30 juli………
En ovanligt händelserik dag (negativt) och om Hannas felsägningar…
En ”Hannalunda dag” idag…
Hannalunda?
Det är ett begrepp som myntades för ganska precis ett år sedan. En av Hannas speciella läkare, Torben Ek, utbrast uppenbart påverkad av Hannas mirakulösa uppvaknande efter hjärnblödningen att ”Ingenting förvånar mig när det gäller Hanna. Hanna är Hannalunda!”
Annorlunda. Speciell. Helt igenom unik. Hanna.
Idag nåddes vi av ett tragiskt besked om att min kompis pappa, Gunnar Knutsmark, hade avlidit på morgonen i sviterna av sin sjukdom. Tack och lov hann familjen närvara i själva dödsögonblicket. Jag vet att Gunnar kommer att sörjas av många eftersom han förvisso var en vänlig, trevlig och hederlig människa. Gunnar blev 77 år. Må han vila i frid bland alla änglabarn och andra vackra själar. Vi finns här…
______________________…._______________________….______________________
Dagen inleddes annars med simskoleavslutning för Sara. Skådespelet inramades av elegant, ihärdigt flytande solsken och många var vi som i tanken önskade att vi befann oss på annan ort…
Flytande solsken är nämligen en omskrivning (tailändsk om jag inte missminner mig) för HÄLLREGN för er som inte känner till uttrycket!
Föreställ en scen där tappra simskolefröknar gör vad de kan för att hålla humöret uppe på hundratals stelfrusna, passiva åskådare betraktandes ett tiotal badande – tillika iskalla – fyraåringar….Den scenen utspelades på Furulundsbadet idag på morgonen. Vi vågade inte ta risken att Sara skulle drabbas av – i värsta fall – lunginflammation, varför hon fick behålla regnkläder och stövlar på. Men några barn tilläts kylas ned…
När första gruppen (Saras) hade varit i vattnet i över tjugo minuter tog vi vår mats ur skolan och sökte skydd i vår värmande bil. Föreställ er sedan att åtskilliga grupper ännu inte ens hade inlett sin avslutning i vattnet utan fortfarande stod vid sidan av bassängen och väntade på sin tur.
I HÄLLREGN….
Bubbelbadet i 41 gradigt vatten vid hemkomsten var en lisa för iskalla – om inte själar så i alla fall – kroppar!
Idag – för första gången i mitt liv – har jag fått kiropraktisk behandling…
Det var också…hannalunda….
Efter att ha kartlagt min sammanlagda aktuella hälsostatus via initialt verbalt detektivarbete fick jag genomgå något som heter TNS…? Elektricitet genom kroppen! Det låter naturligtvis värre än det är och det var faktiskt till och med riktigt angenämt. Därefter knycklades min stela lekamen ihop i märkliga ställningar varpå kiropraktorn med användandet av sin kroppstyngd tryckte fram de obehagliga ”klick/krasljuden” som jag outtalat hade fasat för. Men det är uppenbarligen så en kiropraktor arbetar.
En kort summering över mitt tillstånd ger vid handen att jag är ”snedbelastad” vilket naturligtvis beror på situationen i mitt liv. Eftersom jag under lång tid sannolikt har bortsett från egen fysisk smärta har denna gradvis ackumulerats, successivt ökat i omfattning och styrka, och skapat en outhärdlig fysisk situation med extrem rygg- och huvudvärk som följd. Men…: Det går att komma tillrätta med situationen genom att helt enkelt med ”enkla” (för normalrörliga människor ja!) övningar åstadkomma balans i den kroppsliga belastningen. Enkelt? I teorin, ja!
Jag pratade med min syster om detta tidigare idag. Jag måste försöka ”se till mig själv”…en vid en första anblick till synes egoistisk tanke, men…egentligen en alltigenom altruistisk handling eftersom jag genom att aktivt försöka nå en egen stabilare psykisk/fysisk plattform också i förlängningen kan ge mer till mina nära och kära. En uppenbar ”VINN-VINN-SITUATION!”
________________…._________________…._________________
Hannas felsägningar…
Den senaste tiden har varit…emotionellt svåruthärdlig. Inte outhärdlig men ganska nära. Nätterna ÄR känslosamma, det går inte att låtsas om något annat.
Så igår – helt oväntat – gjorde sig en företeelse plötsligt påmind. Något som blev arketypiskt för Hanna under hennes sista tid innan hjärnblödningen. De otaliga tillfällen när hon använde ett i sammanhanget helt ”galet” ordval.
Hon kunde exempelvis titta på mig och seriöst be mig skicka ”bananen” när hon egentligen ville ha fjärrkontrollen till TV:n…………
”Jag ska bara hämta en sån där…ehhh…ehhh…vad heter det nu…hammare…nej…..fjäder, nej….pappa vad heter det..?”
Menar du ”penna”?
”Ja, penna!” Åhhh…varför säger jag fel???”
Nej precis…Varför sa hon fel…
Jag kunde inte gärna ge henne sanningen: ”Jo Hanna, det är för att tumörerna trycker på i det centra där tolkningen av orden sitter…”
Jag skäms idag. Jag skäms något oerhört. Vid vissa tillfällen skrattade jag när hon sa fel ord….Vad är det för idiot till pappa som gör så?????????? Naturligtvis skrattade jag MED henne, liksom för att släta över hennes ideliga tillkortakommanden. Men ändå. Tänk vad liten hon måste ha känt sig…Sara som dagligen ”rättade henne” och förklarade de rätta orden eller vad bokstäverna hette…eller vilken siffra det egentligen var som Hanna försökte hänvisa till et…cetera, et cetera…
JAG SAKNAR HENNE SÅ VANSINNIGT!!!!!
Hur ska jag NÅGONSIN kunna fungera ”normalt” i den ”låtsasvärld” vi lever i? Sara är på riktigt. Och Alva. Kicki också. Ni är min stadiga, autentiska värld. Den mest autentiska människan befinner sig i en annan dimension. Väntande…….
_________________…._________________….__________________
Idag (30) fyller en underbar tjej – Nellie – 8 år! GRATTIS NELLIE!!!!
Amor Vincit Omnia – Hanna är KÄRLEKEN!
/ Pappa, Niklas
Det är helt omöjligt att föreställa sig att man kan tänka o känna annorlunda än man gör idag. Det känns som att det är statiskt. Låtsasvärld…ja jag förstår hur du känner…
Kanske nödvändigt att leva i en sk låtsasvärld” för att inte gå under…jag menar att det känns som en låtsasvärld, för att den verkliga världen är för tuff att leva…i den verkliga världen finns inte Hanna. Fast det känns som att hon inte finns i låtsasvärlden. Krånglar jag till det? Livet efter att Hanna inte är med oss känns som en låtsasvärld…det gör det verkligen.
Hanna var pappas flicka…ni två hade ett osynligt band emellan…det kändes och det märktes. Det bandet finns där för alltid…
Jag vill till pappa sa hon ibland i skolan…Jag vet hur otroligt mycket du älskar henne och att du saknar henne så att du går sönder…Det är klart du gör…du är den finast pappan som finns….
Niklas,kroppen säger ifrån med att visa oss på olika sätt att ”nu måste”vi lyssna.Ischias,diskbråck,ryggskott,högt blodtryck,klåda,febertoppar,migrän mm mm.Några av de konstigheter som vi kan drabbas av när sorgen jobbar mot oss.Har totalt kört slut på en TNS apparat.Det värsta är när vi kommer in i ”dåliga samvetet”fasen.Tänk om jag hade gjort,sagt,lyssnat osv.Där bromsar Leif mej direkt,säger att håller vi på så kommer vi att gå under.Där är vi alla lika på ett eller annat sätt.Men vi vet innerst inne att vi har gjort allt för våra barn.Men jag förstår dej,även om alla runt omkring säger att vilken härlig sammanhållande familj ni alltid varit……..så gnager det emellanåt.Som Lena Ph sjunger…det gör ont,fast för oss gör det ont både natt och dag.Denna låt älskade Simon…..??Ha en bra lördag Kram Kia
Låtsasvärld ja. Också jag upplever det ofta så. Känns som att man får svårare och svårare att befinna sig i situationer som inte känns just autentiska. Umgänge där huvudmissionen är att visa upp ett nyrenoverat badrum, jobbsituationer där man ”begår våld” på inre övertygelser och sig själv, löpsedlar som lovar ”sommarsmal på 14 dagar” osv. Allt framkallar illamående i mer eller mindre grad, beroende på dagsform.
Men du är klok som förstått att det enda viktiga, det enda som är på riktigt, är Kicki och gänget. Har en väldigt god vän som ofta påminner mig om sådant när jag är på väg att halka nedåt. Men i den hysteriska omvärld man lever i har man (jag) lätt att tappa fotfästet och fokus.
Lilla Hanna. Stora lilla Hanna. Tror knappast att pappas skratt var ett problem för henne. Och hur ofta känner man inte som förälder att man gör fel, att man fumlar och famlar.
Kram
Elin
Man gör alltid vad som är rätt just då, efteråt, kan man grubbla och känna sig dum, och vara ”efterklok”.
🙂
Jag ångrar också så mycket så klart, de gånger jag inte orkade vara mamma, alltså så där ”med på allt” fast Lova var sjuk, de gånger jag kanske blev arg fast Lova var sjuk, arg på bråk och gnabb barnen emellan osv.
Det är så mycket man bär med sig i efterhand, önskar man gjort som du säger ”Hannalunda”.
Den dumma tumören, ja den tog ju Lovas tal också, helt till slut. Och hennes känsla för hur man sväljer mat. Det var också främst tumörens fel.
Beklagar också sorgen efter en ny människa som fått lämna jordelivet, men hoppas han är på ett ställe och busar med de små nu.
Det är själva ”uppdykandet” som är så…konstigt i brist på bättre uttryck. Ständiga påminnelser om händelser, företeelser, ord, bilder osv som utan föraning poppar upp…
Känns svårt att ”ta in” och bearbeta…
”massmis med”
Niklas
När man har dom jobbiga svackorna så tar man TYVÄRR in så mycket av det ledsamma,jobbiga och allt annat negativt och kämpar frenetiskt med den olidliga smärtan och saknaden.Många runt oss vill hjälpa och försöka FÖRSTÅ,men det kan dom aldrig göra.Vi som är i denna helvetiska verklighet FÖRSTÅR VARANDRA!!!! Ingen annan.Tänker tillbaka på Almers hus och kan riktigt känna den värme och medkänsla vi 4 familjer hade.Vi blev på ngt sätt ”tröstade”av varandra och fick en ”vi”känsla.Har svårt att förklara men du förstår nog vad jag menar.Kolla din mail senare ikväll,lite överraskande info till ”prinsessorna” Kram Kia
Almers var speciellt, helt klart, Kia!
Har nyss återupptäckt ett oroväckande mönster…Just nu känns det som att man i min omgivning hela tiden premierar/betonar prestationer istället för det väsentliga – egenskaper. Jag ger snart upp…
Ser fram emot mailet!
”Massmis med”
Niklas
Just idag är det ett år sedan jag var i Gustavsberg, ”hamnade” bland bubbelvinet och köpte för att kunna skåla för Hannas ”uppvaknande”…
Känn ingen skuld över dina tidigare reaktioner… Hanna kunde säkert ”ta” det… En klok tjej, ju…
Har pratat med Håkan…
Många kramar – ses vi snart?!
Gilla
Hej Gilla,
Skuld? Allt känns otroligt jobbigt just nu…Allt kommer ikapp och påverkar mig tyvärr alldeles för mycket…Fattar inte hur jag ska fixa det här längre….Kicki kan ju inte ta HUR mycket som helst…
/Niklas
Niklas,du måste göra ngt som är jobbigt att bearbeta men vi har kommit långt pga det.Plocka fram allt du kan och då menar jag allt.ROLIGT,POSITIVT som har med FRISKA HANNA att göra.Jobba på med att förtränga dom två helvetesåren under sjukdomstid.En kusin till Leif,som är psykolog tipsade om att vi skulle försöka hur jobbigt det än var.Sedan tänker jag ofta att Simon tycker inte om att vi ”gräver” ned oss i sorg.Han gillade ju inte ”neggisar”.Naturligtvis kommer dom djävla svackorna och det negativa.Som jag sist sa till dej så säger kroppen ifrån på olika sätt.Har fått var i en tå och inflammation i en muskel mycket pga en jobbig tid nu med sjuka föräldrar,stug försäljning och Leifs mammas bortgång.Har börjat med små korta stunder att meditera och det känns gott.Bamsekramar Kia och Leif
Tensapparat…
Anthony och resten av familjen kollade på Youtube ofta in klippet ”Tim testar tens”….Jag hoppas det var behagligare för dig än vad det ser ut att vara i det klippet…