28 februari…

Varför ska det vara så svårt att visa ödmjukhet?….
 

Hur övervinner man en känsla som mer och mer tär på kroppen, letar sig in i varje cell och försöker ta herraväldet över ens organism? Även om sorgen och saknaden för handlingen framåt, sidledes, bakåt, så syftar jag på här tröttheten….
 
Jag vet ju inte med säkerhet om jag orkar stiga upp på morgonen…Men jag försöker…återigen…kämpar…
 
Sara och jag gick och la oss vid halvåtta och läste Bamse. Kicki satt i soffan, med Lillsmurfan i famnen och tittade på sista loppet i OS. Jag undrade före loppet hur man kan titta på en idrottstävling där man vet att segraren heter Petter och kommer från vårt vackra grannland i väst…Det är ju absolut inte så att han är bäst på att åka skidor – LÅÅÅÅNGT därifrån. I första loppet med individuell start blev denne norrman inte bland de 40 främsta…..Men har man begåvats med enorma LUNGOR och en enorm ENVISHET (inkluderad jaktinstinkt) kommer en dylik tävlingsform alltid att gynna HÄNGÅKARE med LUNGKAPACITET och missgynna riktiga, tekniska, SKIDLÖPARE. Hade killen varit mindre arrogant, varit begåvad med ett uns ödmjukhet, och kunnat erkänna sin uppenbara brist på talang, hade man sannolikt beundrat honom.
 
En adekvat, men också tyvärr retorisk, fråga är hur många OS- och VM-guld Anders Södergren har missat pga ändrade förutsättningar precis i samband med att han slog igenom som sk ”världsskidåkare”?
 
Förr i tiden – känns som en annan verklighet – kunde jag nog betraktas som en ”sportfåne”. Det jag själv inte utövade följde jag via TV och radio (Ja, detta var preinternet!). Nu, gläds jag åt svenska framgångar, helt enkelt för att jag vet att framgångar på det idrottsliga planet stärker moralen. Livet blir ”lite enklare för en stund”. Men, jag har inte följt en enda minuts direktsändning under hela OS. Bortsett från en, enda, gren; Ishockey!
En enda gång har jag påverkats i negativ riktning av ett idrottsresultat under OS-sändningarna…Gissa vilket…Just nu har jag för mig att finalen spelas…Men där fattas ett lag…Ett lag jag hyser stor idrottslig kärlek till.
 
Men det är ju en i sammanhanget platonisk form av kärlek. 
Ergo: Idrott engagerar. Idrott är en källa till glädje, lycka men också frustration, besvikelse och hur horribelt det än må låta –sorg.
Det senare illustreras på ett skrämmande sätt av en händelse i ett afrikanskt land förra året (tror jag). Enligt uppgift såg några män en match mellan Arsenal och något annat lag, på TV i en bar. Efter att ha sett sitt favoritlag, Arsenal, förlora gick en av männen iväg och hängde sig……?????  
Händelsen lär tyvärr vara sann.
 
Man får liksom perspektiv på saker och ting. Vad är viktigt? Ett matchresultat? Att vi slår Finland i ishockey och vinner över Norge i ”langerenn”? Jo, för stunden infinner sig en viss belåtenhet. Men handen på hjärtat: Vem bryr sig? I långa loppet.
I det ovan nämnda fallet ”Petter” röner han så oförklarligt mycket uppmärksamhet på grund av sin utåt sätt självsäkra och arroganta attityd som visar på noll självinsikt och ingen som helst respekt för sina medtävlare. Det stör många – så även mig. En stor idrottsman inser kontexten till sin framgång, framhåller sin tränarstab, hyllar sina lagkamrater och uppvisar respekt för sina medtävlare (som bevisligen dessutom utklassar honom i individuella starter).
Ödmjukhet, min käre Petter.
Lyssna och lär av din kvinnliga lagkamrat, Marit, som ju faktiskt är den bästa skidåkaren alla kategorier. Självinsikt, ödmjukhet och förmåga att erkänna sitt eget tillkortakommande mot bättre prestationer när hon förlorar.  
 
Ödmjukhet är en egenskap som litteraturen hela tiden återkommer till och framhåller.
En tankelek: Vi har i dagarna fått se tydliga exempel på hur mycket enklare det är att vinna OS–guld än att visa – om än bara ett litet frö – ödmjukhet. Vad säger det? Varför står det ingenstans om vikten av att vinna OS?
Jo, för att det har ingen som helst betydelse i livets rätta mening. Att vara ödmjuk är mycket svårare!
 
Varför ska det vara så svårt att visa sig ödmjuk inför uppgiften? Inför sina medmänniskor? Inför livet självt….
 
Dagens visdomsord innehåller en uppmaning som uppenbarligen skulle kunna förhindra tragedier:
 
”Sätt allt i rätt perspektiv!”

Tack Jessica & co och Eva & co för alla fina presenter till tjejerna! 

Mina tjejer…Graven är nu helt blottlagd till skillnad från merparten på kyrkogården. En leende, mörk, otroligt vacker tjej tittar på oss ifrån stenen med sina oceaner till ögon. Insikten om att hon ALDRIG mer kommer att omfamna oss och viska att hon älskar oss ”så mycket så det inte är klokt” är påtagligt skrämmande och obegriplig….

Imorgon inleds mars.

 Amor Vincit Omnia   Hanna ÄR kärleken…

/ Pappa Niklas
 

Read Full Post »

27 februari…

Trött…så trött…Jag kan inte förstå hur jag kan vara så ofattbart trött…
 
Idag följde Sara med Mia på en tur till Halmstads slott för någon form av föreställning med afrikanskt tema. Efter en kvart ville en av dem gå därifrån…Istället flanerade de runt i stan en stund och botaniserade bland annat i bokhandeln.
När Filip och Ronald begav sig till Malmö vid 17-tiden körde de inom och lämnade av Sara och Mia hos oss. Kicki vann för en tid sedan två biljetter till melodifestivalen i Malmö och i vår spontana naivitet bokade vi två hotellrum för oss och farmor och farfar, helt övertygade om att vi skulle kunna avnjuta den sista deltävlingen på plats!
 
Men när verkligheten kommit ikapp oss och Alva välkomnats till världen tog vi vårt förnuft tillfånga och gav biljetterna till Filip och Ronald. De har nog precis kommit tillbaka till Halmstad. Hoppas att ni hade kul killar!
 
Tidigare idag vände jag mig till Kicki och ställde en (egentligen) retorisk fråga, eller ett uttryck från hjärtat:
Hur kommer det sig att jag älskar mina barn så mycket att jag kan börja gråta bara jag tänker på dem?…..
 
För det är så. Det MÅSTE vara fler som upplever samma sak! Hela ens organism uppfylls av – vad Coelho definierar som – AGAPE!  Gränslös, bottenlös, villkorslös, uppslukande (därav definitionen: min tolkning) och oändlig kärlek!
Jag hoppas att ALLA får möjlighet att känna och uppleva denna starka – enastående – kärleksform. Själva målet – källan –för känslan kan naturligtvis variera från individ till individ och för mig är det tveklöst mina barn.
Hannas eget uttryck ”Jag älskar dig så mycket det inte är klokt- och MYCKET till!” känns angeläget och på sin plats att använda här.

Dagens visdomsord blir självfallet:
 
”Synliggör och anamma din egen AGAPE!”

Undrar förresten varför Alva inte kan koppla av på kvällar och nätter? De stunder på dagarna som hon är vaken ligger hon tyst och betraktar, lyssnar, insuper alla intryck. När det vankas nattning händer något med henne…Den till synes lugna lilla tjejen blir en missbelåten mistlur och det är ingen skön känsla att stå hjälplös och se på när hon uppenbarligen känner av något obehag.
 
Mina tjejer…

Amor Vincit Omnia   Hanna ÄR kärleken…

/ Pappa Niklas
 

Read Full Post »

26 februari…

Idag går en favorit i pension…Tack för ALLT Mona under de här åren som tjejerna har haft förmånen att få ha dig som förebild! Hoppas att du får njuta ledighetens sötma nu och suga det göttaste ur livet i fortsättningen! Lycka till!
 
Sömn…Eller snarare bristen på densamma…Vår lilla ”prinsessbakelse” (Tack för smeknamnet Kia!) vill inte lyda under John Blunds makt utan väljer istället att inta rollen som missnöjd, förtvivlad, högljudd nattuggla…Tänk om vi kunde komma på vad vi ska göra för att få henne att må bra och koppla av…Men hon sover tack och lov ganska gott under dagtid.
 
Sara hade en bra dag på dagis och kunde innan hon gick på helgledighet överlämna ett vackert pärlhjärta till Mona. Jag tror hursomhelst att Mona uppskattade presenten!
 
Tobbegull tog med sin minsting ”Timman” och tillbringade en eftermiddag med sitt gudbarn och övriga Liliequistare. Tim och Hanna är båda födda -02 vilket naturligtvis inte går obemärkt förbi i hjärtat, men samtidigt är det spännande att se var blivande åtta-åringar befinner sig i sin personliga utveckling (vi har ju även tre tjejer i vår absoluta närhet som fyller 8 iår de också!). Det är alltid kul att umgås med ”Lundquistarna” (Andersson)! 
 
Igår introducerade jag en ny bekantskap i min begränsade upplaga av litteraturpärlor: Breathnach.  
Hennes generösa bidrag i sammanhanget utgår från ett slags ramhandling som utgörs av vårt kalenderår. Sedan låter hon sina läsare följa med på en inre resa, där varje kalenderdag presenterar en ny, enkel företeelse på vägen mot upptäckten av vårt sanna jag.
 
”Det sanna jaget är själen som blivit synliggjord”……………..

Dagens visdomsord blir ånyo en mix av mina egna och Breathnachs teorier:
 
”Sök efter harmoni i ditt liv”

Här kommer så äntligen det som måste räknas som en gemensam livsuppgift för oss alla:
När vi når en balans mellan den egna familjens förväntningar och yttervärldens krav å ena sidan och å andra sidan våra egna, individuella, behov av andlig utveckling och personliga uttrycksmöjligheter. 
 
Är det inte detta vi alla kämpar med och från hjärtat önskar ska gå ihop? Jag tror det. Breathnach liknar vid detta vid hur en musiker måste slå an rätt ackord för att musikstycket ska få den harmoniska klangen som alla önskar få höra. Jag kunde inte ha formulerat det bättre själv.

Alva kan inte koppla av…Jag ska ”avlösa” Kicki nu men vill först avsluta med ett citat som illustrerar andemeningen:

”Med harmoni som ledstjärna kan du förlita dig på att vardagens olika ögonblick snart kommer att ljuda i tillfredsställelsens rapsodi.”

Harmoni!

Amor Vincit Omnia   Hanna ÄR kärleken…

/ Pappa Niklas
 

Read Full Post »

25 februari…

Tuff natt…
Initialt mycket tankar…Sedan när mina hjärnspöken uppenbarligen hade bestämt sig för att vila kände jag ett litet, men ack så välbekant, knäpp i skuldran…Därefter inleddes den ojämna kampen mot en outhärdlig smärta i nacke och huvud. Sova måste vara överskattat…annars…..   
 
Idag hade dagsibarnen Pippi- och Sjörövarfest! Och som Sara hade sett fram emot det! Under tiden Sara var iväg passade jag på att vila ryggen.

Efter dagis fick Sara sedan umgås med några av ”sina gäster”. Tack Kerstin, Sara, Jonna och Anneli för en mysig stund och jättefina presenter! Det måste vara omvälvande för Alva att få träffa alla nya människor – helt nya bekantskaper, som hon inte har någon som helst aning om vad de gör här! Undrar vad som försiggår inuti hennes lilla huvud? Vilka tankar som uppkommer och hur hon ser på världen…

I sin bok ”Inre rikedom” diskuterar Breathnach hur hon ser på de terminologiska storheterna äkthet, andlighet och kreativitet som en sorts principiella katalysatorer att finna vägen mot ett innehållsrikt och meningsfullt liv, eller som Breathnach själv uttrycker det; ”sökande efter helhet”. Genom att i livets olika skeden beakta dessa tre hörnpelare kommer vi att inse vikten av reflektion och eftertänksamhet, präglas av insikten om vikten av att begränsa våra självpåtagna ”plikter”, och i slutändan uppenbara vår egen livsuppgift, det som vi är satta att uföra.

Breathnach låter sina läsare följa med på ett äventyr som följer årets kalender och där varje kalenderdag utgörs av ett nytt visdomsord. Under denna vandring får vi ledtrådar i form av enkla råd i vår vardag på hur vi kan nå inre rikedom och hur vi kan utforska vårt sanna jag. Och vad det senare innebär per definition illustreras av Breathnachs egna ord:  

”Det sanna jaget är själen som blivit synliggjord”……………..

Dagens visdomsord väver jag ihop av Breathnachs teorier blandat med min egen övertygelse:
 
”Njut av att bara vara hemma”
 
Hon presenterar följande beskrivning som jag inte kan undanhålla någon:

 (Vintern)…”lockar…med nya möjligheter och omhuldade minnen. Låt nu vintern utöva sin förunderliga trolldom: kalla, klara yllehalsduksdagar, långa, mörka kvällar med goda måltider, livliga samtal eller ensamhetens glädjeämnen. Utanför sjunker temperaturen medan snön faller mjukt och stilla. Hela naturen är rofylld. Det borde vi också vara.”

Hur många av oss har förmågan att närma oss det enkla i vardagen med ”nya” ögon – bort från den rutinmässighet som kanske annars styr vår syn på det egna livet? Handen på hjärtat: alla som anammar devisen ”varje ny dag föder nya situationer som ska levas på ett nytt sätt, varje gång, och inte efter en slentrianföreställning att eftersom personen betädde sig si eller så tidigare (och kanske brukar reagera på liknande sätt!) så gör hon det även idag?” – varsågoda: ställ er upp nu!

Jag hoppas att jag tar gruvligt fel men gissar att majoriteten av oss blev sittande…?

Ponera istället att vi utnyttjar vår tid och försöker göra något vackert av varje enskild situation…med ENKLA medel. Visst är det mysigt och trevligt att sätta sig vid ett bord dukat på ett estetiskt tilltalande vis, kanske med levande ljus och ”ren bordsmiljö”?!

Försök helt enkelt att anamma ett annorlunda förhållningssätt gentemot din omgivning. SE dina närmaste! Titta inte bara på dem med en sorts slentrianmässig självklarhet. Betrakta dem. Skönheten blottläggs! Skönhet är en lockande företeelse. Människan dras i regel mot, lockas av, skönhetsupplevelser. 

Skönhet är visserligen i högsta grad ett subjektivt och relativt begrepp men även här råder en viss normaliserande skala: En vy över ett öppet, vitt landskap anses av de flesta som något vackert, något storslaget. Någon klok människa myntade en gång uttrycket att ”vi äter med ögat” (ungefär) och det ligger mer i detta än vad vi kan ana! 

Breathnach illustrerar på ett enkelt sätt att det inte handlar om någon oöverstiglig form av skönhet, d v s att vi inte behöver ”gå över några broar” för att få uppleva skönheten (i dess ursprungliga och väsentliga skepnad):

”Det är i livets små detaljer som skönheten uppenbaras, bibehålls och vårdas.”

 Försök att verkligen inse hur viktigt det är att kunna njuta av lugnet (förhoppningsvis!) och stillheten i det egna hemmet. Hämta kraft och UPPLEV ditt hem, din hemmiljö med allt vad det innebär, och bara…njut……….

 Imorgon är det glassdagen….

 Amor Vincit Omnia   Hanna ÄR kärleken…

/ Pappa Niklas
 

Read Full Post »

24 februari…

 
Alva har skrikit länge….länge….magknip? Men Sara sover och Alva har lugnat ner sig sedan en stund tillbaka… 

Jag har således ingen energi till att skriva annat än att jag vill upplysa alla er som jag dels vet (och dels gissar!) gick in på ”Webbisarna” under lördag, söndag när Alva hade fötts. Om någon går och undrar och ”förväntar sig” (vilket hör till ”god ton”) att vi ska höra av oss tillbaka kan vi inte göra det. Anledningen till varför vi inte skickar någon hälsning tillbaka är pga att era hälsningar som ni publicerade under den aktuella helgen helt enkelt inte har skickats vidare till oss…Jättetråkigt eftersom vi naturligtvis blir oerhört glada för uppskattande hälsningar! Om någon som läser detta vet med sig att ni har skickat en hälsning då får ni jättegärna skicka en ny!

Tack Christina och Ralf, Birgitta, Gun-Britt och Ingrid för alltid lika uppskattade besök! Mår ryggen bra Ingrid?

Dagens visdomsord:
 
”Försök att förgylla alla dagar med ENKLA medel och företeelser”
 

Amor Vincit Omnia   Hanna ÄR kärleken…

/ Pappa Niklas
 

Read Full Post »

23 februari…

 
Idag har Kicki och Sara flanerat på tu man hand och botaniserat bland diverse affärer. Under tiden satt Lillsmurfan och jag och väntade i bilen. En av oss passade förresten då på att ta en tupplur….

Ni borde träffa våra otroliga tjejer! Loppetopp är ju en fantastiskt varmhjärtad människa som älskar att ha ”sina gäster” omkring sig! Precis som Hanna..Alva påminner otroligt mycket om båda sina storasystrar! ”Mina” tjejer….

Alexandra Stoddard sa en gång: 
.
”Att pyssla innebär egentligen en stund att vara ensam, att drömma och att komma i kontakt med sig själv….Att pyssla är att upptäcka.” (ur Inre Rikedom)
 
Alla som kommer innanför dörren hos oss ”löper stor risk” att utsättas för olika fomer av pysselaktiviteter! Idag var det Tinas tur! Men till skillnad från citatet ovan brukar vi i familjen Liliequist pyssla tillsammans. Därför satt Tina, Kicki, Sara och jag i varierande konstellationer och pärlade en vacker pärlflagga i köket. Tillsammans! Det bara blir så…
 
Även Birgitta, Mia och framförallt farmor fick senare det angenäma nöjet (?) att bistå Loppetopp i hennes pärliver. Farfar och Evert satt bredvid men deltog inte i skapandet…
 
Sarah (!) Ban Breathnach skriver i sin minnesvärda bok bestående av enkla men tankeväckande små visdomsord bland annat om  ”Konsten att pyssla” (Inre Rikedom).
Hon ger en i mina ögon högst adekvat och intressant definition av vad pysslande egentligen handlar om:
 
”Att pyssla är en korsning av introspektion och inspiration.”
 
I min värld tycker jag att hon slår huvudet på spiken när hon belyser hur vi i vår oerhört stressiga vardag ser pysslandet som en närmast terapeutisk aktivitet med rogivande och harmoniserande inverkan.

Tänk att vi har samma uppfattning!

Hanna och Sara var/är som jag ständigt tycks återkomma till, fantastiska representanter och föredömen för pysslandet.
Jag brukar jämföra Hanna vid den – in absurdum uppfinningsrike – McGyver, som båda verkade kunna ”producera en rymdfarkost av en skruv och en bit plåt” (nästan!).

Inspirationen fanns /finns där hela tiden. Introspektionen likaså. När Hanna ”försvann in i sin konstnärsroll” var det snudd på omöjligt att få kontakt med henne än mindre försöka få henne därifrån…Det här var Hannas arena. Här fick hon utrymme att använda sina medfödda talanger. Detta behärskade hon…även under sin sjukdom nota bene.

Breathnach illustrerar sin övertygelse om att en stor del av nöjet med pyssel är att ”konstnären” ges utrymme att associera fritt efter eget huvud. Det är exakt vad Hanna (och nu även Sara) tagit fasta på! Maken till fantasi, påhittighet och kreativt har jag aldrig skådat!

Breathnach (vilket tungvrickande namn!) citerar Stoddard som diskuterar just Kreativt pysslande:  

”(Kreativt pysslande) hjälper oss att inse vad som fortfarande är viktigt för oss, vad som forftarande har betydelse. Denna tysta, privata sysselsättning kan….ställa livets olika aspekter i fokus – och avslöja våra behov.”

Jag ser personligen också pyssel i dess olika skepnader och varianter som en företeelse där man kan koppla bort stressiga tankar, orostankar och sakta varva ner hjärnverksamheten till ett behagligt tempo. Samtidigt -och primärt! – är det ett enastående tillfälle att få umgås med personerna som jag älskar allra mest, i deras ”simbassäng” där de mår och trivs allra bäst!

Således blir Dagens visdomsord detta:
 
”Inse pysslandets rogivande och terapeutiska och sammansvetsande förmåga – Ta varje tillfälle!”
 

Amor Vincit Omnia   Hanna ÄR kärleken…

/ Pappa Niklas
 

Read Full Post »

22 februari…
 
 
Idag ”firar” vi vår 2-åriga bröllopsdag! Kontexten kring det bröllopet får räknas till kategorin märklig…

Någon kanske undrar om vi uppmärksammar den här dagen på något särskilt sätt? ”Nja” blir svaret. Farmor, farfar och Mia gratulerade oss med blommor och tårta nu på eftermiddagen! Tack! Anledningar till fest är alltid välkomna!
Även morfar dök upp för en underhållande pratstund. Ingen ”fest” utan pyssel (ska återkomma om pysslets betydelse imorgon), ett motto som anammades av Mia, Loppetopp, Kicki och farmor! Ni borde förresten skåda Kickis och farmors fantastiska kreationer! Mer belåtna pärlkreatörer får man leta efter…
 
Vi gav oss själva en mysig kväll med en gammal favorit från Fridolph’s krog: Kvibillespäckad fläskfilé med vitlökspudrad potatisgratäng. Den rätten rekommenderas varmt!
Vår speciella ”bemärkelsedag” är annars dagen då vi träffades för första gången. Det tycker vi är värt att fira! Den dagen blev ju starten på resten av vårt nya, gemensamma, liv…
 
Denna måndag inleddes aningen ”annorlunda”…På morgonen strax innan vi skulle ge oss av till dagis kände sig Sara plötsligt hängig. Hon fick då själv avgöra om hon ville gå till dagis och hon valde då att stanna hemma. Under tiden som vi försökte nå hennes avdelning per telefon piggnade hon plötsligt till men ville ändå stanna hemma. Av någon (då) oförklarlig anledning fick vi inte tag på personalen varför Kicki ringde till Annika och frågade om hon kände till något som inte vi gjorde – vilket hon gjorde! Dagis var stängt som en följd av det ivriga snöandet och personalen hade ringt runt kvällen innan och meddelat (det enda vi såg på nummerpresentatören var ett skyddat nummer) berörda. Det fanns uppenbarligen en intuitiv (?) varseblivning hos oss att inte gå till dagis denna dag…
 
Och, eftersom Agnes var hemma med Annika fick Loppetopp komma dit och tillbringa HELA dagen med Fagerbergarna! Tack Annika för att du tog hand om våra guldklimpar under en hel dag! Hoppas att du får sova riktigt gott inatt!
 
Barnavårdscentralens Åsa gjorde återigen ett hembesök hos oss, där hon ”inspekterade” vår minsta prinsessa.
Alva växer, vilket naturligtvis är glädjande! Undrar om alla tycker att det är lika mysigt som vi gör att få besök av BVC?!
 

Så några avslutande tankar kring Weiss’ bok ”Många liv – många mästare”. 
 
”Ja, vi väljer när vi ska gå ner i det fysiska tillståndet och när vi ska lämna det. Vi vet när vi har klarat av det vi skickades hit för att göra. Vi vet när tiden är ute och då kommer du att acceptera din död. För du vet att du inte kan få ut någonting mer av det livet.” 
 
Det torde vara uppenbart varför just denna bok tilltalar mig. Hannas liv hade verkligen en större – högre – mening. Jag har en känsla som landat i mig nu som talar om det för mig. Understryker det. 

”Människor som är djupt medvetslösa…..är i ett tillstånd av tillfällig avstängning. De är ännu inte redo att gå över till det andra planet….tills de har bestämt sig för om de vill gå över eller inte. Det är bara de själva som kan avgöra detta. Om de känner att de inte har mer att lära sig….i det fysiska tillståndet…..då får de tillstånd att gå över. Men om de har mer att lära sig måste de återvända även om de inte vill det.”
 
Om en (sjuk) människa når den avgörande – slutgiltiga – insikten att hon är fullärd – kan hon välja att då och där träda in i det andliga planet oberoende av den aktuella moderna medicinen som hon behandlas med. Hanna var medvetslös vid flera tillfällen – varje gång trodde man inom vetenskaplig medicin att Hanna aldrig mer skulle vakna…..
 
För mig med någorlunda medelmåttiga teologiska förkunskaper går tankarna i sammanhanget till ett av de mest kända (enligt uppgift) uttalade citaten i historien: ”Allt är fullbordat.”

Allt är avklarat. Hanna hade fullgjort sin livsuppgift. Även nu när jag för en inre dialog med mig själv kan jag inte förlika mig med/vid den tanken. Hanna var SÅ MYCKET MER. Hon borde få leva för alltid! Även i fysisk mening….Men ändå…Hon gav ju OSS ALLA så ofantligt mycket! Med oerhört små, nästan försumbara, medel…Hennes liv var så obeskrivligt viktigt.

Jag tror att det inte bara är jag som har insett att vi inte får kasta bort våra liv på en syn där vi värdesätter materiella ting, på ytliga belöningar, på ett meningslöst och livsfarligt stressande och där vi missar att LEVA för dagen tillsammans med dem vi tycker om, uppskattar eller älskar…Hanna har FÖRSTÄRKT detta förhållningssätt – denna värdegrund -hos mig. Kanske, förhoppningsvis, har hon påverkat fler……

Weiss’ verktyg för att synliggöra observationer från ”andra sidan” – ”Catherine” – återkommer hela tiden till samma beskrivning av sin känsla i själva dödsögonblicket:

”Det är en underbar känsla….underbar, som att solen alltid lyser på en. Ljuset är så starkt! Allting kommer från ljuset! Det kommer energi från det här ljuset. Vår själ går omedelbart dit…Ljuset är underbart.”

Vår själ får ro! Vi träder in i ett underbart ljus som präglas av värme, lugn och fridfullhet.  

”Om de (= vi människor) visste att de hade levt oräkneliga gånger förut och skulle leva oräkneliga gånger igen, så skulle de känna sig lugnade. Om de visste att det finns andar runtomkring dem för att hjälpa dem medan de är i det fysiska tillståndet, kommer de att träffa dessa andar och också sina döda anhöriga, då skulle de känna sig lugnade. Om de visste att det verkligen finns skydds – ”änglar”, hur mycket tryggare skulle de inte känna sig då?”

Gissa om jag skulle bli lugn om jag fick ett hundraprocentigt löfte om att få träffa Hanna igen……..Mitt liv skulle som genom ett trollslag bli så otroligt mycket lättare att leva…Kan jag nå dit?

   
Ergo…Dagens visdomsord beskriver en företeelse som kan förgylla din dag:
 
”Finn -bered- tillfällen för fest!”
 

Amor Vincit Omnia   Hanna ÄR kärleken…

/ Pappa Niklas
 

Read Full Post »

21 februari…
 
 
Alla som tycker att det räcker med snö räcker upp en hand…
 
Söndag. En dag för rekreation.
 
 
Weiss’ upptäckter kring livet efter döden ja… 
Mia berättade något idag som varken Kicki eller jag har något minne av alls att vi skulle ha hört – och sanna mina ord; Det är ord som skulle ha etsats in i våra medvetanden och hjärtan för evinnerlig tid.
Mia gick tillbaka till 14 augusti, farmors födelsedag, och förde mig tillbaka till Hannas rum där vi satt samlade runt hennes säng. Där och då viskade plötsligt Hanna med sin svaga röst märkt av sjukdom, till Mia, ”Jag vill inte dö nu”…..  
 
Jag vill inte dö nu…?
När jag idag fick höra att min älskade dotter själv uttalade de orden blev min första, spontana reaktion tystnad…Helt paff – totalt överraskad…Visste hon om att hon skulle dö? Behövde hon lite mer tid?

Sedan kom tårarna. Men jag tror att det var tröstens tårar. Hoppets tårar.

Vi pratade mycket och ofta om att ”mommo” hade lämnat oss för att komma in i ”himlen”. Mormor Marianne gick ju hastigt bort en månad efter att Hanna insjuknat hösten 2007 i en ålder av 67 år….

Men vi använde aldrig terminologin ”dö”…

I och med dessa ord stärks teorierna – övertygelserna – som jag återger och själv ansluter mig till. Hennes ”val” av ord i samband med det mirakulösa uppvaknandet från hjärnblödningen i juli var ”Inte än”…I anslutning till en senare hjärnblödning yttrade hon ”jag vill inte gå ensam” innan hon slog upp sina bruna oceaner till ögon. Och så nu ”Jag vill inte dö nu”…….

För mig går plötsligt mönstret att tyda, pusselbitarna faller på plats, och allt blir…uppenbart. (Tangentbordet är vått av mina tårar som faller medan jag skriver – undrar varför…)

”Ja, vi väljer när vi ska gå ner i det fysiska tillståndet och när vi ska lämna det. Vi vet när vi har klarat av det vi skickades hit för att göra. Vi vet när tiden är ute och då kommer du att acceptera din död. För du vet att du inte kan få ut någonting mer av det livet.” (gårdagens text ur Weiss)
 
Hanna VISSTE!!! Hon ”valde” ögonblicket (14 oktober 2009) eftersom hon just där och då var förvissad om att hon hade kramat ur den sista droppe lärdom ur livet, samtidigt som hon hade nått en för henne trygg förvissning om att hennes älskade familj var ”hel” d v s tillräckligt förberedd…hon visste. Jag tror ärligt på det nu! Jag försöker inte bara intala mig själv om att det kan vara så….Tårarna som väter mitt tangentbord ÄR Hoppets tårar!
 
Livet tar inte bara slut…livet fortsätter. Hanna var fullärd…Hon fick ett FULLÖDIGT LIV och hennes uppenbarelse under hennes sista tid vittnar om att det var en harmonisk, lugn kämpe som nu istället fortsätter sitt liv i en annan dimension där gud (= den renaste formen av kärlek) regerar…

Weiss’ slutsats beskriver ju hur vi dras mot ett underbart, energigivande ljus. Själen LEVER vidare! All litteratur som jag läser understryker detta!

Men saknaden efter denna underbara varelse är omänsklig att tvingas bära – så djupt berörde – och berör – hon oss…Att kunna älska någon människa så gränslöst och villkorslöst är egentligen en gåta. Men det var och är i allra högsta grad möjligt!

  
Gunilla och Håkan, Birgitta och Linda (och Noel) tittade in en stund vardera under eftermiddagen. Det är alltid en ynnest att få umgås med våra ”gäster”!

Hela familjen passade även på att ta ett uppfriskande och stärkande bad idag! Mysigt!

Imorgon kommer förmodligen Åsa från BVC på visit och vill väl sannolikt då känna lite på Lillsmurfan. Och det får hon så gärna!

 Dagens visdomsord måste upprepas ända till vi börjar leva som vi lär:
 
”Ta vara på den tid du har – lev nu!”
 

Amor Vincit Omnia   Hanna ÄR kärleken…

/ Pappa Niklas
 

Read Full Post »

20 februari…
 
 
Det är mycket snö nu…

Det alla kanske inte var medvetna om tidigare är att snö har en stark social inverkan på människorna som beträder dess yta. Idag på morgonen samlades samtliga hemmavarande vuxna invånare på gatan av en enda anledning (Ni kan ju gissa vilken!)

Det tog mig ca 1,5 timme att skotta bort snö från tak, uppfart och gata…Och snön fortsättter falla…

Idag hade Loppetopp och Birgitta återigen en bakdag hemma hos Birgitta. När jag hämtade hem henne hade hon famnen full med nybakade bullar, kakor och en, visade det sig, utsökt rulltårta! Tack Birgitta för att du gjuter liv i Saras kreativa bakådra!

På eftermiddagen hälsade i tur och ordning Lotta, Josefine, Kira, morfar, farmor, farfar och Ronald på, och det är härligt med liv och rörelse. Kusin Filip hade samtidigt ”fotbollskalas” vilket måste vara extremt kul för en fotbollskille! 

Sara och jag somnade innan 20.00…personligen var jag helt utmattad efter all snöskottning…

Men vid 22-tiden vaknade jag till och bestämde mig för att gå upp och skriva ner lite tankar som infunnit sig under dagen:

Brian L. Weiss’ upptäckter kring livet efter döden genom sina återkommande sessioner med patienten ”Catherine” är remarkabla. Alla vi som söker efter en högre förståelse – en högre mening – inser hur häpnadsväckande dennes slutsatser förvisso är. Eftersom hans verktyg – Catherine – var dels helt omedveten om vad som försiggick under sin hypnos, dels omöjligt skulle kunna ha haft den kunskap och känsla för att kunna beskriva detaljerade miljöer och händelsersom hon i trans lyckades med – känns trovärdigheten tillförlitlig. Jag vet inte hur ni, Anneli och Kia, ställer er till citatet nedan men för mig kan jag i vissa stunder finna tröst i orden. 

I hypnotisk trans gav nämligen Catherine (i någon annans -i en högre dimensions – gestalt) följande svar på frågan huruvida vi människor själva bestämmer omständigheterna kring vår födelse: 

”Ja, vi väljer när vi ska gå ner i det fysiska tillståndet och när vi ska lämna det. Vi vet när vi har klarat av det vi skickades hit för att göra. Vi vet när tiden är ute och då kommer du att acceptera din död. För du vet att du inte kan få ut någonting mer av det livet.”

Vi vet alltså när det är dags…när vi har kramat ur den sista droppe lärdom ur livet och vi når insikten om att vi inte kan få ut någonting mer…Då VET vi.
 
Hanna visste. Era barn visste. De var alla ”fullärda”…I ett mänskligt perspektiv och framförallt som förälder – går det absolut inte att ta detta till sig. I detta perspektiv kommer frågan Varför? alltid att finnas med som en följeslagare; något som vi sannolikt aldrig kommer att få svar på (annat än att det var den dj-a sjukdomen)…I det här livet…

I ett större perspektiv, helt enkelt ur ett oändligt perspektiv helt utan slut där livet bara fortsätter, kan vi bara försöka intala oss att våra barn redan var fullärda: De hade kanske redan fått uppleva tillräcklig kärlek från sina föräldrar? De hade redan hunnit bli sedda, uppmärksammade, och hade själva i sin tur fått GE så oändligt mycket av sig själva fastän deras tid blev så obeskrivligt kort hos oss. Den springande punkten som jag vill komma fram till är att VÅRA BARN fick leva ett FULLÖDIGT LIV och att barnen själva kände att de var nöjda…belåtna…tillfreds…

I vissa stunder kan jag då förnimma ögonblick av lugn, av stillhet. Hanna lämnade oss starkt förvissad om att hon hade fått ALLT och att hon under sin fruktansvärt korta tid i vår närhet också hade gett tillbaka tusenfalt – i en sådan mängd att hon aldrig kommer att glömmas bort….Hanna – Jag älskar dig så…totalt…och dina två systrar. Och naturligtvis även din mamma. Jag ger dig mitt löfte att jag kommer att göra det…för alltid…

Jag omfamnar ljuset, dig Hanna…
  
Dagens visdomsord uppmanar oss alla till:
 
”Gör alltid det bästa av en given situation”
 

Amor Vincit Omnia   Hanna ÄR kärleken…

/ Pappa Niklas

Read Full Post »

19 februari…
 
 
Med anledning av att vi har fått några förfrågningar om artikeln (av Annette Melin) som blev framröstad som ett av tre bidrag till finalen i Barncancerfondens journalistpris har Hallandsposten gjort ett undantag och valt att publicera den på nätet. Artikeln fanns med förra våren i HP:s bilaga H-som i Halland, en tidning som enbart ges ut i pappersformat. Men pionjären Hanna blev den som postumt fick gå i bräschen även här…
 
Länken är numera lagd till övriga. Artikeln återges i sin helhet bortsett från att en del bilder är borttagna. 

Inatt fick så äntligen hela familjen sova några timmar i sträck…Sömn är underskattat…Det är bara att tacka och ta emot när tillfälle ges.
 
Jag var nere för räkning igår pga att mina försiktiga men likväl i mina ögon realistiska planer om min framtid, fick sig en kraftig törn i form av indirekta ”hot” om ett forcerat återinträde i tjänst. Här hade jag – med hjälp av egna bearbetningsstrategier – nått ett tillstånd där jag förlikat mig vid tanken på att föra en diskussion med berörda inblandade parter för att på längre sikt kunna implementera tanken på en tillbakagång i arbete i mitt medvetande …

Istället för att få följa den lugna linje som jag formulerade i samråd med läkaren kastades jag plötsligt in i en föreståndande karusell med snabba och – som jag skrev – forcerade insatser för att som jag uppfattar det, till varje pris få mig att återgå i förvärvsarbete. Påtvingade motprestationer göre sig icke besvär i mitt liv…ännu…

Här vill jag framföra ett innerligt och varmt tack till alla som på olika sätt backar upp mig och aktivt visar att ni verkligen vill försöka göra skillnad! Jag lovar er att det kommer jag inte att glömma. 

Idag har vi haft en del välbehövliga besök hemma hos oss. Farfar tittade in ett kort ögonblick på förmiddagen och avlöstes omgående av Jan Lindmark (prästen som begravde Hanna). Snart dök även morfar upp och vi hade en givande diskussion om hur vår närmaste familj egentligen…mår…Tack Jan för att du tar dig tid! Glöm inte att byta till en framhjulsdriven bil! Det underlättar…

Kicki bakade sedan små lättsvalda semlor och lagom till serveringen av dessa dök Sven och Eva upp. Vi pratade naturligtvis om vår situation men även deras stundande resa fick utrymme i diskussionen. Tack för alla presenter!

Lite senare på eftermiddagen hälsade också familjen Wahrenberg på. Mysigt och lugnt och jätteroligt att se hur Sara och Alice lekte så bra ihop idag! Ännu en gång får vi tacka för fina presenter och önska familjen en underbar helgvistelse!

Kicki satt tidigare och tittade på sitt favoritprogram Let’s dance och där jag låg bredvid Sara i sovrummet intill lyckades jag höra hur Gudrun Schyman vurmade för en egenskap som särskilt viktig för ett förhållande: Längtan…

Jag tror att jag har använt en hel arsenal uttryck för att beskriva mina känslor inför den brutala verklighet vi befinner oss i sedan Hanna lämnade oss. Men en spontan rekapitulation ger vid handen att jag aldrig har använt begreppet Längtan för att illustrera mina känslor. Jag kan naturligtvis ha fel, minnas fel helt enkelt. Men vid närmare eftertanke är det precis den innebörden som har en framträdande position i mitt känsloliv.

JAG LÄNGTAR SÅ FRUKTANSVÄRT; OERHÖRT; OBESKRIVLIGT; OÄNDLIGT MYCKET EFTER MIN ÄLSKADE DOTTER! 

Tänk att få hålla hennes hand, pussa hennes mun och få krama henne varmt och ömt en enda gång till! Vad jag skulle ge och offra för att få chansen…

En känd psykiater – Brian L. Weiss – redogör för sina fantastiskt intressanta resultat som kommit fram via hypnosterapi och handlar om hur vår själ lever vidare. Hans häpnadsväckande slutsatser berättar om hur livet ska betraktas som en ”process av lärande och utveckling” och där människans lidande och död är de viktigaste ingredienserna. Han beskriver hur hans patient under hypnos redogör för sina tidigare liv, i vilka samma individer som finns i hennes nuvarande umgänge hela tiden är desamma genom århundraden! Det primära budskapet som hans patient för fram beskriver hur:

”Vår uppgift är att lära; att bli gudalika genom kunskap.Vi vet så lite. Du är här för att vara min lärare. Jag har så mycket att lära mig. Genom kunskap närmar vi oss Gud och därefter kan vi vila. Därefter återvänder vi för att lära och hjälpa andra.” 

Patienten hänvisar också till hur hon i ett upplevt dödsögonblick varseblir ett starkt ljus:

 ”Det är underbart; man får energi från det ljuset.”

Ljus…Energi…Det går liksom inte att blunda för dess förekomst. Tänk om man ändå finge omfamna ljuset…Hanna…

 Sorg…Saknad…Längtan…

Med Dagens visdomsord vill jag försöka uppmana till att:
 
”Formulera och reflektera kring din tro…”
 

Amor Vincit Omnia   Hanna ÄR kärleken. Sara och Alva är fysiska exempel på Kärleken…

/ Pappa Niklas
 

Read Full Post »