20 oktober..….
Personliga förolämpningar….
Vackra dagar?
Det är i synnerhet under de dagar när Moder Jord, Gud, Världsalltet eller vilken definition man nu väljer att använda, visar sig från sin allra bästa, sin allra mest generösa och insmickrande sida som den ovälkomna, trubbiga och kanske i förlängningen också självdestruktiva känslan får fäste. Det är när naturens storslagenhet och lyster blommar ut i en explosion av färger, i uttryck som framhäver vår världs majestätiska och just då fulländiga skapelse som det märkliga inom mig inträffar. Drabbar mig. Det är då, under klara, soliga dagar som den inkräktande känslan infinner sig, och jag erfar hur den enligt alla premisser perfekta målningen framför mig plötsligt känns som ett personligt hån, en förolämpning till synes riktad mot min sinnesstämning…Hur är det möjligt att solens strålar fortfarande tillåts smeka frusna kinder, tillåts spela i lövverket ovanför mitt huvud, tillåts presentera perfekta yttre förutsättningar för människors välbefinnande och även kratta vägen för människors möjlighet att få uppleva euforiska känslor över att bara få finnas till???? Andra människors….
Den dominerande, närmast allena rådande känslan inom mig som mitt väsen inte förmår – kanske inte ens vill…- bemästra, är hur omgivningen tillåts skapa och uppleva harmoniska och lyckliga ögonblick och situationer när det enda jag egentligen önskar är att se världen tillintetgöras och allt skratt och all glädje omvandlas till tårar och förtvivlan. Det enda jag förmår uppbringa kraft till är en uppriktig önskan om att få bevittna hur all sammantagen lycka blir…upplöst….Det personliga hånet – förolämpningen – bottnar naturligtvis i en egoistisk, självömkande och tärande övertygelse om att världen – människorna – fortsätter sina liv som om inget har hänt, utan att ens förmå sig till att ha dåligt samvete! – när sanningen snarare berättar att ALLT har hänt. Förvisso är det så. I våra liv. Vår älskade förstfödda prinsessa Hanna finns inte mer. Lever inte. Ej heller vi lever längre i den värld som var……..
Jag kan skriva så nu. Och jag gör det medvetet i presensform. Länge var detta den förhärskande egoistiska tankegången som vägledde oss. Eller snarare vilseledde oss. Det fanns faktiskt inget utrymme till att kunna känna empati, kunna glädja sig åt andra människors nyvunna lycka och/eller personliga utveckling. Egalt. Ointressant. Oviktigt. Jag tror dock att vi inte har varit ensamma om att uppleva dessa allt annat än altruistiskt färgade tankar och känslor som ju egentligen är diametralt motsatta våra ”normala” värdegrunder. Det följer sannolikt till och med ”gängse normer” (om man överhuvudtaget kan uttrycka sig så plumpt) i ett ”normalt sorgearbete”. Det är min sanna övertygelse………….
Sedan en tid – vars födsel jag omöjligt kan avgöra – är situationen annorlunda. Hjärtats anslutningsväg är inte längre enkelriktad. Den har återigen öppnats upp för att kunna ge, inte bara ta emot som egentligen sedan tiden för Hannas insjuknande varit en riktning med till synes anmärkningsvärd självpåtagen ensamrätt.
Det är overkligt och på något sätt nästan psykedeliskt att skriva om detta. Hur en människa kan påverkas och (förhoppningsvis tillfälligt) förändras till något så…oigenkännligt. Jag tror att det är viktigt att betona att det rör sig om en övergående personlighetsförändring, sprungen ur en mänsklig katastrof och tragedi med emotionellt och psykiskt kaos som lika naturlig som svårbegriplig följd…
Alla ni föräldrar till barn som i detta nu tvingas till en lika oförklarlig som förtvivlad och desperat kamp för sin överlevnad: All kärlek till er och till era fantastiska barn!
Och till alla er änglabarnsföräldrar: ”Massmis med”…För mig går det inte att uttrycka och definiera sann kärlek tydligare än så.
______….______….______….______….______….______
Namnet Hanna ska enligt uppgift betyda Guds nåd. Jag vet inte om det är en tröst.
Amor Vincit Omnia Hanna är kärleken
För evinnerlig tid………..
/ pappa Niklas
Tack Niklas….just ”massmis med” behöver jag idag…
Kram…
många kramar tillbaka, dessa kan man aldrig få för många av.
Niklas,vad gör man när ens älskade far inte är som en far längre och man vet att han bara inte vill fortsätta sedan vår älskade Simon blev en ängel.Mitt i allt blir min mor sjuk i en sjukdom som gör att hon hallucinerar och hör röster och det är min röst som hela tiden ”Säger hemska saker”Det värsta är att hon tror på det själv.Försöker att få ett annat boende till dom ,och det finns ett alldeles nybyggt,men vad gör man????Dom totalvägrar.Hur mycket ska man orka??Kan man flytta till månen??Orättvis är vår värld där våra älskade ungar skulle ha varit med oss,det är bara att hoppas att man inte dukar under längre ner än där man redan befinner sig.Så snedvridet livet har blivit…..Kan det bli någorlunda bra någongång?Kanske men tveksamt.”Massmis med”En för tillfället splittrad och kluven Kia
Jag blir helt överväldigad av vad du skriver Niklas…vilken styrka du besitter…helt makalöst…och jag är såååå tacksam för att du besitter den styrkan o att du har så mycket kärlek att ge…Inte svårt alls att tycka om dig lillebror…
Kramar i massor från din syster!
Så mange tanker og så masse sorg, tror at dårlig samvittighet er en del av sorgen, at plutselig kunne se at solen skinner fortsatt og at man kan le av ting man kanskje ansåg som veldig sårende eller krenkende for sorgen.. Som om det i seg selv var et hån mot det man har mistet, det største og vakreste, barnet som kom for å føre vidare livet, naturens gang her i livet. Men jeg tror,. jeg håper at solen fortsatt kan varme om ikke ditt hjerte enn så din hud, at du kan kjenne at ”solen” fortsatt kan gi deg energi til å fortsett og at du en dag kan le av fine minnen og huske varmen fra Hanna. Uff, jeg føler jeg tror masse her og det gjør jeg, men jeg tror at det er oss andre som ønsker det så mye, ikke vil at det her livet dere har skal bli tatt fra er totalt og at det stopper opp mens for andre så fortsetter det. Et stort ønske om at solen skal varme og lindre den smerten og kunne gi er en plass i livet igjen.. Jeg håper du skjønner at jeg ikke skriver på noen måte som om jeg skjønner vad dere går igjennom eller kommer at gå igjennom. Jeg ønsker.. at det du skriver kan hjelpe andre som dessverre har og kommer til å oppleve det her kan finne din side og se å lese det som du skriver for det kommer til å hjelpe dem å se at alt er normalt, ikke noe er ”feil” eller galt i det de føler.
Du er som jeg har skrevet en mann med en fantastisk formåge å få en til å kjenne til langt under huden hvordan sorg kan oppleves og hvordan det sliter i stykker alt man har trodd på.
Jeg forbauser meg dagligen at vi andre som jeg kaller det kan være så naive og sikkre på vår sak når vi sier at tiden leker alle sår. Hvordan man kan skrive sånn eller si sånn til noen som har mistet en stor del av livet sitt er nok veldig opprørende til tider. Tiden leker ikke, tiden limer bare sammen bitene og gjør at man kan ta et steg til og fortsette på den veien som fører vidare på livet.
Jeg blir ydmyk og liten når jeg leser det du skriver. Jeg blir også klar over at den man tar for gitt plutselig kan være vekke.
DU får meg til å tenke meg om og ikke bare se på at alt er som det skal være for mange andre og jeg er den heldige som får lov å slippe unna den massive sorgen, smerten og savnet.
Takk for at du skriver, takk for at du formidler dine tanker og følelser til oss andre,
varje kveld tenner jeg lys, for Hanna, Moa og alla barn som har det vansklig. Et lys som påminner om hvor lett det er at det plutselig slukner men samtidig brinner så sterkt for oss alle.
Katarina
Hej!
Det är flera intressanta företeelser du tar upp.
Jag kan komma på mig själv ibland över att jag är personlighetsförändrad. Det är som att stå bredvid sig själv och förvånas över hur man uppför sig och vad man säger. Men efteråt brukar jag trösta mig själv med att det inte finns någon energi kvar till att orka vara lika social, pratsam och engagerad i andra människor som jag var innan sjukdomen kom in i vårt liv.
Namnet Tilda betyder ”styrka” och ”strid”. Det stämmer ganska bra in på vad hon går igenom.
Kramar Camilla
Jag uppskattar så era kommentarer, era synpunkter på ett innehåll som förvisso är…svårt att dels uppleva, dels att försöka sätta ord på men också att försöka förstå. Era ord värmer och tack för att ni vill diskutera dessa svåra och obehagliga, men för oss drabbade föräldrar, så viktiga saker.
”massmis med”
Niklas
Det låter säkert konstigt i mångas öron, men….mitt i sorgens landskap fann jag styrkan till att ta mig tillbaka till kraft och energi och glädje, genom att ge kärlek och omtanke till andra, att glömma sig själv för en stund i sorgen och göra någon annan glad, bry sig om någon annan och få tillbaka, med förvåning och förundran från dessa människor ,över hur JAG orkade ge kärlek och omtanke, som nyligen mist min son.
Vet ej hur jag orkade, mer än att insikten till slut blev att mina handlingar och tankar fick återspeglingar i mitt känsloliv.
Har läst det tusen gånger, hur mina tankar styr mina känslor och viceversa, ligger mycket i det…
”Vänd ditt ansikte mot solen så ser du inte skuggorna..”
För att inte dränera hela sitt väsen, så försöka hitta de ljusglimtar som finns.
Jag är glad att ni finns ❤
Kramar
Håller med dig Anneli att det hjälper en själv att få finnas där för andra även om det för oss sker i liten, och ibland långväga, skala. Men förmågan hade jag inte som du i början av sorgearbetet, kanske för att vi blev dränerade under de två år som Hanna kämpade och där vi hela tiden vara medvetna om utgången…Jag vet inte, vi är ju dessutom unika och olika individer. Gissa om vi är bottenlöst glada över att just du (även om vi självfallet önskar att orsaken som förde oss samman hade varit vilken annan som helst…) har introducerats i våra liv Anneli! Vi ses på lördag!
”Massmis med”
Niklas
Jag ser verkligen fram emot att få träffa er och förhoppningsvis kunna skänka lite positiv energi, med sång och musik, samvaro och glädje.
Jag säger inte alla skall göra som jag, vet att vi alla har våra ryggsäckar att bära och hur olika vi hanterar situationer.
Livet är INTE rättvist, har aldrig trott det, jag försöker bara hantera det jag möter i Livet med att ständigt tända ljus istället för att förbanna mörkret…vilket inte betyder att jag sörjt mindre eller älskat lite, det är den starka känslan av Kärlek som får vara större än eländet.
MIna Deppardagar finns, låter dem komma….låter dem gå….
Soliga och varma kramar
Ps. Tänk att det snöade idag!! Sen kom solen…Ds
Niklas, både du och Kicki har gett till andra sedan jag såg er första gången! Jag har aldrig förstått hur ni klarar det, men den värme, den kärlek och den styrka som ni sprider omkring er är fascinerande! Kanske är det just den förmågan som får människor att orka. Förmågan till medmänsklighet, förmågan att se livets väsentligheter, förmågan att våga visa omtanke, förmågan att dela med sig av sina tankar…ja litan kan göras lång. Ni har förmågan! Jag beundrar er!
”Massmis med”
Helena
Många, många tillbaka.