och med att vi konfronterades med två (fantastiska) barn som lyckades med det hon inte förmådde. Besegra monstret. Betvinga inkräktaren. Oskadliggöra fienden. Överlista döden. FORTSÄTTA LEVA!
 
Kicki och jag trodde båda två att det handlade om en VI-som-mist-vistelse, att vi skulle få tillbringa tid med människor – barn och föräldrar – som delade vårt öde, där gemenskapen infinner sig per se utan att ord ens behöver yttras…..Vår villfarelse blev tydlig och jag tror aldrig att vi hann återfå…..eehh…….sansen. Men tack och lov att det var trevliga människor vi fick umgås med!
 
Österlen ÄR som ett svenskt provence, i positiv bemärkelse! Närheten. Gemytligheten (finns ordet?). Växtligheten. Flera sevärdheter inom en armlängds avstånd. Vi har onekligen fått leka turister och med glädje och nyfikenhet låtit oss väl smaka av det digra kulturella smörgåsbord som serverats oss under veckan! Ales stenar var förvisso en höjdare, likaså den lilla byn med hög mysfaktor, Kivik.
 
Nu är vi hemma och kan med en dags distans konstatera att barncancerföreningarna är…fantastiska. Tack för att ni finns, mitt i all bedrövelse!
 
  
Rött hjärta Rött hjärta AMOR Rött hjärta VINCIT  Rött hjärta OMNIA Rött hjärta
 
/ pappa Niklas
I kärlek
Annonser

Read Full Post »

Read Full Post »

28 juni…
 
 
Om veckan som gått…
 
 
Hemma igen. Ska bara samla tankarna. Låta dem få fritt spelrum i det begränsade utrymme som genererar och hanterar denna företeelse.
 
Återkommer.
 
 
 
  
Rött hjärta Rött hjärta AMOR Rött hjärta VINCIT  Rött hjärta OMNIA Rött hjärta
 
/ pappa Niklas
I kärlek

Read Full Post »

22 juni…
Om en dag vikt åt fest…?…
GLAD MIDSOMMAR!!!!!!!!!!!
Och…
Fonden har fått påfyllning. Sidan är uppdaterad. Igår kom två nya ansökningar…..När ska det upphöra….? Skitsjukdom…
Rött hjärta Rött hjärta AMOR Rött hjärta VINCIT  Rött hjärta OMNIA Rött hjärta
/ pappa Niklas
I kärlek

Read Full Post »

18-19 juni… …

18-19 juni…
 
 
Om vår plats i samhället, världen…om Don Quijote…..
 
 
Vi är många som saknar förankring och egen egentlig vilja och flytkraft, individer som sonika och utan reflektion rättar sig in i ledet och följer med strömmen. Som vi förväntas göra….? Ve den som ifrågasätter!
 
Många av oss är och förblir en livets deltagare, medföljare, som kanske inte förmår eller i alla fall inte lägger vikt vid att reflektera över den egna och den samhälleliga livssituationen. Hur kommer detta sig? Handlar det möjligtvis om ett slags omedvetet ergo intuitivt accepterande mot bättre vetande? Eller rör det sig om inlärd – eller gud förbjude, medfödd – kollektiv oförmåga? Likgiltighet? Brist på intresse och engagemang? Är det en fråga om prioritering? Jag sitter tyvärr inte på svaren. Bara på upplevelsen och reflektionen kring dess ursprung.
 
Vem vill egentligen vara en anonym epigon i myrstacken med tankar andra redan tänkt, med drömmar och visioner andra människor sedan länge fört fram?
 
Jag vill det inte.
 
Idag kunde jag se hur en kompis till mig i en insändare i det närmaste skrek ut sin förtvivlan över en situation som de nu tvingas brottas med. Hans son har fått välbehövlig plats i en liten klass med stor pedagogisk kunskap bland de i förhållande till eleverna månghövdade (?) pedagogerna. Nu visar det sig att en elev, som dessutom är vän till min kompis son, inte längre får behålla sin plats i specialklassen utan måste flytta på sig. Nedskärningar, eller om vi är politiskt korrekta, omfördelningar. Barn med olika form av autism har som vän av ordning vet enorma behov av trygghet (som ju alla barn har), av struktur, rutiner, mönster och likformighet. Förändringar är som en ovälkommern gäst, eller snarare att betraktas som en inkräktare. En pojke flyttas. Sedan en till? Och en till?
Med adekvat pedagogik i små grupper som genererar trygghet och struktur, finns stora möjligheter för att barnen ska kunna få en bra start och en stabil grund att utgå från, något som är essentiellt för att dessa barn ska få en framgångsrik skolgång. Ja, det är viktigt för alla barn, naturligtvis.
 
Det finns situationer när man som förälder fylls av orubblig kraft att oförtrutet kämpa för sin familj, för sina barn. Ett slags genetisk betingad försvarsmekanism, en medfödd förmåga som till syvende och sist handlar om att offra sitt eget liv för sin avkomma. Vi levde under ett par år med denna försvarsmekanism laddad, redo att avfyras all vaken tid. Det tär men man bemästrar det. Av den enkla anledningen att alternativet vore sämre än dåligt….
 
Rikard – stå på dig. Våga och orka fortsätta kämpa mot väderkvarnarna. Bli Don Quijote. Jag blir din Sancho Panza. Det lovar jag.
 
 
 
Rött hjärta Rött hjärta AMOR Rött hjärta VINCIT  Rött hjärta OMNIA Rött hjärta
 
/ pappa Niklas
I kärlek

Read Full Post »

17-18 juni… …

17-18 juni…
 
 
 
Om att känna sig inkluderad…..i viss mån.
 
 
 
Återuppståndelsen.
Jag fanns inte. Känslan hade inte smugit sig på. Den hade drabbat mig med full kraft. Jag mindes tillfället, den exakta tidpunkten för den exkluderande tsunamin, hur en enda isolerad händelse hade tagit bort den lilla strimma självkänsla som tappert försökte klamra sig kvar, hur ett ögonblicks omedveten okunskap hade genererat tomrummet….utanförskapet. Situationen att inte tillhöra, att inte längre räknas med. Det hade blivt dags att finnas igen!
 
Rött hjärta
 
Nu ska vi gå ner och titta på en film som passar hela familjen! Det blir en försenad invigning av vårt nya ”Biorum”!
 
Röd ros
 
Idag fyller ”moster Lotta” år och imorgon börjar Sara på sommarsimskola!
 
GRATTIS SVÄGERSKAN!
 
 
Rött hjärta Rött hjärta AMOR Rött hjärta VINCIT  Rött hjärta OMNIA Rött hjärta
 
/ sonen Niklas
I kärlek

Read Full Post »

13 juni…  …

13 juni…
 
 
 
Om två oväntade händelser …..
 
 
 
Först. Erbjudande om nytt jobb. Ge besked imorgon. Hm….!
Sist. En inbjudan till Kicki och mig som vi inte kan tacka nej till…..
 
Vissa dagar ställs allt på ända………….
 

 

Rött hjärta Rött hjärta AMOR Rött hjärta VINCIT  Rött hjärta OMNIA Rött hjärta
 
/ sonen Niklas
I kärlek

Read Full Post »

Older Posts »