28 december – tredje julen… 

 

 

Om när litterära thrillers blir verklighet, jul och barns förklaringar…

 

 

 

“Att förlora en dotter hade varit som att hugga av sig ena armen men att mista Hannah? Det skulle vara som att slita ut hjärtat. Man kan överleva utan en arm. Det är svårt, men man hittar ett sätt. Men utan Hannah? Nej, jag skulle aldrig kunna vara stark nog att överleva utan henne.” (Alex Kava, Svart Fredag) 

 

 

Jag var tvungen att läsa de obegripligt på gränsen till obehagligt överensstämmande orden i den fiktiva berättelsen två gånger. Hur är det möjligt? Utgivningsåret av originalutgåvan framträder dessutom nästan plågsamt tydligt svart på vitt och orsakar kalla kårar: 2009……

 

Utan att inse att hon i de specifika ordvalen träffar bullseye i ett verkligt liv har hon fabulerat ihop en lika trovärdig som sorglig sidohistoria för att stärka upp huvudberättelsens dramaturgi. Hennes beskrivning är nästan en exakt återgivning av mina egna tankegångar inför det oåterkalleliga, det definitiva och ostoppbara slutet. Jag kommer inte att kunna leva vidare. Det är förvisso så man tänker, så man i sin desperation och förtvivlan kanske till och med ska tänka, förväntas tänka. Avgrunden är öppen och din egocentriska sorg leder dig med ett järnhandskebeklätt strupgrepp mot den väntande undergången.

 

Det är egentligen först nu det betingade, medfödda, mänskliga försvaret griper in, agerar och inte tillåter att individen går över kanten. Om man aldrig har utsatts för dylika prövningar kan man heller aldrig veta hur den egna organismen väljer att agera given situationen. Men min erfarenhet säger att majoriteten av oss människor har tillräckligt kraftfullt medfött försvar för att kunna fortsätta sina liv även om det handlar om att överleva utan Hanna(h)…..

 

Men oj så starkt det var att läsa raderna i Svart Fredag…

 

 

: “Ho-Ho, fortsätt vara snälla mot varandra!”

 

Julen 2011 är över. Förbi. Oåterkalleligen förpassad till historien. Tredje julen utan kambiet, utan ett av våra tre essentiella livselixir. Hennes frånvaro märktes. Självfallet gjorde den det. Men i år fick inte frånvaron rollen som emotionellt slagträ utan känslorna var snarare behärskat angenäma, där förväntad (?) melankoli istället blev hoppfull förtröstan, där presumtivt vemod ersattes av finstämd men återhållsam glädje över det vi har och det vi får uppleva. Saras spontanitet, uppspelthet och förväntan går inte att glömma. Ej heller Alvas nyfikenhet och intresse för “Ho-ho”. Detta är upplevelser som slår det mesta. Människors ospelade beteende. Barns genuina uttryck. Att få ta del av och betrakta detta är i sanning en källa till ursprunglig glädje.

 

Samma känsla infinner sig när man som vuxen observerar hur en sexåring ivrigt och engagerat försöker förklara reglerna hos ett spel för en jämnårig kamrat och betrakta hur hennes instruktioner tas emot av ett tomt ansikte med vidöppen mun! Lika självklart och enkelt det är för instruktören, lika (om inte värre!) oklart och obegripligt ter dessa “enkla” instruktioner sig för den instruerade! Men det är en fantastisk upplevelse att stå bredvid, hålla sig utanför, och ta del av ett unikt samspel mellan sändare och mottagare, där dessa båda parter egentligen talar vitt skilda språk! Tack Sara för att du alltid får mig att dra på smilbanden, till och med när du är helt omedveten om detta!

 

 

 

  AMOR   VINCIT   OMNIA

 

/ Pappa Niklas