Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2010

31 oktober..….
 
 
Det kom ett brev…
 
Även om jag inser det makabra i vår gemensamma spontana reaktion där vi utbrast ”Äntligen” beskriver det likväl en lättnad och glädje över att till slut kunna postumt uppfylla Hannas önskan. Det absurda inslaget ligger självfallet i brevets natur, den bakomliggande anledningen till varför brevet författats, varför vi överhuvudtaget ska behöva initiera en dylik fond.
Men vår reaktion härrör naturligtvis från en obeveklig såväl som tragisk insikt och vetskap om hur verkligheten ser ut, om hur fruktansvärt smärtfyllt livet blir för flera av oss. Cancer tar inga pauser. Cancer benådar sällan. Friger aldrig. Den muterande farsoten härjar hänsynslöst och hämningslöst, också bland de verkligt oskyldiga, de oskuldsfulla, vackra och intet ont anande barnen. Inte ens våra barn är förskonade! Hur vågar du – hur har du mage att invadera våra barn??????? Jag hatar dig, ditt satans monster. Monstret bara ler. Hånler mig rakt upp i ansiktet. Monstret vet att människans hopp om att förgöra dess existens ännu bara är ett fåfängt sådant. Det vet att mänskligheten kommer att tillåtas – tvingas till – att fortsätta skaka närhelst, varhelst, dess namn kommer på tal. För överskådlig tid. Monstret vet. Förnimmer. Och värst av allt – njuter av att förstöra, förgöra, krossa lyckliga mänskliga liv och det gör det av den enkla anledning att det skapades för just den uppgiften. Skapades för att invadera och förgöra människan?! Vad är det för värld vi lever i när så ondskefulla fenomen tillåts grassera?! En allt annat än optimal värld. Nej, den ultimata tillvaron inträder vid livet slut – det kan jag ta gift på…
 
I livet som vi ofrivilligt tvingats omdefiniera till/som ”Vårt gamla liv”, väckte samtliga brev med Region Skånes logotype på, omedelbara obehagliga associationer i likhet med som kan anses ha minsta lilla gemensamma nämnare med de experiment utförda med Pavlov som maestro. Betingade reflexer. De koncisa tillika fackmannamässiga breven från Lund innehöll sällan goda nyheter.
Men på årsdagen för Hannas begravning i fredags fick Kicki och jag åter ett autentiskt bevis på monstrets oförtrutna arbete mot att få skörda nya offer, mot att slå nya familjer i spillror. En kort redogörelse av innehållet ser ut som följer:
 
Ett barn i yngre tonåren går under behandling på barnonkologen i Lund. Flera bieffekter har upptäckts. Föräldrarna har nyligen separerat och en av dem har i likhet med barnet drabbats av monstret. Barnet bor med den ena föräldern tillsammans med en stor skara syskon. Allt sammantaget bidrar till en mycket ansträngd livssituation, såväl ekonomiskt som emotionellt och psykosocialt.
 
Här synliggörs i all sin fruktansvärda tragik, det grundläggande ändamålet, själva ursprungssyftet med ”Hannas Minnesfond”. Det är dessa människor, vilkas liv helt har omkullkastats och omdefinierats, vi vill nå fram till. Nu kommer de medel som ni fantastiska människor har bidragit med att nå ut till målgruppen; till dem med hotet om det slutgiltiga, det definitiva, svävandes över alla situationer i deras liv. Varje sekund. Varje andetag. Äntligen. ”Äntligen” eftersom vi sorgligt nog inte är ensamma om våra erfarenheter. ”Äntligen” eftersom Hanna nu kommer att finnas sittandes på en vacker plats i sin Himmel. Sittandes blickandes nedåt. Med ett stort och uppriktigt leende i sitt ansikte.
 
Imorgon åker Kicki och jag till banken. Där kommer femtusen kronor att få nya ägare. Ingen kunde vara mer förtjänt av dem.
 
 
______….______….______….______….______….______….______

 
  
 
Rött hjärta Rött hjärta  Amor Vincit Omnia Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta Hanna är kärleken Rött hjärta Rött hjärta  

För evinnerlig tid………..

/ pappa Niklas

Read Full Post »

28 oktober…imorgon är det ett år sedan Hanna begravdes…
 
 
Om Hanna…Om Rosa Bandetgala – just ikväll
 
 
Slutet Brustet hjärta
 
 
Många skulle förmodligen anse att världen hade varit en kaotisk plats om människor haft förmågan att läsa varandras tankar. Sannolikt är det också så. Men inget pris, ingen monetär summa, hade varit för högt eller för stor, om vi hade blivit beviljade en tillfällig, ett ynka ögonblicks förmåga att kunna läsa, ta del av – UPPLEVA – Hannas tankar under hennes sista tid hos oss. Detta är och kommer så ock förbli en olöst gåta som vi kommer att stånga oss blodiga på att finna svar på, tills vi en dag tvingas att passivt acceptera faktum och därefter följaktligen också leva med i återstoden av våra liv…
Vad tänkte du på älskade Hanna????
Kunde du förnimma vår outtalade fruktan (eftersom vi inte ville tynga dig med vår oro), vår tillika (av samma skäl) vansinniga, ångestfyllda återhållsamhet av den progressivt tilltagande inre skräcken inför att aldrig mer få hålla om dig, aldrig mer omslutas av din varma blick som enkom utstrålade ren, sann och ursprunglig kärlek till…ja, LIVET, till MÄNNISKAN och till…OSS?! Kände du så, eller var ditt väsen så uppfyllt av själslig perfektion, så fulländat och så fullkomligt att du där och då i denna stund genom medveten och anpassad transcendent projektion överförde det sista av ditt magnifika ljus, din rena energi, till oss för att vi överhuvudtaget skulle orka, ens förmå oss till att försöka orka, innan du åter trädde in i den ursprungliga dimensionen där du nu (eftersom jag känner dig prinsessan!) otåligt väntar på oss. Fåfängt hopp? Vem vet…men jag finner likväl en viss form av tröst i att sälla mig till anhängarna av det senare alternativet. Hannas liv är en enastående mänsklig händelse, det bara är så. En fysiskt liten människa som inte medvetet tog stor plats men som gärna tog egna, ibland oväntade initiativ, när vännerna runt om sneglade på varandra och intuitivt hoppades att någon annan skulle få den givna uppgiften. Detta är berättelsen om en liten tjej men med ett djup i sitt hjärta som sannolikt var…bottenlöst…: 
 
Beskedet  Vissen ros
 
Som om hjärtslagen plötsligt drog sig tillbaka. Upphörde. Under vad som på något oförklarligt sätt på samma gång kändes som ett ögonblick och en evighet. I den stunden frystes bilden, filmen avbröts eftersom någon hade kommit åt knappen med texten ”still” på fjärrkontrollen. Livet som vi hade lärt oss att uppskatta avstannade i samma ögonblick som beskedet lämnades. Svärdet svingades med otäck precision, brutalt, hänsynslöst…Hanna har cancer. Högmalign hjärntumör.
 
Vem var då denna människa, denna lilla flicka, som när livet fortfarande var i sin linda så meningslöst och oförklarligt intogs av en dödlig främmande inkräktare? Jag vill gärna delge min systers (Mia) upplevelser från i huvudsak den tiden då hon stöttade Hanna som elevassistent under det år Hanna fick uppleva i skolan. Mia skriver så här:

”Tänker på när Hanna bara med att säg Miiiaaaa…kunde få mig till vad som helst. Oftast handlade det om något fint hon sett och såklart då ville ha. Vilket hon ju då också fick. En liten ängel tex. Inte kunde jag motstå hennes Miiiaaa. ”Gud” vad jag skulle vilja höra henne säg Mia igen. Men jag hör henne så tydligt inom mig….
Tänker på att fast inte Hanna alltid var så pratsam, så köndes det som att hon pratade ändå på något vis. Det behövdes inte några ord alltid.
Tänker på hennes ögon. Finns ingen med så uttrycksfulla ögon som hennes. Dem levde verkligen. Dem skiftningarna har jag bara sett i Hannas ögon. Var hon på bushumör och låtsades ”sur” så såg man det i ögonen…skrattet som då kom syntes i ögonen…blixtsnabb växling. Jag har det på en liten filmsnutt. Jag är så rädd om det.
Tänker också på Filip. Hannas och Filips relation. Hanna älskade Filip. Hur Filip pussade Hanna när hon var död är för mig ett oförglömligt minne. Väldigt starkt.
Jag ville gärna att hon skulle få göra saker, som jag vet ni fick hjärtat i halsen av ibland. Även jag hade det, men jag ville ändå att hon skulle få göra vissa saker…utan att känna sig påpassad. Jag kände på mig att hon klarade det. I skolan lät jag henne göra så mycket hon kände hon klarade…med min hjälp ibland. Jag lärde mig henne…hur snabb jag behövde vara. Jag lärde mig hur jag skulle hålla i henne så att hon samtidigt förhoppningsvis kände att hon själv gjorde det. Det var inget konstigt med det. För hon ville ju göra lite våghalsiga saker ibland…er lilla.


För mig är Hanna…så otroligt snäll. Så glad….lätt till skratt. Envis. Ville klara allt själv. Rolig att vara med.
Det här låter nog inte klokt men jag har alltid tyckt att det är nåt speciellt med Hanna. Som att hon är gudomlig på något vis.Jag har alltid tänkt att det är gudomlig hon är…hon är nåt MER på något vis.
Att jag tyckt så förut känns ju lite märkligt……som att det betydde något….”


Vi håller med om precis allt som Mia så kärleksfullt beskriver. Kicki orkade just nu inte sätta ord på sina tankar och minnesbilder av sin förstfödda prinsessa, vars födsel saknar motstycke i fråga om betydelse för en enskild människa. Besinningslös, villkorslös och gränslös ren kärlek! Rött hjärta  Eftersom Kicki och jag delar på det gigantiska utrymmet i Hannas vackra hjärta, delar vi ju också känslorna för vår dotter. Den bild jag ger är gemensam för Kicki och mig och är naturligtvis sprungen ur vår oändliga, aldrig sinande, kärlek till en enastående människa som på något mirakulöst sätt dessutom fick bli vår dotter!

När jag efter ett tag blev varse om att de från början fåtaliga orden plötsligt hade muterat och bildat ett oändligt radband av överraskande nog sammanhängande text, insåg jag att det inte skulle presenteras så. Jag blev som genom ett trollslag medveten om att jag höll på att skriva en roman om den vackraste själen, om Hanna, och stampade omedelbart på bromsen som i klartext innebär att backslashtangenten hölls intryckt. Radbandet försvann likt rinnande vatten inför mina ögon. Kvar blev en kort och i min värld koncis berättelse om en människa som berörde och som fortfarande ett år efter sin död berör. Kvar blev några utvalda substantiv, verb och framförallt adjektiv som rättmätigt kan användas för att beskriva vår tappra prinsessa. Kvar blev……detta:

 
Rött hjärta  Hanna  Rött hjärta
 
Du gjorde ditt inträde i jordelivet likt den superhjälte du sannerligen kom att bli. Höger arm utsträckt i likhet med Supermans välkända och ofta avbildade pose, som ville du förmedla ett budskap om att vi inte skulle förvänta oss mindre än superhjältars stordåd av dig, vår förstfödda! Älskade Hanna – ingen var mer efterlängtad än du. Ingen kunde vara mer älskad än du. Dagen du anlände var den lyckligaste i våra liv. Utan motstycke.

Du kom att förgylla dina föräldrars liv och fylla deras tillvaro med meningsfulla, betydelsefulla företeelser som idag har förvandlats – omvandlats – till oändligt vackra minnen.

Du började förflytta dig med en säregen och oefterhärmlig stil. Du yttrade dina första ord. När du sa ”Mamma” och ”Pappa” var lyckan total. Livet hade nått sin outtalade, självklara höjdpunkt. Du lärde dig gå. Cykla. Vi fick förmånen – tog vara på den, lät varje möjlighet omsluta oss som om vi omedvetet hela tiden visste, insåg, att våra barn bara är till låns, att det bara handlar om längden och varaktigheten på lånet…

Tryggheten fanns där från början, till synes medfödd. Fann du den inte hos oss, dina föräldrar, projicerade du den till yttre, fysiska föremål. Skeden. Du gick inte långt utan din kurviga, sneda sked, vars utformning var ett uppenbart och ganska framgångsrikt försök till att skapa ett ergonomiskt välfungerande måltidsredskap. Hade du bara den i din hand kunde vi lämna dig utan att behöva se oss över axeln.

När din ”bästis” vandrade hem med sin lilla hand i hennes mammas lite större dito efter ett lovvärt men fåfängt försök till övernattning räckte det med en puss och en kram för att du sorglöst och förväntansfullt bokstavligt talat rusade gatan fram mot det hägrande målet: Att sova över hos kompisen. Vi förväntade oss inget nödsamtal hem. Det kom heller aldrig något.

När så dagis blev aktuellt visade du den sida som vi, dina omättligt stolta föräldrar, lovprisar och som är en bidragande orsak till att ditt namn, ditt minne, aldrig får glömmas bort, aldrig förblekna….Vid flera tillfällen fick vi höra hur du gick fram till barn som av olika skäl lämnats ensamma (såsom lillasyster Sara ofta återfinns idag – hon hade behövt dig Hanna…) och tog med dem i leken – uppmärksammade dem . Du ville att ALLA skulle få vara med i gemenskapen. Dina ord ”Jag älskar alla som jag gillar – jag älskar alla” ekar i bakgrunden likt ett viskande löfte om en ljus framtid för…mänskligheten.

Ditt gigantiska hjärta, din omtänksamhet och din godhet är så utmärkande drag, så tydliga egenskaper hos dig att det går att sätta likhetstecken mellan dessa och ”Hanna Liliequist”.

Likaså kännetecknas du av begrepp som kreativitet, nyfikenhet, sprallighet, vinnarinstinkt (jo, faktiskt!), påhittighet, finurlighet, tjurighet (!), kamratlighet, mod (inte minst detta) och autenticitet  eller ”(Fair) Dinkum” som en aussie skulle ha sagt. Hanna försökte aldrig förställa sig, vara någon annan, för att vinna gunst och intresse. Hanna var rätt och slätt Hanna, i alla situationer i alla sammanhang.

Två situationer från tiden då rosa moln balanserade i vinden ovan oss, får illustrera hur Hanna ska uppfattas:

– Det var äntligen dags för avslutning av baletterminen våren 2007. Platsen var Halmstads Teater och salongen var till sista plats full av förväntansfulla, och inte så lite, stolta föräldrar som alla längtade efter att få se sitt barn beträda den upplysta teaterscenen. I kulisserna pågick ett spel som merparten av de närvarande föräldrarna inte fick se. Vilket av barnen skulle vilja – våga – överlämna den obligatoriska blombuketten till den i alla avseenden klassiskt, traditionellt närmast esoteriskt, skolade balettlärarinnan? Ingen? Jo, en. Ett barn. En timma, som snarare kändes som TRE, senare överlämnade vår dotter, till synes helt oberörd och omedveten om applåderna som dränkte lokalen den färgsprakande buketten till en sannolikt uppriktigt glad danspedagog. Hanna gjorde det ingen annan ville. Så självklart.

– Det andra exemplet är inte av samma dignitet av offentlighet men slår ändå an tonen om att Hanna ofta visade prov på stort men omedvetet mod. När barnen samlats på förskolan för sångstund var det alltid ett barn som frivilligt ställde sig upp och helt solo framförde egenhändigt valda sånger framför barn i skräddarställning, gapandes likt stumma fiskar. Varje gång. I bräschen.

Till och med när det kom till döden utmärker hon sig. Men hon var ju sådan. En fysiskt liten människa men med en själ av gigantiska mått som på något makabert förutbestämt sätt var tvungen att visa vägen också till det slutgiltiga, till att ta det definitiva steget in i nästa, väntande dimension. Hanna är kärleken och kärleken övervinner allt. Om nu någon skulle tvivla.

 ______……______……______……______……______……______

 

Det finns ytterligare information om vem Hanna var och vad hon tyckte om att göra under fliken ”Hanna”. Romanen kanske ändå inte är en så dålig idé……?

Tänk att vi skulle få den optimala gåvan att få två syskon till Hanna, två ”prinsessbakelser” som blev lika fantastiska som sin storasyster! Hur är det möjligt???? Tänk att vi får möjlighet att uppleva lycka mitt i vårt emotionella kaos, mitt i vår psykiska härdsmälta. Nu sinade orden.
 
Rött hjärta Rött hjärta  Amor Vincit Omnia Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta Hanna är kärleken Rött hjärta Rött hjärta  

För evinnerlig tid………..

/ pappa Niklas

Read Full Post »

27 oktober..….
 
Vissen ros
 
Det värsta är att förlora det man lever för……Nu har detta hänt även familjen Henriksson. Moa som föddes nio dagar efter Hanna har sällat sig till änglarna, till den allt större änglabarnskaran…orden är egentligen sedan länge slut, använda in absurdum eftersom monstret tillåts härja fritt, hänsynslöst, till synes ostoppbart…DET FÅR VARA NOG NU!
 
______….______….______….______….______….______….______

 
Katarina uttryckte tidigare en implicit önskan om att postumt få lära känna Hanna, som hon i mina ögon så kärleksfullt kallar ”pepparkaksgumman”. Det finns förvisso redan en väldigt fragmenterad beskrivning på bloggen under fliken ”Hanna” som enbart ger en kort glimt av människan bakom de mörka ögonen som initialt möter besökaren på bloggen. Jag har en känsla av att Katarina redan har hittat dit. Men, det räcker naturligtvis inte. Inte på långa vägar.
Jag har tyckt mig se ett mönster hos människor som lyckligtvis inte delar vår tragedi som handlar om uppvisande av en egenskap som jag uppskattar å det djupaste: Det är uppenbart att det  finns en sann och äkta vördnad inför det livsöde som vi och alltför många med oss tvingas ta oss an, uppleva. Jag skönjer en genuin välvilja och respekt inför vår livssituation där man på ett för mig helt förklarligt och rimligt sätt, tydligt visar hur viktigt det är att inte säga fel saker, att liksom trampa på redan ömma – mosade – tår. Likväl, just av den anledningen, när föresatsen framträder så klart, så tydligt – behöver ni inte bekymra er om vilka ordval ni gör, hur eventuella kommentarer författas, vilka som är era ståndpunkter – Tonen i texten avslöjar mer än ordval, syntaxer, meningsbyggnader, och eventuell oro kring presumtiva syftningsfel et cetera gör sammantagna! Empatin i samtliga kommentarer, som jag tar emot med stor ödmjukhet och tacksamhet, går nästan att ta på, så starkt och tydligt framgår den i mina ögon. Era kommentarer berikar och bidrar troligen till att sorgprocessen är hanterbar mycket tack vare att Hannas minne härmed hålls levande och inte faller i en för mig förödande glömska.
 
Döden….
 
Att samtala om och diskutera begreppet ”död” lockar ofta fram en slags eskapistisk hållning hos medaktörerna. Man får plötsligt något undflyende i blicken och börjar plötsligt skruva på sin kropp i sin tidigare avslappnade, bekväma kroppshållning. ”Kan vi inte prata om något annat?”

En gängse uppfattning om döden är sannolikt fortfarande en föreställning om den som något främmande, något skrämmande som många inte vet hur man ska förhålla sig till eftersom ämnet förvånande nog fortfarande gränsar till att vara tabubelagt och att ”skygglappar på” är bästa medicinen mot eventuella försök att faktiskt nå insikt om detta komplexa tillika självklara fenomen. Till och med en nära släkting till mig ville få mig att byta ut termen ”död” mot ”lämnat oss” i ett tidigare inlägg där jag reflekterade kring Hannas, hm, bortgång…..Vederbörande ansåg att begreppet ”död” var alltför värdeladdat alltför ”definitivt”…..Vi har inte Hanna här hos oss längre. Hon togs ifrån oss av ett hämndlystet, hänsynslöst och samvetslöst monster som inte gör några undantag, aldrig lämnar någon respit när det en gång väl har bestämt sig, slagit sig ner, fortplantat sig, sått sitt dödliga frö…Det satans monstret tog vår Hanna. Hanna är död.
 
Men vem är (var…) då Hanna som förtjänar varenda utrymme, varje stavelse, varje tanke, dröm, hyllning och så vidare som tillägnas henne? Jag ska försöka ge en allt annat än objektiv bild över en i fysisk bemärkelse liten människa, men som MÄNNISKA var…gigantisk, som en titan. Jag hade långt gångna avsikter på att här och nu redovisa min, Hannas pappas, bild av en liten flicka tillika min dotter. Men när budskapet om att också Moa hade förlorat kampen mot monstret nådde fram till mig dränerades jag synbart ögonblickligen på all tillgänglig energi.
 
Ikväll tillägnas merparten av mina tankar Moa och i synnerhet hennes familj.  
Imorgon vill jag, Hannas outsägligt stolta pappa, delge HELA VÄRLDEN min version av en av de vackraste själar som någonsin har beträtt ytan som vi så tacksamt får kalla Moder jord. Hanna…Hannagull. 
 
Rött hjärta  Hanna  Rött hjärta

Idag är det årsdagen för bloggens födelse. 27 oktober 2009 öppnade vår underbara, nyfunna vän Emmy Karfunkel, upp ”Hannagull” för mig som ett presumtivt terapiarbete. Jag ger henne rätt. Alla dagar och dubbelt upp på en söndag. Men under dygnets alla nanosekunder önskar jag att bloggen aldrig hade behövts….
 
 
 
 
Rött hjärta Rött hjärta  Amor Vincit Omnia Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta Hanna är kärleken Rött hjärta Rött hjärta  

För evinnerlig tid………..

/ pappa Niklas

Read Full Post »

 25 oktober..….

 
Det värsta som kan drabba en människa är inte att förlora livet…
 

 
det värsta är att förlora det man lever för. Inget kunde vara mer sant, mer påtagligt illustrativt. Även om det inte är ett exakt korrekt citat kan jag tyvärr inte ta åt mig äran av att ha myntat ordalydelsen. Vem/vilka det än må ha varit kan jag inte göra annat än att ödmjukt buga mig inför den vishet människan besitter. 
 
Sent igårkväll när jag i mitt huvud gick igenom mitt eget reflekterande kring det komplexa ämnet ”Sorg” slog det mig plötsligt att jag hade lyckats med konststycket att missa det uppenbara, fullständigt ignorerat ett av de klarast lysande exemplen bland många metarforiska alternativ som fungerar för att beskriva sorg;
Liknelsen vid sorg som att avtjäna ett straff för ett brott man begått.
Nu vet jag inte av egen erfarenhet hur det känns att avtjäna ett straff, nota bene! Jag har ingen personlig anknytning till just denna metarfor. Jag känner att jag bör förtydliga detta.
Men eftersom det de facto finns en riklig flora av varierade källor – alltifrån otaliga vittnesutsagor, biografier, berättelser, till fiktiva litterära böcker och filmproduktioner – som i mina ögon ofta återkommer till en i många avseenden gemensam beskrivning av fångens traumatiska situation och upplevelse känner jag att det finns fog för att göra parallellen legitim.
 
Klaustofobisk instängdhet. Inträngd. Chock. Rädsla. Ångest. Xenofobi. Frihetsberövandet, naturligtvis. Likgiltighet. Hopplöshet. Tankemässig förlamning. Apati. Ilska. Nedstämdhet. Dova synintryck och skarpa hörselintryck omvartannat. Orättvisa. Känslan av att det ”inte händer mig”. Tvivel. Fruktan, både inför livet men kanske primärt inför döden. Grubbleri och slutligen den kanske mest betydelsefulla i sammanhanget; känslan av att inte längre ”höra till” att helt plötsligt finna sig i en situation av total alienation. Hur hamnade jag här???   
Jag kompletterade hela tiden med ord som ”poppade upp” i hjärnan och ville ha uppmärksamhet, därav sammelsuriet av ibland till synes slumpmässiga och osammamhängande glosor.
 
Märk väl: Detta är som sagt mina egna personliga reflektioner (och tolkningar av) kring tänkbara reaktioner på en extrem mänsklig (såväl emotionellt, mentalt, psykiskt som fysiskt) påfrestning som sorg i sanning medför – och där en parallell till en fängslad människa fungerar. Jag gör inga som helst anspråk på att försöka presentera en universell sanning. Bara mina upplevelser. Mina tankar och när det gäller liknelsen; tolkningar eller antaganden.
 
Tankarna går annars som vanligt till Moa, till Tilda, till deras och andra familjer i samma situation, och  – naturligtvis – till alla änglabarnsföräldrar/familjer. 
  
 
 
Rött hjärta Rött hjärta  Amor Vincit Omnia Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta Hanna är kärleken Rött hjärta Rött hjärta  

För evinnerlig tid………..

/ pappa Niklas

Read Full Post »

24 oktober..….
 
Sans souci…

 

Inget revolutionerande Maria, bara tankar från en människa som bryr sig om sina medmänniskor……
 
Utan sorg. Även om orden kanske klingar vackrare på franska är innebörden naturligtvis ändå densamma: Fri från sorg.
Jag kan inte längre ens erinra mig om att någonsin ha befunnit mig där, strosandes planlöst på livets väg, invaggad i en falsk säkerhet, trygghet, till synes lyckligt omedveten om de potentiella tragedier och emotionella mänskliga prövningar som livet döljer och som när de uppdagas omkullkastar, söndertrasar, den illusion som ens liv visat sig vara fram till ögonblicket då tillvaron rämnar. Har jag befunnit mig där? Har mina fötter vandrat den raka, utstakade livsvägen som i all väsentlighet är fri från all form av mänskliga bekymmer och fatala mänskliga tragedier?
Hur jag än anstränger mig hittar jag inte tillbaka till något som påminner om en dylik upplevd verklighet. En dröm? Eller ”en dröm om en dröm” som är ett uttryck jag snappat upp ur en film och som dröjt sig kvar i mitt inre. Eftersom jag har svårt att reda ut begreppen och sortera upplevelserna till och med för mig själv vågar jag inte tänka på hur min redogörelse ska kunna uppfattas och begripas för den oinvigde. Esoterisk eller ej, denna surrealistiska uppfattning – sammanblandning av faktiska upplevelser och upplevelser egentligen sprungna ur abstrakta antaganden – kan sannolikt inte bli rationella för den som inte självt tvingats genomlida liknande livssituationer. Ett liv utan sorg?
Ingen hade berättat för oss om sorg och sörjande. Ingen hade invigt oss i sorgens förlamande och nedbrytande påverkan av ens organism, av ens ”varande”. Milan Kunderas intressanta litterära bidrag ”Varats olidliga lätthet” kan utgöra en lämplig grund för en slags radikal travesti, där den nya innebörden så väl beskriver en sörjande människas existentiella kamp i tillvaron: ”Varats olidliga prövning”….

Hur förbereder man sig på sorgens genomgripande omfamning av organismen – dess till synes självpåtagna förmåga att inta individens hela funktionella styrorgan – som slår ut alla mänskliga funktioner utom den olidliga förmågan att uppleva kvalfylld smärta, saknad och förtvivlan? Enkom att försöka överleva detta vansinne, detta ur ett energimässigt perspektiv  massiva sorgearbete, kräver i det närmaste omänskliga krafter. Att då samtidigt försöka få en familj att fungera, att ge omsorg till de barn man så mirakulöst och fantastiskt har fått gåvan att ta hand om, är egentligen en omöjlig ekvation att försöka få att gå ihop. Likväl gör den det! Oftast. Av den enkla anledning att det aktiva val man måste göra innefattar två vägar där den ena betyder fortsätttning och den andra avslut. Men…så finns det situationer, liv, då det aktiva valet av olika anledningar inte kan göras. Individen saknar, även här av flera orsaker, helt enkelt verktygen till att själv kunna styra livsprocessen i den förtvivlade situation som har uppkommit. Sorgen förlamar….
Att forceras in (som man ju indirekt gör) i ett många gånger tärande sorgearbete innebär att individen blir förändrad. Radikala personlighetsförändringar är sannolikt inte ovanliga. Sorgen  dövar och förstärker upplevelserna på samma gång. Olika upplevelser. Att i detta emotionella kaos, i denna psykiska härdsmälta, att då dessutom angripa sorgearbetet ensam, utan en meddeltagande livskamrat, är helt enkelt ännu en tragedi om än naturligtvis av annan dignitet. Tragiskt eftersom individen saknar alternativa vägar, någon att ge sig hän åt när sorgen blir en övermäktig. Maria, om du läser detta, så tror jag att du vid det här laget har insett att jag syftar på dig (det finns tragiskt nog sannolikt fler där ute som inte bara delar vår outsägliga sorg men som i likhet med Maria tvingas angripa sorgearbetet utan en livskamrats delaktighet). Jag vill att du ska förstå hur mycket vi bryr oss om dig och att vi också inser vilken kamp du för i din tuffa dagliga kamp för att ge din son den omsorg du vill men som du inte längre upplever att du kan ge honom eftersom du känner att du har ”nog med dig själv”. Som jag har skrivit innan Maria: Din kärlek ÄR tillräcklig – MER än tillräcklig. Men hur lätt är det att intala sig detta, hur ska man förmå sig till att övertyga sig själv om att sorgen är hanterbar om än…”svår”….
Vän av ordning vill säkert föra fram att sorg är en företeelse som kräver en ensam deltagare. Jovisst, man är förvisso ensam i sin sorg. Ingen kan ju sörja åt dig. Men det är stor skillnad på att vara ensam i sin sorg och att vara ensam med sin sorg…
 
Jag varken förväntar mig eller aspirerar på något Nobelpris men jag är övertygad om att sorgen är ett ”yttre bevis” eller ”emotionell måttstock” på vilken betydelse den avlidna har haft i vederbörandes liv. Därmed inte implicit påstått att mängden tårar får tjäna som uttryck för detta. Sorgen är naturligtvis avsevärt mer komplex än så. Men sorgen kan mycket väl bli människan övermäktig om relationen till den avlidna var…grundläggande, ursprunglig och villkorslös (som när en förälder förlorar ett älskat barn) samtidigt som de fysiska såväl som de psykiska förutsättningarna lämnar mycket i övrigt att önska… 
  
Vi har inte Hanna hos oss längre. Hon rycktes obönhörligt, hänsynslöst och villkorslöst ur vårt krampaktiga grepp. Kvar är saknaden. Kvar är längtan. Kvar är smärtan. Kvar är sorgen. Men den kan ingen ta ifrån oss…

Sorgen är en process som vi behöver genomlida. Måste genomlida, för att successivt implementeras i våra nya liv och någon gång i framtiden bli betraktad som en självklar, ljuv, hanterbar och oändligt vacker vän som hela tiden kommer att påminna oss om vår älskade Hanna. Där är vi inte idag. Långt, långt ifrån. Men att faktiskt kunna erkänna tanken på det, för sig själv, kanske kan betraktas som ett litet steg på den oproportioneligt långa väg som vi måste lägga bakom oss i det fenomen som stavas sorgeprocessen.

Ska jag vara helt ärlig är detta ingen särskilt bra dag i min pågående sorgeprocess…. Men något säger mig att det finns de som har haft en emotionellt sett ännu värre dag…………

Var rädda om varandra,
 
 
 
Rött hjärta Rött hjärta  Amor Vincit Omnia Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta Hanna är kärleken Rött hjärta Rött hjärta  

För evinnerlig tid………..

/ pappa Niklas

Read Full Post »

22 oktober….

 

Hjärntumör…att klassas som en förkylning…?

Bedömningen av ”Margaretas”, högst påtagligt märkt av sin hjärntumör, hälsotillstånd revideras: Enligt en ny granskning anses hon nu som svårt sjuk och blir därmed berättigad till att behålla sin ersättningsnivå….Frågan man naturligtvis ställer sig är hur det överhuvudtaget är möjligt att göra en annan bedömning?????????????????????

Tilda, Moa och alla tappert kämpande underbara barn: Ni är enastående. Så även era föräldrar. Och ni änglabarnsföräldrar: Ni vet vad jag anser om er…….Rött hjärta

__________……__________……_________……__________

 Igår föll vackra, stora, gåtfulla snöflingor över Halmstad. Tack Hanna. 

Rött hjärta  Rött hjärta  Rött hjärta  Amor Vincit Omnia  Rött hjärta  Rött hjärta  Rött hjärta

 / Pappa Niklas

Read Full Post »

20 oktober..….
 
Personliga förolämpningar….Brustet hjärta

 

Vackra dagar?

Det är i synnerhet under de dagar när Moder Jord, Gud, Världsalltet eller vilken definition man nu väljer att använda, visar sig från sin allra bästa, sin allra mest generösa och insmickrande sida som den ovälkomna, trubbiga och kanske i förlängningen också självdestruktiva känslan får fäste. Det är när naturens storslagenhet och lyster blommar ut i en explosion av färger, i uttryck som framhäver vår världs majestätiska och just då fulländiga skapelse som det märkliga inom mig inträffar. Drabbar mig. Det är då, under klara, soliga dagar som den inkräktande känslan infinner sig, och jag erfar hur den enligt alla premisser perfekta målningen framför mig plötsligt känns som ett personligt hån, en förolämpning till synes riktad mot min sinnesstämning…Hur är det möjligt att solens strålar fortfarande tillåts smeka frusna kinder, tillåts spela i lövverket ovanför mitt huvud, tillåts presentera perfekta yttre förutsättningar för människors välbefinnande och även kratta vägen för människors möjlighet att få uppleva euforiska känslor över att bara få finnas till???? Andra människors….

Den dominerande, närmast allena rådande känslan inom mig som mitt väsen inte förmår – kanske inte ens vill…- bemästra, är hur omgivningen tillåts skapa och uppleva harmoniska och lyckliga ögonblick och situationer när det enda jag egentligen önskar är att se världen tillintetgöras och allt skratt och all glädje omvandlas till tårar och förtvivlan. Det enda jag förmår uppbringa kraft till är en uppriktig önskan om att få bevittna hur all sammantagen lycka blir…upplöst….Det personliga hånet – förolämpningen – bottnar naturligtvis i en egoistisk, självömkande och tärande övertygelse om att världen – människorna – fortsätter sina liv som om inget har hänt, utan att ens förmå sig till att ha dåligt samvete! – när sanningen snarare berättar att ALLT har hänt. Förvisso är det så. I våra liv. Vår älskade förstfödda prinsessa Hanna finns inte mer. Lever inte. Ej heller vi lever längre i den värld som var……..

Jag kan skriva så nu. Och jag gör det medvetet i presensform. Länge var detta den förhärskande egoistiska tankegången som vägledde oss. Eller snarare vilseledde oss. Det fanns faktiskt inget utrymme till att kunna känna empati, kunna glädja sig åt andra människors nyvunna lycka och/eller personliga utveckling. Egalt. Ointressant. Oviktigt. Jag tror dock att vi inte har varit ensamma om att uppleva dessa allt annat än altruistiskt färgade tankar och känslor som ju egentligen är diametralt motsatta våra ”normala” värdegrunder. Det följer sannolikt till och med ”gängse normer” (om man överhuvudtaget kan uttrycka sig så plumpt) i ett ”normalt sorgearbete”. Det är min sanna övertygelse………….

Sedan en tid  – vars födsel jag omöjligt kan avgöra – är situationen annorlunda. Hjärtats anslutningsväg är inte längre enkelriktad. Den har återigen öppnats upp för att kunna ge, inte bara ta emot som egentligen sedan tiden för Hannas insjuknande varit en riktning med till synes anmärkningsvärd självpåtagen ensamrätt. 

Det är overkligt och på något sätt nästan psykedeliskt att skriva om detta. Hur en människa kan påverkas och (förhoppningsvis tillfälligt) förändras till något så…oigenkännligt. Jag tror att det är viktigt att betona att det rör sig om en övergående personlighetsförändring, sprungen ur en mänsklig katastrof och tragedi med emotionellt och psykiskt kaos som lika naturlig som svårbegriplig följd…

Alla ni föräldrar till barn som i detta nu tvingas till en lika oförklarlig som förtvivlad och desperat kamp för sin överlevnad: All kärlek till er och till era fantastiska barn!

Och till alla er änglabarnsföräldrar: ”Massmis med”…För mig går det inte att uttrycka och definiera sann kärlek tydligare än så.
 
 ______….______….______….______….______….______

Namnet Hanna ska enligt uppgift betyda Guds nåd. Jag vet inte om det är en tröst.
 
 
Rött hjärta Rött hjärta  Amor Vincit Omnia Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta Hanna är kärleken Rött hjärta Rött hjärta  

För evinnerlig tid………..
/ pappa Niklas

Read Full Post »

Older Posts »