29 juni…
Â
Â
Om MöllegÃ¥rden…
Â
Â
Österlen. Detta Skånes Provence. Detta unika område med sitt säregna, gåtfulla ljus som enligt uppgift lockar otaliga konstnärer till området, alla med samma övertygelse och tro på den egna förmågan att lyckas fånga den artificiella stämningen på duk. Jag kan tyvärr inte redogöra för hur framgångsrika de många entusiasterna är.
Â
Hade jag inte känt till bakgrunden till Lundells svenska klassiker kunde jag ha svurit på att han komponerade texten till Öppna landskap någonstans i myllan mellan Ystad och Simrishamn. Eller i närheten av Kivik.
Â
Gröna fält som likt böljande sammet medverkar till att skapa en känsla av harmoni och estetisk perfektion. RovfÃ¥glar som vakar över ängderna och pÃ¥tagligt understryker att vi inkräktar pÃ¥ deras revir, deras territoriska födslorätt. Vita längor som förstärker illusionen, som lÃ¥ter besökaren färdas in i sagans värld, in i en presumtiv parallell/eftervärld där man inte hade blivit förvÃ¥nad om självaste Skorpan och Jonathan hade kommit galopperande pÃ¥ Fjalar och vad det nu var den andra hästen hette. Rader av äppelträd och päronträd, rabarberbestÃ¥nd som fÃ¥r betraktaren att pÃ¥ allvar bli övertygad om att all export sker härifrÃ¥n. Möllor, 126 till antalet varav 108 ska räknas till holländarna (har sett uppgifter pÃ¥ detta!) som för tankarna till en annan tid, en tid dÃ¥ individens fokus knappast handlade om uttalad och medveten personlig utveckling, om att lÃ¥ta en personlig tränare coacha en till personliga stordÃ¥d, eller om att känna ett behov av att sätta aktuella känslor och sinnesstämningar pÃ¥ pränt…hmm…….
Â
SÃ¥…MöllegÃ¥rden. Som en ansprÃ¥klös, svart och vit pjäs, placerad lite pÃ¥ mÃ¥fÃ¥ i det omgivande färggranna rutnätet reser den sig för den förbipasserande som nästan oavsiktligt mÃ¥ste ha kommit in pÃ¥ den smala vägen som leder dit. En omgjord, moderniserad mölla med tillbyggnader i form av en huvudbyggnad som inkluderar tvÃ¥ lägenheter, flera allrum, gemensamt kök, matsalsrum, badrum osv och med en väl tilltagen pool centralt belägen mellan byggnaderna som ett sorts kitt för de familjer, medlemmar i nÃ¥gon Barncancerförening, som under en vecka fÃ¥tt möjlighet att här vistas tillsammans. En ynnest, förmÃ¥n, men naturligtvis en plats som inte borde fÃ¥ existera i nuvarande form…Tänk den dag när MöllegÃ¥rden och alla andra tillflyktsorter inom Barncancerföreningarna blir överflödiga, inte längre behövs!!!!! Men eftersom verkligheten ser ut som den gör är vi innerligt tacksamma för att dessa andhÃ¥l finns och för de människor som ideellt engagerar sig för att möjliggöra vistelserna för oss! TACK!
Â
VÃ¥r vecka blev………oväntad. Vi damp ner pÃ¥ midsommarafton och hade för nÃ¥gra timmar hela faciliteten för oss själva! BÃ¥de Kicki och jag var överens om att det blev en optimal inledning pÃ¥ vistelsen, att vi och tjejerna i lugn och ro, och efter eget tycke, kunde bekanta oss med omgivningarna och sÃ¥ sakteliga göra oss hemmastadda. Vi bokstavligt talat kastade oss i poolen och lekte av oss resstelheten som bilfärden ofrÃ¥nkomligt hade orsakat. Sedan kom vÃ¥ra grannar. En stor familj med tonÃ¥rsbarn och diverse problematik inom familjen men där vi snabbt kunde se att hjärtat hos samtliga var av karaktären och storleken modell STORT. Deras äldste son som dock inte anslöt sig förrän i början pÃ¥ nuvarande vecka, hade drabbats av leukemi för ett antal Ã¥r sedan men var sedermera glädjande nog friskförklarad sedan en tid.
Â
Den tredje familjen som vistades på Möllegården (i Möllan) infann sig sedan på lördagen. Där var det den yngsta dottern som var drabbad, en benign tumör som behandlats och där man hade stor förhoppning om att allt skulle gå bra i framtiden!!!
Â
Så där var vi. Två familjer där livet fått fortsätta och en familj där monstret krävt sin slutgiltiga tribut. Sin avskyvärda tribut. Hannas frånvaro blev på något sätt ännu mer påtaglig i och med att vi konfronterades med två (fantastiska) barn som lyckades med det hon inte förmådde. Besegra monstret. Betvinga inkräktaren. Oskadliggöra fienden. Överlista döden. FORTSÄTTA LEVA!
Â
Kicki och jag trodde bÃ¥da tvÃ¥ att det handlade om en VI-som-mist-vistelse, att vi skulle fÃ¥ tillbringa tid med människor – barn och föräldrar – som delade vÃ¥rt öde, där gemenskapen infinner sig per se utan att ord ens behöver yttras…..VÃ¥r villfarelse blev tydlig och jag tror aldrig att vi hann Ã¥terfÃ¥…..eehh…….sansen. Men tack och lov att det var trevliga människor vi fick umgÃ¥s med!
Â
Österlen ÄR som ett svenskt provence, i positiv bemärkelse! Närheten. Gemytligheten (finns ordet?). Växtligheten. Flera sevärdheter inom en armlängds avstånd. Vi har onekligen fått leka turister och med glädje och nyfikenhet låtit oss väl smaka av det digra kulturella smörgåsbord som serverats oss under veckan! Ales stenar var förvisso en höjdare, likaså den lilla byn med hög mysfaktor, Kivik.
Â
Nu är vi hemma och kan med en dags distans konstatera att barncancerföreningarna är…fantastiska. Tack för att ni finns, mitt i all bedrövelse!
Â
 Â
AMOR VINCITÂ OMNIA Â
/ pappa Niklas
  
Hannagull 