Hannagull

mamma och pappa — Fri, 27 Jan 2012 19:06:30 +0000

27 januari…

Copy cat…

”Ukta ååm!”

Om någon ännu inte har insett att barn tar efter och ”imiterar” sina föräldrars ord och sätt att uttrycka sig på finns inte längre någon anledning att tveka. Soluppgången kom idag vinglande genom hallen med blöjan full med brun konsistens. ”Ukta ååm!” Luktar orm. Varken Kicki eller jag kunde sluta skratta! Våra ord!

AMOR VINCIT OMNIA

/ Pappa Niklas

mamma och pappa — Thu, 26 Jan 2012 12:45:13 +0000

26 januari…

Det kom ett mail…

”Hej Kicki och Niklas.

Pengarna från Hannas Minnesfond har kommit och hela eftermiddagen och kvällen har Oliver suttit på sitt rum och byggt på sitt efterlängtade skepp som ska döpas till Hanna. Alla skepp heter ju som en tjej så detta ska heta Hanna sa han efter två timmars intensivt knäpptyst byggande…..

Tack snälla ni!

Frida, Oliver och Elin

<3″

Trollkarlen Oliver! Vi blev oerhört rörda över dessa ord! Tack!

Idag har fonden kunnat bidra med en slant till ännu ett barn som drabbats. När ska Monstret få nog………………….?

AMOR VINCIT OMNIA

/ Pappa Niklas

mamma och pappa — Fri, 20 Jan 2012 20:53:58 +0000

20-21 januari…

Om sjukstugan som slog igen…

Friska (tillräckligt nära!)!

I dagarna har Hanna postumt återigen kunnat bidra till att förgylla (?) en liten sjuk pojkes tillvaro. Liten förresten? Han och Hanna är båda födda 2002….10 år…Det gör nästan ont att titta på siffrorna. 10. Som i ”Perfekt”, som i ”fulländat”….precis så som Hanna var.

Vi hoppas naturligtvis att bidraget kan åstadkomma en liten glädjestund men framförallt hoppas vi att pojken finner magisk kraft att besegra monstret och bli frisk. Snälla…låt honom bli den trollkarl som finner formeln och nyckeln.

AMOR VINCIT OMNIA

/ Pappa Niklas

mamma och pappa — Tue, 17 Jan 2012 21:06:02 +0000

17-18 januari…

Om sjukstugan…

Tjejerna sover. Alla tre. Såvida de inte måste springa på toaletten eller kräkas. Intervallerna är korta. Kräkningarna många. De kom från ”ingenstans” och bara slog ned och intog. Precis som monstret.

Alva som inte äter. Hostar som en lungsjuk. Sara som plötsligt nu i eftermiddags började klöka för att sedan kräkas. Och kräkas. Och kräkas och…

Och Kicki som med all tillgänglig kraft och energi försöker bekämpa sin egen bacill. Fåfängt men tappert. Kan man få någon frisk med tankekraft????

Och så då jag. Som en virrig höna som inte vet vilket ben den ska stå på.

Men tack och lov frisk! Tills nu…Nu känner JAG att jag måste gå och krä…

AMOR VINCIT OMNIA

/ Pappa Niklas

mamma och pappa — Wed, 11 Jan 2012 20:16:03 +0000

11 januari…

Hemma igen!

Från Teneriffa. Ingen dator fick följa med denna gång. Och enkom vid ett enda tillfälle dristade jag mig till att titta till bloggen från en myntslukande station tillhandahållen av hotellet.

Återkommer.

AMOR VINCIT OMNIA

/ Pappa Niklas

mamma och pappa — Sat, 31 Dec 2011 09:04:16 +0000

31 december - Nyårsafton 2011…

Om att komma fram till några slutsatser… och

Nyårsafton. Sista dagen på året. Tidpunkten för…konklusion. Tanken föresvävade mig förvisso. Några väl valda ord och sammanfattande funderingar över de oändliga tankefoster som initierats i det komplexa och mystiska fenomen som definieras (den/min) mänskliga hjärnan, under den eon av små tidsenheter som 2011 innefattat. Men att nära en tanke på att eventuellt utföra en handling är aldrig samma sak som att faktiskt exekvera handlingen! I dagsläget finner jag varken tid eller energi till att ge mig på ett dylikt ganska omfattande företag.

Istället vill jag rekapitulera till ett nyligen publicerat inlägg i vilket jag resonerade kring människans medfödda, på gränsen till omänskliga – gudagivna? – försvars/överlevnadsmekanismer som triggas igång när tragedin drabbar med full kraft, hänsynslöst och skoningslöst. I dagarna har Kicki tragiskt nog informerat mig om hur andra föräldrar med samma avskyvärda erfarenhet, inte har kunnat bemästra saknaden efter sitt älskade barn. Det har tagit sig olika men sorgliga uttryck. Prövningen är den största. Ingen vet i förväg hur utgången blir…….

Men…jag vill så gärna avsluta året med glada, hoppfulla ord, ord med en positiv känsla att såväl dela med mig av som att anamma på mitt eget liv! Fonden har fått ytterligare tillskott, vilket naturligtvis borgar för att möjligheten att postumt ge Hanna medel att kunna hjälpa andra barn i liknande livssituation som hon själv tvingades genomlida(leva) ökar. Återigen. TACK…

Med detta sagt vill jag å familjen Liliequists vägnar önska alla fantastiska människor som av olika anledningar och på olika sätt förgyller människors liv ett riktigt, riktigt Gott Nytt År!

Och, bara för skojs skull, bifogar jag 2011 års nyårsmeny, helt igenom önskad och komponerad av medlemmarna i familjen Liliequist – och om dagen går som vi alla hoppas – även kommer att förtäras av nämnda familj!

MENY

Förrätt

Västkustinspirerad toast för alla åldrar

Huvudrätt

Oxfilé på Kickis vis med potatisgratäng på en bädd av fruktig rödvinssås

Dessert

Chokladkaka med varma hallon varsamt placerade på ljuvlig gräddfluff

SMAKLIG MÅLTID!

”Massmis med…..”

AMOR VINCIT OMNIA

/ Pappa Niklas

p.s Kicki: Hoppas att 2012 blir…som vi drömmer om….

mamma och pappa — Wed, 28 Dec 2011 14:31:24 +0000

28 december – tredje julen…

Om när litterära thrillers blir verklighet, jul och barns förklaringar…

”Att förlora en dotter hade varit som att hugga av sig ena armen men att mista Hannah? Det skulle vara som att slita ut hjärtat. Man kan överleva utan en arm. Det är svårt, men man hittar ett sätt. Men utan Hannah? Nej, jag skulle aldrig kunna vara stark nog att överleva utan henne.” (Alex Kava, Svart Fredag)

Jag var tvungen att läsa de obegripligt på gränsen till obehagligt överensstämmande orden i den fiktiva berättelsen två gånger. Hur är det möjligt? Utgivningsåret av originalutgåvan framträder dessutom nästan plågsamt tydligt svart på vitt och orsakar kalla kårar: 2009……

Utan att inse att hon i de specifika ordvalen träffar bullseye i ett verkligt liv har hon fabulerat ihop en lika trovärdig som sorglig sidohistoria för att stärka upp huvudberättelsens dramaturgi. Hennes beskrivning är nästan en exakt återgivning av mina egna tankegångar inför det oåterkalleliga, det definitiva och ostoppbara slutet. Jag kommer inte att kunna leva vidare. Det är förvisso så man tänker, så man i sin desperation och förtvivlan kanske till och med ska tänka, förväntas tänka. Avgrunden är öppen och din egocentriska sorg leder dig med ett järnhandskebeklätt strupgrepp mot den väntande undergången.

Det är egentligen först nu det betingade, medfödda, mänskliga försvaret griper in, agerar och inte tillåter att individen går över kanten. Om man aldrig har utsatts för dylika prövningar kan man heller aldrig veta hur den egna organismen väljer att agera given situationen. Men min erfarenhet säger att majoriteten av oss människor har tillräckligt kraftfullt medfött försvar för att kunna fortsätta sina liv även om det handlar om att överleva utan Hanna(h)…..

Men oj så starkt det var att läsa raderna i Svart Fredag…

: ”Ho-Ho, fortsätt vara snälla mot varandra!”

Julen 2011 är över. Förbi. Oåterkalleligen förpassad till historien. Tredje julen utan kambiet, utan ett av våra tre essentiella livselixir. Hennes frånvaro märktes. Självfallet gjorde den det. Men i år fick inte frånvaron rollen som emotionellt slagträ utan känslorna var snarare behärskat angenäma, där förväntad (?) melankoli istället blev hoppfull förtröstan, där presumtivt vemod ersattes av finstämd men återhållsam glädje över det vi har och det vi får uppleva. Saras spontanitet, uppspelthet och förväntan går inte att glömma. Ej heller Alvas nyfikenhet och intresse för ”Ho-ho”. Detta är upplevelser som slår det mesta. Människors ospelade beteende. Barns genuina uttryck. Att få ta del av och betrakta detta är i sanning en källa till ursprunglig glädje.

Samma känsla infinner sig när man som vuxen observerar hur en sexåring ivrigt och engagerat försöker förklara reglerna hos ett spel för en jämnårig kamrat och betrakta hur hennes instruktioner tas emot av ett tomt ansikte med vidöppen mun! Lika självklart och enkelt det är för instruktören, lika (om inte värre!) oklart och obegripligt ter dessa ”enkla” instruktioner sig för den instruerade! Men det är en fantastisk upplevelse att stå bredvid, hålla sig utanför, och ta del av ett unikt samspel mellan sändare och mottagare, där dessa båda parter egentligen talar vitt skilda språk! Tack Sara för att du alltid får mig att dra på smilbanden, till och med när du är helt omedveten om detta!

AMOR VINCIT OMNIA

/ Pappa Niklas

mamma och pappa — Fri, 23 Dec 2011 13:02:01 +0000

JULAFTON 2011…..

Om skolavslutning och..julen…

Tänk ändå vilken högtidlig stämning en kyrka per se kan förmedla! Ännu en gång stod den centralt belägna kyrkan som värd för avslutningsceremonin för eleverna på Saras skola. En gång tidigare hade vi fått förmånen – ynnesten – att närvara vid en höstterminsavslutning. December 2008. Hannas år. Miraklets år. Året som egentligen aldrig skulle ha inbegripit dylika milstolpar i Hannas liv, i hennes föräldrars liv. Men Hanna ville annorlunda. Hon trotsade oddsen, utdömd som hon var, och fullföljde ett skolår. Ett komplett skolår med närvaro under såväl höst- som vårtermin. Obegripligt. Omöjligt. Ergo, mirakulöst och fantastiskt.

Nu befann vi oss återigen i en liknande situation. Ja, tilll det yttre skulle man nästan kunnat ha gått på illusionen om att klockan stått still och att året fortfarande var 2008…Till det yttre. Inombords var situationen diametralt annorlunda, som vore upplevelserna härledda till olika personer. Då var vi människor som tillbringat ett drygt år i glasbubblan, utan vare sig förmåga eller behov av att ta del av verkligheten utanför. Denna gång beträdde vi scenen såsom vanliga föräldrar med samma förhoppningar och förväntningar som övriga i församlingen.

Ceremonin blev precis så fin som vi hade hoppats. Saras första skolavslutning. DET är en milstolpe av gigantiska mått……………….

Julen är naturligtvis en annan företeelse som väcker känslor av kolossal- och ursprungsformat. Imorgon är det julafton. Ett fenomen som lockar fram det allra bästa. Eller sämsta, inombords djupt inne i själva källan för mänskliga känslouttryck. Vi har en bra initial känsla i år inför den stundande högtiden, den förmodade prövningen. Hoppas att alla människor får uppleva samma känsla. Inte att förglömma: Minnesfonden har fått tillskott! TACK…………………

God Jul alla underbara människor!

AMOR VINCIT OMNIA

/ Pappa Niklas

mamma och pappa — Mon, 19 Dec 2011 21:26:36 +0000

19-20 december….

Om en oerhört intressant och viktig bok….och om Busfabriken…………

”Det var första gång döden kommit nära dem där i hemmet, därför grep det dem väl så starkt. De kände hur fullkomligt de hörde samman, kunde inte fatta att någon skulle gå bort, skulle mistas, inte finnas bland dem mer. All värmen som de hade inom sig bröt ut och gjorde att de som aldrig förr kände sig som ett. Men det styrkte och hjälpte dem mitt i sorgen.” (ur Per Lagerkvists ”Gäst hos verkligheten”)

Gäst hos verkligheten. Vid en första anblick en till synes mångfasetterad men i grunden ganska okomplicerad titel på en bok skriven av en av tungviktarna inom svenskt författarskap: Per Lagerkvist. I mitt fall har boken närmast omgärdats av en air av mysticism och gåtfullhet i synnerhet i tonåren då jag många gånger fann samhörighet i den där obskyra boken som svenskaläraren talade sig så varm om/över. Och efter att äntligen faktiskt läst boken inser jag anledningen till varför jag intuitivt och instinktivt kände tillhörighet till författarens anmärkningsvärda och utomordentligt illustrativa val av titel! Den handlade ju om…mig! Men inte bara om mig utan även om alla andra yngre individer jag mötte i korridorerna, vid skåpen, på skolgården, i klassrummen….Även de…?

”Det som skedde var något rått, som vid en födsel. Och ångest och vånda som då, ändslan för nytt vaknande liv och för ett gammalt. Och något kväljande – för att något var i upplösning, liksom i förryttnelse. Vad var det som förändrades! Varför förändrades det!”…”Det var början till ungdomen, den gruvligaste av mänskans åldrar. Och med rätta, ty den är falskast, opålitligast, mindervärdigast. De som inte upptäckt detta har varit så falska att de bedragit till och med sig själva. Barndomen, mannaåldern, ålderdomen, allt kan hos oss bli meningsfullt och äkta. Ungdomen är något för den verkliga mänskan ovärdigt. En personlighetens rotlöshet, oansvariga frihet, en befruktande upplösning, ouppriktighet, oredlighet hos själva livet – men mänskan ovärdigt.”

Huvudpersonen, Anders, för en existentiell dialog med sig själv och kanske även med läsaren…? Han begär inte mycket av livet. Enkom att få finnas till, att ”få vara med”.

”Vad det var skönt att leva, bara leva lite, en liten stund. Han skulle inte dö nu strax, inte i dag, inte heller i morgon. Nej, inte nu när han nyss bett få leva. Björkarna och lingonriset, de fina ljungblommorna hälsade: goddag, du lille, som går omkring här och finns till. Vad är det du tar dig för?”…”Hela hans lidelse för livet gick ut på att det inte skulle höra upp. Han utbad inga fördelar för övrigt. Bara leva. Så fick det sen bli hur som helst. Det gjorde ingenting. Det kunde ingen hjälpa.”

Döden gör så sakteliga sitt ödesdigra inträde i den unga Anders liv och han blir plötsligt påtagligt medveten om livets förgänglighet, att barndomens illusion om att livet kommer att fortgå i samma trygga mönster som hittills i en enda händelse tillintetgörs, i det här fallet genom mormoderns sjukdom och död. Anders går nu in i en djup personlig kris där han helt oförberedd tvingas möta barnets värsta farhågor, detta att inse att någon ur barnets trygga matriarkat (patriarkat) inte längre kommer att finnas vid ens sida. Min upplevelse är att Lagerkvist söker belysa samtidens många gånger oreflekterade och orubbliga tro på gud genom att låta sin unga huvudperson kämpa mot sina egna tvivel, sin egen förtvivlan och ängslan (jag vill inte kalla den fruktan) över döden i rollen som ändstation, som antropomorf livsavslutare. Döden förgör. Skapar avstånd. Det är ingen eftersträvansvärd företeelse. Döden befriar inte. Den lägger snarare hinder mellan människorna. För Anders existerar inga av nutidens moderna krav på att livet ska vara meningsfullt, klätt i konstruerade vackra semantiska uttryck som Carpe Diem. Han vill sonika leva. Som i finnas till.

”I hans skräck för döden var något omänskligt. Han hade liksom inget medlidande egentligen. Allt uppslukades av skräcken för detta som försiggick med henne (mormoderns resultatlösa kamp mot cancern) . Han såg henne ständigt, var dag, från morgon till kväll, framför sig. Men han tänkte liksom inte på henne, bara på att hon skulle dö. På det ohyggliga i att mitt ibland dem gick en kring och dog. Det var som om han inte vetat vem det var. När han mindes det, klamrade han sig fast vid minnet av henne sen förr, när hon levde, när hon inte skulle dö. Nu fanns hon inte mer, man kände att hon inte var här, att hon inte hörde hit. Man måste minnas henne.

Det var något omänskligt i detta vanvettiga fastklamrande vid livet – något livsfientligt.”

”Han tittade in i lövsalen, där hon brukat sitta och sprita ärter, den var som ett stort hål. Allting var förvandlat, ingenting som förr. Och ändå sken solen, som mittpå dagen, mittpå sommaren. Men allt här var nu märkt. Det var inte riktigt.

Allt är märkt. Det är inte riktigt. Naturligtvis är det så. Vi var på Busfabriken i söndags med anledning av Saras födelsedagskalas för sina klasskompisar. Ett paradis för leklystna barn (och för vissa föräldrar!). Detta var också ett av Hannas absoluta favoritställen. Självfallet är Busfabriken märkt. Likt den djupaste tatuering som aldrig kan försvinna, och inte heller ska försvinna. Busfabriken är Hanna. Men både Kicki och jag har kunnat göra denna otvetydiga vetskap till ett vackert minne, till en angenäm plats som vi mer än gärna vill hålla öppen för människor som betyder något för oss i våra nya liv – däribland självfallet Saras kompisar! För oss blir Busfabriken som en eufemism för en brasa i en öppen spis framför vilken vi kan sitta och värma oss, finna lugn och sinnesro i själva minnet. Men vi fick blott alltför tydligt se hur min syster inte uppnått samma vetskap, samma känsla. Istället fick vi erfara hur hon drabbades av ett mindre bryt på grund av den påtagliga avsaknaden av Hanna. ”Hon skulle ju vara här!” Jag sa inte emot…….

Med hänvisning till synkronicitetens svårmanövrerade natur måste jag kanske inse att ”Gäst hos verkligheten” (åter)kom vid rätt tidpunkt. Jag upptäckte flera intressanta formuleringar och tankar som är/har varit applicerbara på mitt eget liv. Några reflektioner har satts på pränt. Det känns också lämpligt att sy ihop texten med ett avslutande citat av Lagerkvist, ett citat som utan krusiduller fångar upp och belyser hur människor i vår situation många gånger kan uppleva livet:

”folk såg på dem och steg undan, hälsade på ett särskilt sätt. Det blev beklämmande medan man gick genom gatorna tillhopa. Det kändes som om man inte var som andra” (a.a.)

Inte som andra.

I drygt två år…………………………………

AMOR VINCIT OMNIA

/ Pappa Niklas

mamma och pappa — Thu, 15 Dec 2011 11:11:20 +0000

15 december….

Om Lucia, och

”Vid några tillfällen i livet har människan behov av att sammanfatta det viktigaste hon vill ha sagt i en eller ett par meningar.”…”När man sätter sig ner för att formulera en sådan mening lyssnar man av sig självt efter det där nervcentret, den punkt där livstrådarna löper ihop.” (ur ”Ett brustet halleluja”)

Tomas Sjödin sätter onekligen fingret på ett fenomen jag själv många gånger ömsom medvetet ömsom omedvetet försökt åstadkomma under de senaste två känslosamma åren. Att helt enkelt försöka frambringa ett slags projektion av det emotionella kaos som regerat över min organism, i ett skriftligt uttryck i form av ibland varsamt men lika ofta på gränsen till det brutala, sammanfösta bokstäver. Dessa ”några tillfällen” har under den aktuella perioden kanske snarare handlat om åtskilliga och kontinuerliga diton, men andemeningen är naturligtvis densamma.

Det nervcentrum som Sjödin åsyftar har sannolikt varit vidöppet och helt blottlagt hos mig varför de essentiella livstrådarna relativt smärtfritt funnit sina respektive makar och möjliggjort – underlättat – för mig att finna orden. Det är så det känns idag.

Sjödin har själv förlorat två tonåriga söner i progressiv hjärnsjukdom och redogör för sina tankar om det tomrum som per automatik uppstår efter en älskad anhörigs bortgång.

Tomheten. Det gigantiska hålet. Sjödin formulerar den genomgripande känslan i avsaknaden på ett utomordentligt illustrativt sätt:

”Det gapar ett stort tomt hål i vårt familjeliv, ett hål som skär genom alla våningar av vår tillvaro: känslor, minnen, vardagsrutiner och årstidens växlingar. Kan man säga att tillvaron är fylld av tomhet? Är inte tomhet precis det motsatta, alltså något som inte är fyllt? Just därför att tomheten är så påtaglig väljer jag att skriva att våra dagar och nätter är fyllda av tomhet.

Man blir sällan ledsen när man tror att man ska bli det, saknaden faller snarare över en när man inte är beredd, och just därför är man så oskyddad. Någon morgon då och då sätter den där stickande smärtan in, och alla de andra dagarna är det just bara tomt. Vi känner inte igen oss i vårt liv.”

I tisdags, trettonde december, använde någon mitt hjärta som måltavla för den allerstädes närvarande metaforiska voodoodockan. Luciafirande på Saras, tillika Hannas, skola. Vid anblicken av luciatågets frontfigur invaderades plötsligt tomrummet av spetsiga, vassa, illusoriska föremål som med all önskvärd tydlighet såg seriöst på sitt givna uppdrag. Det högg till. Vreds om och initierade en process som såväl bildlikt som bokstavligt talat mynnade ut i vattenfyllda ögon, med översmämmade tårkanaler. Där kunde Hanna ha stått. Men gör hon inte det? Är det inte hon?

För ett ögonblick tyckte jag för mitt inre se hur min förstfödda stod framför oss och förklarade att mörkrets tid var kommen men att hon minsann var den som kom med ljuset…

Det kändes så verkligt, så faktiskt!

Ganska snart försvann smärtan och jag kunde ägna all fokus på…Livlinan, på den fantastiska anledningen till varför vi befann oss där i denna emotionella prövning. Sara! Sara som den vackraste tomte som skådats, i varje fall om Kicki och jag finge bestämma. Det blev ett enastående vackert uppträde, där i den anspråkslösa, mörklagda matsalen i den fantastiska skolan. Tänk att vi fick uppleva detta!

Och imorgon – ännu en milstolpe i den prioriteringskedja som jag menar symboliserar livets väsen. 16 december. Dagen vår Livlina såg dagens ljus och välkomnades i vår familj!

SARA: GRATTIS PÅ 6-ÅRSDAGEN! DU ÄR FANTASTISK!

VI ÄLSKAR DIG ”SÅ MYCKET SÅ DET INTE ÄR KLOKT!”

AMOR VINCIT OMNIA

/ Pappa Niklas