7 -8 november..….
Dekrepitus…
Om att dagligen ofrivilligt föra samtal med sitt inre…forceras till det…om insikt…..
För den som av olika anledningar inte har gjort ett aktivt val att närvara vid de lektioner då röda mattan rullas ut och gången krattas för det många gånger lätt suspekta men lika många gånger mytomspunna ämnet latin vill jag upplysa om att dekrepitus för enkelhetens skull kan översättas med orkeslös.
Med sorgearbetet som täckmantel har vi invaggats i ett, det vore fel att skriva egalt tillstånd, irrationellt påtvingat livsskede där relationen mellan oss föräldrar inte har fått den essentiella näring som varje förhållande förvisso kräver (om än i olika utsträckning). Under, i och för sig helt sanna men ovälkomna, förevändningar av att decrepitus omger våra sinnen tvingas vi, forceras vi, in i oss själva, in i vårt eget isolat, trots att våra världar egentligen är allt annat än avskilda, allt annat än avskurna från varandra. Vi…genomför, nej, genomlider på egen hand vår egen unika introspektion utan att den andra tillåts interagera. Varför? Inte för att vi vill ha det så. Absolut inte. Anledningen är istället att vi tycks ha förlorat de livsviktiga mentala och psykiska redskapen för att kunna investera i varandra, att bära varandras mentala och emotionellt betingade bördor. I nöd och i lust…
Den arsenal av adekvata verktyg som livet tillhandahåller och som ofta har sin lika självklara som omedvetna plats i tillvaron, att intuitivt kunna plocka fram ur vid behov (akuta eller ej) har – interimistiskt eller ej – satts ur spel för oss. Kanske beror detta på att det har gått så lång tid…? Märkligt nog – eller inte – har vi båda nått samma insikt.
Jag skriver om detta av två anledningar:
För det första vill jag visa för den oinvigde att livet som vi ”änglabarnsföräldrar” tvingas in i, skapar en mängd bivariabler som vi också måste brottas med. Förhållanden prövas. Förhållanden prövas egentligen in absurdum. Många relationer tar så mycket stryk att förhållandena spricker. Upplöses. Det är inte svårt att förstå varför….
Men så finns också den andra sidan av myntet, och det är anledning nummer två.
Förhållanden som prövas å det yttersta, å det grövsta å det värsta. Som när två människor som tillbringat mer än halva sina liv tillsammans och delat outsäglig glädje och djupaste sorg med varandra också tvingas till den yttersta prövningen, till den mest fruktansvärda, vansinniga, mest genomgripande av alla emotionella upplevelser – att förlora sitt barn. Som för Kicki och mig. Jag behöver väl knappast uppehålla mig vid att utveckla mina tankar kring det…
Men…mitt i denna min- i negativ bemärkelse –hängivna introspektion, när jag abrupt blivit varse om mina tillkortakommanden, mina horribla brister som stödjande livskamrat, någon att luta sig mot, vill jag visa dig Kicki – och HELA VÄRLDEN – att jag är imaginära mil ifrån den människa, man, jag hade hoppats skulle gå vid din sida under resten av våra liv. Jag inser det. Jag är smärtsamt medveten om det. Jag VET det. Nu. Täckmanteln, som ju naturligvis egentligen är något helt annat, något av en dignitet som snarast kan liknas vid något extraterrestrialt, får inte underminera min glöd, mina känslor som – om de har förändrats – snarare har blivit starkare, mer ursprungliga, än tidigare. Vad jag egentligen vill säga med allt det här är att jag älskar dig Kicki. Sannolikt mer än jag någonsin har gjort………………………………..
______……______……______……______……______
Imorgon är det måndag. Var rädda om varandra.
Amor Vincit Omnia Hanna är kärleken
För visst måste det väl ändå vara så…?………..
/ pappa Niklas
Nicklas..
Som vanlig så skriver du så hjärtskärande rätt från hjärtat.
Jag tror vi alla har våra egna sätt att sörga på som gjör att man får en aura av avskildhet från andra för att man inte orkar mer än sin egen sorg i perioder, man sörger olika och med olika faser på olike tider.Å vara i samklang med något så oändlig sårbart og svårt måste vara ett helvete. Sorg är något så personlig og svårt att dela till og med eller kanskje absurt nok vanskligare med den man älskar för att det påminner så brutalt om vad det är man sörger og man må vara delaktig i den andres sorg när man inte ens klarar av sin egen.
Jag önskar att ni går ut å äter sammen ensamma og går på kino, håller varandra i händerne og på den måten ger styrka till varandra, inget dere gjör uansett kan inte få tilbaka Hanna, brutalt men sant. Men ni är en familj og som du skriver, så många orker inte med å dela sorgen med varandra men skills åt. Jag vet att det är så förbannat lätt för meg en totalt främling å komma med goda råd som en troll mann med en hatt som plockar opp kaniner og tror att alla skall le.
Men jag läser mellom radene og fast jag aldri har truffet deg Nicklas så är du veldig åpen veldig klar över din sorg og vad den gjör med deg. Kanskje, inte bli arg på meg nu, må man av og till stoppa upp og se på den som står vid sidan av seg og verkligen se på det mennesket, hun som bar din älskade Hanna, hon som är din älskade, din kjäraste fru, hon som du reste på tur med og fant kärleken.. Jag tror det är många som blir stumma av sorgen og sluter sitt hjärta, det tror jag inte du har gjort, i hvert fall inte som jag har läst, men många nok. Kärlek visar väg, kärlek bärer men kärlek må også ges näring. Å la kreften vinna over det også vore det ultimata av vad den får lov till å gjöra med en familj.
Kankskje jag är för ”intim” nå, men det du skrev nå gir en massiv form for protest inne i meg att monstert som du skriver skall få vinna og det gjör att jag får lust att kjämpa og det är inte meg det gjälder en gång. Men du og din familj behöver varandra som når man sitter fast i en båt mitt på havet og det stormar som værst. Hold fast, ikke ge opp, låt stormen få dabba ut, la det bli en sommarvind som smeker er kind og flyr gjennom håret. La solen enda en gång få varma er hud og kjänn varmen från din älskade og kjänn att isen i hjärtat sakta tiner, bara lite men tillräckligt för å släppa inn litt av varmen igjen.
Jag hoppas att du förstår att jag inte på någon som helst måte prövar att förstå det ni går igjennom og att jag skriver det nesten med ett barns naivitet om jul
afton att jultomten skall komma med det jeg allra mest önskar og denna julen önskar jag meg ro og kärlek till en familj på gränsen till vad de klarar av. Kärlek till å klara av vardagarna og tro på att livet tross allt fortsatt kan ge goder.
Ôdmjukt tidig en morgon
Titti
Underbart Niklas, jag hoppas ni får lika många till fina år tillsammans…och jag hoppas själv på att uppfylla den fina kärlek som ni delar……Tills dess har jag kärleken till min änglapojk och Leo…
Kram….
få uppleva ska det ju så klart står..för tidigt på morgonen….
Niklas,du har så rätt,så rätt.Du talar för oss alla drabbade.Min kontakt med ett medium sa till mej att:Lycka till med kärleken till din man.Ni behöver verkligen varandra!!!Det vore ju önskvärt om alla hade sådana förhållanden,men tyvärr ser inte livet ut så.Önskar er och alla andra i vår situation en fin måndag!!Må så gott och ”massmis med”Kia (Leif hälsar)
Det var en riktig kärleksförklaring till din fru. Jag önskar er många lyckliga år tillsammans framöver. ”massmis med”
Tack för era fina och uppmuntrande ord. De behövs…
”Massmis med”
Niklas
Tack för din kommentar, den var trevligare att läsa än den som jag hade som inlägg på bloggen…
Jag har det väl sådär….Just nu i hopp om att bli piggare så kör jag en detoxkur, med ett speciellt tè från hälsokosten, imorgon är jag inne på min fjärde dag med att dricka detta tè och dricka en massa vatten…Jag tror att jag känner mig piggare faktiskt, eller så inbillar jag mig…har inte koll på någonting längre…Kanske är det eg så att denna trötthet man bär på, pga sorgen går inte att rå på…hur man än gör…Men alla sätt är bra utom de dåliga så jag testar…
Dock har jag fått ”vara med om” en rolig sak, mitt i allt elände…men jag mailar dig om det….
Många kramar…tack för att ni bryr er….
Kram…Maria
Så kärleksfull. Lika vackert som vanligt.
Tack för din fina kommentar, mitt hjärta ler varje gång jag tänker på de fina orden. 2002 var absolut en speciell årgång.
Många styrkekramar.