1 april…
Livet…
Det tål att upprepas. Gång på gång. Livet är outgrundligt. Små förändringar i livsrytmen, planer som förändras i ett ögonblick, en kurs som plötsligt ändras och som får ödesdigra konsekvenser. Som igår. Av någon anledning upphörde vi med fotbollsspelandet på nedervåningen och sökte oss till köket. Där rutschkanan stod. Vi förberedde kvällsmat. Sara satt knappast stilla utan ilade mellan de olika rummen för att tillgodose sina aktuella intressen. Kvar fanns Alva. Och rutschkanan.
Det är inte enkelt att vara förälder. Ständiga beslut i en given situation kring huruvida och i vilken omfattning man ska ”bevaka” sitt barn i dennas spontana lek. Även när en förälder, såsom jag själv en ödesdiger dag i februari förra året, inser en presumtiv – och som vid det tillfället – uppenbar fara och således med de bästa intentioner därför tar ett fast grepp om dottern nerför backen i en gemensam plogning kan olyckan vara framme. Igår lät vi Alva leka på rutschkanan väl medvetna om att vi aldrig var mer än en meter från scenen. En meter. Vi ser hur Alva undersöker lekredskapet. Hon skrattar av förtjusning. Jag kommer på mig själv med att initiera en tanke på vilken lycka man känner som förälder när ens barn har roligt, när barnen mår bra.
Då….
När jag återigen blickar mot Alva ser jag hur hon ligger på magen på kanan med ansiktet mot de fåtaliga trappstegen i plast. Plötsligt slår hon en kullerbytta över trappstegen och landar på nacken. Herregud, hon har brutit ryggen! Tystnad. Sedan kommer skriket. Förtvivlan blandad med rädsla, och gud förbjude, smärta….? Blod som skapar förvirring, som fyller hennes mun och förstärker obehaget och genererar en ohygglig smakupplevelse av varm metall i den sönderslagna munnen på en liten människa.
Pappan som beskyddare….
Nu verkar det ändå som att det gick bra! Hon hade ont och fick sitta med en blöt handuk i munnen, och detta tycktes fungera som välgörande balsam. Men bilden av hennes nacke som fick ta emot smällen, blodet som flödade och i förlängningen den imaginära, ergo påtagliga, bilden av pappan som ännu en gång brustit i sin roll som beskyddare dröjer sig kvar.
Det är inte enkelt att vara förälder. Det är en ynnest, en fantastisk gåva som också för med sig en palett med alla känslor som människan begåvats med. Igår blev en av palettens mindre angenäma känslor aktuell. Känslan av otillräcklighet.
Idag fick vi ett efterlängtat och välbehövligt besök! Kia och Leif. Underbart att umgås med er! Njut nu av återstoden av er vistelse i vår vackra hemstad!
AMOR VINCIT OMNIA
/ pappa Niklas
Hej och tack för goa våfflor och kaffe.Så mysigt att ses igen och tjejerna bara växer och växer…vi tog en snabb avstickare till IKEA när vi åkte hem idag…naturligtvis brände jag lätt en femhundring…inget svårt alls.Katterna talade sitt tydliga jamande att vi var efterlängtade men dom hade det bra.Som jag smsade så blir man alltid lika glad och rörd av blommor vid graven…tyvärr ingen avsändare så vem ska man tacka?Det får bli en Dagens Ros i lokalblaskan lite längre fram.”Massmis med”Kia och Leif
Vad hemskt när de små slår sig. Och klart man blir rädd när de faller så illa som på nacken.
Trevligt med besök också. Vore självklart roligt att träffa er också, vi är dock inte direkta resmänniskor. Men kom gärna och beskåda Åland sommartid någongång. Här finns mycket fint att titta på också 🙂 (Jo jag flyttade över bloggen också, kanske du märkt det).