Hanna

Hannagull

Hanna har alltid varit en ”speciell” unge! Hon föddes tom med ena armen utsträckt precis som Superman!
 
Under ett par Ã¥r när hon ”var liten” vägrade hon släppa sin sked – en sÃ¥dan där böjd variant med antingen rött eller gult skaft. Hon blev jätteledsen om hon tappade bort den sÃ¥ därför hade vi ett gäng pÃ¥ lager! Skeden var ALLTID med!
 
Hon älskade att vara ute; i skogen, pÃ¥ stranden, pÃ¥ lekplatsen, i simbassängen…
Hon älskade att hoppa, springa, cykla, bada, dyka, klättra, spela kubb osv! Hon älskade FART och FLÄKT!
Liseberg var ett paradis! Hon ville åka ALLT och hon tjöt av förtjusning i karusellerna!
 
Samtidigt älskade hon lugnet…
Att sitta och lyssna pÃ¥ BAMSE; att mÃ¥la, att pärla – framförallt att fÃ¥ skapa egna ”kreationer” av till synes ingenting!
Spela spel var också en favoritsysselsättning! Vi tillbringade otaliga timmar med olika spel framför oss! Och här syntes hennes humör; om man vann över henne kunde hon vara arg och sur en bra stund!

Precis som sin pappa älskade hon film! Favoriter var Pippi (sÃ¥klart!), Bamse (sÃ¥klart!), Emil, Lillefot och Lassie! Men hon kunde förstÃ¥s inte titta när det var sorgligt…En annan film som fick stor betydelse var Landet Narnia. Hon tycktes fascinerad av Aslan och hans uppoffring för Narnias befolkning. Vi pratade en del om det.  Undrar hur hon egentligen tänkte…

TV:n gick varm under Ã¥ret i Lund: Favoriterna var framförallt Filofix (att skapa pyssel ur till synes ingenting precis som Hanna kunde!) och FÃ¥ret Shaun! ”Pappa – fÃ¥ret Shaun” skrek hon varje gÃ¥ng eftersom hon visste att det var pappas favorit ocksÃ¥! Som vi skrattade!
 
Det som annars var utmärkande för Hanna var att hon tyckte om andra människor.
Hon ville att ”ALLA” skulle vara här, hos henne. Hon ”älskade alla som hon gillar. Jag älskar alla.” SÃ¥ uttryckte hon det själv.
Hon var en jättebra kompis, ville att alla skulle fÃ¥ vara med (även om det ibland skedde pÃ¥ hennes egen bekostnad…).
 
Hennes hjärta var STORT, VARMT och STARKT! Hon vurmade för alla som hade det svårt. Hon ville hjälpa till!
MÃ¥nga har oberoende av varandra kommit fram till Hanna och förundrats över den ”aura” som omslöt Hanna. Det fanns en osynlig kraft i henne som ofta ändÃ¥ kom fram i hennes sätt att se pÃ¥ en. NÃ¥got varmt, gÃ¥tfullt, nästan trösterikt.
 
Jag är naturligtvis OERHÖRT partisk eftersom Hanna är (kommer ALLTID att vara!) min dotter! Men INGEN människa har pÃ¥verkat mig som hon har gjort – sÃ¥väl före, under som efter hennes sjukdomstid.
 
Jag älskar Hanna ”sÃ¥ mycket sÃ¥ det inte är klokt – och MYCKET till!!!!!!”
Pappa Niklas