17 september…..
Datorstrul och Hannas leende….
******
När jag häromdagen öppnade en bok jag endast ögnat i tidigare ramlade ett foto ur. En bild av en leende, nej skrattande, liten flicka uppenbarade sig framför mina av överraskning uppspärrade ögon. Hanna sju år. Just denna dag. Bilden är tagen av Saras förskollärare på lekplatsen Sagoängen (vackert så det förslår) 1 juni 2009, på Hannas födelsedag, sju veckor innan hjärnblödningen slog sönder hennes mobilitet.
Fortfarande kvar i boken fanns ytterligare två fotografier från samma tillfälle, varav det ena tydligt illustrerar en stolt faders gränslösa kärlek till sin dotter i det att pappan leende, sittandes på knä, tycks viska något glädjande eftersom responsen från dottern är omedelbar och i form av ett besvarat leende….Oändlig lycka. Obeskrivlig glädje. Hoppfullhet. Fatal förtvivlan, sorg och saknad. Hur kan EN bild frambringa så diametralt vitt skilda känslor?
Idag blev det så äntligen gjort. Genomgång av Hannas tillhörigheter som till synes planlöst låg utspridda över golvet till bastuutrymmet i väntan på att få imaginärt liv och samtidigt väcka ofantliga, oåterhållsamma känslostormar hos dem som satt de materiella minnenas ägare och kreatör till livet. Minnen återuppväcktes. Upplevelser och tårfyllda och glädjefyllda ögonblick avlöste varandra. Påtagliga bilder av en tid som flytt men som för alltid etsats in – bränts in – i våra hjärtans innersta, våra allra mest sköra, delar, extremt lättpåverkade och känsliga för minsta lilla förnimmelse av vår outsägligt högt älskade dotter.
Tårar som skapade översvämningar i de annars vid det här laget så utvidgade tårkanalerna. Tårar som inte kunde hållas borta eftersom de kanske mer än något annat bär vittnesbörd om betydelsen som Hanna haft och naturligtvis fortfarande har i våra liv. Tårar och känslor som likt en – horribel och olycklig men ändå illustrativ metafor– tsunami, kan slå till lika oväntat som – i relation till varandra – kraftfullt hos en konstigt nog fortfarande oförberedd förälder.
Men det kan faktiskt vara så att vi omedvetet söker efter företeelser som vi implicit vet kommer skapa omvälvande reaktioner i vårt inre. Och anledningen är sannolikt att vi så vansinnigt längtar efter – nästan in absurdum behöver få känna, måste få uppleva, Hannas omedelbara närhet, något som på ett slags abstrakt och surrealistiskt sätt sker när minnesbilderna intar, fullkomligt tar över vår medvetandesfär. Vi återupplever för vårt inre situationen som minnesbilden skapar!
En av mina största och viktigaste levnadsförebilder (eller livsfilosofer) Robin Sharma ger sin version av liknande fenomen:
”Känslorna är öppningar till själen – du måste acceptera dem och tillåta dig att uppleva varje känsla fullt ut. Känslor är bärare av viktig information, och om du utforskar dem fullständigt kan de utveckla din självkännedom.”
”Att förneka dina känslor är att förneka en naturlig del av dig själv. Att låtsas att du inte känner det du känner är mycket skadligt för både kropp och själ. Om du undertrycker dina känslor leder det till ohälsa.”
Lev ut känslorna så går du bort ifrån ohälsa! Låter precis som mitt recept, min medicin……….
Rummet känns således idag som en plats dit vi kan gå och tillåta oss att ge våra känslor den plats de såväl och innerligt behöver. ”Hannarummet” har blivit ett levande rum som hela familjen kan samlas i och bara vara…..Det känns…bra.
******
Datorn är ett irritationsmoment för oss. Opålitligheten och ovissheten i om den behagar fungera eller ej drar onödig och ovälkommen energi från oss. För tillfället fungerar den igen…….
Amor Vincit Omnia Hanna är kärleken….
/ Pappa Niklas
Hej!
Det måste vara hjärtskärande att titta på foto av Hanna. Fast jag kan tänka mig att det kanske har känts okej efteråt, att på något vis ha mött Hanna. Men jag kan tänka mig att det är oöverstigligt sorgligt att tänka på det som inte blev, så som man har tänkt sig sitt liv, med sina barn, framtiden Jag hoppas att ni kunde känna Hannas närvaro, på något vis.
Tack för dina kommentarer av mina tidigare inlägg. Jag har inte själv förstått hur uppgiven jag är. Du har fått mig att öppna ögonen och att försöka samla ihop den energi som finns kvar och ta vara på tiden och glädjeämnena. Vi har ännu hoppet kvar.
Kramar Camilla
Camilla: När hoppet! Vårda det! ge ALDRIG upp det!
”Massmis med”
Niklas
Återigen , minnen. De vi behöver så mycket. De fina minnena, så de tyngre kan bli lättare att bära stundvis.
Det är ju så vi vill minnas våra barn.
Runda kortisonkinder i all ära att gosigt nypa tag i och pussa på, men de är de friska barnet jag minns mer & mer känner det som. Den friska Lova med spring i benen, vigulant hoppande på studsmattan, bökandes efter gott i kylen, och grävandes efter nytvättade klänningar för dagen i sitt skåp.
Allt sådant smått. Det saknar jag, minns jag och främst vill jag minnas en frisk Lova fast den sjuka överväger att tränga sig på också mellan varven. Jag saknar personen Lova, som alla andra änglaföräldrar saknar sina små personligheter man fick ha till låns en kort tid.
A-M: För mig är det mer kluvet…friska Hanna ersätts av en sängliggande men alltid leendes prinsessa, i ständiga och tvära byten. Kanske kommer det att ändras, kanske inte…
”Massmis med”
Niklas
Fantastiska fantastiska Niklas!
Lova dig själv en sak. Inte mig, inte någon annan. Men lova dig själv en sak….
… Att samla alla dina vackra ord, tankar, känslor och upplevelser till en bok. Dina ord är ren magi.
Från hjärtat, som alltid…
Sanna
Sanna:härligt att du också tycker att Niklas ska skriva en bok.Jag nämnde det här i bloggen tidigare.Eftersom jag har varit bokhandlare tidigare så finns yrkesskadan kvar och med den inlevelsen som finns här i bloggen så finns det bara en sak att göra:NIKLAS,SKRIV EN BOK!!!Sjukhuspersonal i Gbg tyckte att jag ska skriva en bok som handlar om ”samarbetet”mellan de 3 sjukhus som var vårt liv ett tag.Vem vet,vi är kanske fler som kan bidra.”Massmis med”Kia
Bok… det sa många åt mig, skriv en bok. Men jag tror inte det blir någon dessvärre. Lovas ”cancerläkare” hade fått tag i min blogg och sa hon förut på ett möte efter Lovas död, att jag var så tyst som person men oj vad du kan skriva, du borde göra en bok av den där bloggen.
Visst är det smickrande, men bok, nja sådana kunskaper besitter jag inte.
Niklas, skriver bra, det är ”intressant” att få se sorgen ur en mans perspektiv, ofta är det vi kvinnfolk som ”står för det”.
Tack för era alltid lika välkomna som välbehövliga uppmuntrande ord! Min känsla är att ”min bok” redan är skriven…i dagboksformat om och kring mina aktuella tankar. Men om ”tillfället” någon gång i framtiden skulle uppenbara sig och med rätt uppbackning och inspiration skulle det naturligtvis vara en intressant utmaning och ”livsuppgift” att ge sin egen version av denna tragedi. Jag älskar ju förvisso både att skriva och att LÄSA!
Som sagt – Vänliga ord får oss att växa och ger dessutom en stor portion energi till att orka fortsätta! Miljoner tack!
Niklas
Hur tungt det än är så måste vi gå vidare för att inte ”Gå under”mentalt.När allt är extra jobbigt då och då tänker jag alltid på er,Maria,Anna-Maria,Gertie,Åsa och Jimmie,Jennie och Anders,Moas familj och många andra i vår situation med den tanken att vi är så många som mår lika dåligt.Mellan oss behövs inte många ord för vi vet hur livets baksida ser ut.Solen slåss här mot regnet,men vem bryr sig,det finns värre saker.Kramar till er alla drabbade.”Massmis med” Kia
Tråkigt att er dator strular, att gå in på din blogg är som en räddande ängel…tack för din kommentar….
Jag mår ungeför detsamma fortfarande, min mor är tyvärr en långsint gumma så vi får se hur detta blir…Svårt när man inte själv har den egenskapen att förstå hur andra orkar…Kram….
Jag hade definitivt köpt din bok :). Såklart fattar jag att absoluta huvudsyftet (ja kanske egentligen ENDA syftet) med ditt skrivande här är att kanalisera sorgen så du inte förtärs inifrån. Men det hindrar ju inte att andra ”drar nytta” (orkar inte leta efter en bättre beskrivning) av dina texter. Och dessutom så märks det på dig att du tycker det är bra att andra, också sådana som jag som kanske inte ”har rätt” att må dåligt men gör det ändå, drar näring ur dina texter. Du har, om jag förstått det rätt, sett att du på detta vis för Hannas kärlek vidare. Du känner inget behov av att snåla med den.
Nu läser jag givetvis inte bara din blogg i terapeutiskt syfte, utan av många andra anledningar. Den dag du inte känner behov av den längre kommer jag sakna dina texter, men samtidigt glädjas åt att du kanske nått fram till en ”behagligare” plats (återigen, orkar inte leta efter bättre ord)
Kram
Elin
Tror inte att Niklas uppfattar sitt skrivande för att vi i samma helvetessituation ska ”dra nytta”av texterna.Vi känner stöttning och samhörighet vi änglabarnsföräldrar.Vi är helt enkelt beroende av varandra för vi vet verkligen hur livets baksida ser ut.Det kan ingen någonsin förstå,det går inte ens att försöka tänka sig in i eländet.En väninna förlorade sin dotter i cancer för 13 år sedan och inte kunde jag föreställa mej hennes sorg och saknad då på det sättet…..nu vet jag.Låt söndagskvällen bli bra,”Massmis med” Kia
Nej Kia, inte kan vi andra förstå. Vi kan bara ana, mer vill man väl inte i ärlighetens namn… Genom livet har jag funnit ett par speciella ”systrar” och ”bröder”, människor som befinner sig på samma våglängd, människor som bara VET utan att man behöver anstränga sig för att förklara någonting.
och det är väl det ni har funnit i varandra, även om man hade önskat att er vänskap grott ur annan jord. Men så tröstande det måste vara.
När det gällde ”dra nytta av” så syftade jag mer på mig, som inte varit i närheten av era upplevelser, men ändå inte lyckats finna sinnesro i tillvaron. Jag lär mig mycket av Niklas texter, eller framförallt kanske jag får näring till egna funderingar. För mig känns det dock skönt att ha kommit fram till att det inte är för att få känna ”det-finns-i-varje-fall-de-som-har-det-värre” som jag läser bloggen, en för mig lite ”smutsig” känsla. Även om det å andra sidan inte är fel med perspektiv. Det går ju inte att förneka att Niklas, du, A-M, Maria och andra ger en PERSPEKTIV. Tragiskt hade det väl varit annars.
Nej jag hoppas innerligt att jag aldrig någonsin kommer förstå vad ni lever med. Dock hoppas jag utvecklas till en mer medkännande, mindre egocentrisk människa med större förståelse för vad det är som verkligen betyder något här i livet.
Massor av kramar till er alla fina föräldrar.
Nu har jag någon form av demokratisk procedur att genomföra…
Hej,
Naturligtvis är ALLA positiva ”bieffekter” otroligt ”glädjande”, att kunna bidra (i hur liten utsträckning det än må vara) till att andra människor antingen direkt eller i mer indirekt form kan ”bli hjälpta” på endera sätt…Det blir för mig som om Hanna själv är den som förmedlar detta…postumt…svårt att beskriva mina tankar men jag är innerligt glad över alla diskussioner som förs och alla tankar som dryftas…
Tack!
”Massmis med”
Niklas
Så vackert, as always!