Till dig Hannagull

HANNA av Sara Kappelin 

Det sägs att när man dör skingras molnen över ens huvud
och himlen blir närvarande just den stunden

Nu hoppas en del av mig på moln
ett tjockt täcke som ingen ängel eller lieman tränger igenom

När du ska gå står alla runt dig i en stor ring
tittar, lyssnar, håller din hand för att hålla dig kvar
du ger oss en kompromiss
din kropp får stanna kvar
ditt inre går ut mot havet
och spräcker vågorna

Jag förväntade mig alltid en cape runt dina axlar
Att du flög fram med vinden i håret med ena armen utsträckt
Som Stålmannen
StÃ¥lflickan…..
För att du var så mycket starkare än oss andra
Du kunde leka, spela spel
efter anfall på anfall
Du kunde se på Pippi
Du kunde lägga pussel
Pärlor…
Du gömde dig inte
Du stod kvar
Jag förväntade mig alltid en cape runt dina axlar
Ingen är mer superhjälte
Än du

Kan man rädda ett liv?
Kan man hålla din hand och tro att det hjälper?
Kan man pumpa dig som ett cykelhjul?
Kan man ge dig alla mediciner som finns?
Kan man ge dig allt man har,
vira en filt kring dina axlar, köpa allt som är rosa?
Kan en färg rädda liv?

Kan man rädda ett liv?
Kan man säga att man är äldre än dig
och därför ska man vara din beskyddare,
att man därför ska rädda dig?
Kan man vilja dra ett svärd mot något osynligt,
Kan man göra sig starkare än så?

Kan man vara någons livvakt och förvänta sig seger?
Kan man tro att man står över allt,
och inse att man förlorar?
Kan man förlora det finaste som finns,
och ändå komma ut hel?

Kan man drabbas av något så fint,
och hålla dess hand
Kan man inse hur vacker någon är,
innan det är för sent
Kan man hålla din hand,
Och inse att det inte blir finare än såhär

Du ligger tyst i din säng,
andas tungt
Tittar på mig ibland, torra läppar
Pratar inte, rör sig inte
Orkar inte
Hela du skakar när du sträcker på benet
Din hand håller i en nalles tass
Något mjukt som är konkret,
som får dig att inte ramla,
in i det mörka

I en dröm jag har,
Reser du dig upp,
klär på dig en klänning
Och springer upp i en famn
Du kan äta och du springer,
Mot havet
Du kräver
applåder vid varje dykning

Hannagull med mjukbruna ögon,
ligger i sängen under Bamselakan
Med ögon som glittrar och sprakar
Hur mår du, Hannagull?
Du sträcker ut en arm
Du är en duva i din själ,
en fågel med vingar,
där under huden
Flax flax

Hur mår du Hannagull?
Du vill säga något,
men orden fastnar i din hals
Du sträcker upp din arm igen
En puss
Vingarna slår och slår under tröjan,
bryter sig loss,
river sönder tyget
Stora, vita vingar tränger ut,
och skickar en vind till vårt hår,
tår till vår kind
Du lyfter från din säng
Dina Bamselakan faller från dina ben
Dina vingar slår,
och du flyger ut genom fönstret
Upp mot det blåa,
med din enhörning i din famn
Du blir mindre och mindre,
bara försvinner upp i luften,
Vinkar till oss andra och ler
lämnar oss kvar

Dikter av Sara Kappelin

http://hallandsposten.se/nojekultur/bocker/1.1293473-sara-kappelin-debuterar-om-stora-kanslor

 

Sång av pappa till Hanna 2 juni 2002

I min lilla lilla värld av blommor finns det plats för alla och envar; och en särskild plats har lilla Hanna för hon är sÃ¥ underbar; hon är en helt fantastisk liten kra-bat och jag älskar henne nÃ¥t sÃ¥ kolossalt; för i min lilla lilla värld av blommor kommer Hanna alltid ha en given plats…