Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2011

9 november….

 

 

”Alal, dää ngä!!!”
 
 
Nej, även om den emotionella härdsmältan runnit in i varje por av mitt letargiska väsen har vissa funktioner i hjärnan lyckats bibehållas. Det är inte mitt citat som inleder texten. Det är naturligtvis Alvas.
 
Det skulle vara oerhört intressant och spännande om någon skulle våga sig på en gissning om vad vår lilla Soluppgång så frenetiskt vill påpeka! En parlör i miniformat över några av de viktigaste orden i Alvas växande vokabulär berättar att ”Atte” betyder Sara, att ”How-how” står såväl för Farfar som Tomten och att det i sammanhanget förrädiska ”Mommo” naurligtvis inbegriper det uppenbara Mormor men även den mer överraskande betydelsen Farmor! En alldeles egen försvenskad variant av engelskans Grandma’ således!
 
 Inte sällan kommer det ut lååååång, ivrig men helt obegrplig rotvälska ur hennes mun! Underbart! Hon kommunicerar så det står härliga till och vi bemöter detta med skratt och klämkäcka och glada konstateranden: ”Jaså, jaha, du tycker så! Ja, så gör vi!” Något i den stilen! Tänk om man ändå hade begåvats med en mildare form av hypermnesi så att hennes fantastiska och underhållande meningar kunde bli ihågkomna! När hennes aldrig sinande energi och upptäckarlusta inte kört slut på oss är varje enskild sekund tillsammans med henne en ursprunglig källa till lycka och glädje. Hon är i sanning ett yrväder. Men ett otroligt charmigt dito!
 
”Alal, dää ngä!”?
 
Alva ser en ängel där.
 
 
 
  Rött hjärta   Amor Vincit Omnia Rött hjärta Du är kärleken Hanna Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta

 
/ Pappa Niklas

 

Read Full Post »

6, snart 7 november….

 
Om magnifikt skådespel 

 
 
 
Plötsligt var där liv och rörelse. Fredag eftermiddag.
En plats som annars brukar uppvisa en aktivitet av helt annan karaktär, en plats som per se är gjord för kontemplativ ensamhet där verkligheten snarare tangerar handla om avsaknad av just mänsklig aktivitet. Kyrkogården. Snöstorps Kyrka, en angenäm, på gränsen till smärtfyllt vacker dag när november ännu inte lyckats helt skaka av sig sin företrädare oktober, i en tid när hösten med alla tillgängliga medel försöker förlänga sin fägring, försöker trotsa naturens svårflörtade lagar och fåfängt klamra sig kvar i den allt glesare skruden av nyanserna i rött, gult, brunt och orange. Människor; vänner, bekanta, arbetskamrater, grannar men i påtaglig majoritet närstående, som givet ett uttalat och öronmärkt datum för gravsmyckning tycktes sväva över den fuktiga marken, med sin särskilda närstående under jord som självklar ändhållplats tillika ändamål för den aktuella helgens budskap. Gravsmyckning. Alla Helgonahelgen.
 
Det är en syn vi som ofta befinner oss på denna bitterljuva skådeplats ryser av välbehag åt, en syn som går rakt in i hjärtat och får detta att omhuldas av en fantastisk värme. Lika välkommet som initialt oväntat frekventeras plötsligt denna heliga viloplats av otaliga mänskliga skepnader som genom denna till synes enkla handling med sin blotta närvaro genererar en form av mänsklig energi – värme – som inte är långt borta från att konkret lysa upp omgivningarna! Skådeplatsens invånare är inte bortglömda.  Rött hjärta Jag ler inte åt tanken. Jag omfamnar den.
 
För oss okända människor passerar och vi utbyter leenden. Leenden som uttrycker samförstånd och gemenskap. Majoriteten av alla oss som befinner oss på denna plats i det aktuella ögonblicket har tagit oss dit av en uppenbar anledning. Ord är överflödiga. Ett leende uppbackat av vänliga ögon berättar mer. Bekanta stannar till och glömmer för en kort stund sin egen närstående och fokuserar istället på en liten flicka, enastående till sin natur, som på ett för oss efterlevande oförklarligt sätt redan vid sjuårsålder fullgjort sin livsuppgift och kallats hem till den vackra dimensionen. Leendena från de okända ersätts nu med kramens läkande kraft.
 
Inne i kyrkan välkomnas vi av såväl anställda som ideellt arbetande människor. Vänligheten och omtanken är så påtaglig att stenkyrkan denna dag sannolikt inte behövde eluppvärmning. Kaffet kändes gudomligt och kanelbullarna nybakta även om de troligtvis inte var det. ”Hur har ni det?” ”Vi tänker så ofta på er.” De tänker på oss, alltså finns vi. Hanna finns! Jo, jag hann faktiskt initiera den tanken. Sara hade med sig en kompis och det är inte utan att jag funderar på huruvida hon uppfattade situationen som ”märklig” eller ”normal”? För oss är dessa livsepisoder verklighet, till och med en verklighet vi förlikat oss med och också kan finna angenäm.
 
Glödlampa 
 
Lördagkväll. Denna gång kunde synen som mötte oss lika gärna ha hämtats från den som förväntansfulla resenärer erfar från flygplanens minimala fönster när destinationen närmar sig i den sena timmen: Ett hav av ljus. Ett oöverskådligt antal lampor. Likt en gigantisk ansamling eldflugor som just denna kväll vid denna plats slutit upp för att lysa upp och förgylla sinnena hos platsens besökare. Välkomna. Om någon av en händelse aldrig upplevt en upplyst kyrkogård en kväll under allahelgonahelgen måste jag drista mig till att hävda att ni har gått miste om en vacker bild. En vy av förtröstan och hänförelse. Kicki och jag växlade blickar. Värmen spred sig. Vi insåg i det ögonblicket att människorna Kicki och Niklas upplever ursprunglig glädje över att bevittna, veta, att människor som, i olika åldrar, lämnat oss för alltid kommer att ha utrymme i våra – människors – liv. Människor dör. Men eftersom vi efterlevande bevarar minnet av dem i våra tankar och hjärtan, kommer de alltid att….finnas kvar. 
 
 
 
  Rött hjärta   Amor Vincit Omnia Rött hjärta Du är kärleken Hanna Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta

 
/ Pappa Niklas

 

Read Full Post »

4 november….
 
 
Om Nära-Döden-Upplevelser (NDU)…
 
 
 
Som att ditt innersta vrids om och vänds ut och in. Ungefär så känns det. Förlusten av ett barn ska/bör likställas med den mest ursprungliga formen av själslig tortyr, en tortyr som överrumplade mig och som jag initialt kände egentligen var större än vad mitt oerfarna och lyckligt omedvetna psyke skulle förmå klara av. Förvisso fullt förståeligt. Mänskligt naturligt. Om en ondskefull mänsklig (?) gestalt skulle finna en väg att få mig erkänna saker och/eller avslöja känslig/viktig information ter sig strategin löjligt enkel och påtaglig: Gör mina barn illa. Ingen förälder som är vid sina sinnens fulla bruk skulle kunna uppvisa apart inställning. Piska mig. Stena mig. Slit loss mina naglar. Låt järnjungfrun infria sin diaboliska funktion. Bränn mig med glödgat stål.  Men…skona mina barn. Fysisk tortyr är bestialisk och avskyvärd, ett fenomen som naturligtvis inte får förekomma. Fysisk tortyr är en medveten handling som är initierad och skapad av ondskefulla människor, sadister, i avsikt att tillfoga största möjliga smärta – av ren och skär ondska eller i utbyte mot något annat. Det råder således närmast ett dikotomiskt motsatsförhållande i fråga om ursprung/uppkomst och avsikt mellan den av människor skapade tortyren och den form av tortyr som följer med som en lika naturlig som genomgripande process när den mänskliga tragedin drabbar intet ont anande individer. Den dignitet av psykisk/emotionell tortyr som förlusten av ett barn medför är…outhärdlig, förlamande och omöjlig att betvinga…… 
 
 
Tänker
 
Ofta när Deepak Chopra får frågan från en person som enträget kräver ett svar på vad som händer efter döden, brukar han enligt egen utsago besvara frågan med en motfråga: ”Vem är du?” .
 
Vem är du? Om jag oförberedd hade fått det svaret på min – som jag hade ansett – entydiga och direkta men i och för sig öppna och  utmanande frågeställning, hade min initiala reaktion sannolikt varit…förvåning. Vad har detta med saken att göra? Det har väl ingen betydelse vem jag är? Men given möjlighet att ta del av denna enastående människas färgstarka och högst trovärdiga teorier om meningen med livet och vilka öden vi kan förvänta oss post mortem, genererar samma svar snarare starten på en tankeprocess som kanske är den viktigaste jag någonsin kommer att reservera tid åt. Utan att göra minsta anspråk på att presentera en heltäckande sammanfattning av Chopras resonemang vill jag ändå hävda att själva essensen i resonemanget förkunnar att människan måste vara medveten om sin aktuella livssituation, för att kunna nå insikt om vad morgondagen har i sitt sköte, och att också livet efter döden beskriver en alldeles egen, unik, form av morgondag.
 
Parametrar som livshistoria, förväntningar, syfte – livsuppgift (?) – mål, vägval, motståndare och bundsförvanter avgör tillsammans hur varje enskild individs mänskliga liv formuleras och exekveras. Chopra menar – förenklat – att dessa variabler mer eller mindre i sin ursprungsform är applicerbara på våra tankar- och formuleringar om livet efter döden, enbart genom att avsluta variablerna ovan med efter döden. Vi har således förärats gåvan att skapa vår egen unika och personliga fortsättning!
 
Jag har inte riktigt bestämt mig för hur jag ska förhålla mig till denna revolutionerande ”upptäckt”, som det ju förvisso vore om det skulle visa sig vara sant! Paradoxen är dock alltför tydlig för att ens belysas! Men denna stora tänkare och filantrop väcker onekligen angenäma drömmar hos många av oss emotionellt stukade själar som alla söker mening och förståelse…..
 
Jag vill gärna dela med mig av en historia som Chopra redogör för i sin förtrollande bok Livet efter döden. I den berättas om en nära-döden-upplevelse med Mellen-Thomas Benedict, som avled i sviterna av en hjärntumör (!) när åttiotalet ännu var ungt. Anledningen till varför jag väljer att återge denna skildring beror som ni kommer att förstå inte enbart på att det var hjärntumören som är gemensam….
 
”Han blev medveten om att han befann sig utanför kroppen och att hans kropp låg död på sängen. Hans perception var starkt expanderad – han kunde se över, runt och under huset – och han förnam att han var insvept i mörker. Men snart framträdde ett lysande ljussken; han rörde sig i riktning mot det och han hade klart för sig att om han steg in i ljuset skulle han vara död.
I den stunden fattade Benedict ett förbluffande beslut. Han begärde att upplevelsen skulle hejda sig, och det gjorde den. Att han hittade ett sätt att styra vad som händer efter döden skulle inte ha förvånat en forntida rishi, men i NDU-litteraturen är fenomenet nästan unikt. Benedict gjorde halt, så att han kunde tala med ljuset.”…”(Ljuset förklarade att han var ett ovanligt fall, de flesta går vidare utan att ifrågasätta något.)”…”han återvände steg för steg och vaknade upp i sin säng med en orubbliga insikten, som nu är så välbekant i NDU-litteraturen, att döden är en illusion.” (ur Livet efter döden)
 
”Inte än…..”
 
Benedict ”kom tillbaka” efter att enligt alla naturvetenskapliga och medicinska lagar ha varit död i en och en halv timme. Jag har av utrymmesskäl undlåtit att återge berättelsen i sin helhet men vill gärna rekommendera den intresserade att ta del av den. Det är en berättelse som i Chopras ögon till och med utgör en ”encyklopedi över hinsideslivet” (= Livet efter döden, min anmärkning). Det är ett epitet som i min värld hade fått mig att hals över huvud bege mig till den lokala bokhandeln!
 
Inte än…Likt Hanna avslutade den fruktade och hänsynslöse hjärntumören Benedicts liv. Och likt Benedict fick vi uppleva hur vår älskade dotter framför våra häpna ögon tycktes ta kommandot över sitt väntade öde och ge sig själv respit inför den oundvikliga, stundande resan. ”Inte än”. Två ord som genererade ytterligare tre månader på jorden, tillsammans med en innerligt tacksam familj. Två ord som illusoriskt eller ej likväl temporärt hejdade döden från sitt dramatiska och slutgiltiga övertagande av en fantastisk människa.
 
Men här upphör också likheterna. Hanna fick tre månader. Benedict kunde istället tre månader senare konstatera att hjärntumören var borta…..Magnetröntgen visade på total remission av tumören, all malignitet var borta. Den ”vetenskapliga” förklaringen blev Spontan remission. Det vore kanske till och med tillrådligt att definiera händelsen såsom ”remission genom dödsfall”. Ett fenomen som torde vara unikt i sitt slag…………
 
 
 
 
  Rött hjärta   Amor Vincit Omnia Rött hjärta Du är kärleken Hanna Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta

 

 
/ Pappa Niklas

 

Read Full Post »

1 november….

 
Om att människan med åldern utvecklas, mognar och försonas …i bästa fall…

 
  
Det finns ett uttryck som många i min yrkesbransch bör vara väl bekanta med och som förenklat beskriver ett mönster som det ingressen illustrerar: Gerotranscendens. Det Goda Åldrandet. Jag väljer att tolka innebörden i begreppet som en önskvärd allerstädes pågående mognadsprocess mot att nå själslig tillfredsställelse, en utveckling mot att försonas med….livet.
 
Den i sammanhanget – ur kvantitativt perspektiv – relativt magra litteraturen berättar att gerotranscendensbegreppet bör delas in i tre huvudgrupper som var och en bidrar med sin unika specialingrediens till den sammantagna mognaden: Reviderad definition av det egna Jaget, mer insiktsfull och djup förståelse för sina relationer samt förändrat förhållningssätt till – och syn på – tid och rum.
 
Andra företeelser som utmärker en människa i pågående gerotranscendenstransformation är ökat intresse för existentiella spörsmål, att vederbörande söker den rekreativa kontemplativa ensamheten och att individen uppvisar ett tydligt och påtagligt mönster av att omvärdera sin hela livssituation. Olyckligtvis kan dylika radikala förändringar hos en äldre närstående många gånger missförstås för depressiva tillstånd och till och med även härledas till demensliknande sjukdomar….
 
Ergo…egentligen belyser tillståndet en diametralt divergerande strömning, en närmast drömlik utveckling för oss människor. Det handlar om att riva ner murar, pulverisera befintliga gränser – hur outtalade och osynliga de än kan tyckas vara – och se världen med nya, modifierade glasögon på sin intuitiva jakt efter sammanhang och självkännedom.
 
Tänker
 
Gerotranscendens. Redan prefixet (gero-) understryker vilken demografisk målgrupp fenomenet syftar på. Det goda åldrandet. Hur kan det då komma sig att det går att lägga karbonpapper mellan gerotranscendens’ ursprung och mitt eget liv och således applicera innehållet på min egen tillvaro!!!????? Min omtolkning, min omvärdering av livet och dess innehåll är välkänd och föga överraskande. Om det någon gång funnits uttalade gränser mellan perfekt/imperfekt och presens, mellan dåtid och nutid, är dessa sedan lång tid utsuddade, raderade från medvetandets intrikata dimension. Den mindre angenäma uppfattningen om en intuitiv rädsla för döden – huruvida denna tidigare har funnits eller ej har jag på något sätt lyckats förtränga – har ersatts av en försonande känsla som berättar att även om jag kanske i större utsträckning än någonsin tidigare älskar livet så fruktar jag den inte utan kommer snarare att välkomna den när min tid på jorden är utmätt (förhoppningsvis inom en oöverskådlig framtid!). Enligt förhärskande tankegångar inom gerotranscendens kommer förnuftets obönhörliga strävan efter rationella vetenskapligt logiska och empiriska förklaringar att omkullkastas och istället ersättas med mer angenäma och rogivande tankar på förklaringar av mer andlig och esoterisk karaktär. Livets höjpunkter likställs inte längre med storartade och omvälvande företeelser utan genuin och varaktig uppskattning visas istället för illusoriskt triviala, vardagliga subtiliteter.
 
Ytliga relationer förpassas till historien som överflödiga byggstenar. Vi blir tydligt medvetna om att livet per se inneburit att det egna Jaget – vårt egentliga Jag – ”tvingats” föra ett på samma gång subtilt och övertydligt multipelt rollspel för att hantera olika livssituationer och att detta intrikata ”skådespel” inte längre är nödvändigt – att Jaget nu måste ges suveränt utrymme. Barnet inom oss träder åter fram och vi tillåter oss att överskrida vuxna sociala konventioner! Lekfullhet är förvisso en dygd! Och barnprogrammet Lilla Prinsessan befriande fritt från dylika konventioner!
 
Och så till den sista byggstenen, den avslutande parametern som fulländar en framgångsrik gerotranscendens: Självkonfrontation. Att aktivt lära känna sig själv, blottlägga såväl positiva som negativa sidor och för sig själv presentera vem man kommit att bli. Vidsynthet och tolerans får fäste.
 
Huruvida jag är tolerant och vidsynt får andra bedöma. Men, att undertecknad på samma gång medvetet som omedvetet deltar i en pågående gerotranscendens torde var uppenbart. Det goda åldrandet. Jojo. Men som jag har varit inne på; Gränser flyttas, förintas och förändras, så varför skulle gränsen för åldrande vara annorlunda och förskonad….?
  
  
 
  Rött hjärta   Amor Vincit Omnia Rött hjärta Du är kärleken Hanna Rött hjärta Rött hjärta Rött hjärta

 
/ Pappa Niklas

 

Read Full Post »

« Newer Posts