Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2011

30 juli….

 
Vissen ros
 
 
 
Om plötslig sorg.
 
Sessan är död. Vår lilla, vackra undulat somnade idag in och lämnade oss kvar med otaliga frågetecken som förblir outrätade. Hennes mjuka, omisskännliga gröngulspräckliga fjäderskrud blev i ett enda ödesdigert andetag stel, torr, matt och artificiell. Vi såg direkt på morgonen att något inte stod rätt till med henne. Hon haltade runt på botten av buren och fällde ut sina vingar i en änglalik pose som vore det en medveten animalisk eufemism för det oundvikliga. Kanske ville även hon förbereda oss på slutet som väntade bakom hörnet….
Kicki jobbade mellan klockan tio och tretton. Tjugo över ett kom hon hem med andan i halsen och ställde omgående den självklara frågan.
 
”Inte än”…
 
Två minuter senare upphörde en liten älskad fågels liv.
 
Begravningsakten hölls i trädgården. Sara skapade en personlig namnskylt som sannolikt tillverkades i större utsträckning av kärlek än av själva materialet. Sessan som minuterna tidigare kännetecknats av mjukhet och värme lades nu i sin nya kalla skrud i ett av Hannas påskägg. Sessan var initialt förvisso Hannas egen fågel.
 
Oväntade tårar har strilat nedför våra kinder. Alva har med ett förundrat ansiktsuttryck pekat mot buren och utbrustit ”Dääääää”…
 
Efter vår lilla spontana begravningsakt spelade vi en sång som kanske mer än någon annan sång känns som skräddarsydd i sammanhanget. Om vi bortser från färgen på fjäderskruden. Lilla Fågel Blå. Hannas sång.
 
Nu har denna lilla gulgröna Fågel Blå för alltid förenats med den riktiga Fågel Blå. Hanna. Hanna Gull.
 
 
Rött hjärta   Amor Vincit Omnia Rött hjärta Hanna är kärleken Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta 
 
 
/”husse” Niklas…

Read Full Post »

Ny dag gryr…28 juli….

 
 
Många tankar…långt inlägg…för Hannas skull.
 
 
Om innebörden i orden ”Det är livets själva kärna: förmågan att älska, inte namnet som står i vårt pass, på våra visitkort eller id-kort.”…….(ur Segraren står ensam). Om tankar som i alla fall snuddar vid detta och om spretande reflektioner kring andra citat av Paolo Coelho….
 
 
Om någon skulle påstå att jag i Paolo Coelho har funnit en envägsvän som kommer att ledsaga och följa mig på återstoden av min livslånga personlighetsdanande resa hade jag inte argumenterat mot vederbörandes insiktsfulla upptäckt. Texten tilltalar mig. Ämnena påverkar mig och berör. Vidrör. Orden och sättet han uttrycker dessa på förlöser ett slags nödvändig, essentiell, och längtansfull aha-upplevelse inom mig, en känsla av okonstlad och otvungen lättnad över att äntligen ha fått förklarat för mig mina tankars gäckande ursprung, mening och inte minst sammanhang…..
 
Coelho introducerades i mitt liv vid rätt tidpunkt. Precis som Redfield. Och Sharma, och övriga litterära pärlor som kan tituleras såsom sanna synkronistiska inslag i mitt liv. Betydelsen som dessa människors tankar och formuleringar har haft (och har) för mitt eget presumtiva välbefinnande är naturligtvis påtaglig och förhoppningsvis också bestående.
 
Paolo Coelhos tydliga altruistiska livsuppgift (som jag upplever alltid utgår utifrån en kristen livsåskådning) torde vara att synliggöra ett fåtal grundläggande och för mänskligheten essentiella begrepp, varav jag väljer att lyfta fram mina egna två kompasser för ett lyckligt liv: Kärlek och Förlåtelse Rött hjärta  Rött hjärta  Två ord som hör ihop. Två enastående, magnifika illusoriskt anspråkslösa språkliga enheter som lever i ett gudagivet förhållande, i en självklar symbios, det ena avhängigt det andra i varje situaton och som per se ger ett intuitivt löfte om en vacker och tillåtande värld. Kärlek. Förlåtelse. Det blir inte vackrare än så.
 
Eftersom Coelho redan har formulerat på gränsen till otäckt överensstämmande övertygelser med de som återfinns som tankefoster i min egen reflektionssmedja finns det ingen anledning att uppfinna hjulet ännu en gång. När således Coelho smeker fram en fantastisk tanke om att ”Förlåtelsen är en dubbelriktad väg: när vi förlåter någon förlåter vi alltid också oss själva” (ur Kärlek, reciterat ur Krönika -Historier om förlåtelse) känns det i omedelbar anslutning som om orden hade runnit ur mig. Befriande. Tacksamt. Mina känslor klädda i en annan mans verbala skrud.
 
Jag upplever det som att vi lever i en värld som hela tiden likt en oskriven lag avkräver ett slags förfinad hämndaktion, när vedergällning och uttalade krav på upprättelse fördunklar människans i grunden vackra omdöme till att låta sin person manipuleras och styras av mörka, progressiva tankar istället för att, just det, leva sitt liv här och nu. Jag syftar självfallet enkom på de livssituationer där en människa, i en privat eller yrkesmässig situation, genom sitt upplevda bristfälliga agerande har sårat eller på olika sätt omedvetet och i god tro råkat skada vederbörande. I fysisk, psykisk eller emotionell bemärkelse. Min svaghet för latinska citat gör sig åter påmind eftersom det finns ett för sammanhanget skräddarsytt uttryck som illustrativt målar upp kärnan i mitt resonemang:
 
”Errare humanum est. Ignoscere divinum est.” Det är (förvisso) mänskligt att fela men också gudomligt att förlåta.
 
Människor kan göra fel. Även omedvetna. Det finns sannolikt situationer där någon haft de bästa intentioner, de vackraste och mest legitima avsikter men där utfallet likväl blivit det motsatta. Då är vi inte snara till att hugga. Kanske beror den uppkomna situationen på missförstånd eller på endera partens bristande förmåga att uttrycka sig på ett adekvat och allmängiltigt (”normalt”) sätt….Min övertygelse och livsfilosofi är att människan i grunden är god. God, till motsatsen är bevisad. Och då krävs det ovedersägliga bevis. Jag tror också att människan oftast försöker agera och handla efter en gängse beteendenorm som förkunnar vad som är etiskt riktigt i varje situation. Oftast….
 
I mitt resonemang finns naturligtvis undantag som aldrig ens på diskussionsnivå kan förlåtas. Vi har i dagarna blott alltför tydligt och tragiskt blivit medvetna om att det existerar avarter bland så kallat mänskligt beteende. Dessa abnorma, vansinniga avarter bland mänskligt beteende är naturligtvis för grava för att vi som enkla mäniskor ens ska kunna ta ordet i mun. Våld är oförlåtligt. (Om det inte handlar om självförsvar eller att ingripa i situationer där andra mäniskor riskerar fara illa.). Men återigen – jag reflekterar i huvudsak på/om de små, i grunden enkla, nyanserna i det mänskliga, vardagliga, beteendet…..
 
”Gud är kärlek, generositet och förlåtelse. Om vi tror på detta kommer vi aldrig att låta oss förlamas av våra svagheter.” (Valkyriorna)
 
Rött hjärta
 
 
”Det gäller att låta de ögonblick av livet som är slut stanna kvar i det förflutna. Sakta, sakta började jag begripa att jag inte kunde vända tillbaka och få allt att bli som förut.” (ur Kärlek hämtat från Zahiren) 
 
Insikten om det sistnämnda slår ned som en iskall ilning i mitt inre. Mitt ratio kämpar för att åtminstone vinna en delseger – en etapp – över mitt känslostyrda väsen, i den hänsynslösa aldrig upphörande psykiska kraftmätning inom mig som får tour de France att liknas vid ett utpräglat sprinterlopp. Skulle jag kunna tillåta att ögonblicken med Hanna fastnaglas och cementeras i det förflutna?
 
Föga troligt.
 
Ett citat som kanske bättre än något annat skildrar livet som den sköra dikotomiska företeelse det i sanning måste betraktas som, är följande ordsekvens hämtad ur Kärlek och Elva minuter:
 
”I varje ögonblick av våra liv står vi med ena benet i sagans värld och det andra i avgrunden.”
 
Jag är svag för medvetna eufemismer, metaforer och andra omskrivningar och liknelser. Coelhos semieufemism över livets snåriga och knixiga väg faller mig inte oväntat i smaken. Han berättar här om en ganska skör tråd att idka balansgång på under den relativt långa tid som de flesta av oss givits här på jorden.
Världen är således full av omedvetna ballerinor. Tyvärr är det blott ett fåtal som lyckas nå epitetet ”Prima Ballerina”……………..
 
Kärlek och förlåtelse. Låt dessa semantiska storheter blir alla människors ledord…………..
 
 Rött hjärta   Amor Vincit Omnia Rött hjärta Hanna är kärleken Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta 
 
 
/pappa Niklas…

Read Full Post »

24 juli….Brustet hjärta

 
Tragedi – Om tankar kring när en sorgsen sinnestämning luras till att ge uttryck för negativa progressivt självdestruktiva känslor… 
 
 

Brustet hjärta
 
Det finns mänskliga upplevelser – känslor – som är direkt farliga, ödesdigra för den enskilde. Huruvida den invaderande ovälkomna känslan ska härledas ur ett ursprung av vrede, besvikelse eller förtvivlan spelar sannolikt mindre roll men det krävs inte speciellt mycket livserfarenhet för att inse att det rör sig om en fatal introvert upplevelse som under falska föresatser lotsat in individen på en självdestruktiv väg och som successivt fräter sönder det egna hjärtat, det egna jaget. Bitterhet. Detta lömska och förödande sinnestillstånd som är så lätt att fastna i när livet känns obegripligt orättvist, en upplevelse inte minst vi i vår situation blott alltför väl kan känna igen och aktivt lägga energi på att försöka betvinga. Företeelser och fenomen i livet som tidigare inte lockat fram någon tendens till negativ uppfattning hos den drabbade individen får nu plötsligt en framskjutande och närmast upphöjd status som legitimt och tacksamt mål för den enskildes självdestruktiva uttryck. En lika obegriplig och oskyldig som tacksam – och vid en första anblick slumpmässigt utvald – måltavla får då ofta klä skott för individens galopperande frustration, för dennes nu oändliga och ostoppbara bitterhet och vrede över/mot livet självt, såsom det kommit att bli.
 
Det enda som skulle kunna hjälpa individen ur denna ödesdigra negativa livsspiral och självdestruktiva tankemönster är någon form av input som bryter den nedåtgående, skenande tankebanan. Input. Feedback. Någon (något) som åter får in vederbörande på det spår som handlar om att leva sitt liv, inte förstöra det. 
 
Att en människas sjuka sinnestillstånd och bristande tro på mänskligheten (?) ska ta sig fatala uttryck som det i Norge, är naturligtvis den yttersta och mest vansinniga handling en mänsklig individ överhuvudtaget kan begå och som per se och med hänsynslös styrka understryker mitt resonemang. Tragedi. Per se. Vilka fenomen, vilka mekanismer, är det som lösgör våra medfödda spärrar som givits oss enkom för att förhindra överträdelser, och får en människa att bortse från den grundläggande respekten för det mänskliga livet? Andra människors liv….
 
Vi kommer naturligtvis aldrig att kunna ta till oss en given förklaring och förstå denna. Dådet är för genomgripande. Det enda jag med säkerhet vet är att människan – den som nu för all framtid kommer att definieras som gärningsmannen – inte mådde…bra. Självdestruktiviteten hade fört honom till en nivå som ingen av oss andra ens tidigare kände till existerade.
Mitt resonemang handlade initialt egentligen inte om denna groteska form av uttryck för vrede eller bitterhet, om denna avart bland beteenden. Istället var min primära tanke snarare att väcka vår uppmärksamhet för en känsla som vi alla riskerar att komma i klorna på, en känsla som jag själv varit på randen att falla in i. Det kanske till och med är så att vi i sorgearbetet förr eller senare tvingas erfara hur bitterhetens tärande kraft pockar på vår uppmärksamhet…?  Som en obligatorisk fas som måste genomlidas…?
Min uppfattning är att all bitterhet sannolikt bottnar i någon form av obearbetad livshistoria där försoning ännu inte kommit till stånd. Försoning med sig själv. Försoning med…livet.  
 
Mina tankar går naturligtvis aktivt till alla anhöriga som i en lika obegriplig som vansinnig handling förlorat någon de älskar. Den känslan är….brutal och…evig……….. 
 
  
 Vissen ros
 
 
  
 Rött hjärta   Amor Vincit Omnia Rött hjärta Hanna är kärleken Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta Naturligtvis… Rött hjärta Hoppet måste få finnas….
 
 
/pappa Niklas…

Read Full Post »

22 juli….
 
 
Om enastående människor…
 
 
  
Emily. Från djupet av våra hjärtan tackar vi för dina ord. De värmer likt en skön yllefilt om hösten. Ergo…Orden är ändå svåra att ta till sig eftersom jag känner mig allt annat än altruistiskt generös – vad mig anbelangar erfar jag tvärtom en allt annat än angenäm känsla av latent egocentricitet som genomsyrar min egen kaotiska tillvaro. Jag har således svårt att se mig själv annat än som en liten bricka i ett större system för de så essentiella hjälpinsatserna. Det är människorna som bidrar  – givarna – som är de sanna ”hjältarna” (om vi undantar de självklara, de verkliga, hjältarna som tvingas kämpa mot sin sjukdom) och som ska hyllas. Äras den som äras bör. Men…tack…..
 
Det finns dock människor som lämnar djupa avtryck i människors liv. Våra liv har berikats med ett antal unika och genuina själar, såväl levande som de som alltför tidigt introducerats i Himmelriket. En del människor påverkar och förgyller ens liv enbart genom sin omedvetna men tillika enastående anspråkslöshet….Sara Kappelin tillhör denna senare kategori anmärkningsvärda människor. Hennes bok ”Stora Sorg” har precis nått bokhandlarna. En länk till ett sammanställt samtal kring boken publicerat i HP finns under fliken ”Till dig Hannagull” i direkt anslutning till Saras vackra dikter som hon tillägnat Hanna.
 
Två andra exempel på människor som influerar och gör avtryck är paret Hulin, ängeln Simons föräldrar. De tvingas fortsätta sina liv med samma avgrundsdjupa invärtessår som vi och i det aktuella numret av Året Runt får vi ta del av en av deras fantastiska gärningar i altruismens anda. Tyvärr tror jag inte att artikeln går att nå på elektronisk väg….
 
Våra liv precis som alla andras (förhoppningsvis), inbegriper fler enastående människor än de som nämnts ovan. Jag hoppas att ni är medvetna om vilka ni är. Det finns således anledning till att återkomma i ämnet….. 
 
 
 
 Rött hjärta   Amor Vincit Omnia Rött hjärta Hanna är kärleken Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta 
 
 
/pappa Niklas…

Read Full Post »

20 juli….
 
Tjugonde juli…ett datum ur vilket själva ursprungsdefinitionen av begreppet ambivalens härleds…
 
 
Rött hjärta   Brustet hjärta
 
Texten till Hannas Minnesfond är uppdaterad. Just denna dag som för exakt två år sedan blev skådeplats för livets diametralt motsatta ytterligheter, för såväl liv som död. Ambivalens i sin starkaste, mest ursprungliga form. 
 
 Rött hjärta   2009, på förmiddagen: Ultraljudsbilden som kom med hopp, om ett påbud om att ett nytt liv nalkades (Alva).
 
 Brustet hjärta  2009, på kvällen: En fatal hjärnblödning som förintade hoppet och som indirekt avslutade ett enastående ungt liv (Hanna). Två syskon som aldrig fick träffas. Två systrar som gick om varandra…. 
 
Tjugonde juli. Två ynkliga små ord som innehåller en brutalt koncis sammanfattning av det mänskliga ödet………………
 
 
 
 Rött hjärta   Amor Vincit Omnia Rött hjärta Hanna är kärleken Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta 
 
 
/pappa Niklas…

Read Full Post »

19 juli….
 
 
Rött hjärta  S A R A…..
 
 
GRATTIS PÅ NAMNSDAGEN UNDERBARA SMÖRBLOMMA!
 
 
 Rött hjärta   Amor Vincit Omnia Rött hjärta Hanna var kärleken personifierad Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta Så självklart… Rött hjärta
 
 
/pappa Niklas…

Read Full Post »

16, eller snarare 17 juli….
 
 
Om tankar kring 20 juli, om tankar som tillåts löpa amok, härja efter eget tycke och smak, och således även får associera till och presentera ”vansinniga” liknelser: som ”Det är fullbordat”…
 
 
Vi som tilldelades äran och ynnesten av att lära känna Hanna visste att det inuti henne inrymdes en unik och säregen hjärna som betraktade sin omvärld bakom enastående vackra, sagolika, enigmatiska ögon. Samma hjärna som lika obegripligt som tragiskt kom att brutalt invaderas, hänsynslöst intas och förgöras av ett fegt, känslokallt initialt smygande – och som det skulle visa sig – ostoppbart monster. Alla – i en djupare mening – meningslösa, uttalade eller ej, frågor om ”Varför?” och ”Hur kan ett barn – MITT barn – tillåtas drabbas av denna fatala farsot?” bottnar naturligtvis i en uppriktig vilja och önskan om att nå ett slags försoning med livet självt. En ursprunglig känsla djupt förankrad i människans innersta väsen.
 
Om vi bryter ner och härigenom gör en annars oöverskådligt vid diskussion hanterbar, kan vi högst förenklat hävda att diskussionen rör det dualistiska förhållande som ödet som fenomen skulle kunna tillskrivas:     

Som en passiv betraktare eller aktiv regissör. Att prata om ödet inbegriper ofta en klichéartad situation där någon tillskrivs att det minsann var dennes öde att ”gå i sin fars fotspår” eller liknande. Öde som något förutbestämt? Eller öde som de facto enkom visar på hur något – företrädesvis en människas liv – till syvende och sist blev? Diskussionerna i ämnet är otaliga och det finns sannolikt lika många skolor och teorier som det finns anhängare till dessa. Vågar man drista sig till att definiera sig såsom fatalist? Skulle inte det då innebära att alla beslut egentligen redan var fattade, att alla val redan var gjorda, varför reflektioner och analyser således skulle anses som slöseri med dyrbar tid och också onödiga…?  Eller är det så att människan skapar sitt eget öde och genom sin livsföring lägger grunden för sitt framtida öde…? Är sjukdomar ett resultat av ren och skär otur, orsakade och frammanade av livsföring eller är de förutbestämda att drabba den enskilde? Varför vill inte ett entydigt svar på denna essentiella och existenstiella frågeställning uppenbaras???? Det är sannolikt anledningen till varför något så abstrakt och ickeallmännyttigt som filosofer över tid ändå tillåts uppbära sin upphöjda ställning i samhället….Är det rationellt och försvarbart att påstå att vi i samma stund vi upphör att existera kommer att få tillträde till en värld som inte liknar någon annan vi känner till, där total harmoni och inget annat tillåts råda? Egentligen inte….eller…?

 

Ergo måste jag erkänna att jag såväl i vaket som drömmande tillstånd erfar återkommande elyseiska introverta utsvävningar. Ljuvliga bilder skymtar förbi. Nästa dimension, till vilken Hanna inte hade tålamod att invänta sitt naturliga tillträde erbjuder själva sinnebilden för vad vi brukar kalla Paradiset. I mina drömmar. Det är DÄR de finns; Änglabarnen som efter eget tycke ansett det vara rätt val och lämplig tidpunkt att slutligen permanent träda in i änglabarnskaran och här invänta sina älskade familjemedlemmar. Platsen eller tillståndet existerar. I varje fall högst påtagligt i mina drömmar…..
 
Den 20 juli har två år passerat. Två år sedan tumörtillväxten orsakade en blödning som angrep och förlamade Hannas hjärna och indirekt kan tillskrivas dödsorsaken. Men trots läkarnas bestämda, samstämmiga, ivriga och myndiga övertygelse om att Hanna skulle vara död den 21 juli vaknade hon upp ur denna ”slutgiltiga medvetslöshet”, och gav oss nästan tre månader ytterligare att uppleva tillsammans! Jag har försökt att sätta ord på denna overkliga period men hur skulle någon kunna beskriva det ”obeskrivliga”…? Eftersom jag ännu inte har rekapitulerat till något jag tidigare har skrivit känner jag inte ens till vilka ord jag har använt vid tidigare försök. I sinom tid. I sinom tid….
 
Tjugonde juli är overklig, surrealistisk är ett för vagt ord i sammanhanget, även i ett annat perspektiv. Kanske vore det följdriktigt att benämna denna dag som ”Fullbordandedagen”… Alla som känner till sin Bibel och i synnerhet nya testamentet är bekanta med några enormt starka ord vars betydelse vi egentligen aldrig ska vara rustade att ta in. Jag syftar på de ord som Jesus enligt uppgift lär ha uttalat på korset. De ord som ska ha varit hans sista: ”Det är fullbordat.”
Det regnade den morgonen. Hanna, Sara och jag satt i bilen och regndropparna smattrade mot plåten och vindrutan som ville de tränga genom desamma. Tjejerna satt i baksätet och tittade på film. Själv satt jag i framsätet och bara en högre kraft vet vad och vilka tankar som egentligen genomfor mitt huvud. Mitt minne sviktar. Efter en lång stund öppnas dörren på passagerarsidan och Kicki sätter sig. Hon visar inte med en min eller antydan med sina ögon eller röst hur mötet på MVC hade passerat. ”Kör”. 
Väl ute på trafikerad led håller hon så plötsligt fram den. Bilden. Ultraljudsbilden. Där, som på botten av hjärta (Jo, det ser faktiskt ut så!), med benen uppdragna mot magen kan man tydligt se ett foster, en människa! Vi hade inte vågat hoppas! Inte ens vågat tro att ett mirakel kunde åstadkommas under dessa vidriga psykiskt-emotionella omständigheter. Men på något oförklarligt sätt skedde det som vi för all framtid skulle komma att kalla ”Miraklet bland mirakel”.
 
kvällen drabbades så Hanna av hjärnblödningen….Det är kanske därför etiskt försvarbart att jag drar paralleller till Jesus sista ord på korset…? Hannas eget liv gick inte att rädda. Metoder och verktyg var inte tillräckligt utvecklade för att vetenskapligt ”laga” hennes söndriga delar. Hon insåg sannolikt detta. I samma stund hon fick kännedom om att det växte ännu ett liv inuti hennes mamma kanske hon tyckte att tidpunkten var kommen att inleda sin slutgiltiga resa….”Nu har dom något fantastiskt att se fram emot och det kanske kan lindra deras smärta”…? Denna föreställning smyger sig allt oftare på och ingjuter då i mig ett slags inre lugn och sinnesro. Falsk? Illusorisk? Troligtvis. Ergo…..? Det är fullbordat…..
 
Vissen ros  Röd ros 2o juli…ett datum för evigt förknippat med ambivalens i ordets allra mest dualistiska betydelse och perspektiv………..Rött hjärta  Brustet hjärta
 
 
Rött hjärta
 
 
Henrik Lundquist (ishockeymålvakten) planerar att gifta sig. Det blir enligt egen uppgift inget ”flott” bröllop. Bara en vecka i Västindien med de närmaste vännerna….Allting är förvisso……relativt………..
 
 
 Rött hjärta   Amor Vincit Omnia Rött hjärta Hanna är kärleken Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta Så självklart… Rött hjärta
 
 
/pappa Niklas…

Read Full Post »

Older Posts »