(utan rubrik)

16 september……det hann bli ganska sent…

 

  

 

 

Om antinomi…och andra reflektioner och tankar kring Ã…grenska…

 

 

När jag sänker blicken mot min famn noterar jag hur tvÃ¥ nötbruna, glasartade ögon verkar söka ögonkontakt, även om jag samtidigt inser det absurda i det plötsliga tankefostret. Omöjligt. Ögonen är döda. Det är ett gosedjur, en grÃ¥, obegripligt mjuk elefant som istället för att upplösas i atomer i samma eld och hungriga flammor som omslöt matte, fann sin piedestalupphöjda plats i det som en gÃ¥ng räknades som mattes jordiska boning. Elefanten. DEN elefanten. Den elefant som en pÃ¥ gränsen till sprickfärdigt mallig och stolt och oantastligt lycklig förstagÃ¥ngsfar förvärvade som första gÃ¥va till sitt nyfödda mirakel, och detta av en enda självklar anledning: Den stack ut. Elefanten var sonika ensam i sitt slag…..

 

Sannolikt är det den pÃ¥tagliga antinomin i mitt inre som intuitivt pÃ¥kallat behovet av en trygghetsgenererande närvaro, av ett betydelsefullt ting eller minnessak, inför den stundande energikrävande uppgiften. Att redogöra för vistelsen pÃ¥ Ã…grenska….

Elefanten kändes skräddarsydd för uppgiften. Därför ligger han, av nÃ¥gon okänd anledning vill jag tro att det är en elefant av manligt kön, nu i min illusoriskt trygga famn i fÃ¥fäng förhoppning att kunna Ã¥tergälda denna….

 

”Bästa Christine och Niklas!

 

Härmed har vi glädjen att hälsa er familj välkommen till Barncancerfondens vistelse pÃ¥ Ã…grenska 11-14 september 2011 för familjer som har mist sitt barn i cancer…”

 

De inledande orden exakt Ã¥tergivna. ”Glädjen”…? Jag kommer ihÃ¥g att min initiala reaktion var att jag tyckte det var ett olyckligt ordval i sammanhanget. Hur kan nÃ¥gon finna glädje i att välkomna familjer hit under dylika premisser….? Redan här intog ambivalensen herraväldet över min sinnesstämning, även om det Ã¥ngestframkallande evenemanget lÃ¥g nästan tre mÃ¥nader framÃ¥t i tiden. Hur mycket ostoppbart vatten hinner det inte rinna under bräckliga broar fram tills dess?

 

Plötsligt upphörde sÃ¥ det forsande vattnet. Utan att egentligen ha begripit hur det hade gÃ¥tt till fann jag mig nu inmundigandes en söndagsfrukost som jag sannolikt glömt vad den bestod av i samma sekund den dukades fram pÃ¥ det plötsligt instabila, till synes lutande och skakande ärvda bordet. 11 september. VÃ¥rt eget elfte september….

 

Med en gps i medveten vald träda följde vi den enkla men som det skulle visa sig fullt tillräckliga vägbeskrivningen till vÃ¥r emotionella prövning. Med en känsla som mÃ¥ste upplevas för att kunna bli begriplig, i magtrakt, huvud och bröst skred vi sakta över den minimala bron som förbinder Lilla Amundön med den i sammanhanget nu dubbelbottnade tryggheten - fastlandet…Solid, fast, pÃ¥litlig och välkänd mark som i en brÃ¥kdel av en sekund övergick i porös, okänd, närmast oförankrad terräng. En metafor med en magnitud och pÃ¥taglighet som verkar skrämmande. 

 

Som genom ett trollslag – naturligtvis föranlett av stor kunskap och bred erfarenhet – uppenbarade sig sÃ¥ plötsligt vägvisarna, vÃ¥ra utvalda guider, och bidrog till att räta upp den för ögonblicket fallbenägna Liliequistska vagnen. Barnvagn, ryggsäckar och väskor fick vackert fortsätta värma golvet till bagageutrymmet medan fyra pÃ¥ samma gÃ¥ng otÃ¥ligt förväntansfulla och panikslaget skräckslagna individer äntrade konferensbyggnaden i ojämnt och ostyrigt släptÃ¥g i hasorna pÃ¥ vÃ¥r gudasände guide, Sebastian. Mingel. Tid för uppsamling. Tid för pÃ¥fyllning av…Ã¥ngesten.

 

Jag vill också förtydliga att mina negativa associationer såsom ångest, oro, rädsla, skräck samtliga ska härledas till känslor som riktas till det egna jaget, till den genomgripande och genomträngande oron för mina egna presumtiva individuella emotionella och psykiska reaktioner. Skulle jag kunna hantera mitt eget ynkliga väsen i en situation som jag anade kunde generera en emotionell-psykisk härdsmälta? Jag visste uppriktigt sagt inte om jag var mogen denna uppgift.

 

Lunch serverades. Tack vare att en av de yngsta deltagarna hade det goda omdömet (eller om vi kanske ännu hellre ska ge föräldrarna äran?!) att komplettera sitt första hela år just denna dag fick samtliga deltagare även en lika god som uppskattad dessert.

Sedan inleddes prövningarna. PÃ¥ riktigt. Nu skulle vi lämna över vÃ¥ra barn till respektive barngrupp…………….Alva. Med dÃ¥ligt spelat lugn, ja faktiskt närmast löjeväckande försök till att upprätthÃ¥lla nÃ¥got som liknar stoiskt lugn, iklädde jag mig rollen som känslokall och opÃ¥verkad levererare. En roll som passade mig…dÃ¥ligt. Som absolut sista förälder styrde jag mina hjulbenta och av den psykiska anspänningen (kokt) spaghettimässiga apostlahästar mot lokalen där övriga föräldrar kompromisslöst inväntade startsignalen för programmet.

 

Min väl exponerade entré under orden: ”Heeeej, jag behÃ¥ller nog jackan pÃ¥ ifall…ja ni förstÃ¥r, vi har ju aldrig lämnat bort Alva tidigare…” möttes av väluppfostrat och nervöst, lÃ¥gmält fnitter frÃ¥n vad jag gissar hela den närvarande församlingen.

Efter ett koncist välkomstsamtal av verksamhetsansvarig övertog den ditkallade psykologen ordet och innan min obekväma stolsits ens hunnit bli ljummen befann jag mig plötsligt och ospelat förvÃ¥nad sittandes med ett häfte i handen som nämnda  psykolog oväntat och hastigt överlämnat till oss med orden: ”Christine och Niklas, vill ni börja berätta varför ni är här.” Hon kan eventuellt ha formulerat sig annorlunda. Det är till och med ganska troligt. Ska vi börja? Vad förväntas vi berätta om?

 

Alla som deltagit vid någon form av seminarium är väl införstådda med att det nästan alltid är enklare att gripa in och ta över taktpinnen när isen har brutits och någon har lagt ribban på en nivå som andra därefter kan välja att antingen följa eller göra avsteg ifrån. Den chansen gavs inte oss. I en enormt stark emotionell situation hade taktpinnen givits oss att utifrån våra referenser i mångt och mycket avgöra hur eftermiddagen skulle fortlöpa. Med facit i hand kanske det var olyckligt. Men det är sannolikt ändå så att sittningen där tjugo (20) emotionellt trasiga föräldrar hade förlöpt på samma sätt oavsett vem som fått utgöra innehålls- och -tidsmässig måttstock. Ämnets dignitet var därom alldeles för omvälvande och genomgripande. Tårarna tycktes omöjliga att hejda. Ansikten förvreds i grimaser som spontant infunnit sig genom alla situationer av igenkännande och inkännande som gråtmilda föräldrar hest viskade fram. Vi kastades brutalt flera år tillbaka i tiden och återupplevde våra livs mest traumatiska men också mest intensiva period. Gång på gång.

 

Det blev ett möte, så påtagligt att de medhavda fotografierna på våra barn lika gärna kunde ha varit spegelbilder på samma barn sittandes vid samma bord. Vi upplevde våra barns astrala närvaro i de otroliga berättelserna som naturligtvis förstärktes av vår gemensamma emotionella sårbarhet. Det var i alla fall min känsla, min unika upplevelse.

Efter detta möte, efter ett efterlängtat och kärt Ã¥terseende med vÃ¥ra barn, efter gemensam middag, lek pÃ¥ lekplatsen och korvgrillning infann sig hos mig en oemotstÃ¥ndlig och förlamande trötthet. Flera av de andra papporna unnade sig den välbehövliga lyxen att bada bastu nere vid det kylslagna havet men undertecknad äntrade istället vÃ¥ningssängen och sov sannolikt innan klockan hunnit bli 21…..En icke angenäm, orolig sömn. Jag insÃ¥g att jag hade fÃ¥tt nog. Det här fick räcka. Pinan fick inte göras längre. Nu Ã¥ker vi hem…….

 

Ibland är man glad att man inte följer en ingivelse, ens när kropp och själ känns uttömd, närmast uträknad. Dagarna som följde var….fantastiska. Den mÃ¥ngsysslande akademiske allkonstnären Lennart Björklund har stor del i detta. Under mÃ¥ndagen var det han som höll i rodret, han som aktivt bÃ¥de föreläste för, diskuterade med och lyssnade pÃ¥ en pÃ¥tagligt pÃ¥verkad och med tvÃ¥ individer diminuerad skara föräldrar. Hur ska vi fÃ¥ det bra framöver? Även om ämnets innehÃ¥ll egentligen riktade sig mot en annalkande framtid upplevde – vÃ¥gar jag pÃ¥stÃ¥ – samtliga en bra stund tillsammans med Lennart. Det blev en givande diskussion som alla kom att uppskatta.

PÃ¥ kvällen sedan fick vi följa med pÃ¥ en aktiv ”exotisk jordenruntresa till underbara rytmer” i nÃ¥got som definierades som Good Move Dance. En engagerad tilika engagerande dansinstruktör ledsagade mÃ¥nga av oss föräldrar genom oändliga toner och rytmer som undertecknad hade enormt roligt Ã¥t, även om all energi gick Ã¥t till att försöka kopiera hennes (för mÃ¥nga av oss män, avancerade) rörelser! Hysteriskt roligt och lagom ansträngande!

 

Tisdagen fokuserade pÃ¥ läkarens och sjukvÃ¥rdens roll när ett barn dör och detta föranledde (naturligtvis) mÃ¥nga allvarliga och känslosamma diskussioner. Den tillresta barnonkologläkaren ska ha all kred för att hon mötte upp och bidrog till en utvecklande och givande om än ”känslomässigasÃ¥rupprivande” förmiddag. Eftermiddagen ägnades Ã¥t syskonrollen, ett ämne mÃ¥nga av oss närvarande vurmar extra för eftersom detta enligt mig är ett otroligt viktigt ämne och ett fenomen som ingen av oss föräldrar nÃ¥gonsin kan känna oss fullärda och ens bekväma med. Hur mÃ¥r Sara egentligen? Vad försiggÃ¥r i hennes vackra huvud, vilka tankar initieras och behandlas i hennes tankesmedja? Existerar rationella beteenden som är typiska för syskon vid en särskild Ã¥lder som har förlorat ett syskon? Vad kan vi förvänta oss? Vi har dÃ¥lig kunskap om dessa essentiella spörsmÃ¥l. Naturligtvis har vi det.

 

Innan dagarna knöts ihop av den initiala besättningen samtalade en präst om konsten att bevara minnen och traditioner utan att det gör för ont. Eller, det var snarare den initiala tanken att han skulle föreläsa om detta. Istället snurrade vi in på de existentiella ämnen och tankar som upptagit mycket tid och utrymme i min reflektionsvärld under de senaste två åren. Naturligtvis intressant och givande även om vi skulle ha behövt öronmärka hela programmet till detta för att komma någonstans.

 

Jag brukade vara ganska tystlÃ¥ten i större folksamlingar men när ämnena berör och möjlighet finns har jag insett att jag hör till dem som gärna och ofta deltar i diskussionerna. Passande nog fick jag även sista ordet som psykologen själv uttryckte det. Det handlade naturligtvis om eufemismen om vÃ¥rt nya liv, den som berättar att Alva föddes fyra mÃ¥nader efter Hannas död. Att det var Sara som prompt insisterade pÃ¥ att barnet i mammas mage skulle heta Alva (dock inte Svensson som hon önskade!) och att Alva betyder…SoluppgÃ¥ng. Kanske fÃ¥r Alva bli själva sinnebilden för att det finns ett nytt liv även bakom den största tragedi som kan inträffa………

 

 

Mötena med föräldrarna och barnen var…fantastiska. Tänk att ha fÃ¥tt möjlighet att lära känna dessa enastÃ¥ende, genuina, starka  och pÃ¥ samma gÃ¥ng sÃ¥rbara människor som aldrig skulle kunna uppvisa egenskaper frÃ¥n mänsklighetens baksida, sÃ¥som baktankar eller girighet. Det är förvisso sÃ¥ som nÃ¥gon deltagare uttryckte det: en ynnest. En gÃ¥va. Sorg, förtvivlan och död förenar oss. Men vi har även andra abstrakta band som sannolikt är och förblir omöjliga att förstöra. FörstÃ¥else. Gemenskap. Samhörighet. Känslan av att vara…utvalda. Jag upplevde att den känslan förstärktes där pÃ¥ den vindpinade ön under nÃ¥gra kylslagna dagar i september.

Från djupet av mitt hjärta:

 

Tack barncancerfonden. Tack alla föreläsare som gav oss välbehövlig påfyllning. Tack Ågrenska med  personal, ingen nämnd, ingen glömd. Tack alla syskon som gav vistelsen extra mycket liv. Tack alla föräldrar! Tack min underbara familj!

Tack Hanna, för att du fortsätter berika mitt liv och ger det mening snart tvÃ¥ Ã¥r efter att du lämnat oss. DET är….otroligt.

 

    

 

  Amor Vincit Omnia    Hanna ÄR kärleken   För evig tid.

 

   
/pappa Niklas…