29-30 maj………
Om att bokstavligt talat vara omgiven av kärlekens symboler…och om ensamhet…
Livet är fullt av besynnerliga situationer. När variablerna som utmärker en besynnerlig situation fortsätter utvecklas, muteras, uppstår en atmosfär som kommer väldigt nära att definieras såsom surrealistiskt makaber….
Som idag.
Den fysiska inramningen utgjordes av ett fält, klätt i den för årstiden så typiska varma gröna färgen. Som vilken svensk försommaräng som helst. Bland de otaliga artificiella kreationer skapade av människan, som illusoriskt nog tycktes växa upp ur marken på fältet, hängav sig två individer – som intuitivt men omedvetet anammat den allt mer rekommenderade levnadsprincipen att leva i nuet – åt spontana lekar. De intog ögonblicket. Lät sig helt omslutas av det. Obekymrat, som vore det den mest naturliga sak att bedriva lek bland gravstenar. För det var där, på kyrkogården, som den surrealistiskt makabra bilden fångades av en betraktares trötta, och för tillfället uppgivna, ögon. Mina. På den rosa-röda filten, ur ett såväl emotionellt som logistiskt perspektiv, strategiskt utplacerad befann sig en mamma som också var där i egenskap av dotter. Två stenar som placerats där av samma tragiska anledning, vända mot varandra, ger betraktaren tydlig information över tragedins omfång. Kickis tragedi. Min frus….
Den ena stenen förkunnar att Marianne Liliequist lämnat sina nära och kära den 4 oktober 2007, dagen innan hennes yngsta dotters (Kicki) 35-årsdag men också exakt på dagen en månad efter hennes älskade barnbarns insjuknande i en då lika obskyr som okänd och hotfull sjukdom. (Det är inte cancer i alla fall, som läkarna högljutt gav löfte om…). Den andra hjärtformade stenen cirka fyra meter diagonalt därifrån illustrerar i uthuggen guldbelagd text, en kanske ännu större mänsklig katastrof, en ännu djupare tragedi. Hanna Liliequist, sju år. Hanna och ”Mommo”. Tvillingsjälarna som inte kunde leva utan varandra. Tyvärr ingen klichéartad mening uttalad för att försöka beskriva en gemenskap som inte går att definiera. Ursprunglig. Sann.
Mors Dag 2011. Att försöka sätta ord på situationen är dömt att misslyckas i samma sekund tanken på det föds. Ergo…Här satt nu min fru, livs levande, och försökte njuta av det medhavda kaffet som jag i min enfald hade tyckt var en bra idé. Hemma. Mitt emellan de två människor som sannolikt har betytt mest för henne, som mest påtagligt har skapat hennes person. Döda. Nergrävda i jorden med landmärken i form av oförgängliga stenkreationer som för evinnerlig tid kommer att förkunna att marken gömmer på två enastående skatter. De allra finaste skatter mänskligheten har kunnat erbjuda. Dotter och mor. Mor och dotter. Relationen är densamma hur man än väljer att närma sig den……….Där i sin dubbla roll satt en kvinna med en värdighet som jag sällan tidigare skådat. Samlad, och hur konstigt det än må låta…lycklig. Nota bene, mina ögon är förvisso trötta men den utstrålning hon förmedlade där och då går inte att ta miste på. Fantastiskt. På gränsen till avundsvärt………
Tyvärr korrelerar värdigheten dåligt med tillståndet hos undertecknad. Jag vet uppriktigt sagt inte den ursprungliga källan till min uppgivenhet men jag har en teori som vidrör sanningen. Ibland längtar jag innerligt bort från denna vår profithungriga värld. Överallt i alla situationer konfronteras jag med – överväldigas jag av uniforma tankar och diskussioner som samtliga går ut på för mig oerhört påfrestande och energitärande, ja dränerande, fenomen som – ekonomiska ersättningar, vinster, profit, konkurrens, karriär, belöningar, prestige, vinna, vinna, vinna, mycket – mer – mest et cetera. Det spelar egentligen inte längre någon roll i vilket sammanhang jag är – samtalen kommer förr eller senare in på dessa företeelser. Överallt utom hemma, när enkom familjen är samlad.
Jag känner mig ensam. Inte hemma, när den närmaste familjen är närvarande. Inte då. Men överallt annars. Oavsett om lokalen enligt alla lagar och normer om brandskydd- och brandsäkerhet för stunden är olagligt bemannad och jag utåt ger sken av att känna gemenskap med de församlade, är det en ensam, närmast emotionellt isolerad varelse, som uppenbarar sig för sin omgivning.
Det känns som om jag är helt ensam om min livsåskådning, som om mitt till lika stor del påtvingade som självvalda livsfokus känns alienerat för min omgivning. Alla människor går på, stövlar på i samma upptrampade spår utan att uppvisa minsta vilja att stanna upp och reflektera över sin aktuella roll. Även de som är medvetna om vår situation och min uttalade livsfilosofi! ”Fortare. Längre. Oftare”, tycks vara den regerande parollen för de flesta av mina medmänniskor. Och eftersom jag inte stöter på många jämlikar är det väl mig det är fel på. Det ska väl inte behövas egna mänskliga tragedier för att väcka människan ur sin för sanningen åtskiljande slummer! Jag vet helt enkelt inte om jag vill vara med längre.
På onsdag skulle, om världen hade varit en renodlat vacker och lycklig plats – såsom jag vill se den framför mig – min förstfödda ha fått fylla nio år. Nio år. Hon fick i varje fall bli sju år.
Amor Vincit Omnia Hanna är kärleken Så självklart…
/en just nu grubblande pappa Niklas
Jag tycker inte det är konstig att du kjänner deg ensammen mitt blandt alla andra. Jag tycker inte heller at att det är konstig att du har sådana känslor du har när du sitter å ser på din älskade fru som sitter mellom sin mamma og dotter. Det er det närmaste surealistisk jag kan tänka meg en situasjon måste vara. En dag för att fira, på en filt mellan två gravstenar?? Att kjänna närhet från någon man älskar som ligger under en sten, NEJ det är inte konstig att du har det som du har det. Men Lova og Sara som leker mellan alla gravstenar som om det vore det mest naturliga i hela världen, då kjänner jeg en blanding av glädje og enorm sorg. Barn, en gåva, den största i livet, leker med en naturlighet blandt gravstenar. Det är stort, det är livet, det är som det ska vara, barn visar oss andra hur man ska leva. Livet og döden är något som är bundna till varandra för alltid. Ni bägge två har klart av å visa Lova og Sara att det är lika naturlig å fira en mors dag på en gravlund som rundt ett bord. Ikke skremma dem till att döden är något avsluttande men en vidarföring till himmelen som en liten ängel. Det är om jag törr å si det, vackert mitt i allt. För dem blir det en naturlig del av livet, deras Hanna är en ängel som är med på dager som ni firar med tradisjoner,. Uff, av og till kjänner jag att jag skriver altför raskt og för mye, men jag vill så gjärna skriva att jag förstår men att jeg også ”ser” hur fantastiska ni är som mamma og pappa. Den korta tiden Hanna fick med er var hennes bästa tid på jorden så länge den varte. Hennes lycka og omsorg kom från en hel familj som vet vad kärlek är, både i motgång og medgång. Hanna VET det. Alla vet det tror jag som kjänner er. Jag läste vad Faster MIa skrev om saknad og det slog meg att många människor kan leva ett helt liv utan att få känna en sånn omsorg og kärlek som ni strålar ut till varandra. många går i mörker og ser inte vad de har för det är försent, pengar är inte lycka, men att leva samman i kärlek är.
Bara några tankar till en familj jag bara får mer og mer respekt för..
Titti
Du är inte ensam om att känna dig ensam. Jag känner likadant som du. Vårt öde har förvandlat i varje fall mig, till en individ som inte tänker likadant som min omgivning längre. Pengar klarar jag mig med det lilla. Men kärlek klarar jag mig inte utan. Så får hela världen envisas och påstå något annat om dom vill.
Det är inte dig det är fel på. Livserfarenheten har gjort dig till en klokare man.
”Massmis med”
Förstår dej så väl Niklas,ibland känner man sig så ensam trots människor runt sig.Men det är inte att det finns fysiska personer runt sig utan det är helt enkelt tomt,ensamt,ledsamt,frustrerande och hjärtsmärta.Det gör att man känner sig så ENSAM i sin ofattbara saknad av det mest underbara som fanns—–våra ungar!!!Kramar Kia
Precis så Kia….
det fattas trotts allt någon så ensam är inte konstig att du känner dig. det är okej. att vara stark är trotts allt inte att aldrig falla, det är att orka resa sig när man ligger.. vet inte vem som sa det. men de är fint.. sänder tankar till er i familjen
Det är oerhört jobbigt och energikrävande att leva i en värld där inget är sig likt. Att umgås med medmänniskor som ”bara lever på” och orka lyssna på vardagssamtal om sånt som inte känns viktigt alls. Jag har varit en ”ensamvarg” bland kollegorna och kör mitt eget liv, lyssnar lite och känner mig rastlös. Kanske man inte vill stanna upp, fundera och fungera för det gör alldeles för ont.
Kramisar från mig<33