2 mars…
Att ”alltid lär man sig något nytt” ibland kan låta aningen klichéartat håller nog många med om. Men i det här fallet stämmer verkligen talesättet väl in: Ingen hade förberett mig på efterarbetet i samband med en tatuering! Det känns som att Helosantuben blivit min odiskutable och oersättlige följeslagare! Men det kanske också är positivt att ”tvingas” tänka på andra, mer triviala, saker i tillvaron…
Ergo – Magnus utförde sin tatueringskonst med den äran vilket jag är mycket tacksam för!……………..
…………”Och om jag fortsatte så som jag kämpat skulle jag kanske en dag förstå att vi alltid kommer i rätt stund till de platser där någon väntar på oss.”
Med dessa ord avslutar Paolo Coelho sin debutroman ”Pilgrimsresan”. I sann synkronistisk anda syr han ihop sin självupplevda (metaforiska?) berättelse om sin strävan efter sitt eget individuella kall, sin livsuppgift, eller som han i boken benämner ”sitt svärd”.
Handlingen utspelas på den spanska landsbygden under en ledsagad vandring på den mytomspunna vägen till Santiago de Compostela.
Genom sin lärare, vägvisare, Petrus, får Coelho ta del av och uppleva en strapatsrik, inre såväl som yttre, resa där han lär sig att kämpa den ”GODA KAMPEN” som hans vägvisare så upplysande (?) väljer att kalla vägen mot att vinna insikt om sin livsuppgift och meningen med livet.
Tillvägagångssättet är i form av olika tester, hårda prövningar, där Coelho själv, genom reflektion och hårt och aktivt tankearbete parat med lika hårda fysiska ansträngningar, successivt når fram till insikten om att sanningen och det extraordinära alltid går att finna i det till synes enkla och sparsamma. Någon som känner igen resonemanget….?
Jag har ännu idag inte kommit underfund med om det är Coelho själv som har myntat begreppet – Agape – men denna totala, väldiga, fullkomliga och uppslukande – denna ultimata – form av kärlek vandrar som en röd tråd genom berättelsen.
”Den som känner och upplever agape inser att inget annat i världen är viktigt, inget utom att älska.” (Coelho)
Agape inrymmer enligt Coelho två variabler som båda var för sig men framförallt tillsammans kan definieras som agape.
Den uppslukande kärleken som i sin renaste och mest ursprungliga form enbart kan upplevas av eremiter. Dessa människor har så mycket att erbjuda men eftersom världen ber om så lite tvingas dessa, eremiter, söka sig ut i ödemarken på grund av att kärlekens ofantliga kraft helt enkelt förvandlar dem. Eremiten lever – kanske något förenklat – enbart för att ”förtäras av sin kärlek” för att använda Coelhos ord.
Den andra variabeln är entusiasmen, helt enkelt när vi koncentrerar vår kärlek till en idé eller sak. Coelho illustrerar hur barn, med exemplet där dessa kastar sig in i leken och ger dockorna, tennsoldaterna (osv) liv, besitter en stark entusiasm som han liknar vid ett band till det gudomliga. Sann glädje och entusiasm! Vi vuxna har som jag ofta har varit inne på förlorat insikten om vikten av att LEKA! Jag vet inte varför. Agape i form av entusiasm ger livet mening! Bekant…?
Coelho beskriver hur människan kan uppleva att hon känner sig starkare än världen, starkt förvissad om att inget kan rubba denna sinnesstämning. Denna sinnesro uppkommer, menar Coelho, när vi älskar något högt och har en tro på det som härstammar från djupet av våra hjärtan, och när denna infinner sig kommer entusiasmen alltid att leda oss till målet!
Det finns ytterligare en aspekt som är av vikt i Coelhos tankegångar och den tänker jag uppehålla mig vid en stund imorgon (om tillfälle ges!).
Dagens visdomsord är kanske först och främst en fråga som jag själv funderar över och därför kan upplevas som retorisk:
”Får allt sin sanna mening enbart när vi i situationen vidrörs av agape?”
Coelho påstår det. Eller snarare lever för det. Det är inte osannolikt.
”Agape är kärleken som uppslukar.”……
Amor Vincit Omnia Hanna ÄR kärleken…
/ Pappa Niklas
Jag vet inte om du vet vem Randy Pausch är. Om inte, skickar jag en youtube-länk med en föreläsning han har hållit.
Kram
V
Hej Veronica!
Det är en ny bekantskap – kan du inte ge en hint om vad det handlar om?
”Massmis med”
Niklas
Han var en professor i USA(sysslade bl a med att konstruera interaktiva spel till Disney-parker). Han fick cancer i bukspottkörteln och utmätt levnadstid. Han höll
”The last lecture” på sitt universitet. Mycket tänkvärt.
Kram
V
Det finns en bok om den föreställningen som heter just
”Den sista föreställningen”, hans bok.
Har läst ungefär hälften av den boken. Såg även honom i Ophra Winfrey Show för några år sedan.
Jag tror jag blivit lite, kanske tillfälligt, mätt på denna typen av böcker, jag har ju läst en hel del. Därmed inte sagt att det inte ger en tankeställare, tycker om att läsa om andra människors erfarenheter och visdomar om Livet.
Kramar och (om-) tankar
Anneli
Låter som att jag bör kolla in klippet på ”tuben”.
”Massmis med”
Niklas